Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 18

Den svarta kamelian

I

I Kyôto är kvinnornas ben vackra och läpparna mjuka, tänkte Mizuhara. Och inte minst  hyn anses vara fräsch. Han tyckte att det stämde ganska väl in på Kikue. När han stod mitt emot den gamle mästaren var det till Kikues läppar hans tankar gick. Det var som om en mans läppar drogs till dem vare sig de ville eller inte. Mizuhara kunde inte låta bli att tänka på hur det kändes att beröra Kikue och hennes hy.

Men flera av de tänder han tidigare hade rört vid hennes läppar med, hade han för länge sedan blivit av med. Nu bestod hans frambett av löständer. Även Kikues läppar hade kanske blivit hårda.

”Hur är det med mästarens tänder?” släppte Mizuhara plötsligt ur sig.

”Mina tänder? Som hos all ursprungsbefolkning är de starka”, sade mästaren och visade hela sin uppsättning mitt i det skinande skägget.

”Jag är en riktig urinvånare som ni ser. Men om så där en tio år kommer dom nog att försvinna, precis som vissa av Daitoku-templets byggnader kunde ha förstörts i kriget. Det blir inte så mycket som en skugga kvar.”

Hans hustru klagade upprört på dagens barn som inte skulle komma att ta hand om templet i framtiden. Basebollen är ett fördärv, sade hon.

”Fågelstatyn vid porten som är så värdefull, den har fått ta emot smäll efter smäll från bollarna och vingarna har slitits av. Huvudet har flugit världens väg också.”

”Det är ju förskräckligt”, sade Mizuhara.

”Barnen som har vuxit upp efter kriget är som vilda djur. Dom hoppar omkring utan att någon ser efter dom och dom lyssnar inte när man säger åt dom. Friheten har gjort dom galna.”

Frun bar på ett mörkblått förkläde med små insprängda vita mönster. Hon såg ut som de kvinnliga försäljarna som brukade komma in till Kyôto från Ôhara. Hon använde låneordet après-guerre, ”efter kriget”. Hon berättade att bollar också brukade komma inflygande i trädgården och att tegelpannor föll av när barnen klättrade fram och tillbaka över den gamla muren.

För att undvika att barnen lekte inne på tempelområdet hade man byggt en idrottsanläggning söder om templet, men ingen hade velat bidra med de höga kostnader det skulle föra med sig att reparera stenpagoden och muren. Förr i tiden bodde det en hel del människor som på olika sätt var förknippade med templet i kvarteren utanför tempelporten, men nu hade det flyttat in en massa okänt folk och deras barn hade ingen aning om vad Daitoku-templet var för något.

”Till och med bilarna kör dom in här. En del munkar är lata och kör också bil, ända fram till tempelbyggnaderna. Det fanns en bom vid huvudporten förut, men den har dom tagit bort så att bilarna ska kunna köra ända in.” Zenmästaren klagade på förfallet, men hans silhuett var mäktig som ett berg om våren.

Mizuhara kände sig frestad att fråga honom om det inte var så att även han skulle kunna känna ett slags vemod om han var tvungen att tänka på en kvinna som han hade skilts från för länge sedan. Kikues hår hade inte direkt varit åt det kastanjebruna hållet, men hennes ögonbryn var inte särskilt mörka, som om det fattades litet färg. Och hennes hud var alldeles vit. I själva verket var det hennes svagt färgade ögonbryn, hennes vackra ben och mjuka läppar som hade gjort det lättare för Mizuhara att skiljas från henne. Hon hade varit så ytlig och gav dessutom ett intryck av att sakna tålamod.

Sedan han hade lämnat Kikue hade Mizuhara träffat en annan kvinna i Kyôto med drag som påminde om Kikues. Läpparna och tandköttet var i full harmoni med varandra. Tandköttet var inte särskilt framträdande, men det syntes tydligt när hon pratade. Munnen var framträdande. Mizuhara hade undrat om hon använde ett annat läppstift än kvinnorna i Tokyo, men läpparnas grundfärg var annorlunda helt enkelt. En persikofärg av något slag.

Så fort Mizuhara träffade någon kvinna tänkte han på Kikue och ville ångerfylld tilltala henne. Han hade länge velat berätta för zenmästaren om Kikue, men hade aldrig hittat något lämpligt tillfälle.

Hans blick sökte sig mot trädskuggorna över trädgårdens mossa.

”Hon är här”, sade hustrun och reste sig upp.

Mizuhara kände kramp i bröstet. Inte av skuldkänslor riktade mot Kikue, utan mot Sumiko, hans avlidna hustru. Det var som om han använde hennes ögon när det nu var dags att träffa Kikue.

Kikue hälsade först på zenmästaren och vände sig sedan mot Mizuhara. ”Ursäkta att det dröjde. Välkommen till Kyôto.”

”Blev du inte förvånad när hundarna kom och mötte dig?” frågade Mizuhara.

”Sedan var det kattens tur”, lade hustrun till.

”Jo, men den hälsade inte, den slank bara förbi”, sade Kikue och skrattade. ”Och hundarna blängde bara när dom kom fram.”

”På så sätt.”

”Det är som om det är dom som bor här och inte vi”, skämtade zenmästaren. ”Men dom är i alla fall inga spöken och demoner. Dom tillhör ändå den här världen.”