Neokonfucianismen

De kinesiska munkar som besökte Japan under Kamakura- och Muromachi-perioderna förde inte endast med sig kunskaper om buddhismen och buddhistiska skrifter. De var även väl bevandrade i konfucianismens läror. Shushigaku är den japanska termen för den neokonfucianism som formulerades av filosofen Zhu Xi (1130-1200) och fick fotfäste i Kina under slutet av Song-dynastin (960-1279). Neokonfucianismen var mer metafysisk i sin karaktär än den tidigare konfucianismen, som i huvudsak baserade sig på de ”fem klassikerna” och lade stor tonvikt vid studier av de ”fyra böckerna”. [1]

Neokonfucianismen var också tydligt påverkad av både daoism och buddhism. Huvudbegreppen var li och qi. Li  (jap. ri) var den grundläggande principen för all existens och styrde också naturlagarna och de sociala normerna. Li fick aldrig någon fysisk form, funktion eller rörelse utan att kombineras med qi (jap. ki). Qi däremot kunde ta sig formen av yin eller yang eller något av de fem elementen (trä, eld, jord, metall och vatten). Grunderna för hur qi utvecklades fanns i li. När li och qikombinerades kondenserades qi och ting och varelser skapades. När principerna separerades upphörde deras existens.

I Kina uppstod efter Zhu Xis död en konflikt mellan dem som betraktade li som substans och grunden för all existens och dem som i stället betraktade li som naturlag och social norm. Denna strid påverkade emellertid inte neokonfucianismen i Japan på samma sätt. Zhu Xis skrifter kom till Japan  under tidig Kamakura-period, men studerades främst under Muromachi-perioden och då i huvudsak av zenbuddhistiska munkar i Gozan-templen. I slutet av perioden kunde man se hur neokonfucianismen påverkade de lagar som skrevs av lokala feodalherrar, men det var ändå under Tokugawa-perioden som shushigaku fick ett ordentligt fotfäste och kom att utvecklas till officiell doktrin för shogunatet.

Shushigaku är av stor vikt för den japanska idéhistorien, eftersom den ledde till de viktiga motreaktionerna kogaku, ”den äldre läran”, som strävade efter en återgång till de äldre kinesiska filosofernas läror, och kokugaku, ”den nationella läran”, som snarare idealiserade de äldsta tidernas Japan. Även begreppet kokutai, ”nationell kropp”, som användes för att ge kejsarsystemet en speciell legitimitet påverkades starkt av neokonfucianismen. Shushigaku och dess betoning på studier kan också ses som en förutsättning för det relativt noggranna studiet av västerlandet under Tokugawa-perioden.

Konfucianismen och buddhismen levde i stort sett i harmoni med varandra fram till senare hälften av 1500-talet, då Fujiwara Seika (1561-1619) i konfucianismen fann ett system som kunde användas som praktisk etik för att främja moralen i samhället och i buddhismen snarare såg en religion som var världsfrånvänd. Samurajklassen var välvilligt inställd till zenbuddhismen, men började också se neokonfucianismens meriter när det gällde att upprätthålla sträng disciplin. 1607 anställdes Hayashi Razan (1583-1657) som konfuciansk rådgivare hos shogunen och tilldelades medel att grunda en privat skola och ett konfucianskt tempel i Edo. Razan var den som var huvudförfattare till Buke shohatto, ”de militära husens lagar”, den uppförandekodex för hela shogunatet som också var avsedd att stärka centralmaktens kontroll över feodalherrarna (daimyô). Grundtanken bakom de 13 artiklarna som regelverket innehöll var att förhållandena mellan samhällets olika sociala skikt tydligt måste definieras och att dessa roller måste bevaras på bästa sätt. Att konfucianismen emellertid inte var fientligt inställd till buddhismen illustreras av att medförfattare till Buke shohatto var flera zenmunkar från Gozan-templen, framför allt en zenmunk som gick under namnet Sûden (1569-1633). Buke shohatto började ignoreras under Tokugawa-periodens senare hälft, men då hade den redan haft ett avsevärt inflytande på de andra lagar som skrevs, inte minst feodalherrarnas egna lokala regelverk.

