Med regnbågen som sällskap, 25-34

Avsnitt 25

II

”Den där personen som bar på barnet, är det hans tror du?” frågade Momoko när de lämnade terummet.

”Ingen aning. Det kom så plötsligt och när jag tittade på henne undrade jag om hon kunde vara mamma till barnet. Hon var så ung och det var kanske därför som pappan tog barnet, tänkte jag ett tag. Men så var det nog inte.”

”Nej, men. Om det hade varit så då hade det varit synd om henne. En enda blick och man ser att hon är en ung flicka. Nånstans tycker jag mig ha sett henne förut.”

”Tycker du? Var då?”

”Ja, jag tror att det var på bio. Visst liknar hon den där skådespelerskan som spelar maiko i ”Kärlekens tretton nätter.” (LV: En maiko är en ung kvinna som håller på att utbildas till geisha).

”Du menar Orihara Keiko?” frågade Asako.

”Ja, visst liknar hon henne? Men så där sorgsen och kall är hon ju förstås inte.”

”Det är för att hon är så ung. Hon är väl bara sjutton, arton så där. Och litet gulligt rund om kinderna.”

”Men jag tycker att hon liknar nån.”

”Den där Ôtani, han verkar ju speciell. När jag hörde dig berätta om honom föreställde jag mig någon som var mycket mer feminin. En som inte var särskilt manlig.”

”Det kan jag förstå.”

”Men han verkar ju verkligen kunna ta hand om barnet”, sade Momoko.

I teaterlobbyn hade en hel del människor samlats. Dansföreställningen varade inte särskilt länge och uppfördes fyra, fem gånger per dag. Alla väntade på att den pågående föreställningen skulle sluta. På väggarna fanns pappersark med geishornas målningar och kortdikter uppsatta. De höll sig alla inom samma storlek, vilket gav ett välordnat intryck. Medan Momoko och Asako stod och betraktade det hela reste sig Ôtani från en långsoffa en bit bort och gick emot dem.”

”Vill ni inte sitta?”

”Tack, men det behöver vi inte”, sade Asako.

Den unga kvinnan med barnet hade också ställt sig upp och lämnat plats. Ôtani signalerade till dem att de skulle komma. ”Varsågoda.”

Asako kände sig tvungen att gå mot långsoffan, men hon tackade samtidigt nej, ”Tack, det är bra. Ni har ju barnet, så det är bättre om ni sitter.”

Wakako såg besvärad ut och tittade på Ôtani. Han lade handen på Wakakos axel och tryckte lätt så att hon skulle sätta sig.

”Men vilket sammanträffande. Att vi skulle ses igen här på dansföreställningen. Ska ni verkligen titta på den?” Ôtani fick något tvivlande över sig.

”Är det så konstigt?” frågade Asako, samtidigt som hon log.

”Nej, konstigt är det inte, bara lite oväntat.”

”Men ni har ju tagit med er ett litet barn till föreställningen.”

”Ja, men det är ju inte för att hon ska få se den, utan för att barnvakten skall kunna göra det”, sade Ôtani och tittade på Wakako med ett leende.

Wakakos kinder blev alldeles röda. Hon såg ut att vilja säga något, men ångrade sig. Det gick att se hennes skrattgropar.

”Men, det är naturligtvis så som ni säger, det är ingen som brukar ta med sig småbarn till dansföreställningen”, fortsatte Ôtani. ”Och visst, den gången vi sågs, då jag visade barnet regnbågen, tyckte ju du att det var konstigt.”

”Va? Nej, tvärtom, jag tyckte det var fantastiskt att ett så litet barn kunde bli upplyft av sin pappa för att se på regnbågen. Det barnet måste bli lyckligt, tänkte jag.”

Ôtani pratade som om de var bekanta sedan länge och Asako kände också på liknande sätt, men Asako förde över samtalet på sin äldre syster.

”I morse när vi passerade Biwa-sjön berättade jag för min syster om regnbågen.”

”Verkligen? Ja, jag trodde väl att det var din storasyster.” Han tittade på Momoko, som kom närmare och böjde artigt på nacken.

”Ôtani-san”, sade Asako för att introducera honom för Momoko.

”För ett tag sedan fick mitt barn stor hjälp av er lillasyster på tåget”, sade Ôtani.

”Ja, hon är verkligen snäll mot alla. Ibland kan det till och med bli för mycket.”

Ôtani tittade förvånat på Momoko. Han kunde inte släppa blicken på henne. När hon tittade tillbaka slog Ôtani ned blicken och såg skamsen ut. Han tyckte det kändes som om hennes ögon brann i hans egna. Hennes vita panna hade fastnat på hans näthinna. Asako å sin sida tittade på det lilla barnet.

”Hon måste ha haft sin första födelsedag, eller hur? När vi sågs på tåget var hon ju bara nio månader. ” Asako närmade sig som om hon ville titta närmare på barnet och satte sig ned. Barnet sov i knät på Wakako, som lutade över det mot Asako.

”Nej, det är ok, jag vill inte väcka henne”, sade hon men kunde inte låta bli att peta med lillfingret på flickans ena örsnibb. Hon kände en typisk småbarnsdoft. Även doften från Wakakos hår kunde kännas. Asako kände sig varm inombords.

”Vilka söta öron.”

”De liknar hennes mammas”, sade Wakako.

De utväxlade blickar och var så nära att de kunde känna varandras varma andedräkter. Wakako hade målat sig mycket sparsamt och hennes hud var runt öronen var mycket ljus. Hennes bruna ögon var klara och oskyldiga. De kändes bekanta på något sätt. De var ljusare än normalt och drog blickarna till sig.

”Den här barnvakten är yngre syster till mamman Chiiko. Eftersom det är en yngre syster så tar hon onekligen väl hand om barnet”, sade Ôtani ovanför deras huvuden.

”Ja, storasystrar brukar inte vara särskilt snälla” sade Momoko självförebrående.

”Jaså, jaha, kanske det”, sade Ôtani, vilket fick Wakako att plötsligt titta upp på Momoko. Momoko låtsades inte lägga märke till det.

”Men, att jag heter Ôtani, känner ni till, eller hur? Jag lämnade väl över mitt visitkort förut.”

”Nej, det tror jag inte.”

Asako rodnade. ”Jag såg namnet på resväskans namnlapp.”

”Aj, det var slarvigt av mig. Då ber jag att få …”, sade Ôtani och lämnade över ett visitkort till Momoko.

Hon tittade frågande på Asako. ”Jag har bara fars visitkort på mig”, sade hon och letade fram ett kort ut sin handväska.

Ôtani tittade på visitkortet och sedan på Momoko och Asako.

”Är ni Mizuharas döttrar? Arkitekten …? Det var ohövligt av mig.”

”Nej, men, inte alls.”

Wakako tog genast barnet i famnen och reste sig upp. Hon blev plötsligt alldeles blek. Utan att vända sig om började hon gå därifrån med stela ben. Det såg nästan farligt ut. Barnet började skrika.

”Vad hände?” frågade Momoko.

”Ja, vad ska man säga?” Ôtani såg förvirrad ut och följde efter.

Momoko tittade på Asako. ”Vad sjutton nu då? Gjorde du nåt med barnet?”

”Vad vet jag.”

Ôtani letade i korridoren men kunde inte hitta Wakako, som förvirrat hade lämnat teatern. Hon ville så fort som möjligt gå till sin mor och berätta att hon hade träffat sina äldre systrar. Att hennes mor och far hade gått för att träffas vid Daitoku-templet kom hon på när hon nästan var hemma. Hon hörde knappt att barnet i hennes famn skrek högt.

 

Avsnitt 26

III

Kyôtos årligen återkommande dansföreställning på våren i Gion, Miyako-odori, brukade framföra en tonsatt dikt av poeten Yoshii Isamu: ”Av glädje skriver jag en sång, tänker på min ungdoms dagar i elegansens Gion”.

Danserna framfördes som delar av ”De berömda platserna i den gamla huvudstaden”, till  sånger som  ”Grönskan i Kamo”, berömd för nunnan och poeten Ôtagaki Rengetsu, ”Flodvindarna vid Shijô”, som förde tankarna till det område där Yûzen-färgarna höll till, ”Regndisets måne över kuzu-växterna”, som var platsen där måleriets mästare Ike no Taiga var aktiv, ”Den kalla daggen i Shimabara”, som alluderade till teceremonins mästare, kurtisanen Yoshino Tayû, och ”Den snö som ligger kvar vid Taka-ga-Mine”, som påminde om kalligrafins mästare Hon’ami Kôetsu. Dansarna framförde stycken som egentligen handlade om dessa konstens främsta företrädare.

