Edoperiodens tankevärld, 3

Kokugaku och Mito

PÅ 1600-talet var det allt fler filosofer som resonerade kring den japanska nationens identitet. Två filosofiska strömningar kom att dominera, kokugaku, ”nationella studier” och mito, ett namn som kommer från staden Mito. Kokugaku är ett samlande namn för de textanalyser och nytolkningar av klassisk japansk litteratur som började göras under 1600-talet. Framför allt fyra forskare har kommit att stå som huvudbärare av denna ideologiska strömning, som förfäktade en återgång till ”det genuint japanska”: Kada no Azumamaro (1669-1736)[1], Kamo no Mabuchi (1697-1769)[2], Motoori Norinaga (1730-1801)[3]och Hirata Atsutane (1776-1843)[4]. En annan viktig kokugaku-filosof var shingon-prästen Keichû (1640-1701)[5], som fick i uppdrag av Tokugawa Mitsukuni (1628-1700), daimyô i Mito län och sonson till den förste shogunen Tokugawa Ieyasu (1543-1616), att sammanställa en annoterad text av Manyôshû, den klassiska poesiantologin. Texten, Manyô daishô ki, sammanställdes under åren 1683-90 och enligt författaren hade poeterna och deras dikter i antologin kommit att skymmas av historiens vindlingar. Den humanism de gav uttryck för kom emellertid på ett avgörande sätt att ge inspiration till flera senare stora klassiska verk, enligt Keichû.

Kada no Azumamaro kom från en familj av shintô-präster och grundade en skola i Kyôto för att sprida kokugaku-filosofins idéer. Han var bland annat lärare till Kamo no Mabuchi, som också kom från en shintô-familj.  Mabuchi ansåg att Manyôshû-poeterna hade skrivit en mycket högstående poesi, som hade skapats utan de förorenande idéer konfucianismen och buddhismen senare införde i Japan. Waka-poesin stod för en direkt och lättförståelig kommunikation med läsaren. Senare poesi var konstlad och falsk. Denna typ av resonemang var grundläggande för kokugaku-skolan.

Motoori Nobunaga var en av Mabuchis studenter, men var inte lika entusiastisk över Manyôshû, men redan innan han träffade Mabuchi hade han kommit att imponeras av Keichûs litterära synsätt. Han studerade Genji Monogatari, ”Berättelsen om Genji”, ibland beskriven som världens färsta egentliga roman, och fann att den var fylld av mono no aware, ”det som berör”, en finstämmig känslighet som gjorde att subjekt och objekt kommunicerade väl i denna form av litteratur. Denna känslighet stod, enligt Motoori, att finna i all äkta japansk litteratur och högstående litteratur var ett uttryck för konstnärlighet snarare än ideologi.

Det tog Motoori närmare 34 år att sammanställa sitt livsverk, kommentarer kring Kojiki (den historisk krönika som sammanställdes 712), och publicerade under namnet Kojiki-den. Enligt Motoori visade språket i Kojiki att den stod högt över den nästföljande krönikan Nihon Shoki (720) i renhet och kvalitet. Nihon Shoki hade skrivits på kambun, endast kinesiska tecken, medan Kojiki var skriven på en mer ursprunglig japanska. Motoori sade till exempel att de äldsta japanska texterna aldrig använde uttrycken eller michi, ”väg”, för att uttrycka de rätta moraliska vägarna, just därför att författarna redan levde i enlighet med dem. Denna äldre sundhet kallade han dock kodô, ”den gamla vägen”. Eftersom de äldsta japanerna levde utan att behöva trassla in sig i moraliserande teorier om hur man skulle leva stod de över det konfucianska Kina i utvecklingen, ansåg Motoori.

