Japanska spöken

Trots att Halloween ursprungligen inte är en japansk tradition börjar firandet i Japan bli mycket populärt. Kanske beror det på den rika traditionen av spökhistorier som har fascinerat generation efter generation under landets långa historia. Spökhistorierna har bland annat nedtecknats av den kände författaren Lafcadio Hearn för drygt ett sekel sedan, men fascinationen för det övernaturliga och det isande otäcka har sedan länge också fått sin uttryck i japansk teater.

En av de mest omtyckta kabukiföreställningarna i Japan är Yotsuya Kaidan, ”Spökhistorien om Yotsuya”, skriven av Tsuruya Namboku IV år 1809 och framförd första gången 1825. Pjäsen är baserad på verkliga händelser och består egentligen av flera parallella berättelser. En av dessa beskriver hur två tjänare som hade slagit ihjäl sina herremän arresterades och avrättades samma dag. En annan berättar hur en samuraj, som upptäcker att hans älskarinna hade haft en annan sexuell förbindelse, slår ihjäl både henne och älskaren, spikar upp kropparna på en träplatta och slänger dem i Kanda-floden. Händelser som är som gjorda för att de drabbade senare kommer tillbaka i spökenas skepnader. Den populäraste berättelsen i ”Spökhistorien om Yotsuya” beskriver dock ett öde som drabbade en kvinna vid namn Oiwa.

Yotsuya Samon, hade tjänat en herre som hette Enya. Efter dennes död tvingades Samon[1]  leva i djupaste armod tillsammans med sina döttrar Oiwa och Osode. Oiwa var gift med en man som hette Tamiya Iyemon, men tvingades av sin far att skilja sig då det visade sig att denne Iyemon hade förskingrat pengar. Iyemon, som var en rônin, en herrelös samuraj, räddade senare av en händelse sin förre svärfar från en hemlös person som försökte attackera honom. Som kompensation ville han återigen kunna gifta sig med Oiwa. Svärfadern vägrade och fick därför smaka på Iyemons svärd. Iyemon gifte sig sedan åter med Oiwa, men började tycka illa om henne när hon blev sjuk och eländig.

En ung kvinna i grannskapet förälskade sig i Iyemon och hennes morfar övertalade honom att förgifta Oiwa. Giftet lyckades emellertid inte döda henne, utan vanställde endast hennes ansikte. När en gammal massör så höll upp en spegel framför Oiwa fylldes hon av både ilska och hämndlystnad. Den smärta giftet förorsakade drev henne till slut att ta självmord med en kniv som tillhörde en manlig tjänare, Kobotoke Kôhei. När Iyemon upptäckte Oiwa bredvid kniven passade han på att slå ihjäl Kôhei. Iyemon spikade sedan upp Oiwa och Kôhei på var sin sida om en dörr, som han slängde i floden med hjälp av några förtappade vänner.

Iyemon gifte om sig med den unga grannflickan, men när han efter bröllopet skulle lyfta på slöjan fann han Oiwas förvridna ansikte, med halva hjässan hårlös och det ena ögat igensvullet. Brudgummen drog omedelbart sitt svärd och högg av huvudet, enedast för att inse sitt nästa misstag. Det var sin nya fru han hade dödat. Han rusade omedelbart till sin nye svärfar för att be om förlåtelse, men möttes av Kôheis spöke, som stod och blockerade dörren. Iyemon drog sitt svärd ytterligare en gång och högg av huvudet, och naturligtvis var det svärfadern som denna gång fick sätta livet till. Vart Iyemon nu än gick dök Oiwa upp som spöke, till och med i form av en rislampa som hängde över honom. Iyemon drevs till vansinne och han vaknade varje natt av hemska mardrömmar.

Berättelsen har återgivits på många olika sätt inom de olika konstarterna, inte minst rislampan med Oiwas hemska ansiktsuttryck är välkänd. Oiwas grav finns fortfarande i Tokyo och kabukiskådespelare brukar gå dit innan de skall framföra Yotsuya Kaidan. De gör det bland annat för att undvika spökets vrede.

Japanska spöken är till skillnad från de västerländska spökena riktigt elaka. De vill hämnas tidigare oförrätter och det är farligt att komma i deras närhet. Vid sidan av spökena finns det i Japan dock en mängd andra väsen, som inte är lika elaka. Under Heian-peioden började berättelser om övernaturliga fenomen att tydligt framträda i litteraturen. De dödas själar förvandlades till exempel till hungriga demoner och andra former av skräckinjagande varelser. Under Kamakura-perioden blev det i stället vanligt med berättelser om djur som i själva verket var spöken eller oroliga andar. Rävar, tvättbjörnar, vildsvin och andra djur kunde lura människorna att göra de mest ödesdigra misstag.

Under den påföljande Muromachi-perioden kunde också döda ting förvandlas till levande varelser med övernaturliga krafter. Men det var under Momoyama- och Edo-perioderna som de klassiska spökhistorierna blev riktigt populära. När de publicerades var de dessutom rikligt illustrerade. Om någon dog på ett ovanligt sätt togs det för givet att den dödes själ fick sin boning i något lågt stående djur, kanske en orm eller en hund. Olyckliga levande människor kunde förvandlas till gengångare och hos en person som var sjuk fanns alltid risken att han eller hon blev demon eller monster, oftast av bitterhet.