Momoko och Asako satt nära scenen. Asako såg att Ôtani satt bakom dem en bit bort, men Wakako var inte där.

”Ôtani-san är ensam. Undrar vad som har hänt med henne?”

”Ja, det är lite märkligt. Hon verkade plötsligt ha blivit rädd för nåt. Hon blev blek som ett spöke… Lite oartigt, var det inte, att bara försvinna så där?”

”Jag trodde att det hade hänt nåt med barnet, men hon kunde ju ha lämnat barnet hos någon annan och faktiskt suttit vid Ôtanis sida nu”, sade Asako litet besviket.

”Men hon var fint klädd. Det passade henne verkligen.”

”Absolut. Du la också märke till det? Kläderna de bär Kyôto lyfts verkligen av det klassiska, breda skärpet till kimonon, obi. Hon verkade vara lika ung som en gymnasieelev, men uppenbarligen gick hon inte i skolan”, sade Momoko.

Tiden har gått även under Shôwa-perioden, tjugofem år, och nu har dansen blivit pånyttfödd. Man börjar med de sånger som bäst lever vidare. Nu skull snart det inledande stycket, Ôtô chikushi, framföras vid de silverfärgade fusuma-dörrarna.

”Miyako-odori, åh …”

”Yôiyasaa ….”

Föreställningen började med rop och ut på de två scengångarna, hanamichi, genom publikhavet, kom nu två rader av danserskor. De höll solfjädrar och kvistar från pilträd och körsbärsträd i händerna när de radade upp sig på var sin hanamichi. Sexton danserskor på vardera sida, trettiotvå stycken sammanlagt. Efter en stund fortsatte de sakta mot scenen. Deras kraftigt sminkade ansikten kom alldeles för nära inpå, tyckte Momoko, som hade svårt att titta på dem.

Det tredje stycket, ”Flodvindarna vid Shijô” och det femte, ”Den kalla daggen i Shimabara” var så kallade naka-basami, mellanstycken. I Shimabara-stycket spelades rollen av den sofistikerade poeten, kalligrafen och temästaren Haiya Shôeki, som tyckte sig se kurtisanen Yoshino Tayû och började följa hennes skugga. Det utvecklades till en intensiv dans som var typisk för sina dramatiska effekter, men Asako tyckte att det var långtråkigt och inte särskilt tillfredsställande.

Sedan följde kyômai, ”huvudstads-dansen”,  som följde Inoue-skolans mönster och mer påminde om kabuki och hade tydliga inslag av Edo-atmosfär. Det var en praktfull och samtidigt elegant dans, men Asako var ändå inte imponerad. Hon tyckte rent av att den var hopplös. Scenen på Minami-za, ”Södra Teatern”, var nog egentligen för stor för att passa de danser som framfördes.

”Men vad är det här egentligen? Skränigt är det också. Är det så här det ska vara? Vackert i och för sig.”

Efter en stund kunde de trots allt koppla av och titta på dansen. Momoko såg ändå ut som om hon ville vara någon annanstans.

Föreställningen fortsatte utan avbrott eller ridåsänkningar. Det ena färgglada stycket efter det andra. Det var något magiskt över det hela. Det sista stycket hette ”Nattens körsbärsblommor i Maruyama”. Nu höll de körsbärskvistar och solfjädrar i händerna igen. Och så lämnade de föreställningen utmed de två hanamichi-gångarna.

Asako tittade lättad på Momokos ansiktsuttryck. ”Du ser frågande ut.”

”Nja, det är vi som inte kan ta in det, varken Kyôto-dansen eller geishorna. Vi är inte härifrån och inte vana vid det. De andra som tittar letar väl efter det de känner igen.”

Det verkade som Ôtani redan hade gått.

När de kom ut på Shijô-gatan var det någon som ropade ”Mizuhara-san, Mizuhara-san!”

”Åh!” Momoko blev alldeles paralyserad.

”Det var längesen. Det är jag … Aoki Natsuji.”

”Ja.” Momoko förlorade helt sin ansiktsfärg.

När han såg att Momoko blev alldeles blek, blev han själv röd i ansiktet och började stamma. ”Det var längesedan. Er far sa … er far sa att ni hade gått till Miyako-dansen … jag hade ingen lust att gå in, så jag stod här utanför och väntade. Dansen skulle ju bara hålla på en timme ungefär.

”Jaså?” Momoko såg ut att svälja en klump i halsen. Hon stod helt stilla. Det var som om hon hade blivit stungen av något vasst. Det var en brännande känsla. Både skam och ilska från tidigare sköljde över henne.

”Natsuji-san. Var det Natsujis pappa som bad far om ritningar till ett tehus?”

”Ja, det var det.”

”Jaså?” Hon vände sig mot Asako med ett kyligt skratt. ”Vi har verkligen blivit lurade av far.”

Asako tog tag i Momokos ärm.

”Asako. Det här är Aokis yngre bror. Den Aoki som jag var ihop med  förut. Han dog i kriget i Okinawa…”

”Oj!”

”Nu går vi”, drev Momoko på.

Det var fullt av folk som kom ut från teatern och blandades med alla som ville gå till Maruyama-parken för att se på körsbärsblommorna. Det gick knappt att gå på Shijô-gatan.

Asako höll Momoko under armen.

”Du var fortfarande liten, Asako, och fick inte veta nåt. Eller hur?” sade Momoko lugnt.

”Nää.”

”Det var inte för att dölja det som hade hänt … Men far visste ingenting. Säkert”, sade Natsuji från sidan.

”Både far och jag  fick skuldkänslor mot Momoko. Far har hela tiden sagt att han ville be Momoko om ursäkt.”

”Jaså? Men min sorg har fått mig att växa upp. Ett litet frö föll, ett sorgens frö som gjorde att jag växte upp.” Momoko tittade på Natsuji.

”Natsuji-san, går du på universitetet?”

”Jag blir klar nästa år.”

”Det gick fort. Var det Kyoto universitet?”

”Nä, Tokyo. Jag är bara här under lovet.”

”Här under lovet, säger du. Men du bor väl här egentligen?”

”Jamen, jag har flyttat till Tokyo.”

Asako kunde nu se Natsuji ordentligt för första gången. Hennes storasysters pojkvän, tänkte hon, det var som om han fanns där någonstans och hennes hjärta bultade. Hon förmådde inte titta på Natsuji någon längre tid.

Natsuji förklarade att han hade blivit ombedd av sin far att bjuda ut dem på middag. Momoko nickade. ”Jag träffar gärna din far.”

De hade fortfarande gott om tid och gick därför till Maruyama-parken för att se på blommorna.

”Vårens färger … det gamla körsbärsträdet vid Maruyama, får mig att tänka på livets förgänglighet…” Det var som om Miyako-dansens sånger fortfarande ljöd. Det gamla körsbärsträdet med sina hängande grenar hade vissnat och ersatts av ett nytt ungt träd. De gick vid sidan av den klassiska restaurangen Saami och förbi Yoshimizu-byggnaden vid Anyo-templet, där man kom upp på en höjd och kunde se ut över den raka Shijô-gatan. Himlen började få sitt kvällsdis över bergen i väster.

Natsuji tittade ut över staden och började berätta om de berömda platserna för Asako. Momoko stod bakom och tittade på Natsujis nacke. Han såg precis ut som sin döda bror. Men Momoko såg att han fortfarande bar på barnets oerfarenhet. Det kändes som om hon skulle kvävas och plötsligt slöt hon sina ögon. Tårarna började rinna.

Hon gav Natsuji en kort kram. ”Nä, men du är litet hopplös du.” Natsuji blev överraskad men fann sig. Det var som om Momoko på något sätt ville ge tillbaka för det som hade hänt. Hon skakade i hela kroppen. ”Du är hopplös du …”, sade hon och såg att Maruyama-parken var som en stor brinnande blomsterkorg.

 

Avsnitt 27

Den kejserliga villan Katsura

1

En ambulans märkt med ett rött kors hade hastigt kört in bland trängseln i Maruyama-parken med sina sirener påslagna.

