De flesta har nog hört talas om en rickshaw, ett slags fordon på två hjul, med ett passagerarsäte och som dras av en springare. De har funnits i de flesta av de östasiatiska länderna och på vissa ställen används de fortfarande som ett slags kuriosa för turister. Ursprunget är inte lika känt. Namnet rickshaw kommer från japanskan: 人力車 jinrikisha, ”människo-dragen vagn”.

Första gången vagnar av det här slaget drogs på några gator var faktiskt i Paris på 1600- och 1700-talen (http://www.alamy.com/stock-photo-18th-century-vinaigrette-two-wheeled-carriage-in-france-invented-in-83343919.html). De kallades vinaigrette, samma ord som används för blandningen av vinäger och matolja. De försvann någon gång på 1700-talet, kanske som ett resultat av de revolutionära stämningarna, eftersom det troligtvis var stötande att se en människa behöva slita och dra en annan människa. Men det kan ha funnits andra anledningar. Den ursprungliga idén till vinaigretten kan eventuellt ha kommit från Kina, där det åtminstone på 1600-talet fanns liknande vagnar. De sköts dock på bakifrån.

Rickshawn återuppfanns därefter i Yokohama i början av 1870-talet, då västerlänningar började verka och bo i Japan. En teori säger att det var baptistmissionären Jonathan Goble (1827-1926), som kom till Japan första gången tillsammans med kommendör Matthew C. Perry (1794-1858) på de ”svarta skeppen” 1853-1854. Han återvände sedan efter Meiji-restaurationen 1868 för att leda The American Baptist Free Mission Society. Gobles fru var sjuk och hade svårt att gå, varför han lät bygga en första prototyp, som han själv drog sin fru på. Han lämnade samtidigt över ritningar till en inhemsk person som ledde ett företag som hade börjat använda hästdragna bussar, i förhoppningen att man skulle kunna producera dem i stort antal. Ritningen ”tappades bort”, men ganska snart började rickshaws som påminde om Gobles design att produceras i Tokyo. De som låg bakom produktionen, en kock, en grönsakshandlare och en snickare, påstod å sin sida att de inte hade använt några stulna ritningar, utan hade kommit på idén själva.

Hur som helst, det tog inte lång tid förrän man kunde se rickshaws i tusental på de japanska vägarna och gatorna. Enligt en källa kunde man 1871 se en och annan rickshaw, men ”redan 1873 fanns de överallt”. (sid. 27, Yokohama in 1872, av Paul C. Blum. The Asiatic Society of Japan, 1963). En annan källa (Tidskriften The East, Vol. XXXII, No. 4, sid. 9) säger att produktionen av rickshaws 1870 var 266 stycken. Ett år senare fanns redan 10 820 stycken och ytterligare ett år senare 24 522 stycken. 1874 tillverkades 20 000 stycken per år.

Rickshawn blev så populär att ett gäng kago-bärare (kago 駕籠= bärstol) från Shinagawa begav sig till Tokyo för att hota rickshaw-dragarna med stryk om de inte slutade med sitt arbete, eftersom kago-bärarnas verksamhet hotades. Myndigheterna i Tokyo lyckades dock övertala kago-bärarna att själva börja arbeta som rickshaw-dragare i stället och några större slagsmål uppstod aldrig. Ett villkor för att Tokyo stad skulle ge sitt tillstånd till den nya service som rickshaw-dragarna erbjöd var att kostnaden för att åka med dem skulle vara låg.

Kritik kom också från andra håll, men av helt andra skäl. En ledare i tidningen Miyako Shimbun den 16 mars 1894 kritiserade ”män i höga hattar som sitter och puffar på importerade cigarrer”. Det är ”vanligen amerikaner eller européer som när de återvänder till sina länder säger att japanerna är grymma som tvingar människor att dra omkring med and människor”.  En annan kritik kom från en kristen grupp som 1886 bildade ”Föreningen för att avstå från att använda rickshaws”. De menade att den yngre generationens hälsa skulle fördärvas, eftersom de av bekvämlighet åkte vagn i stället för att använda sina egna ben. Andra återigen ansåg att rickshaws var en fara för fotgängare.

De första exemplaren av rickshaws var inte särskilt bekväma att åka med. Hjulen var av trä, som hade skotts med järnband. De hade ingen fjädring över huvud taget och eftersom gatorna och vägarna var gropiga eller knaggliga var det mycket skakigt att färdas med dem. Tochigi-prefekturen utfärdade till och med en förordning som krävde att havande kvinnor måste dras med försiktighet. Denna obekvämlighet ledde till att man omkring sekelskiftet började ersätta trähjulen med gummihjul. De första tillverkades av Morita Cykelfabrik i Tokyo 1895.

Att det blev bekvämare att åka i dem uppskattades naturligtvis av passagerarna, men rickshaw-dragarna protesterade inledningsvis. När de nämligen drog sina järnskodda trähjul skapades ett särskilt metalljud, nari-gane, som blev deras igenkänningstecken. Vissa dragare lyckades till och med få sina hjul ”stämda” så att deras vagnar kunde urskiljas från de andra.

När rickshaws hade blivit så populära som de blev var det dock oundvikligt att deras kvalitet gradvis skulle förbättras. Man uppfann stänkskydd, fotstöd och gjorde sätena mjukare och skinnklädda. För att skydda mot regn uppfanns även uppfällbara tak. När vissa började måla sina vagnar i alla möjliga färger och med olika motiv slog dock  myndigheterna till. De fick inte bli vulgära, sade man, och utfärdade påbud om att vagnarna måste vara i dova färger, helst svarta.

Den fantastiska rickshawn blev också en exportvara. Första destination blev Shanghai, dit en ångbåtsförbindelse hade upprättats från Yokohama 1874. Redan på 1880-talet började västerlänningar där klaga på att det var alltför lätt att snubbla på parkerade rickshaws vid trottoarkanterna. Efter Shanghai följde Singapore och Penang. Mellan 1902 och 1911 exporterades ca 70,000 rickshaws från Japan till Singapore, men naturligtvis började även lokala vagnar att produceras på all omöjliga håll i Östasien. Även till Indien kom de. De första kunde ses i Simla i Punjab redan 1880. Vid sekelskiftet kunde de även ses i stort antal i Kolkata (Calcutta).