Med regnbågen som sällskap, 26

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 26

III

Kyôtos årligen återkommande dansföreställning på våren i Gion, Miyako-odori, brukade framföra en tonsatt dikt av poeten Yoshii Isamu: ”Av glädje skriver jag en sång, tänker på min ungdoms dagar i elegansens Gion”.

Danserna framfördes som delar av ”De berömda platserna i den gamla huvudstaden”, till  sånger som  ”Grönskan i Kamo”, berömd för nunnan och poeten Ôtagaki Rengetsu, ”Flodvindarna vid Shijô”, som förde tankarna till det område där Yûzen-färgarna höll till, ”Regndisets måne över kuzu-växterna”, som var platsen där måleriets mästare Ike no Taiga var aktiv, ”Den kalla daggen i Shimabara”, som alluderade till teceremonins mästare, kurtisanen Yoshino Tayû, och ”Den snö som ligger kvar vid Taka-ga-Mine”, som påminde om kalligrafins mästare Hon’ami Kôetsu. Dansarna framförde stycken som egentligen handlade om dessa konstens främsta företrädare.

Momoko och Asako satt nära scenen. Asako såg att Ôtani satt bakom dem en bit bort, men Wakako var inte där.

”Ôtani-san är ensam. Undrar vad som har hänt med henne?”

”Ja, det är lite märkligt. Hon verkade plötsligt ha blivit rädd för nåt. Hon blev blek som ett spöke… Lite oartigt, var det inte, att bara försvinna så där?”

”Jag trodde att det hade hänt nåt med barnet, men hon kunde ju ha lämnat barnet hos någon annan och faktiskt suttit vid Ôtanis sida nu”, sade Asako litet besviket.

”Men hon var fint klädd. Det passade henne verkligen.”

”Absolut. Du la också märke till det? Kläderna de bär Kyôto lyfts verkligen av det klassiska, breda skärpet till kimonon, obi. Hon verkade vara lika ung som en gymnasieelev, men uppenbarligen gick hon inte i skolan”, sade Momoko.

Tiden har gått även under Shôwa-perioden, tjugofem år, och nu har dansen blivit pånyttfödd. Man börjar med de sånger som bäst lever vidare. Nu skull snart det inledande stycket, Ôtô chikushi, framföras vid de silverfärgade fusuma-dörrarna.

”Miyako-odori, åh …”

”Yôiyasaa ….”

Föreställningen började med rop och ut på de två scengångarna, hanamichi, genom publikhavet, kom nu två rader av danserskor. De höll solfjädrar och kvistar från pilträd och körsbärsträd i händerna när de radade upp sig på var sin hanamichi. Sexton danserskor på vardera sida, trettiotvå stycken sammanlagt. Efter en stund fortsatte de sakta mot scenen. Deras kraftigt sminkade ansikten kom alldeles för nära inpå, tyckte Momoko, som hade svårt att titta på dem.

Det tredje stycket, ”Flodvindarna vid Shijô” och det femte, ”Den kalla daggen i Shimabara” var så kallade naka-basami, mellanstycken. I Shimabara-stycket spelades rollen av den sofistikerade poeten, kalligrafen och temästaren Haiya Shôeki, som tyckte sig se kurtisanen Yoshino Tayû och började följa hennes skugga. Det utvecklades till en intensiv dans som var typisk för sina dramatiska effekter, men Asako tyckte att det var långtråkigt och inte särskilt tillfredsställande.

Sedan följde kyômai, ”huvudstads-dansen”,  som följde Inoue-skolans mönster och mer påminde om kabuki och hade tydliga inslag av Edo-atmosfär. Det var en praktfull och samtidigt elegant dans, men Asako var ändå inte imponerad. Hon tyckte rent av att den var hopplös. Scenen på Minami-za, ”Södra Teatern”, var nog egentligen för stor för att passa de danser som framfördes.

”Men vad är det här egentligen? Skränigt är det också. Är det så här det ska vara? Vackert i och för sig.”

Efter en stund kunde de trots allt koppla av och titta på dansen. Momoko såg ändå ut som om hon ville vara någon annanstans.

Föreställningen fortsatte utan avbrott eller ridåsänkningar. Det ena färgglada stycket efter det andra. Det var något magiskt över det hela. Det sista stycket hette ”Nattens körsbärsblommor i Maruyama”. Nu höll de körsbärskvistar och solfjädrar i händerna igen. Och så lämnade de föreställningen utmed de två hanamichi-gångarna.

Asako tittade lättad på Momokos ansiktsuttryck. ”Du ser frågande ut.”