”Det är någon som har ställt med ett gräl, full som bara den. Han verkade skadad. Det rann blod ur det öppna såret.”

Både Momoko och Asako hade lett åt det långsamma sättet någon hade sagt detta, på Kyoto-dialekt. Men när de efter ett tag tänkte på vad som hade sagts var det som om brutaliteten i det som hade hänt började tränga in hos Momoko. När hon såg Natsuji och Asako bakifrån kunde hon inte se någon större likhet med sig själv i Asako, men Natsuji såg precis ut som den äldre brodern Keita. Hon kände igen sig i Asako och började känna litet svartsjuka.

Natsuji höll skolmössan i ena handen mot höften. Det måste vara hans äldre brors gamla mössa, tänkte hon. Natsuji skulle själv ta examen nästa år. Det kanske berodde på att det var onödigt att tillverka en ny mössa, men Momoko trodde absolut att han hade fått ärva den. Momoko kände hur det spände över bröstet och hennes bröstvårtor hårdnade. Hon kom att tänka på  ”bröstskålen”. Vad hade hänt med den?

Den hade haft formen av hennes eget bröst och det var Keita som hade tillverkat den. Den vara tillverkad av silver. Den var inte avsedd att användas som en vanlig skål och Keita hade kallat den ”bröstskålen”. De hade kysst varandra då. Keita hade hållit sin arm om henne och fört ned sina fingrar och vidrört hennes bröst. ”Nej, låt bli”, hade Momoko sagt och böjt sig bort och försökt rätta till sina bröst.

”Åh, mor!” ropade Keita.

Keitas grepp blev starkare. När hon försökte fösa bort hans hand tog han i stället tag i hennes och tryckte mot brösten.

”Mor! Åh, mor!” upprepade han och höll ett stadigt grepp om Momokos arm.

”Mor …?” Momoko tyckte att hans röst ekade inom henne på något sätt. Ett rop som kom långt bortifrån. Hennes huvud bedövades och hon kände sig yr.

”Mor …?” Det var som om hon ropade på sin egen mor. Hon kände sig svagare. Den andra armen, som Keita hade haft runt hennes axlar, flyttade han nu också till hennes bröst, som han greppade med bägge händerna.

”Vad märkligt.” Keita satte sin panna mot henne. ”Jag ropade just på mor. Det kändes verkligen som om hon var där. Som att jag träffade henne och med tillförsikt kunde möta döden.” Keita skulle kanske verkligen dö dagen därpå. Han var ju stridspilot.  Och han hade ingen mor längre.

För Momoko brast kärlekens murar. Att Keita kände närheten till sin mor av hennes bröst gjorde henne litet skamsen. Hon dränktes i ett slags överjordisk värme. Keitas ord fick henne att minnas sin egen mor, som hade dött när Momoko var barn.

”Varför känner jag ett sånt lugn?” frågade Keita. ”På sista tiden har jag varit ganska uppriven. Jag har onekligen skrämts av att jag kanske ska dö. Det förstår jag nu.”

Momokos båda bröst blottades.

”Åh!” sade Keita dämpat och satte sin panna mellan brösten och tryckte ihop dem med sina händer.

”Ah …” Momoko ryste till och reste sig hastigt från ottomanen, men hennes ben bar henne knappt. Hon frös som av rädsla, men tog tag om hans huvud, vilket dämpade hennes märkliga känslor.

Keita tittade upp med tårfyllda ögon. ”Momoko, kan du inte låta mig ta mått på dina bröst?”

”Va?” Hon förstod inte alls vad han menade.

Keita förklarade att han ville göra en silverskål som såg ut som ett av hennes bröst. ”Sedan vill jag dricka mitt livs sista droppar ur den.”

Momoko blev rädd.

”Förr i tiden brukade man ju dricka en sista skål. Det gör man nu med, när kamikaze-piloterna ger sig av. De häller upp kall sake åt oss. Låt mig tillverka en skål för detta avsked. Jag vill skiljas från livet genom den.”

 

Avsnitt 28

Momoko kände sig förvirrad, men nu gick det inte att säga nej längre. Keita började att blanda ihop gips och Momoko sträckte ut sig på ottomanen. Det kändes som om hon skulle börja gråta och slöt därför ögonen. När Keita ville öppna hennes kläder hindrade hon honom först instinktivt ett par gånger, men gav sedan upp sitt motstånd.

”Så vacker du är.” Han ställde sig vid sidan och tvekade först litet grand. ”Det känns som om jag tvingar dig till något. Ska jag kanske låta bli trots allt?”

”Nej, gör det du ska”, sade hon, men när Keita spred ut gipset med en bambuspatel över hennes bröst protesterade hon.

”Nej fy sjutton, vad kallt.”

Hon drog ihop sina skuldror. Det kändes som om hela hon krympte. Gipset rann över bröstet. ”Det kittlas. Nej så hemskt.”

Momko kunde se i hans ögon att han besvärades av att hon rörde på sig. Hon rynkade på ögonbrynen när hon tittade upp på honom, men försökte sedan att ligga stilla. Det kittlades något fruktansvärt, men hon höll ut och blundade hårt. Hon kunde känna att Keitas hand darrade.

När det kladdiga gipset hade täckte bröstet märkte hon hur det började stelna. Det blev litet tyngre och klämde åt bröstet en aning. Hon trodde först att gipset skulle få huden att dra ihop sig, men istället började en värme att sprida sig. Hela kroppen blev varm. Hon återfick något av sig själv.

”Är det så här man gör dödsmasker?” frågade hon tyst.

”Dödsmasker …..? Jo, det tror jag.” Det var som om han fortfarande var någon annanstans.

”Men – för mig blir det en dödsskål. Jag tänker dricka det sista jag kan få ut av livet ur den.”

Momoko sade ingenting.

Keita knackade försiktigt på gipset med bambuspateln. Han väntade tills det hade stelnat. När han sedan tog bort gipset tittade han in i formen.

”I botten har det blivit en liten grop av bröstvårtan. Härligt.”

”Pinsamt. Du får inte visa den för någon.” Hon rättade till kläderna och satte sig upp. Gipsformen var mindre än hon hade trott att den skulle bli.

”Bröstvårtan i botten gör att skålen kommer att bli ostadig och ramla åt sidan. Jag kanske skulle sätta dit ben på den.” Keita funderade högt. ”Momokos lillfinger blir bra. Låt mig göra ett avtryck av ditt lillfinger också. Förr i tiden gav man ju sitt lillfinger till den man älskade, eller hur?”

Så blev det. Han gjorde en gipsform av hennes ena lillfinger också.

”Far började bränna tekoppar av lera för en fem, sex år sedan. Han blev aldrig riktigt nöjd, men han fick mig att börja tänka så här. Tack vare hans tekoppar.”

Momoko vände ryggen åt honom och började att ta bort gipsresterna från sitt bröst. Hon kände sig alldeles utpumpad. Och en stark ensamhetskänsla spred sig inom henne. Det var som om en bit av livet hade dragits ut ur henne av gipsformen: ”Är det här slutet …?”

Det kändes djupt otillfredsställande, men även varma känslor spred sig inom henne och hon ville krama om honom. Därför gjorde hon inte heller något motstånd när Keita lyfte upp henne och bar in henne i sovrummet. ”Nu får det vara slut på leken”, sade hon och tryckte ansiktet mot hans bröst.

Innan Keita träffade Momoko hade han ofta gått till prostituerade. Det hade han dessutom berättat för henne. Hon uppskattade hans uppriktighet, men det gjorde samtidigt ont. Varför skulle han behöva andra kvinnor? Varför skulle han behöva berätta det? Hade han aldrig velat träffa henne om han inte hade haft den erfarenheten?

De prostituerade var japanska kvinnor som ville göra allt för kamikaze-piloterna, hade Keita sagt. Även döttrar till bönderna i närheten av flygplatsen var villiga, berättade han för henne.

