Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 21
III
När de gick ut ur porten vid templet Jukôin kunde de se en lång smal väg som gick västerut. Den sträckte sig bort mot en höjd där Kobori Enshûs villa Kohô-an låg. (LV: Kobori Enshû, 小堀遠州, 1579-1647, hette egentligen Kobori Mazakazu, 小堀政一, och var både en framstående konstnär och en feodalherre). Mizuhara hade tidigare vandrat från Kohô-an västerut på vägen mot bergstoppen Takagamine i Kôetsu. Mizuhara ställde sig och betraktade den raka vägen från Jukôin till Kohô-an, där skuggorna av tallar och bambu lutade över den. På norra sidan låg flera små zentempel på rad.
”Jukôins abbot var verkligen speciell”, sade Kikue.
”En verklig ursprungsmänniska. Han låtsas ju vara Ainu…”, svarade Mizuhara samtidigt som han fortsatte att betrakta vägen.
”Det var litet förvånande.”
”Ett verkligt original.”
”Eller hur?”
”Men zenmunkar kan vara så.”
”Det ska jag lägga på minnet. Ett original. Han hade tre skäggflätor. Jag har aldrig sett nåt liknande.”
”Nej, han är lite speciell.”
”Han hade bara låtit skägget växa och låtit det bli längre. Han hade ett fint ansikte.”
”När han var ung var han en stilig munk Det var många som sa att han skulle bli abbot, men han blev också lite väl intresserad av världsliga njutningar.”
”De som prövar på synden i unga år undviker ofta att bli ondsinta. Han har säkert nått verklig upplysning. De kallas Bonnô-soku-bodai, präster som förenar både sexuella begär och andlig upplysning.”
Mizuhara tittade på porten till templet Sôken-in. ”Kamelian blommar säkert där”, sade han och gick åt det hållet.
Det var ett stort kameliaträd, som redan Toyotomi Hideyoshi lär ha tyckt väldigt mycket om. (LV: Toyotomi Hideyoshi, 豊臣秀吉,1537-1598, var en viktig politisk och militär ledare i enandet av Japan). Man kunde se att det var fullt av blommor på andra sidan ett havrefält. Under kriget gjordes den trädgård som fanns där troligtvis om till ett sädesfält. Havreaxen hade redan vuxit fram och bildade en grön matta under det stora kameliaträdet. Den hade vita och gula blommor, egentligen små för att vara en kamelia.
”Jag var här en gång och kramade en ung man, för över femton år sedan”, sade Kikue. ”På den tiden var det verkligen ingen som talade om någon trädgård här. Men han pratade om blommorna. Men det har du väl glömt.”
”Ja så var det kanske.” Mizuhara kom att minnas hur han hade upplevt den stora kamelian som stod där, som en värld i sig.
”Om man kunde ta sig tillbaka till den tiden ändå. Det vore härligt. Jag var så nöjd, ung som jag var.”
”Men det känns som om det är bara jag som har blivit äldre.”
”Det spelar ingen roll hur det än är. Om mannen är äldre och jag känner mig yngre. Det kan jag stå ut med.”
”Det är väl lite själviskt.”
”Själviskt. Det är nog männen som är själviska. Om det vore tvärtom, att kvinnan är äldre, skulle det gå lika bra för min del…”
”Hur är det med dig egentligen?” frågade Mizuhara, som om han ville byta samtalsämne.
”Efter det där, vad hände med dig?”
”Tack för att du frågar. Jag tog nog dagen som den kom. Människor har sina svårigheter, det är en ständig ström av dom”, sade Kikue.
Mizuhara kände att han inte hade någon anledning att kliva in i hennes liv, men under kriget och efter krigsslutet hade Kikue, som då varit engagerad i nattklubbsarbete, fått två döttrar och hade nog haft det ganska svårt.
”Även min hustru undrade, ända tills hon dog, hur det hade gått för Wakako”, sade Mizuhara.
”Verkligen? Det var ju otroligt fint, något man måste respektera”, sade Kikue, men även om det var ord av tacksamhet lät det litet tunt i Mizuharas öron.
”Jag tog väl hand om henne.”
Det lät som om hon hade tagit hand om någon annans barn.
”Men den äldre flickan hade det svårt på grund av den yngre.”
”Vad gör hon nu?”
”Yûko? Hon har lämnat.”
Hon måste ha börjat jobba som geisha. Mizuhara lämnade kameliaträdet och gick tillbaka genom porten.
”Yûko hade det svårt redan från det hon var liten. Hon blev litet kylig av sig. Och Wakako kände nog aldrig riktig heller att de var syskon”, sade Kikue medan de började gå utmed vägen. ”Men Wakako är jättefin …”
”Det hade varit bra om hon också hade kommit.”
Lars Vargö 