Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 20
Det var inte så stor skillnad på den Kikue han mötte nu och den kvinna han kände tidigare. Hennes svagt ljusbruna ögon, som han tidigare tyckte sig kunna se rakt igenom, verkade nu litet grumligare. Hennes mun var inte heller lika skarp och läpparna, som tidigare hade samma färg som hennes bröstvårtor, hade nu en litet tunnare nyans. Men Kikue var ung för sin ålder. Hon såg inte lika sliten ut som han själv.
Mizuhara undrade förstås om det var så att Kikue hade distanserat sig från honom på grund av alla år som gått. Det verkade som om det fanns en tidens mur mellan dem. Eller, det var inte Kikue han träffade, utan snarare den tid som hade gått. Visst hade tiden gjort att deras band hade knutits upp. Var det rent av så att tiden i sig var destruktiv? Men de hade ju skilts från varandra, helt och tydligt. Det hade varit nödvändigt, men Mizuhara bar ändå på skuldkänslor.
Längtan efter den gamla Kikue och den närhet han hade känt till henne fick honom att känna sig varm, samtidigt som hans döda hustru fortfarande kändes fullt levande inombords. Kanske var det till och med så att på grund av att han hade förlorat den hustru han hade levt med så länge att den närheten han en gång hade känt för Kikue också hade gått förlorad. Mizuhara fortsatte att grubbla. Han visste ju inte vad Kikue tänkte egentligen. Eller om det hon sade tidigare hade varit allvarligt menat. Han ville dock komma närmare henne.
”Jo, det är så att min hustru dog förra året.”
”Nämen, oj!”
Kikue tittade förvånat på honom. Hennes ögon fick ett sorgset uttryck.
”Vad säger du? Det var verkligen inte roligt att höra. Det måste ha känts fruktansvärt.”
Hon hade svårt att veta hur hon skulle bete sig och började nästan gråta. ”Det är svårt att tänka sig hur man skall kunna hantera något sådant.”
”Hon var ju mor till tre döttrar och nu blev jag ensam med dom.”
”Ja, verkligen. Det måste kännas konstigt. Grymt.”
”Det var som om jag själv dog. Den enda kvinna som kanske kom ihåg mig var du, tänkte jag.”
”Ojdå, om du säger något sådant måste du känna dig ensam.”
”Jomen, så är det.”
Kikue tittade på honom.
”Det är ju inte så att jag började tänka på dig först efter dödsfallet, men jag kände att jag på något sätt ville gottgöra det jag hade gjort mot dig tidigare. Det vill jag be om ursäkt för.”
”Så behöver du inte säga. Hon blev ju din hustru. Jag klarade mig, även om jag inte har glömt en enda dag.”
Mizuhara bad visserligen Kikue om ursäkt, men det var också en ursäkt som var riktad till den döda hustrun.
”Varför ville du träffa mig egentligen, nu när din hustru har dött? Och vad ska dina döttrar som sitter och väntar på värdshuset tänka?”
Mizuhara fick inte fram något svar.
”Det är inte alls bra”, sade Kikue och skakade på huvudet.
Efter att ha suttit tysta en stund reste de sig upp.
”Temästaren Rikyus grav …” sade Mizuhara när de kom till hallen.
”Javisst, jag ska öppna”, sade prästfrun och kom med nyckeln och öppnade träporten.
”Har du ordnat med en grav åt din hustru?” frågade Kikue när de stod framför Rikyus grav.
”Nej, inte än.”
”Inte? Din hustru måste också ha kommit hit till Rikyus grav någon gång. Om hon visade respekt vid graven vill hon säkert också ha respekt. Hon förlåter dig säkert.”
Kikue höll händerna som i bön. Mizuhara uppfattade henne som mycket gåtfull. Han hade svårt att förstå vad hon egentligen menade. Den ”kvinna från förr” som Mizuhara hade tänkt på verkade nu vara en kvinna som visade uppmärksamhet mot en annan man.
Lars Vargö 