Keita berättade det som om det inte var något märkvärdigt, men Momoko tyckte sig kunna läsa en hel del smärta i det han sade. Därför lät hon honom hållas. Han prisade hennes egen renhet. När han nu skulle gå in i döden ville han inte att denna renhet skulle befläckas. Så tolkade hon det i alla fall. Att han gick till prostituerade innan de hade träffats var nog kanske bara impulshandlingar, ett sätt att lösa det som drev honom. Men det var ju samma Keita som också ville ha henne. Hon var splittrad och fylld av skuldkänslor. Kan man vägra at ge något åt en person som kanske var tvungen att ge sig iväg på sitt sista uppdrag följande dag? Samtidigt var det han sökte hos henne det han också hade sökt hos prostituerade. Hade han inga skrupler, eller var det så att han ville tvätta av sig sina smutskänslor hos henne? Hon kunde inte låta bli att fundera på om det inte var så att han ville respektera hennes renhet därför att det fanns krossade, smutsiga kärl där han hade gått fram. Var det inte så att han ville bli av med sina egna skuldkänslor genom att skölja sig i hennes renhet? Hon kände en svartsjuka som hon hade svårt att uttrycka i ord.

Det hade ändå varit med en viss tillfredsställelse som Momoko kunnat hänge sig åt de momentära blixtar av kärlek som slog ned från en ganska mulen himmel. Hon kunde trots allt låta sig värmas åt den glädje som detta gav henne.

”Nej, fan” släppte Keita ur sig och rullade bort från henne. Momoko blev iskall och satte sig upp.  Han klev ur sängen, fortfarande med ryggen mot henne.

”Vad är det med dig? Du verkar ju inte klok.” Det var som om hennes blod frös till is. Keita gick och satte sig på ottomanen och knep ihop ögonen.

”Var bussig och förstör gipsformen.”

Momoko kände sig förorättad och blev tvärilsken. ”Aldrig i livet!” skrek hon.

Detta blev deras avsked innan han dog. Det verkade som om ”bröstskålen” verkligen hade tillverkats, men Momoko fick aldrig se den. När en vecka hade gått förflyttades Keita till flygbasen Kanoya i södra Kyûshû, Han dog i striderna över Okinawa.

Nu hade fem år gått. När hon tänkte på hur Keita hade gjort en form av hennes bröst och tillverkat en silverskål var det som om det hade varit en märklig dröm. Hon visste inte vad hon skulle tro egentligen, men det var onekligen så att ett kärlekspar kunde göra de mest konstiga saker. Att göra en silverskål i form av ett bröst tillhörde nog ett barnstadium egentligen.

Momoko hade svårt att se på Natsuji och Asako som om inget hade hänt.

”Natsuji, är den där mössan din äldre brors mössa?”

”Ja, det är det- Den var lite för liten för mig egentligen, men när jag väl tog på mig den blev det ändå bra”, svarade Natsuji efter att ha vänt sig om.

 

Avsnitt 29

II

De tre kom gående från byggnaden med den stora tempelklockan vid Chion’in-templet och sedan runt och förbi tempelbyggnaden Mieidô. När de hade passerat under passagen med det kvittrande uguisubari-golvet kom de fram till en shidare-zakura, ett körsbärsträd med hängande grenar (prunus spachiana), som stod i full blom. I kvällsdiset kunde de se små, svagt lila hängande blomklasar. Det var mycket vackert.

Det var också tyst och lugnt. Inga andra människor syntes till. Stojet från Maruyama-parken hade försvunnit. ”Det är samma sorts körsbärsträd som det gamla trädet vid Gion”, sade Momoko.

I stället för att gå fram till den stora porten framför templet, vände de tillbaka mot Maruyama-parken och följde samma väg som de hade kommit. Där gick de in i den klassiska restaurangen Saami och guidades till ett avskilt tatami-rum. Där satt redan såväl döttrarnas far som Keitas far.

”Nämen, har far redan kommit …”, sade Asako.

Natsuji gick åt sidan och släppte fram Momoko först. Hon hälsade på Keitas far utan att tveka. Keitas far reste sig från sittkudden . ”Så trevligt. Jag har verkligen velat träffa Momoko. Vad bra att ni kunde komma.”

”Tack så mycket. Men det var egentligen far som lurade hit mig”, sade hon och slog ned blicken.

”Ja, jag har förstått det av Mizuhara-san.” Momoko tittade upp och iakttog Keitas far.

Även Asako och Natsuji slog sig ned.

”Jag berättade aldrig för Momoko att vi flyttade till Kyoto. Jag berättade för din far, så du kanske har hört”, sade Keitas far. ”För Momoko är det kanske redan passerat, men jag skulle även vilja ha haft det gjort och det är kanske litet väl sent att göra det nu, men jag vill verkligen be om ursäkt för att jag aldrig meddelade dig om Keitas död på slagfältet. Det var själviskt av mig.”

”Men jag kom ju heller aldrig och kondolerade…”

”Nej då. Jag bara väntade på ett tillfälle att få träffa Momoko och uttrycka min tacksamhet. Eller rättare sagt mina ursäkter. När jag tänker efter så här efteråt borde jag ha bett om ursäkt för det sätt han avled på. ”

”Tack. Jag tror säkert Momoko förstår hur Aoki-san känner det”, sade Momokos far.

”Jag ville tacka Momoko, men tiden bara gick utan att jag fick göra det…”

”Det är aldrig för sent …” sade Momoko med låg röst, ”men det som har hänt har hänt.”

Keitas far satt tyst en stund. ”Efter det att Keita hade dött ville jag verkligen träffa Momoko, men jag höll mig undan.”

”Jag tänkte ett tag att jag också borde dö. Jag tog faktiskt cyankalium”, sade Momoko utan omskrivningar.

”Nej men, syster!” sade Asako förvånat. De båda papporna tittade på Momoko.

”Jag ljuger inte”, sade Momoko till Asako. ”Vid den tiden inkallades även flickor till fabriksarbete. De delade ut cyankalium till oss för att ha om vi skulle förvridas av skador från flygbombningar, eller om fienden skulle komma i land. Vi fick var sin portion. Även jag gjorde i ordning en dos, som jag sedan tog.”

”När? När då?”

”Men det var socker.”

”Va? Socker …? Det var det värsta.”

”Jag svalde det i tron att det var cyankalium. Jag kände ju inte till vad det var i påsen. Någon hade bytt ut innehållet. När jag svalde det kände jag att det smakade sött. Jag blev jätteförvånad, men förstod att det var mor. Det var hon som hade bytt ut det. Det är tack vare henne som jag lever. Hon räddade mig.”

Asako stirrade länge på sin syster.

”Det var ju bra av henne. Men livet är märkligt. Att kunna fortsätta att leva bara för att någon hade bytt ut cyankalium mot socker. Och sedan att inte försöka igen, med något annat. Hon visade sin godhet utan att jag visste om det. Hon räddade mitt liv. Fick mig att svälja socker. Men det blev kusligt när hon sedan själv tog livet av sig.”

Det blev en dämpad stämning av det Momoko berättade.

”Det var första gången jag hörde det”, sade Asako.

”Men så var det. Jag ville ta livet av mig. Och hällde i mig sockret. Det är inte klokt. Det är möjligt att Asakos mor inte heller kände till det. Men jag vill även tacka henne.”

Varför pratade hon om detta nu? Asako var inte säker på om Momoko berättade sanningen eller om det bara var påhitt. Att Momokos mor hade tagit självmord var kanske något som både Natsuji och Keitas far kände till, men varför valde hon att berätta detta nu?

Maten ställdes fram, men konversationen verkade ha stannat av. Från Yoshimizu-paviljongen där de satt kunde de se ned på Kyôtos kvarter och även på blommorna i Maruyama-parken. Keitas far var troligtvis tre, fyra år äldre än Momokos egen far, men han såg betydligt yngre ut. Han hade ett fint ansikte och hans ögon var fulla av liv, men hans händer var runda och nästan uppsvullna på ett sätt som inte tyckes höra ihop med ansiktet. Keita hade haft liknande händer. Pappans kinder hade en klarare lyster än Natsujis. De hade en rodnad som kanske var typisk för äldre människor, men den kunde också vara ungdomlig.

Momoko kämpade med tankarna på den döde Keitas själ och synen av hans far gjorde trots allt att hon tappade modet på något sätt.

 

Avsnitt 30

III

På tillståndsbeviset som de hade fått för att kunna besöka den kejserliga villan i Katsura fanns Mizuharas, Momokos, Asakos och Natsujis namn, fyra stycken, men Mizuhara och Momoko kom aldrig. Att arkitekten Mizuharas namn fanns där var nog mest för att kunna få tillståndet, men att Momoko aldrig kom var något Asako hade svårt att förstå. När hon kom till Natsujis hus vid Sanjô, tredje gatan, hade Momoko inte varit där.

