Avsnitt 35

”Ni pratar och tror att ni förstår, men det är bara era fantasier.” Momokos fingertoppar såg ut att skaka när hon tryckte på tyget.

”Och vad ni pratade om, det kan jag ju bara föreställa mig. Men Asako, du pratar ju alltid om far med mig, så jag gissar att det var på samma sätt.”

”Syster!”

”Vadå? Även om du börjar gråta säger jag som det är … Du försöker säkert vara vänlig och det är väl okej, men kvinnor fascineras ibland av sin egen vänlighet. Men det är bara en vänlighet som är riktad mot dom själva. Du försöker alltid få far och mig att må bra, ungefär som du ska rädda oss …”

”Vadå rädda er … Så har jag aldrig tänkt.”

”Men far säger att du är hans räddning. Han är rakt på sak … Även om det är lite märkligt att en far ska behöva säga som det är….”

”Ja, men.”

”Jag är rebellisk. Och far är rakt på sak. Han tycker alla män som skulle kunna gifta sig med dig är smutsiga.”

Asako verkade chockad.

”En far vill även uppfostra en dotter på ett sätt som inkluderar hennes känslor. Frågan är om ni två kan få era känslor att stämma, om ni skämmer bort varandra. När det gäller dig, Asako, inser jag att vänligheten kan övergå till att bli något smärtsamt och sorgesamt.” Momoko slutade arbeta med symaskinen en liten stund.

”Du tror att jag är avundsjuk när jag säger det här?” sade Momoko och satte igång maskinen igen. ”Jag är en person som är mycket svartsjuk. Jag vet inte vad du och Natsuji pratade om när ni var vid Katsura-villan, men om Aoki-san skulle dö på det där sättet under kriget hade det varit  lika bra om jag hade dödat honom. Så tänker jag nuförtiden.”

Asako trodde att Momoko älskade Keita, men det hon nu sade var det motsatta.

”Det beror inte på att jag fortfarande älskar Aoki-san. Tvärtom hatar jag honom.”

Asako sade inget.

”Min mor tänkte också, att om hon ändå skulle dö var det väl lika bra om hon dödade far också. Hon kunde ju inte gifta sig med honom, så varför skulle hon behöva dö. Bättre att döda den andra personen. Det är nånting som du kan lära av, Asako.”

”Vad är det med dig, storasyster?”

”Men om det hade hänt, om mor hade dödat far, då hade ju Asako inte kunnat födas till denna värld. Eller hur? Och om mor hade gift sig med far, då skulle du inte heller ha fötts. Märkligt, när man tänker på det.”

Asako skakade.

Om inte Momokos mor hade tagit självmord och fadern inte hade gift sig med Asakos mor hade förstås Asako inte kommit till världen. Men att storasystern sade något sådant tyckte Asako var skrämmande. Hade hon under lång tid känt ett djupt hat, som nu hade omvandlats till dessa giftpilar som hon spottade ur sig?

Asako kände sig som om hon hade kastats omkull, som om hon var nedskjuten. Hon hade inte kunnat föreställa sig att storasystern skulle reagera på det här sättet. Hon hade ju bara sagt att hon hade pratat med den yngre brodern till den hon hade haft sällskap med.

Asako lämnade systern och satte sig på sin säng.

I det tio tatamimattor stora västerländska rummet på andra våningen stod båda systrarnas sängar. Där fanns också symaskinen och en stor spegel.

”Sov gott, syster. Är jag för bullrig?”

Asako satt stilla på sin säng, med huvudet i sin ena hand.

”Sa du att Natsuji kommer på besök på söndag? Han var ju så vänlig nere i Kyôto … Men jag kommer inte att vara här. Jag har ingen lust. Det vore pinsamt. Jag hörde när vi var i Aokifamiljens hus, att far och Aoki-san hade pratat om vår syster i Kyôto… Jag har inget att säga om det. Du kommer ju ändå inte att lyssna, eller hur?”

Momoko väntade sig inget svar från Asako och började trampa på symaskinen igen. ”När jag hörde det där ville jag inte vara i Kyôto längre. Vi åkte dit vi tre, far och du och jag, men vi gick åt olika håll. Det var våra hjärtan som gick åt olika håll. Menar du att du, Asako, ville vara omtänksam mot far och mot mig, och dessutom mot vår lillasyster i Kyôto? Försökte du inte dölja att far hade möte med sina vänner? Skulle jag träffa Natsuji, nej, det har jag ingen lust med. Lite av hänsyn till far, men annars är det bara min avundsjuka.”

Asako kände sig stungen, samtidigt som hon tyckte sig inse något. Hon bytte tyst om till sin nemaki, nattkimono, och lade sig på sidan. När hon slöt ögonen kunde hon höra hennes storasysters elaka kommentarer inom sig igen. Men några tårar kom aldrig. ”Godnatt.”

Asako funderade på om det verkligen var så att hennes syster var sarkastisk därför att Asako försökte få sin far och sin syster på gott humör.

När Momoko var klar med att fästa en ärm på sitt plagg kom hon och ställde sig en stund vid Asakos säng. Asako väntade på att Momoko skulle säga något, då skulle hon öppna sina ögon, men Momoko höll tyst. Momoko gick ned till första våningen och hämtade en av faderns flaskor med västerländsk sprit. Så tog hon fram silverskålen från sitt eget skåp och hällde upp. Hon skulle just till att dricka när hon verkade komma på något och släckte lyset. Just som rummet blev mörkt började Asakos tårar rinna. Hon kunde inte hålla tillbaka gråten.