Under de s.k. Kansei-reformerna på 1780- och 90-talen erkändes shushigaku som shogunatets officiella lära och den förblev så fram till Meiji-restaurationen 1868. Shushigakubetraktade lojaliteten mot dem som stod över de vanliga samhällsmedborgarna i den sociala hierkarkin som själva grundpelaren i samhället. Denna lojalitet var till och med viktigare än den annars så viktiga lydnaden och vördnaden som skulle riktas mot medborgarens föräldrar. Lojaliteten skulle inte vara riktad mot en feodalherre som sådan, utan mot staten, eller förläningen, som en samhällelig organisation i vilken individer av rang ingick. Vissa, framför allt inom den s.k. Mito-skolan, hävdade dock att kejsaren skulle ägnas särskild vördnad, något som kom att utnyttjas inför de sociala omvälvningar som skedde under Meiji-restaurationen.

Ett annat kännetecken för neokonfucianismen i Japan var den förening som skedde mellan shintoismen och konfucianismen. Påverkan var ömsesdig även om det inom shintoismen framför allt var Suika shintô som anammade Zhu Xis idéer i dess japanska tolkning. Shushigaku kom också att utmärka sig för den betoning som lades vid filologiska studier. Det unikt japanska skulle verifieras och de filologiska studierna ledde i sin tur till fördjupade studier i historia, filosofi och naturvetenskaperna.

De första faserna i ”japaniseringen” av neokonfuciansimen återfinns i de arbeten som tre filosofer författade – Kumazawa Banzan (1619-1691), Yamaga Sokô (1622-1685) och Yamazaki Ansai. Alla tre hade en tendens att fästa särskild tonvikt vid Japans egen identitet och låta subjektiva känslor ta överhanden. Sokô ansåg att det japanska samhället var den ”centrala nationen” i denna värld. Han argumenterade att Japan var världens centrum. Som exempel och ett slags bevis för detta pekade han på den obrutna linje av kejsare som inte hade störts av revolutioner, ett folk som betraktade nationen som det betraktade sina egna förfäder, ett kejsarhus som hade anammat fastlandskulturens goda sidor, men förkastat de sämre, och en litteratur som inte var underlägsen någon annan litteratur, även om dess ursprung och inspiration många gånger kunde hittas på annat håll (läs: Kina). Han framhöll också det japanska hantverket och Japans olika konstverk som fina exempel på den japanska överlägsenheten.

Ansai började som neokonfucian, men blev senare förespråkare för en särskild form av shintô, ”ren shintô”. Han jämställde de shintoistiska myterna om Japans tillkomst med kinesisk kosmologi och hävdade att om Japan skulle angripas av kinesiska trupper som leddes av de gamla filosoferna Konfucius och Mencius, vore det varje japans plikt att försvara sig mot även dessa stora tänkare. Den japanska nationen sattes i främsta rummet.

Banzan angrepp, till skillnad mot Ansai och Sokô, inte neokonfuciansimens anspråk på universalitet och hans metafysik följde i stort sett Song-konfucianismens resonemang. Han pekade dock på Japans speciella kokoro, ”hjärta”, Japan själ. Japan var ett land ”av gudar”, men inte som en absolut enhet i sig, utan i relation till omvärlden och dess olika ideologiska system.

[1] De fem klassikerna är Yi jing, ”Förändringarnas bok”, Shu jing, ”Dokumentens bok”, Shi jing, ”Sångernas bok”, Li jing, ”Riternas bok” och Chun qiu, ”Vår- och höst-annalerna”. De fyra böckerna är Daxue, ”Den stora läran”, Zhongyong, ”Moderationens doktrin”, Lun yu, citat från Konfucius, och Mengzi, ”Mencius”.