”Min äldre syster var tvungen att åka till stationen för att möta en person som kom från Tokyo”, sade Asako och rodnade. Det var visserligen sant, den unge Takemiya hade kommit för att söka upp Momoko.

”Din far då?”

”Far åkte till Nara. Jättejobbigt att båda två har gjort lite som de vill.” Asako tänkte på vad Momoko hade sagt.

De två bytte tåg vid Shijô-Ômiya för att sedan kliva av vid Katsura. Sedan var de tvungna att gå tillbaka en bit till Katsura-floden.

”Det bästa är egentligen att ta bussen till flodbanken och sedan gå utmed bambustaketet vid annexet”, sade Natsuji.

Men Asako föredrog att gå mitt i kornfältet, märkligt nog. Där fanns även blommande grönsaksväxter. De kunde också höra lärkor och tittade därför upp båda två. Området tillhörde en flack del av Kyoto. Runt omkring kunde de se bergen Arashiyama, Atagoyama mitt emot Ogurayama och långt i fjärran Hieizan. Även Kitayama i norr var synligt. Däremot var Higashiyama, bergen i öst, höljda i dis.

Asako betraktade vårlandskapet. ”Det hade varit bra om syster hade kommit …”

”På vägen hem från Saami-restaurangen igår kväll pratade far och Momoko en hel del”, sade Natsuji.

”Om vad då?” frågade Asako och vände sig om.

”Jaa … om att ha blandat ihop cyankalium och socker. Inte så mycket annat.  De pratade om livet och döden om vad människan vill, om att styras av en annan kraft. Jag hade ingen större lust att lyssna.”

”Svalde syster verkligen en dos socker i tre att det var cyankalium? Det undrar jag.”

”Även om det var något hon hade hittat på var det ju intressant, men jag tror faktiskt att det var sant.”

”Ingen hos oss visste något om det.”

”Hennes mor gjorde verkligen något storstilat.”

”Ja, kanske det. Men det skulle nog vilken förälder som helst ha gjort om deras barn hade cyankalium att tillgå.”

”Det hade ju varit fel att bara ta bort det. Då hade hon ju kunnat skaffa nytt.”

Natsuji fortsatte: ”Men min äldre bror hade sitt cyankalium hela tiden på sitt skrivbord. Ända tills huset brann ner … När jag hörde vad Momoko berättade undrade jag om inte min bror hade gett henne det.”

Asako ryckte till. ”Verkligen?”

”Att hon berättade det var nog en form av protest, mot oss.”

”Nej, det kan det inte ha varit.”

”Hur som helst, precis som Momoko sa så är människolivet inte mycket mer än så. Ibland går det fort. Hon tvingades att äta socker och kunde därför leva vidare. När jag sen tittade på henne igår kväll såg hon ut att vara mycket vackrare .”

De kom fram till ett litet samhälle, inte mer än en by. Vid en vit mur som delvis hade fallit sönder blommade kerria, en gul rosenbuske.

”När min bror skulle ge sig iväg för att dö verkade det som om han först brände sina dagböcker och brev. Det fanns inget annat kvarlämnat heller. Men om Momoko kommer hem till oss kommer hon nog att få se silverskålen. Militären skickade tillbaka den.”

”Far verkade inte ha känt till så mycket om din äldre bror. Det var vad hon sa i alla fall.”

”Så var det nog, men min far sa att han hade varit beredd att välkomna Momoko-san in i familjen. Och jag tror att han hade pratat om det med Mizuhara-san.”

Hennes far hade nog tänkt ge hennes hand till Keitas familj, tänkte Asako. För att läka såren som Keita hade orsakat.

De två kom fram till Katsura-villan. I gräset framför huvudporten blommade maskrosor och klöverblommor i skuggan av tallarna. Framför bambuhäcken blommade även flera kamelior.

 

Avsnitt 31

Livets bro

1

Den kejserliga villan i Katsura är omgärdad av bambu i en häck som snarare påminner om  en  bambulund. Men vid huvudporten finns en riktig häck gjord av tjocka bambustammar med inflätade smala kvistar. Besökare går in på området genom en passage bredvid en port som kallas Miyukigomon. Där finns ett utrymme för vakterna.

”Är du Mizuhara-san?” frågade en av vakterna när Asako visade sitt tillståndsbevis.

Han tittade också på Natsuji och såg att han var student. ”Du har väl inga nitar under sulorna?”

”Nejdå”, svarade Natsuji och visade ena skosulan.

När de hade passerat vakterna var det dags att vänta vid uppsamlingsplatsen för besökare. De satte sig och väntade på ett par slitna pallar. ”De är väl rädda för att skolelever ska ha nitar som river upp gångarna i trädgården”, sade Natsuji, ”men så mycket begriper ju även jag, att man ska vara försiktig”.

”Jo, men de kan slita på stenarna som har lagts ut it trädgården också”, sade Asako.

”Men de slits ju ändå, om besökare går på dom varje dag.”

”Jo det är klart. Om man går på dom varje dag.”

”Och även om det är lättare att få besöka villan jämfört med före kriget är ju antalet besökare per dag ändå begränsat. Det som slits är väl snarare byggnaderna. Det är ju enkla huskonstruktioner, som studiekammare och hem som byggdes för tre hundra år sedan. De var ju inte gjorda för att ta emot en massa besökare. Det var högst ett femtontal personer som gick i korridorerna. De var knappast gjorda för att tåla hur mycket folk som helst.”

Antalet besökare och de tider som besök var tillåtna på följde förutbestämda regler. De två var tvungna att vänta tills det var dags igen. Då skulle de bli guidade av vakterna. Men Asako hade blivit inbjuden av sin far att gå dit, så hon ville pröva om de inte kunde få gå runt själva och titta. Därför frågade en av vakterna om det skulle gå bra.

”Är det Mizuhara-sans dotter? Jomen då så. Varsågoda.”

De två gick ut i landskapsträdgården och kom först till en liten port med ett halmtak varifrån de kunde de se de berömda ”sanningens stenar” lagda att gå på en bit bort. Det var en inbjudande syn och snart hade de passerat genom ytterligare en port, Mellanporten. Stenarna hade en viss lutning från porten och ledde till Mikoshiyose, den plats där man skulle ta av sig skorna innan man gick in i villan. På båda sidor om stenbeläggningen fanns tobiishi, ”flygande stenar”, fristående stenar på rad som var utlagda att gå på. Vid sidan av dem grönskade mossan.

”Björnmossan blommar.” ”Nämen titta. Mossan blommar”, sade de samtidigt och tittade på varandra.

Mossblommorna hade smala stjälkar som var knappt synliga. Blommorna såg ut att sväva för sig själva. Det var som om små klungor av blommor flöt på en bädd av grönska. Tittade man noga efter rörde de sig knappt märkbart. Att de båda råkade prata i mun på varandra berodde på att de hänfördes av platsens skönhet. Det var inte mossan i sig, utan snarare helheten som berörde dem, men någonstans ville de uttrycka det de såg i ord.

”Den kejserliga villan i Katsura är Japans främsta arkitektoniska ljuspunkt”, lär den tyske arkitekten Bruno Taut ha sagt. ”Grunden för denna exceptionella konstart är meditation, den japanska zenbuddhistiska filosofins klarhet, insikten om denna.” Kontemplerar man kring villans essens finner man den i den blommande mossans enkelhet. Och förstås i den graciösa våren i sig.

De två gick fram till Mikoshiyose på de utlagda stenarna och klev upp och ställde sig framför det översta trappsteget där man skulle ta av sig skorna. Där fanns plats för sex personer att ställa sina skor bredvid varandra. De murar de kunde se därifrån var alla järnoxidröda, en vanlig färg i Kyôto. Muren som fanns mot trädgården hade också den färgen. Gick man genom en öppning i den kunde man gå till Månpaviljongen, men de gick istället tillbaka och in i den trädgård som fanns vid Momijiyama, ”Den japanska lönnens berg”.

”Här finns den japanska kottepalmen”, sade Natsuji plötsligt.

”En gåva från Shimazu-klanen”, lade Atsuko till.

”Det är litet disharmoniskt att ha den här, men på den tiden var den nog riktigt ovanlig.” Natsuji satte sig i en berså som fanns dör. Asako föredrog att stå upp.

Litet mer än tio stycken kottepalmer kan tyckas litet malplacerade, men de stod där de andra träden skuggade och erbjöd en litet tropisk atmosfär på stigen mot tehuset. Det var ändå inte helt utan intresse för de som skulle dit.