”Var du vaken, Asako?” sade Momoko med låg röst. ”Det är därför jag har så svårt för dig.”

”Storasyster, varför, varför håller du på och retar mig på det där sättet?”

”Avundsjuka, måste det vara. Absolut …” Momoko drack ur sin skål i mörkret. ”Jag måste dricka lite, som sömnmedel.”

 

Avsnitt 36

III

Som Momoko hade sagt till Asako att hon skulle göra åkte hon iväg med den unge Takemiya till Hakone när Natsuji skulle komma. De klev på en turistbuss som gick till Hakones slutstation. Momoko satt med slutna ögon, men när de skulle lämna Yokohama kändes doften av sädesfält komma in genom fönstret.

”Det där är väl allén utmed gamla landsvägen Tôkaidô?” sade ynglingen.

Förmiddagssolen trängde in i bussen och skuggor av tallarna spelade på hans kinder.

Momoko öppnade ögonen.

”Du pratar som en flicka, sluta med det.”

”Var det inte du som en gång bad mig sjunga som en kvinna just för att jag hade en sådan ljus röst?”

”Visst, så var det. Det var vid sjön Ashi-no-ko och det snöade…”

”Enormt snöfall.”

”Innan det snöade gick vi ut i vattnet.”

”Det var något jag tyckte om. Bussen fastnade i snön högst uppe på berget på vägen hem. Det blev något att minnas.”

Ynglingen tog tag i Momokos hand och lade den i sitt knä. Han rörde vid hennes hand med sina fingrar.

”Vad kall du är. Dina händer är varma på vintern och kalla på sommaren. Vad bra.”

Det var nog inte bara händerna han syftade på, utan även hennes hud på andra ställen, tänkte hon.

”Tycker du?”

”Är det så med kvinnor?” sade han som om han pratade med fönstret.

Allén med tallar såg ut att susa förbi bussens fönster. Eftersom det inte var helg var bussen ganska tom. När de passerade Banyûfloden kunde de se en flock kråkor kraxa vid den järnbro där tågen gick. När de hade passerat Yumoto och kom upp i Hakonebergen tog Momoko fram en guldhalsband ur sin handväska och satte det runt halsen. Det nådde nästan ned till hennes bröst. Momoko sade ingenting och reagerade bara litet frånvarande på hans frågor. När de kom fram till Hakone gick de genast in på det hotell där de hade varit tidigare. De hade för avsikt att ta in där, men Momoko brydde sig inte om att checka in, utan gick och satte sig vid fönstret i den stora receptionen.

”Vad ska vi göra? Ska vi inte åka över till andra sidan sjön och ännu längre bort?”

”Vi kan göra som du vill … Men är du inte trött efter bussresan?”

”Just därför som jag är trött vill jag åka ännu längre. Det är inget kul att de håller på med renoveringsarbeten på hotellet.”

I trädgården som vätte mot sjön håll man på att bygga ett annex och hade grävt upp en stor jordhög. Momoko hade egentligen inget emot att bli väckt på morgonen av ljudet av stål och betong, men de beslöt sig för att ta båten som skulle gå klockan två över sjön till Kojiri. De hade fortfarande tid och åt lunch på hotellet.

 

Avsnitt 37

/Detta har hänt: En ung kvinna vid namn Asako reser med tåg från Kyôto till Tôkyô. På tåget sitter hon mitt emot en man som reser med ett litet barn. Hon är full av beundran för hur mannen tar så väl hand om barnet. När hon kommer till hemmet i Tôkyô träffar hon sin äldre halvsyster, Momoko, som litet ilsket undrar om hon i hemlighet hade åkt till Kyôto för att söka efter en annan halvsyster, som det ryktades om att deras far, arkitekten Mizuhara, också var far till. Asakos och Momokos mödrar är döda och det finns en rivalitet mellan döttrarna om faderns uppmärksamhet.

Mizuhara bjuder med sina döttrar till Kyôto för att njuta av körsbärsblomningen. Den verkliga anledningen verkar dock vara att han vill träffa Kikue, som är mor till den tredje dottern, den yngsta halvsystern Wakako. På en teaterföreställning ser döttrarna Wakako, som bär på ett litet barn. De åtföljs av Ôtani, som visar sig vara den man som Asako träffade på tåget. Döttrarna hälsar litet artigt på varandra.

Samtidigt visar det sig att Natsuji, en ung man som Asako och Momoko går och pratar med, är yngre bror till Aoki Keita, som Momoko en gång var häftigt förälskad i. Keita dog i strid under andra världskriget och Momoko tycker det är plågsamt att påminnas om Keita när hon ser Natsuji. Keita hade övertalat henne att låta honom tillverka en silverskål utformad som ett av hennes bröst. Han sade att han ville dricka sake ur den innan han flög sig iväg på sitt sista uppdrag.

Mizuhara är en gammal god vän med Aokis och Natsujis far och även de träffas i Kyôto. Asako och Natsuji har besökt den berömda trädgården vid den kejserliga villan Katsura tillsammans och vi kommer in i handlingen när Momoko har rest till Hakone med en ung man vid Takemiya, som hon har träffat några gånger och behandlar litet styvmoderligt./

Däcksstolarna på den utflyktsbåt som tagit emot passagerare vid Moto-Hakone var nästan helt upptagna.

