Av Kawabata Yasunari

Avsnitt 50

1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

II

Mizuhara sköt upp sin resa tillbaka till Tokyo. Det berodde snarare på att Momoko hade tagit in på sjukhus än på Takemiyas självmord.

När det hade gått en viss tid hade Momoko börjat känna en viss sorg över att hon inte kunde föda Takemiyas barn, nu när han hade dött. Vad var det med denna ensamhetskänsla som inte gick att åtgärda? Hon kunde inte låta bli att undra om barnets död på något sätt också fick Takemiya att dö. Det var ett märkligt tvivel och en mystisk panikkänsla. Hon hade förvandlats till en person som inte längre kunde göra sig av med honom, han som brukade böna att hon inte skulle göra sig av med honom. Oavsett om han dog därför att han älskade henne, eller för att han hatade henne, och även om andra tyckte att hon drev med honom, eller lekte med honom, var hon tvungen att som överlevare bära med sig det som hade hänt.

Nu hade Takemiya blivit som Keita, eller kanske som hennes döda mor. Hos de döda finns inga sår som värker. Det är de levande som måste bära på dessa hjärtats sår.

Det var meningen att Momoko skulle skrivas ut från sjukhuset efter några dagar, men läkaren förvånades över hur svag hon verkade vara. Till en början hade han använt psykisk trötthet som en förevändning, men nu började han se det som något verkligt. Det såg ut som om hon hade ansträngt sig för att hålla skenet uppe, men nu inte längre kunde hindra att hon började påverkas negativt av allt som hade hänt.

”Kom inte hit …. Jag ber, kom inte hit ….”

”Jaså? Men jag kan ju inte åka tillbaka utan att ha besökt dig. Hördu? Jag är ju orolig.”

”Det finns inget att oroa sig över. Just nu har jag ingen lust att träffas. Jag vill lämnas ifred. Far, förlåt, men förstå mig….”

”Verkligen? Hur som helst. Jag kommer och hämtar dig i alla fall. Och om jobbet gör att jag inte kan komma så skickar jag Asako.”

”Asako ….? Hallå! Inte Asako. Jag klarar mig själv.”

”Ja, jag förstår att du klarar dig själv, men jag vill ju inte göra det svårt för dig.”

”Det är okej. Att göra det svårt för mig är något jag själv är bra på.”

”Nämen …. Vi kan inte prata om det här på telefon. Jag måste besöka dig.”

”Nej, gör inte det. Jag är ju barn till min mor …..”

Hennes far verkade ha överraskats  av vad hon sade. Det blev tyst i luren.

”Hallå?  Om far kommer nu kommer jag bara att vräka ur mig en massa saker och förakta mig själv också.”

Hennes far lät sig övertalas. Han åkte tillbaka till Tokyo dagen därpå. Däremot kom Keitas far på besök. Momoko fick ingen tid att sätta på sig läppstift och hon såg blek ut. Hennes kinder var stela. Men Aoki låtsades inte se något utan log brett.

”Hur har du det? Här är ett brev från Asako”, sade han och sträckte över det.

”Tack så mycket.”

”Din far åkte hem igår. Jag följde med honom till stationen och han bad mig hälsa. Och ja, han bad mig se till att inga missförstånd kring honom skulle uppstå.”

”Jaså? Jaha”, svarade Momoko kort, som om det gällde någon annan. 

”Förresten, jag pratade med läkaren tidigare idag och han sade att du kunde lämna sjukhuset när du känner för det.”

”Verkligen?” sade hon och tittade på Aoki som om hon hade fått en uppmaning. Sedan tittade hon ned i golvet och fortsatte, ”Jag hade nog tänkt samma sak.”

”Så bra”, sade Aoki och nickade. ”Du får hemskt gärna ta igen dig hemma hos mig ett tag. Mizuhara sade att han skulle komma och hämta dig….”

”Tack så mycket.” Momoko kunde inte låta bi att tycka att de hade gått litet väl långt i sina förberedelser. Hittills hade hon klarat sig själv. Det var inte utan att  hon kände hur ilskan steg i henne.