Mito-skolan fick sitt namn efter staden Mito, strax nordost om dagens Tôkyô, där länsherren Tokugawa Mitsukuni (1628-1700) hade sitt säte. På dennes initiativ påbörjades samanställandet av det första egentliga nationalhistoriska verket, Dainihonshi, ”Det stora Japans historia” (eller ”Japans stora historia”). Verket sade sig bevisa att Japan tidigare hade styrts av en kejsare med verklig politisk makt och underminerade på sätt och vis därmed shogunatets auktoritet Trots att verket var nationalistiskt till sin karaktär skrevs det på klassisk kinesiska. Såväl kokugaku-skolans som mito-skolans teoretiker skrev annars på japanska. Mito-skolan skilde sig från kokugaku-skolan i det att den inte nödvändigtvis förkastade Kina och dess kultur. Kineserna kritisierades för att de inte hade hållit sig till en enda kejsarlinje, utan hade haft en rad olika dynastier. Den klassiska kinesiska filosofen Mencius kritiserades för sitt resonemang att det fanns situationer då uppror mot makthavare var motiverade. Mito-filosoferna ansåg samtidigt att man kunde lära av det utländska, om det hade någon nytta för det genuint japanska.

I slutet av Tokugawa-perioden började kokugaku-filosofins fokus att skifta något och fick en starkare ideologisk prägel, inte minst med hjälp av Hirata Atsutanes verk. Atsutane lär aldrig ha träffat Motoori, men ansåg sig själv vara dennes verklige lärjunge. Kokugaku var enligt Hirata ett studium av de äldre japanska klassikerna och det äldre japanska samhället som bedrevs ur en nationalistisk vinkel där shintoismen utgjorde grundstenen. De äldre texterna skulle användas för att verifiera ”Gudarnas väg”, det vill säga Shintô. Han skapade en shintoistisk kosmologi som innefattade själens frälsning efter döden och en kosmogoni där gudomen Musubi no kami (”the God of Procreation”) regerade över alltings produktion, var föregångare till allt, källan till all existens, såväl gudomlig som mänsklig. Denna kosmogoni stod över alla andra länders läror om himlakropparna. Många aktivister vid tiden för Meiji-restaurationen såg sig som lärjungar till Hirata Atsutane. Tron på Musubi no kami skulle gestalta sig i att tjäna kejsaren, som hade nedstigit från gudarnas boning.

 

[1] Kada no Azumamaro (1669-1736) var filosof och poet. Han föddes i Kyôto och växte där upp i det berömda shintô-templet Fushimi Inari. Han publicerade studier om Shintô och Manyôshû. Han argumenterade att kokugaku borde ersätta konfucianismen som den japanska feodalstatens officiella ideologi. Azumamaros waka-poesi finns samlade i antologin Shunyôshû, som publicerades 1798.

 

[2] Kamo no Mabuchi (1697-1769) var förutom kokugaku-filosof och waka-poet och är mest känd för sina studier av Manyôshû, den äldsta antologin av japansk poesi sammanställd på sjuhundratalet. Han kombinerade Keichûs filologiska forskningsmetoder med Kada No Azumamaros (1669-1736) etiska system och underströk behovet av enkelhet och spontanitet. Som poet skrev han i den så kallade Manyô-stilen, men misslyckades med att försöka återuppliva chôka-poesin. Kamo no Mabuchi föddes i Tôtômi i vad som nu är Shizuoka-prefekturen och flyttade 1733 till Kyôto, där han studerade tillsammans med Kada no Azumamaro och undervisade i klassiska studier. Han undervisade bland annat shogunen Tokugawa Yoshimunes (1684-1751, regerade 1716-45) andre son, waka-poeten Tayasu Munetake (1715-71). Han skrev omfattande kommentarer och analyser av Manyôshû, Ise Monogatari och Berättelsen om Genji. Hans kanske främsta verk, Manyôkô (publicerades 1760-68) diskuterar Manyôshûs lingvistiska aspekter och litterära värde. Förutom Motoori Norinaga (1730-1801) var hans främsta lärjungar Katô Chikage (1735-1808), Katori Nahiko (1723-82) och Murata Harumi (1746-1811), alla viktiga kokugaku-forskare och waka-poeter.