”Det där hotellet är säkert också fullt av grönska nu”, sade Takemiya när han tittade på världshuset vid stranden nedanför berget från styrbord.

”Fick du inte nog av grönskan i Kyôto? Bokträden på Higashiyamas sluttningar var ju fulla av unga löv och blomningen var ju i full gång.”

”Jag tittade aldrig på Higashiyama, bara på dig.”

”Du är duktig på att ljuga. Pratade jag inte om doften från både bokarnas och kastanjeträdens blommor kanske?”

”Ja, men som nu, jag tittar inte på sjön.”

Ashi-sjön glittrade, men fartyget var på sin eftermiddagstur och det var de små vågorna akter om fartyget som skapade glittret, för om båten var vattnet mörkt.  Och de ljusbringande vågrörelserna spred ut sig mot stranden långt söderut och verkade förenas med den skimrande varma luften. Endast över berget Fuji som låg i fartygets riktning fanns vita moln.

Alla passagerare skulle med bussen som gick från hamnen Kojiri till Sôunzan. Det blev trångt och Momoko som satt ned kunde inte ens lyfta på huvudet på grund av att de som stod upp trycktes mot henne. Först när bussen svängde runt uppe vid Ôwakudani kunde hon komma loss litet. Hon tittade då ned mot insjöns vatten. När bussen körde genom skogen var det som om grenarna rörde vid den. Takemiya stack ut ena handen genom fönstret och lyckades dra loss några blommor ur det höga vildgräset.

Från Sôunzan bytte de till den linbana som gick till Gôra. Den unge mannen tog med sig vildgräsets blommor in i rummet på det världshus vid Gôra där de skulle bo. Han lade dem på skrivbordet.

”Du, storasyster,” sade han och tog ett kraftigt grepp om Momokos halsband och drog till.

”Aj, det gör ont.”

”Du har slutat att tänka på mig, eller hur?”

När Momoko försökte ta av sig halsbandet fortsatte han, ”Låt det vara på… Jag ska sluta dra. Det är fint. Låt det vara på …”

”Det säger du? Då gör jag som Miya-chan säger …” sade hon, men hon blev deprimerad när hon tänkte på vad han hade gjort. Ändå lät hon det vara på när hon gick ned i badet och sedan lade sig till sängs. Han grep tag i det igen.

”Är det Miya-chans lilla leksak?” frågade hon.

Med ett grepp om halsandet tryckte han sitt ansikte mot henne och började gråta.

Momoko tyckte det började kittlas. ”Sluta spela smutsig teater … Det klär dig inte.”

”Du tänker göra dig av med mig, eller hur?”

”Ska du börja nu igen? Vadå göra mig av med … Jag sa att vi skulle säga adjö.”

”Är inte det samma sak? Jag är verkligen inte bara fåfäng av mig.”

”Jaså? Men du är inte riktigt normal. Du är morbid. Patetisk.”

”Åh, morbid, spela smutsig teater. Jag tar livet av mig.”

”Jamen, gör det du.”

Momoko kände hans mun mot sina bröst och kom att tänka på den där silverskålen. Hon hade fått den av Keitas far. Hon hade satt den mot sitt bröst för att se om den fortfarande passade, men det gjorde den inte.

 

Avsnitt 38

Bakom öronen

I

När Momoko vaknade var den unge Takemiya inte i sängen. Men Momoko hade vaknat mitt i en dröm och hon kände det som om hon fortfarande drömde.

”Nämen, han inte här,” försökte hon mumla fram, men hennes röst bar henne inte. Orden fanns bara i hennes huvud och hon kände sig nästan nedsövd. Att vara litet avdomnad var inte alls obehagligt. Samtidigt som hon var på väg att dras tillbaka i i sömnens värld drog hon sig till minnes att hon hade vaknat mitt i natten en gång också.

”Ah, Miya-chan trodde kanske att han hade dödat mig.” Nu vaknade hon ordentligt. Hon kände efter kring halsen. Guldhalsbandet var borta.

”Miya-chan måste ha tagit det och gett sig av.” Momoko kände sig lättad. Hon hade inte tänkt på om Takemiya var där eller inte när hon vaknade på natten. Från trädgården kunde småfåglar höras kvittra, så även om Momoko fortfarande tyckte att det var natt, var det nog redan gryning.  Det var som om hon hade gått från att vara halvdöd till att leva igen, för att åter falla mot döden. Momoko hade nästan välkomnat dödskänslan när hon somnade kvällen innan. Den unge mannen hade tagit tag i halsbandet och dragit till samtidigt som han sade, ”Du, Momoko.”

”Aj, det gör ont.”

”Kan du inte vända dig hitåt? Jag vill inte ha det så här.”

”Hurså?”

”Jag blir deprimerad.”

”Blir du, verkligen?”

”Det är säkert. När jag ser på dig bakifrån är det som om du inte är här.”

”Jag tycker om att titta på din nacke bakifrån.”

”Det är ju lite märkligt,” sade han och lade sin arm försiktigt runt hennes nacke. ”Hur kommer det sig att du tycker om att kramas bakifrån?”