”Från och med nu kommer det att bli väldigt kallt, typiskt för Kyoto vi den här tiden, men det är väldigt fint mot slutet av hösten och början av vintern. Det är rent av många som tycker att Kyoto är bäst på vintern” sade Aoki vänligt. ”Du borde se Kyoto täckt av snö.”

”Jag skulle gärna besöka Nishiyama, när jag väl har lämnat sjukhuset. Varje dag har jag tittat på solnedgången över Nishiyama genom fönstret.”

”Jaså? Idag blir det också en fin solnedgång”, sade Aoki. ”Vi kanske skulle åka mot Saga från Arashiyama. När man pratar om Arashiyama brukar alla tänka på dem som trängs där för att titta på körsbärsblommor eller höstlöv, men det är faktiskt väldigt fint på vintern. Jag tror det var i maj detta år som jag vandrade på en liten väg mot norra Saga. Den började bakom trädgården i Tenryû-templet och fortsatte uppför Kameyama-parken vidare över Ogurayamas bergskam. Men det kanske skulle bli för mycket för Momoko-san.”

Momoko vek ihop ärmarna på sin sovrock. Den hade tillhört Aokis fru non hon var ung, liksom den vadderade kimonon och jackan till den. Även sängkläderna. När hon tänkte på att det faktiskt hade varit Keitas mor fick hon svårt att titta upp.

”Jag måste gå, men är det inget jag kan hjälpa till med?” frågade Aoki och reste sig upp från den stol han suttit på.

Momoko frågade honom plötsligt. ”Aoki-san, jag har en yngre syster här i Kyoto. Det har väl far berättat?”

”Jo, jag hörde det”, sade han och vände sig om. ”Jag har även träffat henne.”

”Hon är väl fortfarande ung?”

”Så är det.”

”Jag är ganska säker på att det står något om henne i det här brevet som Asako har skrivit”, stammade Momoko fram. ”Skulle Aoki-san inte kunna ordna så att jag kan träffa henne?”

”Va …? Jag …? Ja, jo, det skulle jag väl. Jag kan prata med henne om det på något sätt.”

Momoko öppnade brevet från Momoko när Aoki hade gått. Men det stod ingenting om den yngre systern i Kyoto. Det verkade inte heller som om Asako kände till att Momoko hade lagts in på sjukhus. Hennes far hade nog kommit tillbaka till hemmet i Tokyo vi det här laget. Troligtvis hade han inte sagt något till Asako om Momoko. 

Momoko tog med sig det hon hade fått låna från Aoki och flyttade över till Aokis hus. Och efter några dagar begav de sig tillsammans till Arashiyama. De klev ur bilen strax före bron Togetsukyô.

”Jag sade på telefonen att det gick att höra smågöken framåt kvällen, men det är fortfarande tidigt, så vi kan väl gå litet bland klipporna där borta”, sade Aoki och tittade på Momoko.

Hon nickade. ”Jag minns att jag fick äta goda bambuskott här när jag var barn. Snart kanske jag kan får höra smågöken också….”

”Smågöken ja”, sade Aoki när de gick över bron. ”Medan Momoko-san låg på sjukhuset gick jag och såg en film som heter ”De fyra friheterna”. Den lämnade efter sig ett märkligt intryck. USA besegrade Tyskland och Italien för att rädda de fyra friheterna. Det var en krigsfilm. I slutet dog båda diktatorerna Hitler och Mussolini tillsammans med sina älskarinnor. Hitler begick självmord i bunkern under sitt residens, men det gick inte att hitta hans lik. Mussolini greps när han försökte fly till Schweiz och dödades. Både hans och älskarinnans lik visades i filmen. Mussolini med sitt stora ansikte hängde med öppna ögon, men hans kropp verkade ha multnat litet. Och dessutom hängde de två liken upp och ned. Älskarinnans jacka hade vänts ut och in över henne och magen blottades.”