Natsuji tog av sig sin mössa och lade den på knäna. ”Vad lugnt och still det är. Man kan höra vattnet.”

”Det är nog från ”Trummans vattenfall”. Det är vatten från Katsura-floden som leds in i trädgårdsdammen.”

”Verkligen? Asako-san kan en hel del.”

”Jag läste på innan vi gick hit.”

”I skolan läste jag också Bruno Tauts Katsuras kejserliga villa, men jag ha glömt det mesta.”

”Om ändå far hade följt med oss hit …”

”Ja, det är sant. Men för din far är det här inte så märkligt. Det hade varit bra om din storasyster hade kommit.”

Vad menar han med det, tänkte Asako och insåg att de två var utlämnade åt varandra.

”Man kan höra lärkan som vi hörde förut.”

”Den vi hörde när vi var på väg hit?” frågade Natsuji och spetsade öronen. ”Ja, det är en lärka. Kan du verkligen skilja den från de andra lärkorna som sjunger över sädesfälten? Det finns ju så många lärkor.”

”Jo, men det måste vara den.”

”Typiskt kvinnligt sätt att tänka – din storasyster är likadan. När hon såg min gamla skolmössa tänkte hon genast att det måste vara min äldre brors gamla mössa. Hennes intuition ledde henne rätt den gången, men äldre skolmössor ser ju alla likadana ut. Att hon genast tänkte att det måste vara min brors mössa är ju konstigt egentligen.”

”Ja, men det finns ju ingen annan lärka i närheten.”

”Jodå”, sade Natsuji självsäkert. ”Din storasyster tyckte att jag liknande min bror. Det man ser, eller det man hör, vilken form ens axlar har, det spelar ingen roll, man letar efter det man känner igen. Det är ganska tröttsamt.”

”Jag förstår vad du menar, men vad spelar det för roll om min syster tyckte att du liknade din äldre bror. Det gör väl inget?”

”Hur då menar du?”

”Det fungerar ju som en tröst för henne.”

”Verkligen? Är det inte tvärtom? Vore det inte bättre att hon kommer och tittar på Katsura-villan än att jämföra mig med min bror? Även om han hade den här gamla mössan på sig när de var tillsammans, finns det väl inget hos den här mössan som har något speciellt kvar.” Natsuji tog tag i mössan och reste sig upp.

”Jag är nog inte alls som min syster, men jag måste skaffa mig en föreställning om din bror genom att iaktta dig. Jag vet inte så mycket om honom.”

”Det känns ju inte heller bra. Jag lever inte som min brors skugga. Vi var bröder, men med helt olika personligheter.”

”Absolut.”

”Ödet är något helt annat. När jag är här med dig ser jag ju inte din syster i dig  precis.”

”Vi är ju inte alls lika”, sade hon och rodnade. ”Men vi lever båda två.”

”Just precis. Min bor är död. Det finns inget kvar av honom. Men man kan tänka på honom i olika skepnader. Jag kritiserade min far för att är han började prata om hans döda son när han träffade Momoko-san. Det var hans egna själviska känslor kring hans egen smärta. När han ser Momoko tycker han bara synd om sig själv. Och även om Momoko-san i sin tur sörjer min bror är det inte samma sorg som min far fortfarande känner. Det är ganska stor skillnad”

Asako nickade visserligen, ”Men …”

”Jag vet inte om det fortfarande finns något band mellan min döda bror och Momoko-san, något som håller samman dom …”

”Det har jag ingen aning om. Men nåt finns nog där”, svarade Asako, men hon tänkte att om det finns någon bro mellan dem är det nog en bro som är under förfall och håller på att gå sönder. Det vore farligt att försöka ta sig över den. Den första som skulle falla ned från den vore Momoko.

”Jag tänker mig en bro som saknar den andra sidan. Även om de som lever skapar en bro finns det ingenting på andra sidan som kan hålla den uppe.  Ena sidan försvinner in i kosmos. Hur långt man än försöker sträcka bron finns det ingen andra sida.”

”Så vad du säger är att om den ena parten dör så dör också kärleken?”

”Vad jag säger är att det är för min egen skull jag göra vissa saker. Och det är för Momoko-sans egen skull hon gör sina saker.”

”Jag tror varken på himlen eller paradiset, men just därför tror jag på att man ska behålla kärleken, för de dödas skull.”

”Ja, minnen är minnen. Precis som Katsura är de tysta påminnelser om det som har varit, så länge de inte skadar dom som lever.”

”Det är sant. Även om storasyster hade kommit hade hon nog bara tänkt på din bror när hon såg dig.”

”Hur som helst. Min bror är död. Han kan inte se Katsura-villan. Men eftersom vi lever kan vi göra det. Och vill vi göra det imorgon kan vi göra det igen. Längre än så kommer vi nog inte.”

”Nej.”

”Det finns ju ett talesätt som säger att så länge en blomma är vacker kan vi fortsätta att leva.”

”Ja, men jag undrar hur kommer det sig att min syster aldrig berättade något om din bror, varken för far eller mig.”

”Var det inte för att hennes kärlek inte hade mognat ordentligt? Hon såg att det skulle sluta i en tragedi …”

”Tror du?” frågade hon och tittade på honom.

”Absolut. Momoko-sans kärlek blommade ju ut först när det var klart att han skulle möta sin död på slagfältet.”

”Var det verkligen så?”

”Men vi är ju också konstiga. Vi pratar bara om din syster och min bror trots att vi har kommit till Katsura.”

”Ja, det har du rätt i”, sade Asako, ”hur kan det komma sig?”

 

Avsnitt 32

II

Så fort de hade lämnat paviljongen öppnade sig utsikten mot dammen. De gick över ett litet vattendrag.

”Ljudet av vattnet vi hörde förut, det var alltså från Trummans vattenfall?” frågade Natsuji.

”Ja, det var det. Förut var vattnet mycket renare och ljudet lät som om det kom från ett vattenfall värt namnet. Och så rann det ordentligt ut i dammen. Då var nog vattnet i dammen inte lika grumligt som nu,” sade Asako.

Natsuji gick ned till kanten av dammen. Stenar hade lagts ut mot mitten av dammen, kanske för att efterlikna landtungan Ama-no-hashidate eller något annat berömt ställe. Längst ut stod en liten stenlykta. På andra sidan dammen fanns Shôkintei, ”Tall-lutans paviljong”. Det sades att det var meningen att den skulle se ut som en paviljong som stod vid en havsstrand.

Ama-no-hashidate hade konstruerats med hjälp av små runda svarta stenar och mellan stenarna kunde man se hur det växte gräs, som äldre kvinnor satt och ryckte bort. Natsuji ställde sig bredvid en av kvinnorna.

”Är tant här varje dag?” frågade han henne.

”Jodå, jag kommer varje dag.”

”Hur många är ni?”

”Som tar bort gräs? Vi är två stycken.”

”Bara två?”

”Ja, men vi lyckas ju inte ta bort allt … Trädgården är ju på femtio tusen kvadratmeter. Vi hinner bara ta bort gräset från de ställen där besökarna går.”

”Vad får ni för det?”

Den äldre kvinnan svarade inte, så Natsuji frågade en gång till.

”Det förstår du väl att jag inte kan svara på.”

”Två hundra yen per dag kanske?”

”Om det vore så väl …” Hon fortsatte, nästande viskande, ”kanske hälften.”

”Hundra yen?”

”Nja, lite mer. Lägg på tjugo yen.”

”Ett hundra tjugo yen?” Kvinnan tittade nedåt och fortsatte att plocka gräs.

”Det är mer än vad kvinnorna som transporterar timmer i Takao-dalen tjänar,” sade Asako.

Tiden hade gått fort och körsbärsblommorna hade redan hunnit blomma ut under den tid som gått sedan Asako och hennes syster och far kom till Kyôto. Nu var det grönt överallt. Asako kom att tänka på att hon en gång hade följt med sin far till Takao för att se på höstlöven. När de kom nedför berget där templet Shingoji ligger gick de först över en bäck och började sedan gå uppför en brant backe. Där satt de kvinnor som hade till uppgift att transportera timmer och vilade sig. De var en femton. sexton stycken. Två av dem kunde inte vara mer än tjugo år. Fyra stycken verkade vara över femtio. De unga flickorna höll fortfarande på att lära sig och bar på smalare stammar. De som bar de tyngsta stockarna var de äldre kvinnorna. Själva satte de sig i närheten för att vila fötterna litet. Då fick de se hur kvinnorna reste på sig och lyfte upp stockar på huvudena. Det var tjocka stockar från cederträn som nog skulle användas som pelare någonstans. De var tunga och det var inte lätt att lyfta upp dem på huvudena. Det tog tid.