Momoko hade ofta hållit om honom bakifrån och även fått honom att omfamna henne på det viset. Det var likadant med Nishida, den unge man som hon hade sällskapat med före Takemiya. Även med andra. En dag när hon hade sett Asako lyfta sitt hår i nacken hade hon velat kyssa henne där, men inte vågat. När Takemiya hade påpekat för henne vad hon drogs till kände hon sig förvirrad.

”Att inte titta varandra i ansiktet är värmande”, försökte hon.

”Värmande …? Struntprat. För min del känner jag mig varm när jag kan se mig själv speglas i dina ögon. Du har skuldkänslor när det gäller mig, eller hur?”

”Det är nog sant att jag inte är helt just mot dig.”

”Du bara låtsas. Du är inte alls kär i mig.”

”Ska du börja nu igen …? Att inte älska någon, det är inte nåt man kan häva ur sig utan vidare. Du säger hela tiden att jag inte älskar dig och att du känner dig förkastad. Hela tiden, håller du på så. Det är vad du sysslar med, spelar kärleksfattig.”

”Men du bara luras. Vänder ryggen mot mig och tänker på annat.”

Momoko skakade på huvudet. Halsbandet rörde vid hakan på henne när hon lyfte på huvudet, men hans ord fick henne inte att komma till livs.  Efter att ha varit tyst en stund sade hon, ”Miya-chan, titta bakom mina öron. På linjen som går vid nackmuskeln mellan hårfästet och öronen …”

”Jag tittar,” svarade han lättsamt. ”Det ser svalt och vackert ut. När jag tittar bakom dina öron känns det som jag förstår hur du är. Det är mjukt och uppfriskande klart.”

”Du kan formulera dig. Om det är som du säger fångar öronen upp det och så går det inte vidare.”

Han tryckte sina läppar bakom en örat på henne. Hon ryggade till.

”När vi var i badet förut upptäckte jag den linje som går vid dina skuldror, från nacken ned mot armhålan. Det är som en värmande båge, obeskrivlig.  Som en vacker cirkel. Jättefint.”

Han grep lätt om hennes armveck.

”Du kan verkligen formulera dig,” sade Momoko tyst.

 

Avsnitt 39

Den unge mannen släppte på sitt grepp och började föra sin handflata ner mot Momokos bröstkorg. ”Det känns som om jag bara försöker komma ifatt din ryggtavla hela tiden. Det känns inte bra.”

Momoko blev återigen trött på hans sätt att uttrycka sig kvinnligt. Just för att han uttryckte sig kvinnligt ville hon pröva att fresta honom. Och Takemiya var lätt att fresta. Men det tog inte så lång tid förrän hon började bli arrogant. Hon var väluppfostrad, men kände att hon inte ville ge honom utrymme att tycka synd om sig själv. Hon bluffade och började låta ivrig. Hon kände ett slags manligt överlägsenhetskomplex gentemot honom. Takemiya hade nu förvandlats till en leksak för en kvinna som var äldre än honom själv. Det var litet grymt, men det var någon hon kunde leka med. Momoko älskade den unge Takemiya, men det var illusoriska känslor som liknade dem hon skulle kunna ha för en yngre kvinna av det egna könet. Det tog inte lång tid förrän Momoko mindes hennes tidigare förhållande med den unge Nishida. Han hade lutat åt att vara gay. Hennes känslor för Takemiya var inte kärlek mellan en kvinna och en man, utan just mer som en form av kärlek till en som var gay.

”Sjukt. Det är orent.” Momoko skrattade åt sig själv. Hon slängde orden också i ansiktet på honom, samtidigt som hon tyckte att det var hon som började känna sig. Takemiya uppträdde kvinnligt, men genom Momoko lärde han känna vad en kvinna var och hon tyckte sig se att detta fick honom att inte attraheras av män. Precis som man kunde förvänta sig av en yngling som hade kvinnliga drag var hans kropp mjuk, men hans kroppsbyggnad och muskler hade utvecklats på ett annat sätt. Även Momoko hade förändrats. Hennes bröst passade inte längre den silverskål som Keita hade tillverkat av en avgjutning av hennes bröst. När hon satte sitt bröst mot skålen hade hon förvånats hon över att den inte passade. Men hade hon utvecklats till en kvinna? Hon kunde ännu inte skaka av sig de känslor av fruktan och svek som fortfarande fyllde henne när det gällde kärlek mellan en man och en kvinna. Hennes inre kyla fick henne att lämna de unga män hon träffade. Takemiya var känslig och märkte att det var något som inte var som det skulle med Momoko. Hon å sin sida kunde inte tillåta sig att avslöja sina inre hemligheter för honom. Hon var tvungen att lämna honom innan han förvandlades från yngling till man. Det var hennes avsikt att göra slut här i Hakone, dit de kommit.

”Vad tänker du egentligen på?” frågade han henne viskande bakom hennes ena öra.

”Du ska inte vara så nyfiken.”

”Du sa ingenting på bussen hit heller.”

”Det beror på att jag inte har något att säga.”

”Titta på mig då, om du inget har något att säga.”

”Jag har tittat på dig.”

”Det är inte sant.”

”Det är smärtsamt att titta på dig.”

”Det är för att du tänker göra slut med mig.”