Enligt japanska buddhistiska traditioner förvandlas den dödes själ först till en s.k. aramitama, ”oren ande”. Denna aramitama blir under en sjuårsperiod allt renare under förutsättning att de efterlevande utför de reningsceremonier som förväntas av dem vid bestämda tidpunkter. Om allt går väl övergår en aramitama sedan till att bli en sorei, en själ som har funnit sin plats i den kollektiva massan av förfädersandar. Som aramitama kan själen alltid återvända till jorden som spöke.

En av de äldsta japanska spöktraditionerna är ”de hundra djävlarnas nattparad” (hyakkiyakô), som etablerades redan under Heian-perioden. Det är något av en tomtarnas vaktparad, med en homoristisk beskrivning av alla de demoner och onda företeelser som omger människan. Ett antal japanska målningar har beskrivit hur processionen av dessa osannolika figurer skulle kunna se ut, men kärnan i traditionen var att en grupp människor samlades under en ”spökkväll” där hundra ljus, halvt täckta av blått papper placeras ut i ett rum. Det blå skenet var avsett att skapa en spöklik stämning och varje deltagare turades om att berätta en spökhistoria. När berättelsen var klar blåstes ett ljus ut. Det hela höll på tills det inte fanns något ljus kvar att blåsa ut. Leken var särskilt populär bland samurajer, som ville präva varandras mod.

Spökhistoriernas guldålder i Japan kan sägas ha varit de tre första decennierna på 1800-talet. Samhället var övermoget, reglerna och hierarkierna strikta och oböjliga, och behovet av utomvärldsliga fenomen var stort. En särskild kategori av spökhistorier skapades, kaidan banashi, som framfördes inför publik på särskilda teaterscener, yose. Även på dessa teatrar lekte man ”de hundra djävlarnas nattparad”. Spökhistorierna illustrerades också i träsnitt av berömda konstnärer som Katsushika Hokusai (1760-1849).

Berättelsen om Oiwa har påträffats i flera olika versioner. I ”Den märkliga historien om hämnden i Asaka-träsket” berättas hur en viss  Kohada Koheiji slås ihjäl av trumslagaren Adachi Sakurô, som hade en kärleksaffär med Koheijis hustru. När Koheiji väl var död gifte sig Adachi med hustrun, men Koheijis spöke visade sig gång efter annan och drev dem till slut båda i döden.

En annan mycket populär spökhistoria, som har återkommit i många träsnitt, är berättelsen om ”Sparven vars tunga skars av” (Shitakiri suzume). En snäll gamman man hade matat en sparv i många år och gjort den tam. En dag åt den av den stärkelse mannens hustru hade gjort i ordning för att använda till deras tvätt. Den elaka gamla gumman blev så arg att hon skar av sparvens tunga. Sparven flög upprörd sin väg, men mannen följde efter och hittade till slut ett nytt hem åt den. Sparven ville visa sin tacksamhet och erbjöd honom att välja mellan två korgar, en liten och en stor. Mannen var inte så framfusig av sig och tog därför den lilla korgen med sig hem. När han öppnade korgen visade det sig att den var full av dyrbarheter.

Gumman blev till sig av avundsjuka och beslöt sig för att bege sig till sparven och försöka få en korg hon också. Efter mycket tjat gav sparven till slut gumman samma val, en stor eller en liten korg. Gumman tog av girighet den större och tyngre korgen, men när hon kom hem visade den sig innehålla ett antal monster, som sedan kom att plåga henne livet ut.

I Japan dominerar de kvinnliga spökena och det är också de som är de farligaste. Nästan alltid är det kvinnor som har behandlats illa under sin levnad och som hämnas efter sin död. Klassiska romaner eller berättelser, som Genji Monogatari, ”Berättelsen om Genji”, och Ugetsu Monogatari, ”Berättelsen om månen och regnen”, innehåller beskrivningar av flera kvinnliga spöken.

I Ugetsu Monogatari finns en berättelse om en man som åker till Kyoto för att sälja silke. Hans hustru blir upprörd över att han måste vara borta en längre tid, men mannen lovar att vara tillbaka till hösten. Lokala krig där han befinner sig hindrar honom emellertid från att återvända. När han väl lyckas återvända, efter många år, upptäcker han att det mesta i hans gamla grannskap visserligen ser ut som förut, men också att hans fru har blivit betydligt äldre och mycket nedstämd. De berättar för varandra vad som har hänt och går till sängs. När mannen vaknar på morgonen förstår han att han har delat säng med ett spöke. Hans hustru hade i själva verket dött flera år tidigare av sorg. Efter att ha läst böner för henne finner hennes själ till slut ro.

