Det japanska fotbollslaget väckte uppmärksamhet i VM i Ryssland genom att lämna sitt omklädningsrum städat och rent när det väl hade åkt ut. Japan gick dessutom vidare till sin sista match i turneringen tack vare fair play, det vill säga man hade färre gula kort än motståndarna.

I många av de traditionella japanska sporterna är just städandet en del av själva träningen. I kendô hjälps alla som tränar åt att torka golvet före och efter träningen, i kyûdô, det traditionella bågskyttet hjälps man också åt att göra rent. Den som inte städar har inte tränat ordentligt. I andra sporter håller man också träningslokalerna rena med gemensamma insatser.

Ett av de första intrycken jag själv brukar få, efter att ha landat på en japansk flygplats, är att det inte bara är rent, utan att jag också genast ser anställda som arbetar med att hålla den ren, redan före passkontrollen.

Visst förekommer nedskräpning litet här och där i Japan, men jag vet inget land som håller sin stadsmiljö så ren som Japan. Nästan inga fimpar och tuggummin på trottoarerna till exempel. Och, något jag aldrig har sett någon annanstans, när lastbilar lämnar en byggnadsplats står personal ofta och spolar rent däcken innan fordonen ger sig ut på gatorna. Flera gånger har jag också sett chaufförer stå och putsa sina sopbilar.

Så jag blev inte förvånad när bilder på det städade omklädningsrummet visades i internationella media. Vad som egentligen är mer förvånande är att vi är så förvånade över denna  vänliga gest.

Den 20 mars 1995 kom jag till mitt arbete på svenska ambassaden i Tokyo som vanligt på morgonen. Jag hade inte så långt eftersom jag bodde i samma byggnad. Ett par möten var inplanerade direkt efter arbetstidens början och flera av kollegerna verkade vara försenade. Det är alltid litet irriterande när de man har bestämt möte med inte infinner sig och det är särskilt irriterande när den som skall sitta i receptionen och börja ta emot besökare och telefonsamtal till ambassaden inte är på plats i tid. Mobiltelefoner var inte så vanliga och vi som var där började fälla en del sura kommentarer. Jag gick in på mitt arbetsrum och hann inte mer än sätta mig förrän min direkttelefon ringde. Det var Sverige Radio som berättade att något hemskt verkade ha hänt i Tokyo och undrade om vi kunde ge dem mer information.

Det satte igång en hel del aktiviteter och vi försökte ta kontakt med myndigheterna för att få veta mera. De var lika undrande som vi och bad oss återkomma. Till slut förstod vi i alla fall att en fruktansvärd terrorattack hade drabbat flera tunnelbanelinjer. Någon eller några hade släppt ut en giftgas, sarin, och det verkade som ett stort antal människor hade avlidit och skadats. Nu började vi istället oroa oss för vad som hade hänt de av våra medarbetare som ännu inte hade anlänt. Hade de också drabbats? Tack och lov var så inte fallet, men flera av dem hade bara varit minuter ifrån att kliva på de drabbade tågen. En av de svenska diplomaterna hade skyndat sig nedför trapporna vid sin station i morgonrusningen, men precis missat sitt tåg. I vagnarna på det tåget visade det sig sedan att flera av de drabbade fanns.

Det japanska samhället drabbades av en djup chock. Här hade en religiös sekt under flera år inte bara i hemlighet framställt sarin, utan även tillverkat automatvapen och andra medel för att ta död på människor. Sektmedlemmarna var högt utbildade akademiker och hängivenheten till nästan helt blinde sektledaren Shoko Asahara var total. Han hade bland annat studerat tibetanskt buddhism, men hade byggt upp sin organisation på en tolkning av flera buddhistiska grenar. Målet var att ta över inte bara Japan, utan hela världen. De som motsatte sig sekten skulle dödas. Projektet gick till en början ut på att ta makten i Japan genom att döda miljoner ‘otrogna’ människor. Före sarinattacken i tunnelbanesystemet hade man också dödat flera personer, dels dem som försökte fly från sekten, dels dem som försökte hjälpa dem att fly. Likheterna med dagens islamistiska terrorgrupper är slående.

Under flera månader var Japan mer eller mindre lamslaget. Dag för dag följde man jakten på förövarna. Asahara arresterades till slut i maj samma år. Han hade gömt sig i en dold våning i ett av de hus som sekten förfogade över i deras högkvarter nära berget Fuji.

Häromdagen avrättades han tillsammans med flera av de ansvariga sektmedlemmarna. Ytterligare en handfull har dömts till döden och kommer troligtvis att avrättas inom kort. Domstolsprocesserna har varit långa och uttömmande. Högsta domstolen har till slut sagt sitt. Dödsstraff används fortfarande i Japan och det finns en växande opinion som är emot dödsstraff. Majoriteten stödjer dock dödsstraffet och särskilt i det här fallet, när det rör sig om en sekt som tog livet av ett stort antal personer och orsakade att tusentals andra fick men för livet, en sekt som hade på sin agenda att ta död på miljoner människor, är det nästan ingen som protesterar.

 

Som rapporterats i media inträffade nyligen en jordbävning med flera döda som resultat i Osaka, Japan näst största stad. Många pratar om den stora jordbävning som någon gång framöver kommer att drabba Tokyo, den senaste riktigt destruktiva jordbävningen där inträffade ju 1923. Även om det inte går att förutspå när den nästa skall komma är det otvivelaktigt så att den kommer att inträffa.