Så var det nog, men hon tänkte också på Natsuji som hade kommit hem till dem den tidigare på dagen. Så varför hade hon varit tvungen att ge sig av? Varför stod hon inte ut med att vara kvar hemma? När hon hände lämnat hemmet, satt sig på bussen och sedan på båten, hade hon inte kunna hålla sig stilla. Hon såg Keita både i hans far och hans yngre bror, denne Natsuji.  Att träffa Natsuji var plågsamt, samtidigt tyckte hon att hon var för mjäkig. Och om det var så att hennes yngre syster Asako älskade Natsuji skulle hon inte stå i vägen. Men hon ville därför inte vara överdrivet hänsynsfull. Hon var inte så säker på hur hon skulle agera. Hur som helst, hon ville slå allt ur hågen. Hon hade tagit sig till Hakone med Takemiya, men kunde inte låta bli att tänka på att Natsuji hade kommit hem till dem.

”Miya-chan,” sade Momoko. ”Har du någon gång kämpat emot din egen sorg?”

”Sorg …?”

”Är det inte sorgligt att vara med mig här kanske?”

”Inte alls, inte alls,” sade han och vred på sig. ”Men du drar ner mig i sorg. Du tänker slänga bort mig. Det kan du inte förneka.”

”Om du är så övertygad om det är det väl lika bra att vi skiljs åt,” sade hon och lade till en lögn. ”Jag fick ett brev av din mor. Hon skrev att hon ville att jag skulle försöka få dig att bli en god student.”

”Va?!” sade han förskräckt. ”Har du börjat ljuga om min familj också?”

”Jag tänkte inte på att du har både en far och en mor. Ledsen för det.”

”Jag vill inte bli att du gör slut med mig genom att säga sånt som inte är likt dig. Det räcker med att du säger att du inte älskar mig. Du har ju aldrig älskat någon över huvud taget.”

”Jag har visst älskat.”

”Dig själv ja.”

”Nä, en person som inte lever längre …” sade Momoko och tänkte på Keita. ”Min döda mor …”

”Din mor? När vi var vid Ashi-sjön, den där snöiga dan, sa du att det var din far du älskade.”

”Var det så? Men det är samma sak. Mor älskade far när hon dog.” Han tryckte sitt huvud mot hennes nacke. Hon kunde känna hans tårar rinna under öronen. Tårdroppar fuktade hennes ansikte.

”Jag vill ta död på dig på grund av min kärlek, känns det som.” Han röst skälvde.

”Gör det,” sade hon viskande. ”Det är okej.”

”Om du gör slut med mig kommer min ondska fram. Jag ska göra slut med många kvinnor. Men på ett mycket skickligare sätt än du.”

”Jaså? Du är ju så skicklig …”, sade hon kallt även om hon blev litet förvånad över vad han sade.

”Nej, jag står inte ut. Jag klarar det inte. Hjälp mig. Du känner mig inte,” sade han och skakade plötsligt på henne. ”Tror du att det går att göra slut med mig? Även om du blir djävulen själv kan du inte göra slut med mig.” Han tog ett grepp om hennes hals med sin arm och drog till hårt. Sedan skakade han på henne. ”Gör du slut ändå? Va? Gör du slut ändå?”

Momoko blev yr och uppfattade bara att han det kom en massa ilskna ord ur hans mun. Hon hamnade liggande på magen och tappade andan av hans grepp. Det gjorde ont och hennes medvetande försvann medan kroppen skakade. Plötsligt släppte han greppet. Momoko tog ett djupt andetag, men kände sig alldeles bedövad.  Hon kunde känna hans fumliga händer, men också att hon höll på att förlora medvetandet igen. Hon blev tom och kall och förstod inte varför han gjorde det han gjorde.  Sedan somnade hon.

När hon vaknade på morgonen var hon tvungen att stappla hon till badet. Medan hon tvättade sig kände hon att halsbandet saknades kring halsen. Han hade tagit det med sig när han försvann. På något sätt kändes det bra. Hon hade inte en tanke på att hon kunde ha dött. Hon visste inte vad som hade hänt, men hon var inte rädd. Hon bara tvivlade på att hon hade somnat av sig själv.

 

Avsnitt 40

II

Efter det att Momoko hade varit i Hakone tillsammans med den unge Takemiya hade hon inte velat gå ut. Hon höll sig hela tiden hemma. Hon satt ofta vid symaskinen och tog sig an Asakos alla sommarkläder. Hon använde äldre plagg och gav dem nya utseenden. Asako tyckte också om att sy kläder.

”Nämen, snälla, du behöver inte göra mer. Det känns inte bra.”

”Det är bara nåt jag fick för mig att göra. Så det gör inget. Om du inte tycker om att bära dom är det okej. Du ska inte ta dom på dig bara för att vara snäll …”

Momoko var inte sarkastisk denna gång.

”Om syster gör allt det där, då blir det som om jag inte gör nåt. Det blir så konstigt.”

”Ja, så kanske det blir, Asako …”

”Det är det som om jag inte kan göra nåt annat än att tvätta.”

”Jamen kör hårt och tvätta då.”

”Okej.”

Momoko skrattade och vände sig om.

”Vad jobbig du är. Du behöver verkligen inte bry dig så.”

”Nämen … vadå?”

”Kära Asako, du är alltid så orolig och bryr dig så mycket om far. Jag märker det. Jag kanske är fördomsfull, men jag tror inte det. Det kan tvärtom bli så att det blir värre för far. Du märker inte det själv, Asako, eller hur?”

