Nordkorea fortsätter på sin väg mot att skaffa en fullt fungerande kärnvapenarsenal, samtidigt som man hotar omvärlden med destruktion. De japanska öarna skall förvandlas till aska, den sydkoreanska huvudstaden bli ett hav av eld och USA skall få kännas vid en smärta landet aldrig tidigare har upplevt. För varje uttalat hot och för varje test reagerar omvärlden med fördömanden och sanktioner. Den negativa spiralen skruvas upp och i slutändan finns det, förutom krig, logiskt sett bara två möjliga utvägar, antingen ger Nordkorea upp eller så kommer vi till en punkt där omvärlden i praktiken ger upp.  Båda är lika osannolika.

Olika lösningar har länge diskuterats: direkta samtal mellan USA och Nordkorea, bistånd till den nordkoreanska ekonomin i utbyte mot att kärnvapenprogrammet läggs ned, positiva samtal i form av de s.k. sexpartssamtalen, återföreningssamtal mellan de två koreanska staterna, fredspristagaren Kim Dae-jungs solskenspolitik, hot om ”fire and fury” och ännu tuffare sanktioner. Allt har prövats och allt har misslyckats.

Problemet med alla dessa förslag och åtgärder är att de utgår från att den självpåtagna nordkoreanska isoleringen måste upphöra. Som forskare och experter gång på gång har kommit fram till skulle ett öppnare Nordkorea hota den nordkoreanska regimens överlevnad. Information skulle spridas till de bredare folklagren om att det var Nordkorea som började Koreakriget med en invasion söderut i juni 1950, inte USA som angrep Nordkorea. De kommer då också att förstå att de under alla år har levt under en stor lögn, som säger att sydkoreanerna lever som hundar under amerikansk imperialism och att de inget hellre vill än att befrias av sina bröder och systrar i norr. De kommer att bli varse kommunismens misslyckande och demokratins och marknadsekonomins framgångar. All information som hotar den officiella lögnen  är explosiv och ett öppet Nordkorea kommer därför aldrig att vara i regimens intresse.

Att den koreanska halvön ser ut som den gör idag är en följd av det andra världskriget och det därpå följande kalla kriget. Den koreanska halvön delades upp i två halvor i augusti 1945. Sovjetiska trupper gick in norrifrån och amerikanska söderifrån. De två koreanska staterna bildades därefter officiellt 1948. Nordkorea anföll Sydkorea den 25 juni 1950, efter att Stalin hade givit sitt godkännande. FN:s säkerhetsråd reagerade snabbt tack vare att Sovjetunionen bojkottade rådets sammanträden och FN-styrkor, under ledning av amerikansk militär, kunde gå in och stoppa invasionsförsöket. Sexton länder, förutom Sydkorea, deltog på sydsidan med trupper i striderna, även om det främst rörde sig om amerikanska och sydkoreanska trupper. När invasionsstyrkorna drevs tillbaka och sydsidan efter några månader stod nära den kinesiska gränsen gick ”frivilliga” kinesiska trupper in i kriget. På nordsidan var det därefter framför allt kinesiska trupper som stred innan ett stilleståndsavtal kunde undertecknas den 27 juli 1953. Avtalet undertecknades av tre generaler, en kinesisk, en nordkoreansk och en amerikansk. Den nordkoreanska regeringen har senare, vid åtminstone sex tillfällen, förklarat att de inte längre står fast vid stilleståndsavtalet. Kina har som undertecknande part därför ett särskilt ansvar för att avtalet efterlevs.

Det andra världskriget hade å andra sidan aldrig utvecklats som det gjorde i Östasien om inte Japan dessförinnan hade invaderat Korea och Kina. Den japanska militarismen hade i sin tur troligtvis aldrig utvecklats om inte de europeiska stormakterna, inklusive Ryssland, hade uppträtt så aggressivt som de gjorde i regionen, framför allt i Kina, under 1800-talet. Ansvaret för att Östasien ser ut som det gör idag delas av många stater och lösningen på problemen, inklusive det nordkoreanska problemet, borde ses i ett större sammanhang. Förutom spänningarna på den koreanska halvön finns det flera andra potentiellt farliga konflikter. Kina uppträder aggressivt för att försöka förmå Japan att ge upp kontrollen över Senkaku-öarna. Kinas uppträdande i Sydkinesiska sjön oroar också många. Mellan Sydkorea och Japan finns en olöst territorialkonflikt. Japan och Ryssland har ännu inte slutit ett fredsavtal och har olika åsikter om hur problemet med de ”norra territorierna” skall lösas. Relationen mellan Kina och Taiwan har element som är potentiellt farliga. De historiska frågorna återkommer allt som oftast i form av kinesiska och koreanska anklagelser mot Japan, som idag i stort sett är det enda asiatiska land som inte har deltagit i någon militär konflikt sedan slutet av andra världskriget. De egna historiska mörkrummen föredrar de anklagande länderna att inte tala om.

Östasien är idag en ekonomiskt välmående region, som när som helst kan trasas sönder på grund av territorialkonflikter och historiska skelett i garderoberna. Det saknas en säkerhetspolitisk struktur med fungerande tvistlösningsmekanismer. En anständig samtalston saknas också. Det saknas dessutom tillfällen där östasiatiska politiker kan umgås på samma prestigefria sätt som det exempelvis gör för politiker i Norden. Japan och Sydkorea är två väl fungerande demokratier där personer som egentligen är ideologiska meningsfränder uppträder som om de  vore bittra fiender.

Nordkorea är bara ett av problemen i Östasien, om än det utan jämförelse farligaste. Men dess lösning ligger inte i att det hanteras isolerat, det ligger i att det förs in i ett större sammanhang. Vad som behövs som ett första steg kan vara en stor internationell fredskonferens, vars syfte är att rädda ansiktet på samtliga parter genom överenskommelser som höjer sig över de bilaterala låsningarna. Det har gång på gång visat sig att försök till bilaterala avtal endast föder extremnationalistiska reaktioner i respektive land. Om man däremot försöker få till stånd en multilateral försoningsprocess, i vilken även ett fredsavtal på den koreanska halvön är målet, kan eventuellt vägen mot varaktig stabilitet öppna sig.

Idealistiskt, naivt, good luck, what else is new … osv. Men någonting måste göras som ändrar fokus.