En av de äldre kvinnorna log bittert och berättade att de gick upp och ned i de där backarna, från platser djupt inne i skogen till byarna, kanske tre gånger per dag. De tjänade hundra yen om dagen, vilket räckte till att göra risgröt ungefär.

Kvinnan som plockade gräs hörde också vad Asako sade. Hon tittade för första gången på dem. ”De har de nog lättare än vi. De kan vila emellanåt och de arbetar kortare tider.”

”Verkligen?”

”De var väl raka i ryggen?”

”De bar ju på sina huvuden. Det kanske ger dem en rak hållning.”

”Eller hur? Själva sitter vi på huk hela tiden. Det är inte bra.”

När Asako och Natsuji vände om från ”Ama-no-hashidate” gick stigen åter in mot en träddunge. Kameliablommor hade fallit ned på mossan. Genom lövverket kunde de se ett antal bambuträd.

”När vi besökte Shingoji hade de en pilgrimssångtävling där,” sade Asako. ”Många kom från andra delar av landet för att vara med och tävla. De hade samlats i huvudbyggnaden i templet och prästerna agerade domare. Det var jätteintressant. De imiterade kända radiotävlingar och så slog prästerna på en gonggong.”

”Det låter kul.”

”Men det var verkligen en tävling …” Asako försökte komma ihåg. ”Vi gick dit för att se på Yakushi Nyorai, statyn av den läkande buddhan, men templet var för fullt av såna som skulle tävla. Sångerna lät bättre på håll faktiskt. De lät som typiska folksånger. De var ju duktiga, eftersom det var tävling. Vi lyssnade på sångerna där vi stod under de jättelika träden med sina höstlöv och kände att vi verkligen hade kommit till Kyôto.”

De unga lönnlöven som hon nu kunde se när hon tittade upp mot himlen denna sena våreftermiddag var också något som var typiskt för Japan, tänkte hon.

”Ja, pilgrimssånger är verkligen något som hör västra Japan till,” sade Natsuji.

”Något att längta efter,” sade Asako.

”Men Kyôto är också ett ställe där både borgmästaren och guvernören är socialister”, fortsatte Natsuji. ”Sedan du kom hit har det hållits guvernörsval och socialistpartiets kandidat vann. Jag läste i tidningen att den nya guvernören hade hälsats välkommen med röda flaggor som tillhörde kommunistpartiet och fackföreningarna när han kom till guvernörsbyggnaden. I år kommer både guvernören och borgmästaren att gå i främsta ledet vid majdemonstrationen. Det är ett annat sorts Kyôto än den kejserliga villan i Katsura och pilgrimssångerna.”

”Men vi som bara besöker Kyôto …”

”Även jag, som har mitt hem i Kyôto, skulle bara vilja vara en besökare som lyssnar på pilgrimssånger.”

”Ja, det man längtar efter längtar man efter, oavsett.”

”Var din äldre syster med när ni var i Takao?”

”Ja, hon var den som lyssnade mest uppmärksamt på sångerna.”

”Jaså? Men nu är vi där igen, vi pratar om din äldre syster,” sade Natsuji.

Hade de inget annat att prata om? Eller var det för svårt att prata om något annat? Stigen ledde uppför en liten kulle. På den stod Manjitei, ”Svastika-paviljongen”. Fyra fasta bänkar var ordnade i fyra olika riktningar, så att även om fyra personer satt där kunde de inte sitta mitt emot varandra. Byggnaden var känd för sin design. Man kunde sitta där och prata utan att titta på den man pratade med. Eller bara vara tysta. Asako och Natsuji satt tysta en stund.

Plötsligt kom Asako att tänka på något William Blake hade sagt, att till slut måste man tala om kärleken. Men hon höll inte med. Hon hade ännu inte mött den kärlekens smärta  som gjorde att man trodde på dessa ord. Men som ett oförglömligt påstående hade det etsats sig fast hos henne. Det var som en profetia som levde bland de tysta träden. Asako sade inget, men hon började få litet svårt att andas.

”Lärkan vi hörde förut hörs inte längre.”

”Det har du rätt i,” sade Natsuji och spetsade öronen samtidigt som han tittade framför sig. ”När man sitter så här kommer träden emellan och ljuden försvinner. Om det nu var gjort så här från början för att man inte skulle kunna se sig omkring, eller om träden växte sig stora först efteråt. Svårt att veta. En trädgård förändras ju hela tiden, träden växer och vissnar. Man ska inte tro att trädgården alltid har sett ut så här, att den såg likadan ut för flera hundra år sen. Men det är i och för sig bra att körsbärsblommorna kan synas mellan de andra träden där borta. Utanför den nya studiepaviljongen står tre, fyra körsbärsträd, eller hur? Det borde vara fler.”

”Ja”, höll Asako med och tittade. ”Samma dag som vi kom till Kyôto gjorde min far ett besök till Daitoku-templet och träffade prästen där. De lär ha pratat om att det inte fanns några körsbärsträd inne på tempelområdet … Far berättade att han glömde att ta upp konstnären Minchô (LV: 明兆, 1352-1431) som omnämndes i Honchô Gashi (本朝, ”Det japanska måleriets historia”, publicerad 1691).

”Jag har faktiskt läst Honchô Gashi, men glömt det mesta.”

”Shogunen Yoshimochi var särskilt förtjust i en målning av Minchô och sa till honom att han kunde önska sig vad som helst. Minchô brydde sig varken om pengar eller rang, men förklarade att han hade en önskan. Munkarna i templet Tôfukuji tyckte om att plantera körsbärsträd, men det skulle nog bara leda till att tempelområdet gjordes  om till en populär park under senare generationer. Därför undrade Minchô om inte shogunen kunde ge order om att ta bort alla körsbärsträd från templet. Visst, svarade shogunen och så blev det. Inte ett körsbärsträd blev kvar på tempelområdet.”

”Just ja. Minchôs målning var visserligen ganska grov, men så var det. Och efter kriget är det ju många tempel som har gjorts om till restauranger och ställen där geishor kan uppträda …”

Natsuji reste sig upp. Asako tog fram en liten spegel och rättade till håret.

 

Avsnitt 33

Silverbröstet

I

Om man gick nedför kullen där Manji-paviljongen låg och över en stor stenbro kom man till Shôgin-paviljongen (”Tall-lutans paviljong”). Bron, ungefär fem och en halv meter lång, var tillverkad av en enda sten, som sades ha varit en gåva från Katô Samanosuke (LV: 加藤左馬之助, länsherre som levde på 1600-talet). Det var en Shirakawa-sten och bron kallas därför för Shirakawabron.

Natsuji stannade till på bron, vilket även Asako gjorde. Natsuji bad Asako att stå kvar på bron och avlägsnade sig en bit för att kunna betrakta henne.

Han tvekade innan han sade, ”När man står i närheten av den här stenen är det som om något griper en om bröstet.”

”Verkligen?” sade Asako litet oengagerat.

”Jag är ingen kännare av stenarrangemang i trädgårdar, men jag undrar om inte det här är den stil som användes i den gamla Enshûprovinsen.”

”Jag har ingen aning.”

”Det här sättet att arrangera stenar på bryter väldigt mot resten av trädgården. Strängt kanske man skulle kalla det, eller skarpt. Det visar på en ganska nervig teknik. Det känns som om den skapar en nervös stämning i sättet att arrangera stenar. Lite rått, lite grovt…”

”Det är stenar,” sade Atsuko lättsamt.

”Nej, det är inte bara stenar. Man använder stenar, arrangerar dem, för att uttrycka något. Man lägger naturens stenar på naturlig mark för att skapa en form av skönhet. Våra tankar räcker inte till, det vill säga vi tänker inte på en trädgård när vi tar del av den här typen av arrangemang. Det är så man tappar andan. Så är det med de flesta trädgårdar med många stenar. Det är inte bara den här. Men den här är lite för komplicerad.”

