Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 17
”Jag rakade alltid mitt eget huvud förut, men sen jag drabbades av det här och inte har kunnat röra röra händerna ordentligt slutade jag med det. Och skulle jag gå till barberaren skulle dom trots allt ta hela femtio yen för att göra det. Idag när templen har så ont om pengar skulle det bara vara dumt”, sade mästaren och skrattade.
Han ögon lyste ungdomligt under de buskiga, vita ögonbrynen. De svarta pupillerna var också ganska lika Ainu-folkets, tänkte Mizuhara och kände sig på något sätt harmonisk när han betraktade mästaren.
”Hur gammal har mästaren blivit?”
”Ja, han är väl sjuttio nu”, sade hustrun.
Mizuhara småpratade om människor han kände i Kyôto, men mästaren verkade inte riktigt följa med i hans resonemang.
”Mästaren verka höra lite sämre.”
Detta hörde mästaren.
”Jag minns inte när det skedde, men efter det att jag trampade fel på den där stigen och ramlade omkull i trädgården har jag på nåt sätt börjat höra illa. När folk säger att de kan höra sävsångaren kan inte jag göra det. Men en morgon när jag tvättade ansiktet och ansträngde mig lite kunde jag nog faktiskt göra det.”
Mizuhara spetsade öronen.
”Nu sjunger den faktiskt.”
Sävsångaren sjöng verkligen. Men i den finstämda fågelsången skulle snart också höras Kikues fotsteg. Mizuhara bytte samtalsämne.
”Det är onekligen fullt av körsbärsblommor i Kyôto, men inte här i Daitoku-templet. Vilket är ganska skönt. Nästan inga alls.”
”Det är för att körsbärsträden förstör trädgården”, sade den gamle munken.
”Blommorna faller överallt. Likadant med alla löv”, lade hustrun till.
Zenmästaren fortsatte. ”I en tempelträdgård blir det för mycket av det goda med körsbärsträd. Munkarna får inte bli alltför hänförda av blommornas prakt.”
Mästaren berättade att markis Konoe för länge sedan därför endast planterade ett träd i sin trädgård. Mizuhara lyssnade med ena örat, samtidigt som han målade upp en bild av Kikue i tankarna när hon närmade sig på den stenbelagda gången. Hur skulle hon se ut efter alla dessa år?
Lars Vargö 