”Nja, det är vi som inte kan ta in det, varken Kyôto-dansen eller geishorna. Vi är inte härifrån och inte vana vid det. De andra som tittar letar väl efter det de känner igen.”

Det verkade som Ôtani redan hade gått.

När de kom ut på Shijô-gatan var det någon som ropade ”Mizuhara-san, Mizuhara-san!”

”Åh!” Momoko blev alldeles paralyserad.

”Det var längesen. Det är jag … Aoki Natsuji.”

”Ja.” Momoko förlorade helt sin ansiktsfärg.

När han såg att Momoko blev alldeles blek, blev han själv röd i ansiktet och började stamma. ”Det var längesedan. Er far sa … er far sa att ni hade gått till Miyako-dansen … jag hade ingen lust att gå in, så jag stod här utanför och väntade. Dansen skulle ju bara hålla på en timme ungefär.

”Jaså?” Momoko såg ut att svälja en klump i halsen. Hon stod helt stilla. Det var som om hon hade blivit stungen av något vasst. Det var en brännande känsla. Både skam och ilska från tidigare sköljde över henne.

”Natsuji-san. Var det Natsujis pappa som bad far om ritningar till ett tehus?”

”Ja, det var det.”

”Jaså?” Hon vände sig mot Asako med ett kyligt skratt. ”Vi har verkligen blivit lurade av far.”

Asako tog tag i Momokos ärm.

”Asako. Det här är Aokis yngre bror. Den Aoki som jag var ihop med  förut. Han dog i kriget i Okinawa…”

”Oj!”

”Nu går vi”, drev Momoko på.

Det var fullt av folk som kom ut från teatern och blandades med alla som ville gå till Maruyama-parken för att se på körsbärsblommorna. Det gick knappt att gå på Shijô-gatan.

Asako höll Momoko under armen.

”Du var fortfarande liten, Asako, och fick inte veta nåt. Eller hur?” sade Momoko lugnt.

”Nää.”

”Det var inte för att dölja det som hade hänt … Men far visste ingenting. Säkert”, sade Natsuji från sidan.

”Både far och jag  fick skuldkänslor mot Momoko. Far har hela tiden sagt att han ville be Momoko om ursäkt.”

”Jaså? Men min sorg har fått mig att växa upp. Ett litet frö föll, ett sorgens frö som gjorde att jag växte upp.” Momoko tittade på Natsuji.

”Natsuji-san, går du på universitetet?”

”Jag blir klar nästa år.”

”Det gick fort. Var det Kyoto universitet?”

”Nä, Tokyo. Jag är bara här under lovet.”

”Här under lovet, säger du. Men du bor väl här egentligen?”

”Jamen, jag har flyttat till Tokyo.”

Asako kunde nu se Natsuji ordentligt för första gången. Hennes storasysters pojkvän, tänkte hon, det var som om han fanns där någonstans och hennes hjärta bultade. Hon förmådde inte titta på Natsuji någon längre tid.

Natsuji förklarade att han hade blivit ombedd av sin far att bjuda ut dem på middag. Momoko nickade. ”Jag träffar gärna din far.”

De hade fortfarande gott om tid och gick därför till Maruyama-parken för att se på blommorna.

”Vårens färger … det gamla körsbärsträdet vid Maruyama, får mig att tänka på livets förgänglighet…” Det var som om Miyako-dansens sånger fortfarande ljöd. Det gamla körsbärsträdet med sina hängande grenar hade vissnat och ersatts av ett nytt ungt träd. De gick vid sidan av den klassiska restaurangen Saami och förbi Yoshimizu-byggnaden vid Anyo-templet, där man kom upp på en höjd och kunde se ut över den raka Shijô-gatan. Himlen började få sitt kvällsdis över bergen i väster.

Natsuji tittade ut över staden och började berätta om de berömda platserna för Asako. Momoko stod bakom och tittade på Natsujis nacke. Han såg precis ut som sin döda bror. Men Momoko såg att han fortfarande bar på barnets oerfarenhet. Det kändes som om hon skulle kvävas och plötsligt slöt hon sina ögon. Tårarna började rinna.

Hon gav Natsuji en kort kram. ”Nä, men du är litet hopplös du.” Natsuji blev överraskad men fann sig. Det var som om Momoko på något sätt ville ge tillbaka för det som hade hänt. Hon skakade i hela kroppen. ”Du är hopplös du …”, sade hon och såg att Maruyama-parken var som en stor brinnande blomsterkorg.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s