”Jag vet inte jag, men är det inte för att vi bara tittar på stenarrangemangen här i närheten?”

Natsuji vände sig mot Asako. ”När jag kommer till den här stenbron och blicken fångas av de andra stenarrangemangen i närheten så blir det inte bara en bro som vi går över. Så känns det plötsligt. Vem borde man placera på den här stenbron, mitt bland allt det andra …”

”Det måste väl bli Prins Katsura.”

”Någon person från prins Katsuras tid. Ja, men jag vill betrakta Asako, nu när jag har fått dig att stå där.”

”Nämen?”

Asako rodnade och försökte gömma sig bakom Natsuji.

Natsuji fortsatte, ”Det är säkert. Det var min avsikt.”

”Men varför då? Nu blir det lite pinsamt.”

”När jag tänkte efter blev det lite fattigt att bara titta på bron.”

”Men det var ju inte bara en stenbro?”

”Jo, jo. Visst, jag pratade om bron. En bro mellan min döde bro och Asakos äldre syster. Den typen av bro.”

”Va?”

”Det var en bro utan form, en känslornas bro. Men det här är en bro som byggdes för över tre hundra år sedan, en solid stenbro som inte flyttar på sig, en skönhetens bro. Om man bygger en sådan här bro mellan personers känslor …”

”En stenbro? Att bygga en stenbro mellan folks känslor är väl ändå inte så bra? Bättre med en bro som liknar regnbågen.”

”Ja, känslornas bro är kanske en regnbågsbro.”

”Men, just den här stenbron kanske också är en känslornas bro.”

”Eller hur? Det är ju en bro som har tillverkats för att skapa skönhet. Den är ju ett konstens uttryck.”

”Absolut. Det sägs att Prins Katsura no Miya Toshihito, som lät skapa Katsuravillan och trädgården, läste Berättelsen om Genji varje dag. Han kanske längtade efter berättelsens atmosfär när han skapade det här. Det har sagts så i alla fall. Området runt Tall-lutans paviljong kanske ska föreställa Akashi-bukten.”

”Njaä, det liknar inte kusten vid Akashi. Klippstenarna är för branta där.”

”Så står det i guideboken. Hans gemål föddes i den gamla Tangoprovinsen. Där finns ju den berömda Ama-no-hashidate, en naturlig landtunga som liknar en bro. Hon ville skapa en likadan.”

Natsuji gick över stenbron och tittade på vad som skulle vara Ama-no-hashidate. De gick in under den djupa takfoten vid Tall-lutans paviljong och satte sig i rummet Ni-no-ma. Där betraktade de stenarna vid bron som de just hade gått över. Därefter gick de genom Ni-no-ma från teceremonirummet till Ichi-no-ma, ”det första rummet”. På fusuma-dörrarna som skilde rummen åt fanns storrutiga mönster av ljusblått och vitt, uppblandat med kvalitetspapper från Kaga. Det skapade ett glatt inslag i de annars så dova rummen. Det var ett vågat inslag som var vida känt. Och i den smala, täckta korridoren kunde man se hyllorna och kokkärlen till tecermonin. De två satt länge i tystnad. En damm sträckte sig runt Tall-lutans paviljong, från ena sidan till den andra.

Satt man i Ichi-no-ma och betraktade dammen skilde sig intrycken ått om man tittade åt höger eller åt vänster. På höger sida fortsatte stenarrangemangen från stenbron. Istället för vatten såg man där stenarnas stramhet. Tittade man åt vänster såg man ‘eldflugornas dal’ vid dammen. Där var det mörka vattnet djupt och stilla. Istället för stenar kändes det som om vattnet bredde ut sig. Natsuji kunde inte riktigt få grepp om det var så att det strama steninslaget var avsett att spänna över hela landskapet, eller om det skulle vara begränsat.

”Hur man än vänder och vrider på det så är det märkligt,” sade Natsuji.

Asako tittade på dammen, som om hon ville undvika Natsujis blick. på båda sidor om höga cederträd fanns ‘Månvågornas paviljong’ och det gamla biblioteket. Trädtopparna hade vissnat, men  i häcken framför paviljongen syntes unga blad.

 

Avsnitt 34

II

Efter det att Asako kom tillbaka till Tokyo kändes det som om intrycken av den kejserliga villan i Katsura hela tiden förstärktes. Hon pratade med sin far och fick också en del ny information. Hon tog ut bilder och referenslitteratur från faderns bokhyllor och placerade dem på sitt eget skrivbord. Hon läste med största noggrannhet. Asako hade den karaktären. Om hon besökte templet Hôryûji läste hon så många böcker om templet hon kom åt efteråt. Det var likadant med musik. Hade hon varit på en Mozartkonsert var det Mozart hon studerade.

Momoko brukade skoja med henne, ”Det är väl en sak om man läser på innan man besöker en plats. Att göra det efteråt har man ju ingen nytta av. Du kanske kommer att ta reda på det du kan om den du ska gifta sig med efter det att ni har gift er.”

Men om de någon gång åt ute på restaurang kunde hon på samma sätt senare tillaga liknande mat i hemmet. Det var något som hennes far tyckte om. Att hon i efterhand undersökte den kejserliga villan i Katsura var i linje med vad hon brukade göra.

Men Momoko tittade tvivlande på henne. Asako visade bilder på rummet Ichi-no-ma i studiepaviljongen.

”Vi satt här i Jôdan-no-ma också.”

”Gjorde ni? Natsuji också …?” Asako lade inte märke till storasysterns cynism.

”Natsuji satte sig aldrig. Det var bara jag som satte mig med knäna under studiekammarens fönsterbräda för att titta på trädgården.”

I rummet ‘Ichi-no-ma’, som var 9 tatamimattor stort fanns en upphöjning som hade tre mattors bredd. Det kallades för det övre utrymmet, ‘Jôdan-no-ma’. Över platsen, men bara över det utrymmet, fanns ett nedsänkt, rutmönstrat innertak. På väggen bakom satt en ‘Katsurahylla’. Asako sade att Jôdan-no-ma gav intryck av att  man hade dragit ut den annars så vanliga alkoven i japanska hus, Tokonoma, i rummet. Vid studieplatsen där Asako hade suttit fanns en låg hyllskiva gjord av mullbärsvirke från Kina. Den var avsedd att ersätta ett skrivbord. Under hyllan fanns en liten lucka som kunde släppa in en bris vid knäna under den heta sommaren. Asako hade suttit som om hon var i färd med att läsa. Natsuji hade öppnat fönstrets shôjiluckor och även skjutdörrarna intill passagen. Trädgårdens ljusa, unga löv kunde ses i fönstret, på ett visst avstånd.

”Jag satte mig vid fönstret, men när man tittar på fotot så har det en lite märklig atmosfär, eller hur?” sade Asako till sin storasyster.

”Ja, det stämmer,” svarade Momoko litet oengagerat. ”Asako syns inte.”

”Jamen, självklart. Vad menar du?” skrattade Asako. ”Men, det hade varit bra om storasyster också hade varit där.”

Momoko hade för ovanlighetens skull satt sig vid symaskinen. Asako stod upp och tittade på fotot som hon hade lagt på symaskinsplattan.

”Vid Katsuravillan pratade Natsuji och jag mycket om storasyster.”

”Om mig …?”

”Ja, och om Natsujis äldre bror…?”

”Jaha?” sade Momoko svalt. ”Det är klart, men det är inget som jag vill prata om …”

”Men vi sa inget oförskämt, vi pratade inte illa om er.”

”Det är inget kul ändå. Så Asako pratade som sig bör, som en lillasyster som bara säger snälla saker. Eller?”

”Nämen, vad säger du så för?”

”Natsuji-san pratade väl en hel del om hur han tänkte på sin äldre bror?”

”Ja, det gjorde han.”

”Ja, ni gör förstås som ni vill, men om ni tror att ni pratar om hur det verkligen var, så har ni fel.”

”Det var absolut inte så att vi inbillade oss att vi visste hur storasyster kände sig.”

”Jaså? Och det ska jag tro på?”

Momoko trampade hårt på symaskinen när hon pratade. Hon slängde fotot på ärmen till ett bomullsplagg som låg där.

”Om ni ska prata om Natsuji och mig så ska ni prata lika kyligt som när pratar om rykten som sprids. Jag betackar mig för både medlidande och förståelse.”

Asako höll tyst och betraktade Momokos händer när de arbetade med symaskinen.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s