På vägen mellan Kyoto och Tokyo finns den berömda ”Klippstenen som gråter om natten”. Den är förknippad med en historia om en havande kvinna som reste mellan Nissaka och Kanaya för att träffa sin man. På vägen mördades hon av en rånare och hennes blod färgade en stor klippsten. Stenen blev en boning för hennes själ och varje natt kunde man höra hur stenen grät. I ett berömt träsnitt av Utagawa Kuniyoshi (1797-1861) kan man se hur den döda kvinnan framträder för sin man med deras barn i famnen. Hon berättar för sin man vad som har hänt och hur hon med hjälp av barmhärtighetens gudinna Kannon har lyckats rädda barnet. Hon hjälper sedan mannen att hämnas hennes död.

Ytterligare en välkänd spökhistoria från Edo-perioden berättar om hur en hushållerska vid namn Okiku, i tjänst hos samurajen Aoyama Tessan, får i förtroende att ta hand om tio värdefulla tallrikar som samurajen hade fått i gåva av en besökande holländare. Samurajen var mycket attraherad av den vackra Okiku och en dag försökte han lura henne att ge sig till honom. Han gömde undan en av tallrikarna och beordrade henne därefter att  visa fram hela samlingen. Okiku räknade om tallrikarna hundra gånger, men kunde varje gång endast komma till nio. Samurajen förslog att de skulle glömma det hela om hon blev hans älskarinna. När hon vägrade slog han ihjäl henne och slängde hennes kropp i en djup brunn. Varje natt kom sedan hennes spöklika uppenbarelse upp ur brunnen och räknade till nio. Räknandet avslutades med ett hjärtskärande skrik.

Flera spökhistorier riktade sig mot orättvisa länsherrar och furstar. I provinsen Sôma regerade den grymme Hotta Kôzuke, som varje år höjde skatterna för sina stackars undersåtar. Bönderna blev till slut så förtvivlade att de gick till högre ort och klagade. Länsherrarna hade visserligen rätt att själva bestämma skatternas storlek, men Japan var ett välorganiserat feodalsamhälle och det fanns ibland möjlighet att överklaga beslut hos shogunens centrala myndigheter. En byäldste vid namn Sakura Sôgorô ledde bondeföljet till Edo, väl medveten om att han riskerade att reta upp sin länsherre. Shogunen skickade tillbaka böndernas petition till Hotta Kôzuke, som beordrade den grymmaste formen av avrättning. Först fick byäldsten och hans hustru se hur deras tre söner halshöggs. Därefter korsfästes paret och det tog hela tre dygn innan de dog.  Innan Sôgorô dog lovade han emellertid att han skulle komma tillbaka som spöke och driva både länsherren och dennes avkommor i fördärvet. Som bevis skulle hans huvud efter döden vrida sig i riktning mot slottet, vilket det också gjorde.

Förutom populära spökhistorier med mer traditionella former fanns också berättelser om andra former av skrämmande varelser. Oni, kanske bäst översatt med ”smådjävul”, kunde ställa med mycket förtret. Tengu, ”himmelska hundar”, var varelser som hade långa näbbar eller näsor och som oftast gav sig på vandrande munkar och präster i bergen. I vissa legender var tengu arga spöken som ville hämnas, men deras styrka kunde också användas i goda syften om man bad böner för dem på rätt sätt. Fram till och med 1300-talet var de i huvudsak elaka, men senare kom de allt oftare till de buddhistiska prästernas hjälp.

Tanuki, ett tvättbjörnsliknande djur som ibland beskrivs som en grävling, har tillsammans med räven alltid haft en framträdande plats i de japanska spökhistorierna. En legend berättar till exempel om ett gammalt par som hade en halvtam hare som de var mycket förtjusta i. En dag kom en tanuki och åt upp harens mat. Mannen blev ursinnig, fångade djuret och hängde upp det i ett träd. Sedan gick han och hämtade bränsle till en liten brasa över vilken han tänkte steka djuret. Medan mannen var borta bad tanukin tårfyllt hustrun att släppa honom, vilket hon också gjorde. När tanukin sprang iväg sade han att han tänkte komma tillbaka och hämnas oförrätten. Haren, som hörde detta, sprang omedelbart till mannen för att varna honom. Tanukin såg då sitt tillfälle och sprang tillbaka och dödade kvinnan. Han antog hennes form, men av kroppen gjorde han en välsmakande stuvning som han bjöd mannen på. Denne insåg inte vad han hade gjort förrän det var för sent, då han hånades av tanukin, som åter sprang sin väg.

Japanska spökhistorier kommer i alla former, och deras popularitet har knappast minskat. Medan europeiska spöken på sin höjd skräms tar de japanska spökena emellertid för sig och deltar i de levandes vardag på ett mycket påtagligt sätt. De japanska spökena nöjer sig ibland med att skrämmas, men oftast vill de hämnas något som har hänt tidigare och blir därmed livsfarliga.

[1]Efternamn skrivs först, men personer kallades oftast vid sina förnman under Edo-perioden (1603-1868).

5 reaktioner på ”Japanska spöken

  1. Jätteintressant ! Finns det böcker på svenska/engelska med översättningar av japanska traditionella spökhistorier som du kan rekommendera?

    Gilla

Lämna ett svar till gentlewaytea Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s