Med regnbågen som sällskap, 42

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 42

”Så är det. Strunt i det. Den där målningen fick mig att minnas saker.” Momoko vände sig om och gick tillbaka till stolen under tavlan. ”Men tänker man efter så gjorde även Hiroshige en målning med regnbågsmotiv. Undrar var jag såg den någonstans. Det var kanske i en bok med olika bilder. Det var en tunn regnbåge över havet, det måste ha varit vid Susaki.”

”Regnbågsmotiv finns ju litet varstans.”

”Visst. Hiroshiges regnbågsmålning hade också bergsdimma vid Susaki. Det var en i en serie med åtta Edomotiv. Han hade nog Biwasjön i tankarna. Jag kanske borde gå och hämta Hiroshigeboken.”

”Mm.”

”Regnbågen över Susaki var tunn. Det skapade en flyktig känsla.”

Momoko tog ett djupt andetag. Hon pratade om Hiroshige, men både Momoko och Asako tänkte på den tid när de var barn. De hade olika minnen av sina mödrar.

”I Millets tavla finns en djup styrka och en stark glädje, tycker du inte?” frågade Momoko och tittade upp på tavlan igen. ”När jag som liten kom till familjen från landet och såg den där västerländska målningen, med sina fina färger, som jag inte hade sett fram till dess, då blev jag imponerad av det färgrika liv den representerade. Jag var ju så liten när jag kom till fars hus och började väl måla regnbågar även inom mig …”

Hon verkade vilja säga att den typen av regnbågar hade försvunnit. Men när Momoko såg tavlan första gången som barn satt Asako fortfarande i knät på sin mor och kunde förstås inte minnas något av det. Den styvmor som Momoko upplevde på den tiden var inte någon som Asako kunde se framför sig. Asako kände att det var något overkligt över det hela. Det kanske rent av var så att det bottnade i någon form av kombinerad ilska och avundsjuka.

Små barn är helt självupptagna och kan också vara riktigt elaka. Hur var det egentligen med den lilla Asako, där hon satt omfamnad i knät på sin mor och kunde titta på den halvsyster som hämtades från landet? Var det kanske så att hon hade känt förakt och rent av hat mot den nya familjemedlemmen, men aldrig visade det? Asako irriterades över att hon inte själv kunde minnas hur det var.

”Att du Asako också vill se målningen kanske beror på att du förknippar den med sjukdomen, eller att du som barn såg att din mor tyckte om den”, sade Momoko.

”Inte alls. Det berodde på att jag kom att tänka på regnbågen över Biwasjön,” sade Asako, som ändå kände sig litet träffad.

”En vinterregnbåge passar dig inte alls. Det är mer min stil. Precis som i Millets målning är en regnbåge om våren bättre för dig.”

”Nej, det håller jag inte riktigt med om.”

”Så klart. När jag kom och trängde mig in i ditt liv är det möjligt att hela din karaktär påverkades. Du förändrades när jag avslöjade för dig att vi hade olika mammor. Du blev snällare. Även nu, när jag tycker att du är alldeles för omtänksam mot andra människor, kanske det bottnar i det. Jag var nog för snabb med mitt avslöjande.”

”Men även ett barn kunde ju begripa att det år mamman gifte sig inte riktigt stämde med hur gammal du var.”

”Jo, det är förstås sant.” Momoko nickade och tog ett hårt grepp om vänster handled med sin högerhand och sänkte huvudet. ”Men du, jag har ju förstått hur omtänksam du var också när du var liten och jag svor i mitt eget barnhjärta på att jag aldrig skulle gå bakom ryggen på dig. Men det gick inte. Jag har varit dum mot dig. Det inser jag nog även när jag är död och begraven.”

”Men syster.” Det ryckte litet i Asakos ögonlock.

Momoko tänkte också på att Asako behöll sitt omtänksamma sätt trots att hon hade lungsäckssmärtor. Asako hade blivit tillfrågad av Natsuji om hon ville spela tennis och blivit mycket förtjust i denna fysiska aktivitet. Hon gladdes mycket, men det var framför allt för att Natsuji tyckte om tennis. Hon glömde sig själv och ville inte berätta för Natsuji att hon var sjuk. Ett resultat av Asakos oskyldiga karaktär, tänkte Momoko. Men när Momoko träffade Natsuji berättade hon aldrig någon om sin yngre systers sjukdom. Det var inte direkt ett tecken på sympati för den yngre systern.

Momoko förstod att Natsuji ville träffa Asako när han kom på besök, men inte ens när hon följde med till museet och gick runt bland kvarteren berättade hon att Asako låg på sjukhus. Och även om Natsuji inte nämnde något om Asako kände Momoko sig nästan road och upprymd av situationen, som om hon ville retas litet. Hon nämnde inte heller något om att hon hade träffat Natsuji när hon besökte Asako på sjukhuset, eller att hon hade blivit inbjuden att besöka hans hem i Kyôto.

Asako var ju inte hemma så Momoko var tvungen att vara kvar och hjälpa sin far med hushållssysslorna.

”Far verkar känna sig litet deppad när du inte är hemma. Det är inget kul att se. Det är ju alltid du som ser till honom. Jag är inte så bra på det”, sade Momoko och skakade på huvudet. ”Jag kan inte ens göra en soppa som smakar som din. När jag märker det blir jag sur. Jag står inte ut med att bo ensam hemma med far. Jag tappar all energi.”

En underlig eld flammade inom henne när hon framförde detta. Så länge hennes styvmor levde kände hon att hon inte kunde komma riktigt nära sin far. Hon hade lagt locket på sina inre känslor. Så var det även nu.

Momoko kunde inte låta bli att misstänka att fadern hade velat dölja för Momoko att han hade tagit med sig den regnbågsmålning som Asakos mor hade tyckt så mycket om till Asakos sjukrum. Det gjorde henne eländig och fick henne att gnissla tänder för sig själv.

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s