Med regnbågen som sällskap, 38

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 38

Bakom öronen

I

När Momoko vaknade var den unge Takemiya inte i sängen. Men Momoko hade vaknat mitt i en dröm och hon kände det som om hon fortfarande drömde.

”Nämen, han inte här,” försökte hon mumla fram, men hennes röst bar henne inte. Orden fanns bara i hennes huvud och hon kände sig nästan nedsövd. Att vara litet avdomnad var inte alls obehagligt. Samtidigt som hon var på väg att dras tillbaka i i sömnens värld drog hon sig till minnes att hon hade vaknat mitt i natten en gång också.

”Ah, Miya-chan trodde kanske att han hade dödat mig.” Nu vaknade hon ordentligt. Hon kände efter kring halsen. Guldhalsbandet var borta.

”Miya-chan måste ha tagit det och gett sig av.” Momoko kände sig lättad. Hon hade inte tänkt på om Takemiya var där eller inte när hon vaknade på natten. Från trädgården kunde småfåglar höras kvittra, så även om Momoko fortfarande tyckte att det var natt, var det nog redan gryning.  Det var som om hon hade gått från att vara halvdöd till att leva igen, för att åter falla mot döden. Momoko hade nästan välkomnat dödskänslan när hon somnade kvällen innan. Den unge mannen hade tagit tag i halsbandet och dragit till samtidigt som han sade, ”Du, Momoko.”

”Aj, det gör ont.”

”Kan du inte vända dig hitåt? Jag vill inte ha det så här.”

”Hurså?”

”Jag blir deprimerad.”

”Blir du, verkligen?”

”Det är säkert. När jag ser på dig bakifrån är det som om du inte är här.”

”Jag tycker om att titta på din nacke bakifrån.”

”Det är ju lite märkligt,” sade han och lade sin arm försiktigt runt hennes nacke. ”Hur kommer det sig att du tycker om att kramas bakifrån?”

Momoko hade ofta hållit om honom bakifrån och även fått honom att omfamna henne på det viset. Det var likadant med Nishida, den unge man som hon hade sällskapat med före Takemiya. Även med andra. En dag när hon hade sett Asako lyfta sitt hår i nacken hade hon velat kyssa henne där, men inte vågat. När Takemiya hade påpekat för henne vad hon drogs till kände hon sig förvirrad.

”Att inte titta varandra i ansiktet är värmande”, försökte hon.

”Värmande …? Struntprat. För min del känner jag mig varm när jag kan se mig själv speglas i dina ögon. Du har skuldkänslor när det gäller mig, eller hur?”

”Det är nog sant att jag inte är helt just mot dig.”

”Du bara låtsas. Du är inte alls kär i mig.”

”Ska du börja nu igen …? Att inte älska någon, det är inte nåt man kan häva ur sig utan vidare. Du säger hela tiden att jag inte älskar dig och att du känner dig förkastad. Hela tiden, håller du på så. Det är vad du sysslar med, spelar kärleksfattig.”

”Men du bara luras. Vänder ryggen mot mig och tänker på annat.”

Momoko skakade på huvudet. Halsbandet rörde vid hakan på henne när hon lyfte på huvudet, men hans ord fick henne inte att komma till livs.  Efter att ha varit tyst en stund sade hon, ”Miya-chan, titta bakom mina öron. På linjen som går vid nackmuskeln mellan hårfästet och öronen …”

”Jag tittar,” svarade han lättsamt. ”Det ser svalt och vackert ut. När jag tittar bakom dina öron känns det som jag förstår hur du är. Det är mjukt och uppfriskande klart.”

”Du kan formulera dig. Om det är som du säger fångar öronen upp det och så går det inte vidare.”

Han tryckte sina läppar bakom en örat på henne. Hon ryggade till.

”När vi var i badet förut upptäckte jag den linje som går vid dina skuldror, från nacken ned mot armhålan. Det är som en värmande båge, obeskrivlig.  Som en vacker cirkel. Jättefint.”

Han grep lätt om hennes armveck.

”Du kan verkligen formulera dig,” sade Momoko tyst.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s