Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 16

II

När Mizuhara stod i entrén till tempelbyggnaden Jûkô-in, som låg bredvid stenpagoden inne på Daitoku.templets område, kom först två svarta hundar fram. För att vara inomhushundar var de stora. De var mycket lika varandra och stannade till som på kommando och betraktade Mizuhara från sina upphöjda positioner. De skällde inte.

Mizuhara log.

”Nämen, Mizuhara-san! Det var länge sedan …”, sade frun i huset. ”Vilken överraskning!”

”Det var ett tag sedan”, svarade Mizuhara. ”Vilka stiliga hundar. Dom uppför sig verkligen fint  när dom välkomnar en och sätter sig på rad. Dom uppför sig som zenmunkar. Vad är det för ras?”

”Ja, vad kan det vara för ras…?”, sade frun utan att verka särskilt intresserad. ”Det är nog inget speciellt med dom.”

”Precis som vanligt”, tänkte Mizuhara.

När de hade gått in i huset och utbytt artigheter med varandra igen reste sig frun upp och lämnade rummet. När hon kom tillbaka ursäktade hon sig. ”Vi har inget att bjuda på, bara blommor…”

I en blomstervas av bambu satt tre stora vita kameliablommor. De såg fräscha ut. ”Det har bara ett lager av kronblad. Nej, nu ser jag, den har flera lager.”

Frun ställde vasen med blommorna på ett litet skrivbord i ett hörn av rummet.

”Blommar den stora kamelian i abbottens trädgård? Den kanske redan har blommat ut?” sade Mizuhara och vände sig mot den lilla trädgården, som var arrangerad så att berget Hiei långt borta skulle ligga i blickfånget.

”Det finns en hel del blommor kvar. Kamelian blommar tålmodigt”, sade frun.

Mizuhara betraktade en ensam blomma i en vas. ”Vad är det där?”

”Jaa, vad heter den? Baimo tror jag.”

”Baimo? Vad skrivs det med för tecken?”

”Tja, jag tror med tecknen för ‘dubbelt’ 倍 och tecknet för ‘potatis’  芋”, svarade frun utan större eftertanke.

Mizuhara hade ingen aning och skrattade till. ”Dubbelpotatis med andra ord?”

Den såg ut att vara ett mellanting mellan liljekonvalj och blåklocka. De var en grön blomma på en smal ranka.

”Kommer Mizuhara-san ensam den här gången?”

Mizuhara insåg att hon naturligtvis inte kände till att hans fru hade dött. ”Jo, …, i själva verket…”. Mizuhara tvekade. ”Jag kom till Kyoto för att träffa Kikue.”

”Jaså?”

”En kvinna som jag kom i sällskap med en gång.”

”Ja, ja”, sade frun och nickade.

”Hon bar på ett barn också.”

”Ja, ja.”

”Jo, det är så att vi gick skilda vägar för ett bra tag sedan. Därför tänkte jag att det vore säkrast om vi kunde ses här i templet. Men vi kanske ställer till det …”

”Kommer hon hit?”

”Ja, jag tror det.”

”På så sätt.” Frun verkade inte särskilt upprörd. ”Men först måste vi ha litet te. Ja och så måste vi bjuda hit Oshô. Han undrade vem som hade kommit. När jag sa att det var Mizuhara blev han glad”, sade hon och reste sig upp.

Den gamle prästen verkade kämpa med sviterna av en lätt stroke och släpade ena benet efter sig när han kom. Han hade ett vitt skägg som Mizuhara inte kunde minna sig ha sett förut. Men ett rosigt ansikte stack fram bakom det långa skägget. Han hade åldrats på ett vackert sätt. De vita ögonbrynen var också långa. Han såg snarare ut som en vis gammal eremit än en präst. Hans hakskägg hängde i tre flätor, ungefär som man flätar håret på unga flickor. Det litet guldglänsande skägget hängde ända ned till naveln.

Mizuhara studerade honom. ”Vad stiligt det ser ut” sade han och kände med fingrarna på skägget.

”Jag härmar bara Ainu-folket”, svarade zenmästaren. ”Förrförra året när jag var på Hokkaido fick jag rådet att göra så här för att skägget inte skulle vara i vägen. Jag tyckte det var en ganska listig lösning.”

Zenmästaren hade också knutit upp sitt långa hår i en hästsvans och såg onekligen ut som en gammal Ainu-man.

”Jag ser precis ut som dom. Och nu går jag omkring som en gammal Ainu-gubbe i Kyoto”, sade den gamle mästaren och skrattade åt sig själv.

”Men det är mycket bättre så där”, sade Mizuhara.