Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 37

/Detta har hänt: En ung kvinna vid namn Asako reser med tåg från Kyôto till Tôkyô. På tåget sitter hon mitt emot en man som reser med ett litet barn. Hon är full av beundran för hur mannen tar så väl hand om barnet. När hon kommer till hemmet i Tôkyô träffar hon sin äldre halvsyster, Momoko, som litet ilsket undrar om hon i hemlighet hade åkt till Kyôto för att söka efter en annan halvsyster, som det ryktades om att deras far, arkitekten Mizuhara, också var far till. Asakos och Momokos mödrar är döda och det finns en rivalitet mellan döttrarna om faderns uppmärksamhet.

Mizuhara bjuder med sina döttrar till Kyôto för att njuta av körsbärsblomningen. Den verkliga anledningen verkar dock vara att han vill träffa Kikue, som är mor till den tredje dottern, den yngsta halvsystern Wakako. På en teaterföreställning ser döttrarna Wakako, som bär på ett litet barn. De åtföljs av Ôtani, som visar sig vara den man som Asako träffade på tåget. Döttrarna hälsar litet artigt på varandra.

Samtidigt visar det sig att Natsuji, en ung man som Asako och Momoko går och pratar med, är yngre bror till Aoki Keita, som Momoko en gång var häftigt förälskad i. Keita dog i strid under andra världskriget och Momoko tycker det är plågsamt att påminnas om Keita när hon ser Natsuji. Keita hade övertalat henne att låta honom tillverka en silverskål utformad som ett av hennes bröst. Han sade att han ville dricka sake ur den innan han flög sig iväg på sitt sista uppdrag.

Mizuhara är en gammal god vän med Aokis och Natsujis far och även de träffas i Kyôto. Asako och Natsuji har besökt den berömda trädgården vid den kejserliga villan Katsura tillsammans och vi kommer in i handlingen när Momoko har rest till Hakone med en ung man vid Takemiya, som hon har träffat några gånger och behandlar litet styvmoderligt./

Däcksstolarna på den utflyktsbåt som tagit emot passagerare vid Moto-Hakone var nästan helt upptagna.

”Det där hotellet är säkert också fullt av grönska nu”, sade Takemiya när han tittade på världshuset vid stranden nedanför berget från styrbord.

”Fick du inte nog av grönskan i Kyôto? Bokträden på Higashiyamas sluttningar var ju fulla av unga löv och blomningen var ju i full gång.”

”Jag tittade aldrig på Higashiyama, bara på dig.”

”Du är duktig på att ljuga. Pratade jag inte om doften från både bokarnas och kastanjeträdens blommor kanske?”

”Ja, men som nu, jag tittar inte på sjön.”

Ashi-sjön glittrade, men fartyget var på sin eftermiddagstur och det var de små vågorna akter om fartyget som skapade glittret, för om båten var vattnet mörkt.  Och de ljusbringande vågrörelserna spred ut sig mot stranden långt söderut och verkade förenas med den skimrande varma luften. Endast över berget Fuji som låg i fartygets riktning fanns vita moln.

Alla passagerare skulle med bussen som gick från hamnen Kojiri till Sôunzan. Det blev trångt och Momoko som satt ned kunde inte ens lyfta på huvudet på grund av att de som stod upp trycktes mot henne. Först när bussen svängde runt uppe vid Ôwakudani kunde hon komma loss litet. Hon tittade då ned mot insjöns vatten. När bussen körde genom skogen var det som om grenarna rörde vid den. Takemiya stack ut ena handen genom fönstret och lyckades dra loss några blommor ur det höga vildgräset.

Från Sôunzan bytte de till den linbana som gick till Gôra. Den unge mannen tog med sig vildgräsets blommor in i rummet på det världshus vid Gôra där de skulle bo. Han lade dem på skrivbordet.

”Du, storasyster,” sade han och tog ett kraftigt grepp om Momokos halsband och drog till.

”Aj, det gör ont.”

”Du har slutat att tänka på mig, eller hur?”

När Momoko försökte ta av sig halsbandet fortsatte han, ”Låt det vara på… Jag ska sluta dra. Det är fint. Låt det vara på …”

”Det säger du? Då gör jag som Miya-chan säger …” sade hon, men hon blev deprimerad när hon tänkte på vad han hade gjort. Ändå lät hon det vara på när hon gick ned i badet och sedan lade sig till sängs. Han grep tag i det igen.

”Är det Miya-chans lilla leksak?” frågade hon.

Med ett grepp om halsandet tryckte han sitt ansikte mot henne och började gråta.

Momoko tyckte det började kittlas. ”Sluta spela smutsig teater … Det klär dig inte.”

”Du tänker göra dig av med mig, eller hur?”

”Ska du börja nu igen? Vadå göra mig av med … Jag sa att vi skulle säga adjö.”

”Är inte det samma sak? Jag är verkligen inte bara fåfäng av mig.”

”Jaså? Men du är inte riktigt normal. Du är morbid. Patetisk.”

”Åh, morbid, spela smutsig teater. Jag tar livet av mig.”

”Jamen, gör det du.”

Momoko kände hans mun mot sina bröst och kom att tänka på den där silverskålen. Hon hade fått den av Keitas far. Hon hade satt den mot sitt bröst för att se om den fortfarande passade, men det gjorde den inte.