”Nej, det gör jag inte.”

”Nej, just det. Det händer att jag säger för mycket. Så kan det förstås vara ibland. Men, du är det väldigt lik din mor … Hon hade en tendens att vara likadan mot far … tycker du inte?”

Momoko pratade lugnt, men Asako kände sig stungen. Det var som om någon utifrån hade inspekterat dem. Som om ett styvbarn framförde kritik.

”Asako, spinner du kanske inte ett nät av hänsyn runt allt som rör far kanske? Ett vackert spindelnät, som vårsolen glittrar i och vinden rör lätt vid. Så ser det ut för mig.”

”Jag vet inte vad jag ska säga”, var det enda Asako kunde få fram. Men samtidigt frågade hon sig själv om det var så att hon kämpade för sin fars och sin systers kärlek. På sista tiden hade Asako tyckt att det nästan hade blivit otäckt att prata om deras far med Momoko.

Momoko tänkte på hur hon hade iakttagit två andra systrar då hon hade varit vid värdshuset i Gôra i Hakone. Hade den unge Takemiya återvänt till Tokyo, eller hade han hållit sig borta för att så småningom dyka upp igen? Momoko hade velat fråga värdshuspersonalen hur han hade verkat när han gav sig därifrån, men aldrig lyckats förmå sig till att göra det.

Hon undvek att titta på servitrisen och hade bara fäst blicken mot trädgården när hon ensam åt sin frukost. Värdshuset hade varit en villa som användes av företagsgruppen Fujishima och det fanns bara sju, åtta rum att tillgå för gästerna. Trädgården var på en och en halv hektar ungefär. De naturliga träden hade bevarats och utsikten vette mot dalgången. Träden bjöd på en hel del naturlig grönska och hade skötts så att man inte skulle märka hur trädgårdsmästaren hade förbättrat dem. Precis framför Momoko stod ett stort kastanjeträd. En kvinnoröst kunde höras. När hon tittade i den riktning varifrån rösten kom kunde hon se hur den äldre systern ropade på den yngre som gick före.

”De är systrar, eller hur? De liknar varandra” sade Momoko till servitrisen. ”Det är nästan kusligt hur lika de är.”

”Så är det. Och så bär de på var sitt lika stort spädbarn.”

”Verkligen. Är de tillsammans med sina makar?”

”Ja, och mormodern är här också.”

”Ser hon också likadan ut?”

Systrarna passerade framför Momoko och fortsatte nedför trädgårdstigen. Den äldre systern hade inte direkt några mjuka linjer vid ögonlocken, men hon hade stora ögon och hennes ljusa kinder var angenäma. Håret var tjockt från hårfästet, det var ett ansikte med tydliga drag. Hon kan inte ha varit mer än så där en fyra år yngre än Momoko. Barnen som båda systrarna bar på ryggen verkade ha fötts ungefär samtidigt och hade nog ännu inte nått ett års ålder. Mammorna hade värdshusets yukata på sig medan barnen hade likadana röda kimonos. Momoko utgick ifrån att det var mormodern som hade givit dem likadana kläder.

På båda sidor om trädgårdsstigen var det fullt av azaleor och andra blombuskar. De hade ännu inte börjat blomma, men de täckte systrarna från brösten och nedåt. De gick också under grönskande unga lövverk, som fortsatte ända bort till andra sidan. På håll var det lätt att tro att de unga mammorna var tvillingar. Det såg ut som om de flöt omkring i grönskan med barnen på ryggen. Momoko tyckte sig plötsligt se en målning med ett gudomligt motiv. Men när systrarna vände om och kom promenerande tillbaka såg de istället ganska grova ut, knubbiga med kraftiga nackar. Eftersom barnen hängde på ryggen gick det också att se kvinnornas ryggmuskler.

”Jojo”, Momoko gjorde narr av sig själv.

Att hon liknade dem och att de bar på barn på ryggen gav Momoko en behgalig känsla, men samtidigt kastade den unge Takemiyas försvinnande en skugga över hennes tankar. Om det nu var det faktum att hon inte liknade sin yngre syster Asako, eller om det var Guds försyn eller något slags  mänsklig triumf, det visste hon inte, men Momoko hade en hel del att fundera på.

Senare hade Takemiya ringt flera gånger, men Momoko hade inte tagit emot samtalen. Han hade även besökt deras hus. Hushållerskan hade vägrat släppa in honom och när han inte vill gå därifrån erbjöd sig Asako att prata med honom.

”Ja gärna, men ska du behöva dras in i det …? Säg vad som helst, att din äldre syster ha dött om det blir nödvändigt.”

”Nämen!”

”Då fattar han nog.”

Efter en timme kom Asako upp på andra våningen med en besvärad min. ”Syster, vi trodde Takemiya skulle vara ensam, men han har sällskap av den där Nishida också.”

”Jaså? Det visar verkligen att de fortfarande är barn.”

”Och dessutom två till. De är fyra stycken.”

”Verkligen?”

”De säger att de sympatiserar med Takemiya och att de ska ta livet av sig alla fyra och att de vill träffa dig. De lyssnar inte.”

”Säg att jag är nöjd, de borde tacka mig …”

”Syster, jag tror det är farligt om du skulle gå ut till dom.”

”De är alla snälla pojkar.” Momoko rynkade på ögonbrynen.

