Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 48

Det börjar närma sig slutet på romanen, men resonemangen som Kawabata nu låter en av huvudpersonerna, den äldre systern Momoko göra om självmord är onekligen av intresse med tanke på att han själv tog livet av sig 1972.

Momoko hade märkligt nog inte heller skrivit till Takemiya, inte ens ett vykort. Berodde det på att de två hade ett sådant underligt förhållande. Det var egentligen typiskt för den unge Takemiya att inte lämna efter sig något skriftligt. Det kan tyckas som att det endast hade varit något flyktigt eller tomt hos honom, men det kan också ha varit för att göra hans eftermäle renare, rikare och tydligare. De flesta som lämnar efter sig något skriftligt efter självmordet vrider på sanningen eller förskönar sin egen situation, det visste även Momoko.

Alla djur och växter dör och vissnar utan att lämna ord efter sig. Så är det även med klippor och vatten. När Momoko åt socker i tron att det var cyankalium skrev hon först inget meddelande. Och hennes gamla dagböcker brände hon.

När hon läste i sin yngre systers brev att ”Miya-chan sade ingenting”, satte hon händerna i en bönegest och lät tårarna falla.

”Du tyckte säkert att vi i vår familj inte räckte till. Men, det får vara. Tack, Miya-chan.”

Asako hade skrivit i sitt brev att det nog var bäst attt Momoko inte kom tillbaka till Tokyo på ett tag.

”Du är klok, kära lilla du. Tack för ditt påpekande. Du lär ju inte döda någon.”

Hon hörde att Asako hade besökt Takemiyas grav.

”Varför …..? Istället för mig …..? För att be om ursäkt för storasysters synder …..?”

Det var en mycket gammal familjegrav. Det var väl något som passade en vacker ung man. Han fanns nu inne i hennes kropp. Rörde vid hennes hud. Hans arm hölls i ett grepp om Momokos nacke. Han fanns inte i graven. Just nu fanns han ingenstans. Men det fanns något som plötsligt gav Momoko gåshud. När Takemiyas barn lämnade hennes kropp och dog var det vid samma tid som han tog självmord. Barnet och fadern dog samtidigt. Asako hade inte berättat vilken dag eller vid vilken tidpunkt han hade tagit självmord, men Momoko kände det på sig. Det var som en blixt hade slagit ned.

”Det var nog vid samma tidpunkt. Så var det nog.”

Momoko hade låtit blodet rinna ur sin kropp och ett liv släckas. Hon kunde inte avgöra om det hade varit en pojke eller flicka, men far och barn var skilda åt, han i Hakone, barnet i Kyoto. Och de kallade på döden samtidigt. Var inte det ett mystiskt tecken? Om det finns en väg mot dödsriket bar nog den unge pappan nu på sitt barn på vägen dit. Samtidigt som han viskade, ”Jag är ju bara ett barn”.

I början tänkte Momoko inte närmare på att hon betraktade Takemiya som ett barn. Att skaffa ett barn med honom var inget som hon ens fantiserade om. Och att se honom som en far gick bara inte. Det var snarare som om Momoko hade piskats med vår skapares försyn och genom livets kraft gjort även denna yngling till far.

Men hon tänkte faktiskt föda barnet. Självfallet skulle hon inte ha något med Takemiya att göra. Hon tänkte ta hand om barnet själv. Och hon tänkte även lämna sin fars hus. Hon var osäker på om hon skulle berätta för Takemiya att hon var med barn, men samtidigt hade de ju skilts från varandra innan hon upptäckte att hon var det. Det var ödets ironi. Att han hade tagit ett strupgrepp på henne hade varit smärtsamt, men plötsligt tyckte att hon att hon skulle berätta. Att han skulle bli förvånad det hade hon förstått. Och att det inte skulle vara lätt för honom att tro på det. Men att han skulle säga att det inte var hans barn och att hon lurade honom, det hade hon inte förväntat sig.

I efterhand kunde hon förstå att han tvivlade på det. Även om hon var uppriktigt mot honom. Takemiya var ju bara en i raden av män hon hade varit tillsammans med. Han kanske trodde att hon var älskarinna till den unge Nishida. Han måste ju ha trott att det snarare var någon som var mer vuxen som var far till barnet. Det var nog naturligt att han tänkte så.