 

[3] Motoori Norinaga (1730-1801) föddes i Matsusaka i Ise-provinsen och står som författare till över 90 titlar och 260 volymer. Hans tänkande genomsyrades av att han såg människan som mycket emotionell till sin natur och han kände en stark vördnad för shintoismen och dess mytologi. Han ägnade stor energi åt analyser av den första historiska krönikan, Kojiki, som färdigställdes år 712, men var också en mycket flitig forskare på det filologiska området. Dessutom var han praktiserande läkare, efter att ha studerat medicin i Kyôto mellan 1752 och 1757. I Kyôto studerade han de kinesiska klassikerna under auktoriteten Hori Keizan (1688-1757), men också shingon-prästen Keichûs (1640-1701) verk, i huvudsak kommentarer kring klassiker inom litteraturen och studier av det japanska språket. Keichûs metodologi kom at bli viktig för anhängarna av kokugaku. Motoori studerade därtill den berömde konfucianske filosofen Ogyû Sorai (1666-1728) noga.

Motooris första verk av betydelse, Ashiwake obune, som skrevs mot slutet av hans tid i Kyôto, förde ett initierat resonemang kring poesiformen waka. Enligt Motoori var poesi en instinktiv uttrycksform för känsliga personer som drevs av intensiva känslor, ett sätt att uttrycka sig varken hade med politik eller med moral att göra.

Vid sin återkomst till Matsusaka 1757 började Motoori att praktisera medicin, men började samtidigt att undervisa i klassisk litteratur i sin bostad. Efter några år publicerde han två studier i japansk litteratur. Den första, Shibun yôryô, var en studie av Genji Monogatari, som enligt Motoori fylldes av det litterära idealet mono o aware, ung. ”det som berör”. I den andra studien, Isonokami sasamegoto, vidareutvecklade han sitt resonemang kring detta begrepp och dess relevans för waka-poesin.

Efter att ha träffat kokugaku-filosofen Kamo no Mabuchi (1697-1769) blev Motoori alltmer intresserad av det äldre Japan, framför allt tiden före Heian-perioden (794-1185). Hans studier av Kojiki blev alltmer seriösa och 1764 började han skriva på sitt livsverk, Kojiki-den, ung. ”Tolkning av Kojiki”, som blev färdig 1798 och då omfattade 44 volymer. Det var den första egentliga studien av denna viktiga krönika. Han skrev också ett stort antal andra verk, tolkningar av den japanska mytologin, filologiska arbeten, politiska analyser av shintô-religionen, essäsamlingar och egen poesi m.m.

 

[4] Hirata var den fjärde sonen till en lägre rankad samuraj från Akita och började sina studier genom at studera den form av konfucianism (Suiga el. Suika Shintô) som undervisades av neokonfucianen Yamazaki Ansai (1619-82). Hans intresse inriktade sig senare på den kinesiske filosofen Zhuangzi, på daoismen och på Motoori Norinagas verk. Hirata började så propagera för ett slags kejsardyrkan och behovet av att återupptäcka det genuint klassiska Japan. I sitt verk Kamôsho var han starkt kritisk mot den konfucianske tänkaren Dazai Shundai (1640-1747). Han inbjöds att undervisa inom en annan gren av shintoismen, Yoshida Shintô. Bland hans främsta lärjungar kan man hitta Ôkuni Takamasa (1792-1871) och Suzuki Shigetane (1812-63).

 

[5] Keichû (1640-1701) var en shingon-präst, filosof och poet som föddes i Settsu (idag den del av Hyôgo-prefekruen. Han gick i kloster vid elva års ålder och ägnade en hel del energi åt studier i klassisk kinesiska, japansk litteratur och den speciella form av sanskrit som används för att skriva buddhistiska formler och texter, Siddham. Keichû var en god vän med waka-poeten och forskaren inom klassisk litteratur, Shimokôbe  Chôryû (1624-86) och är mest känd för sina studier i klassisk litteratur och lingvistik. Keichûs studier av äldre texter och hans analyser av olika former av kana har varit avgörande för att rätt kunna läsa och förstå även de mest komplicerade texterna. Det kanske viktigaste av hans verk var kommentarer om Manyôshû som han publicerades under titeln Manyô daishô ki på 1680-talet. Han bidrog även med analyser av Genji monogatari, Kokinshû och Ise monogatari. Keichû tillskrivs ett objektivt sätt att analysera sina texter och hans ideologiskt befriade och neutrala studier sades ligga till grund för kokugaku-filosofernas forskning. Även om han räknas som en anhängare av kokugaku-skolan gjorde hans buddhistiska bakgrund att han inte riktigt kunde ta samma avstånd från det icke-japanska som många av hans kolleger.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s