”Det har gått tio år. Om det är någon som har fått lida så är det jag som kvinna …”

Asako sade ingenting utan tittade bara på sin syster.

”Tiden läker alla sår brukar man väl säga? Men tiden är hela tiden på männens sida, säger ett portugisiskt ordspråk. — För att göra något åt min svaghet i kärlek har jag tänkt att jag måste kämpa emot, men då har jag också förstått hur djup min kärlek kan bli. Asako, du borde också vara försiktig.”

Asako gick till fönstret och tittade ner på gatan. De unga männen var inte längre där.

”Du har verkligen fått färg,” sade Momoko.

”Ja, det är från tennisen …”

”Du har blivit jättemörk.”

”Ja, men jag gillar verkligen sommaren.”

”Du är väl alltid tillsammans med Natsuji på tennisklubben, eller?

”Nää.”

Momoko satte sig vid symaskinen igen, innan Asako lämnade fönstret.

Så gick tio dagar och Asako drabbades av akut lungsäcksinflammation och hamnade på sjukhus.

Natsuji kom på besök. Momoko förstod att ingen hade berättat för honom att Asako hade blivit sjuk. Det skulle nog bli för känsligt för Asako, ansåg Momoko.

”Jag måste ge mig av på ett ärende åt min far, till biblioteket. Det tar inte lång stund. Ska du inte följa med? Syster är inte hemma.”

Natsuji nickade när han fick höra det. ”Ja. Det är sommarlov och jag tänkte hälsa på innan jag åkte tillbaka till Kyoto. Jag har ett meddelande från min far till Momoko också. Han vill att du ska komma på besök och att du kanske kunde följa med när jag åker tillbaka.”

”Jaså? Det var snällt.”

När Momoko kom tillbaka efter ärendet till biblioteket låg Natsuji och vilade på gräsmattan i skuggan av körsbärsträdet.

”Natsuji-san, är du född på sommaren?” frågade Momoko när de gick mot den breda gatan genom Uenoparken.

”Ja, det är jag. Precis som mitt namn, ’Sommarbarnet’, antyder, i augusti. Därför är jag känslig för hettan.”

”Kyoto är väl hett nu?”

”Absolut. Men jag gillar sommaren.”

”Är det därför du har blivit brunbränd, genom att spela tennis?”, sade Momoko och höll tillbaka ett leende.

”Så är det. Jag har nästan fått för mycket färg.”

Momoko kom att tänka på att hans äldre bror Keita hade blivit ordentligt brun när han var i det militära. Hon kände doften av sommarmannen, doften av Keita.

Hon lämnade sakta Natsuji och började gå hemåt. Hon ville dra sig undan och var också trött av de heta solstrålarna.

 

Avsnitt 41

Regnbågstavlan

I

När Asako lämnade sjukhuset var det redan höst. I sjukrummet hade hon varje dag tittat på en tavla som hängde på väggen och som föreställde en regnbåge. Det var ett färgtryck av Jean Francois Millets Våren.

”Jag vill titta på målningar. Kan inte far ta med sig boken med Fujishima Takejis målningar nästa gång?” hade Asako bett sin far om när hon kunde gå ut i korridoren och ringa på telefonen som fanns där.

”Jaa, du menar den där stora boken av Fujishima …? Visst, men den är tung, den kan du nog inte titta i när du ligger ned.”

”Jamen, i den finns en målning av en regnbåge.”

”Ett regnbågsmotiv …? En regnbåge?”

”Ja, precis. Det är en målning av en regnbåge över en insjö.”

”Ja ja, men om du vill se en regnbågstavla har vi ju en reproduktion av Millet. Kommer inte Asako ihåg det?”

”En Millet…? Det minns jag inte.”

”Ja, vart kan den ha tagit vägen? Om jag hittar den kan jag ta den med mig tillsammans med Fujishimas bok.”

Om man bläddrade i boken med Fujishimas målningar fanns där en tavla som hette Stillheten. Den hade varit med på utbildningsministeriets utställning 1916. Det var naturligtvis långt innan Masako föddes. Millets tavla Våren, eller Regnbågen som den också kallades, hade varit med på en konstsalong 1868, för 80 år sedan, innan ens Asakos far var född. Året dessförinnan hade Millet ställt ut nio tavlor vid 1867 års världsutställning i Paris och tilldelats första pris. Han blev också dekorerad av den franska regeringen. Efter en lång tid av bitter kamp kunde han då, vid femtiofem års ålder, möta en tid av ära och framgångar.

Men Våren verkade ha  ställts ut innan den var färdig. Den blev klar först sex år senare, 1874, året före Millet dog. Därför brukar den betraktas som Millets sista mästerverk.

”Kommer inte Asako ihåg den här tavlan av Millet?” frågade hennes far igen när han kom på besök.

”Nej, det gör jag inte.”

”Jaså, nähä”, sade fadern tvivlande. ”Var du så liten? Det måste ha varit så att vi aldrig tog fram den när du väl blev litet större.”

”Jag har aldrig sett den.”

”Nej men då har du nog rätt. Jag köpte den som souvenir när jag var utomlands. Det var en av flera reproduktioner av kända verk som jag köpte och jag gav bort en hel del, men den här tyckte din mor om, så jag behöll den.”

”Tyckte mor om den?”

”Verkligen. Vi ramade in den och hängde den i mors rum.”

