Med regnbågen som sällskap, 49

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 49

Det verkade på något sätt som om Momoko och den unge mannen hade bytt plats när hon blev havande. Hon hade sett på honom litet grand från ovan, för att sedan själv bli den som han såg ned på. Momoko kunde känna hur hon som kvinna hade en svag punkt, vilket var något hon inte kunde stå ut med. Det var likadant när hon första gången blev omfamnad av Keita. Helt plötsligt kände hon sig nedknuffad. Hon undrade om det var  hennes öde att vara född till en kvinna som måste ta hela tiden ta emot förnedrande behandlingar från män.

Att Takemiya gav sig iväg var ett själviskt manligt beteende som bara var värt förakt. Fostret fanns inne i den kvinna som hette Momoko. Att inte föda det, var det en kvinnas självförsvar, eller en hämnd som var riktad mot honom?

Det var på sjukhuset som Momoko tog emot brevet från Asako. Takemiya hade inte flytt för att ställa till det för Momoko. Han hade bara dött. Om han flydde eller inte var egentligen oväsentligt. Han tog sitt eget liv och lämnade Momoko kvar med en gåta. Det är möjligt att han begick självmord i tvivel om att han själv var far till barnet eller av svartsjuka. Det är också möjligt att han inte tvivlade på det, utan att han blev så förskräckt över att bli far att han ville utplåna sin egen existens. 

”Det är ditt och bara ditt barn. Jag är en inbillning, ett spöke”, hade han sagt, som om han inte ville tillhöra denna värld.

Momoko kunde inte för sitt liv föreställa sig Takemiya som en far och kände det till och med som om hon i likhet med den heliga Marias jungfrufödsel hade varit utsatt för ett mirakel. Och i den förvåning och förvirring som ett icke planerat havandeskap medförde var trots allt Takemiyas ord smärtsamma att höra.

Att Momoko togs in på sjukhus var något som Keitas far ordnade. Han hade sagt att hon inte verkade må bra. ”Momoko-san, du ser väldigt trött och sliten ut. Jag ser det som mitt ansvar att ta hand om dig om du blir sjuk här i Kyoto. En gammal bekant till mig är en välrenommerad läkare. Han kan utföra en ordentlig läkarundersökning om du tar dig hit.”

Mizuhara, hennes far, höll med, ”Absolut, också med tanke på att Asako, som alltid är så frisk, fick en lungsäcksinflammation….”

Läkaren sade att han misstänkte att det var något med lungorna eller njurarna och därtill psykisk utmattning. Han rekommenderade att hon skulle tas in för observation tre, fyra dagar. Han sade ingenting om havandeskapet. Det var en till åren kommen läkare och för att inte skapa en pinsam situation för Momoko tog det ett tag innan han pratade sanningen. Momoko anade att det hade skett vissa konsultationer med både Keitas far och hennes egen far. Att det skulle vara något med lungorna eller njurarna var redan från början något de använde som en förevändning. Varken Aoki eller Mizihara nämnde något om havandeskap eller kirurgiskt ingrepp. Det var väl typiskt för så erfarna män, tänkte Momoko. De låtsades båda som om det regnade. Och de ringde inte till henne, varken före eller efter operationen. De begravde det hela i mörker.

Det var som om hon var ett barn och de som vuxna inte behövde konsultera henne. Men det var så dags nu. Under normala omständigheter hade Momoko reagerat mycket starkt mot en vuxenkomplott av det här slaget, men nu vara hon bara trött och tom efter att ha  förlorat barnet. Läkarens diagnos om psykisk utmattning var nog något som nu stämde.

De sängkläder och kimono hon använde på sjukhuset var lån från Aokis hem. ”Det var verkligen länge sedan min fru hade dem, men det är bara bra om de kan komma till användning. De är ju gamla så jag hoppas du ursäktar att de är litet omoderna, men det är också kul att se att en ny generation kan använda dem”, sade Aoki när han betraktade Momoko.

Momoko kunde inte riktigt förstå varför Aoki ville hjälpa henne, den kvinna som hade varit tillsammans med hans son som dog i kriget, en kvinna som hade blivit havande med en man som själv mer var som ett barn. Men hur det än var med det hade både Aoki och hennes far förstått att Momoko var med barn och i hemlighet pratat om vad de skulle göra. För Momoko kändes det oerhört pinsamt gentemot Aoki.

Från det att Momoko började förstå att hon bar på ett foster hade hon börjat känna sig varm inombords, vad det nu berodde på. Den värmen fanns kvar hos henne även efter det att hon hade förlorat barnet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s