Asako satt på sängkanten. ”Så mor tyckte om den …”, sade hon och torkade av glaset som täckte färgfotot.

”Regnbågen syns bara på ena sidan av tavlan.”

”Mm.”

”Det måste vara äppelblommor.”

I tavlan var vintern över och våren hade kommit till ett fält där grönskan hade börjat att spira. Tre, fyra äppelträd bar på vita blommor. Längre bort syntes en kulle med ett grönskande skogsparti. Jorden verkade blöt och litet rödaktig. Från mörka moln sträckte sig en regnbåge upp vid målningens vänstra sida. Det var som om regnbågen välsignade all skapelsens grönska.

När Momoko kom på besök hängde Millets tavla på väggen. Hon satte sig med ryggen vänd mot den och den först inte. Det var först när Asako sade ”Syster, far tog med sig den där tavlan” som hon reagerade.

”Nämen titta”, utbrast hon när hon vände sig om. För att se bättre lutade hon sig bakåt och tog stöd med handen på Asakos säng. ”Jaha, så den hänger här nu?”

”Så syster kommer ihåg den?”

”Ja, det gör jag.”

”Jag gör inte det. Far säger att han trodde att jag också mindes tavlan, men det gör jag inte.”

”Jo, så kan det nog vara.”

”Mor lär ha tyckt om den …”

”Ja, så var det nog. Den hängde i hennes rum.”

”Oj. Så syster kommer ihåg det?”

”Det är klart. Det kan jag inte glömma. När jag hämtades hem av far från landet hängde den här tavlan i mors rum.”

Det syntes att Asako blev förvånad.

”Den gjorde ett starkt intryck,” sade Momoko. ”Far tänkte nog på mor när Asako blev sjuk och tog kanske med sig tavlan för att mor skulle ge Asako litet skydd.”

”Nej, så var det inte. Jag hade sett en målning som föreställde en regnbåge över en insjö av Fujishima Takeji i en bok med hans verk och bad att han skulle ta med sig boken. Det var då som far nämnde att det fanns en målning av Millet …”

Asako visade boken för Momoko.

”Jag kom att tänka på en regnbåge över Biwasjön och ville se Fujishimas målning Stillheten.”

”Och?”

”Millets målning var en av dem han köpte med som souvenir från en resa i Väst ….”

”Jaså? Jag var också en souvenir från hans utlandsresa,” sade Momoko först tvekande, men fortsatte: ”När far var på resa långt borta tänkte han nog också en del på både min mor och mig. Därför konsulterade han med Asakos mor per brev. Asakos mor kände till att jag fanns, min mor kunde inte gifta sig med far, hon dog ju och jag  skickades till min mormors hus på landet … Allt var ordnat och det hade kanske varit lika bra om  han hade glömt bort mig. Men på sin resa fick han dåligt samvete. Även Asakos mor fick nog dåligt samvete när de var på så långt håll ifrån varandra.”

När samtalet kom in på mödrarna uttryckte Momoko sig i direkta ordalag om sin egen mor, men talade mycket artigt om ”Asakos mor”. Det var inte längre någon mening med att gräva ned sig i det hela, men Asako kunde inte erinra särskilt mycket från den tid då hennes far var ung. Hon hade dock haft svårt att ta till sig det faktum att det hade funnits en annan kvinna än hennes mor och ett annat barn.

”Därför kan man se det som att jag blev som en souvenir från fars vistelse utomlands när jag blev Asakos storasyster.” Hon fortsatte, ”Den dag jag hämtades hem till far lade jag märkte till den där tavlan av Millet.”

Asako tittade nu också på väggtavlan.

”Jag minns inte.”

”Asako satt ju i knät på mor, den dag jag träffade Asako första gången. Asako tittade förbryllat på mig. När mor sade att det var storasyster som hade kommit och att Asako skulle vara glad blev Asako blyg och vände sig till hälften mot mor och borrade ned sina händer i bröstet henne. Asako ville väl ha mjölk. Jag kände mig mycket olycklig. Jag var avundsjuk. På landet hade de berättat för mig att jag skulle träffa en person som skulle bli som min egen mor. Men i knät på henne satt ett sött litet barn. Hon såg ut som en mor, men det var ju inte min mor, tänkte jag då.”

”Jag minns ingenting av det,” sade Asako tystlåtet.

”Nej, det förstår jag. Hur gammal var Asako när jag berättade att jag inte var hennes helsyster?”

”Sex, sju kanske.”

”Just det. Asako var sju. Fram till dess var svårt. Mors egen dotter kände inte till det, men hennes styvdotter gjorde det. Det finns ju exempel när det är tvärtom och den äldre systern döljer verkligheten och tar god hand om sin styvsyster… Men så var det inte. Jag kände alltid att jag stal något från Asako. Det blev så förvridet. När mor också berättade började Asako gråta. Hela jag skakade och när du såg det tystnade du.”

”Det kommer jag ihåg.”

”Varför jag skakade var något jag funderade över senare. Jag tyckte nog att Asako var ett starkt barn och när Asako fick veta hur det låg till kände jag mig så orättvist behandlad.”

Asako skakade på huvudet.

”Samtidigt som hela jag skakade sade jag ingenting till varken far eller mor och inte heller till Asako.”

”Det tillhör det förflutna.” Asako lade sig på sidan och drog upp filten över axlarna.