En förödande jordbävning drabbade visserligen Kobe 1995, men Kansai-området har annars i modern tid ansetts säkrare än Kanto-regionen. Den senaste jordbävningen i Osaka är kanske ett tecken på att det kommer att komma fler i Kansai. Tittar man i de historiska annalerna har det varit tidpunkter då jordbävningar var särskilt frekventa i Kansai-området, det vill säga Osaka-Kobe-Kyoto-Nara. Den historiska krönikan Nihon Shoki (720) har flera referenser till jordbävningar i västra Japan, särskilt på senare hälften av 600-talet:

År 416, 14 juli, enligt månkalendern: ”En jordbävning inträffade.”

År 599, 27 april: ”En jordbävning förstörde alla hus, så order utfärdades om att alla skulle offra till Jordbävningsguden.”

År 642, 8 oktober: ”En jordbävning inträffade, med regn.” 9 oktober: ”En jordbävning inträffade, med starka vindar.”

År 664, mars: ”Denna vår inträffade en jordbävning.”

År 675, 3 november: ”En jättelik jordbävning inträffade.”

År 677, 14 juni: ”En jättelik jordbävning inträffade.”

År 678, december: ”Denna månad inträffade en jättelik jordbävning i Tsukushi. Jorden öppnade sig i sprickor som var bredare än två famnar och längre än 300 famnar. Många av böndernas hus i alla byar förstördes totalt. En jordbrukares hus fanns på toppen av en kulle. På kvällen när jordbävningen kom rasade kullen . Men huset var oskadat och de som befann sig där förstod inte att kullen hade rasat och att deras hus hade flyttat på sig. När det blev ljust igen upptäckte de vad som hade hänt och var mycket förvånade.”

År 679, 11 oktober: ”En jordbävning inträffade.” 14 november: ”En jordbävning inträffade.”

År 680, 23 september: ”En jordbävning inträffade.”

År 681, 24 juni: ”En jordbävning inträffade.” 2 november: ”En jordbävning inträffade.”

År 682, 7 mars: ”En jordbävning inträffade.” 17 juli: ”En jordbävning inträffade.” 12 augusti: ”En jordbävning inträffade.”

År 684, 14 oktober: ”Under vildsvinets timme (22:00) inträffade en jättelik jordbävning. Över hela landet skrek män och kvinnor högt och kunde inte skilja öst från väst. Berg rasade samman och floder rusade fram. De offentliga byggnaderna i provinserna och distrikten , ladugårdar och hus som tillhörde vanliga människor, tempel, pagoder och shintohelgedomar förstördes i antal som inte går att räkna. Som en följd av detta dog många människor och djur. De heta källorna i Iyo torkade upp och slutade att flöda. I Tosa-provinsen svaldes hela 500 000 shiro av jordbruksmark av havet. Äldre män sade att det aldrig tidigare hade varit en så stark jordbävning. Den natten hördes ett mullrande ljud som påminde om trummor i öst. Vissa sade att ön Izu hade ökat 300 famnar i yta på två sidor, i norr och i väst, och att en ny ö hade bildats. Det trumliknande ljudet var det som uppstod när gudarna skapade ön.”

År 685, 10 december: ”En jordbävning inträffade. Den började i väst.”

År 686, 19 januari: ”En jordbävning inträffade.” 17 november: ”En jordbävning inträffade.”

 

 

 

 

 

Toppmötet mellan den amerikanske presidenten, Donald Trump, och den nordkoreanske ledaren, Kim Jong-un, var onekligen både historiskt och sensationellt. Det tog dock inte lång tid förrän tvivlen på ett verkligt genombrott uppenbarade sig. Till att börja med var den deklaration som de båda undertecknade inte särskilt rik på konkreta åtgärder, utan var mer av ett slags önskelista i generella termer. Trump verkar ha varit mer intresserad av sin egen historiska roll än att se till att Nordkorea verkligen skrev under på konkreta åtaganden. Än så länge kanske det ändå är bäst att ge processen litet tid, för att se om det är ytterligare ett exempel på nordkoreanskt taktiskt spel eller en verklig förändring.

Många förvånades över att Trump utan vidare förband sig att upphöra med ”provokativa krigsspel”, det vill säga militärövningar som behövs om det skall finnas någon trovärdighet i USAs försvarsförpliktelser gentemot Sydkorea. Om det leder till att Nordkorea verkligen avvecklar sina kärnvapen kanske det var ett smart utspel, men eftersom det tycks ha skett utan föregående konsultationer med Sydkorea verkar det ha tagit många på sängen och kan vara direkt farligt. Förspelet till Koreakriget 1950-1953 var ju ett olyckligt beslut av president Truman att dra tillbaka amerikansk trupp från den koreanska halvön efter bildandet av de två koreanska staterna 1948.

Oron för vad det hela skall leda till märks också i Japan. Inte heller med den japanska regeringen tycks några föregående konsultationer om militärövningarna ha ägt rum. Kan det rent av vara så att Trump är beredd att dra tillbaka trupp från både Korea och Japan som goodwill och utan några större motåtgärder från Nordkoreas sida? Japan har hamnat i något av ett dilemma. Dels vidtar den amerikanska ledningen åtgärder som kan få ödesdigra konsekvenser för Japan, dels är den japanska regeringen inte aktivt involverad i förhandlingsprocessen.

Japan har hotats av Nordkorea på det mest groteska sätt. Man har till och med talat om att utplåna de japanska öarna. Och det är över eller nära japanskt territorium som många av medeldistansmissilerna har flugit. Att inte involvera Japan i förhandlingar om regionens framtid är bara av den anledningen inte särskilt kreativt.

Det ser nu ut som om det kan bli ett toppmöte mellan Japans premiärminister Shinzo Abe och den nordkoreanska ledaren. Förberedelser tycks ske för ett möte i samband med   Eastern Economic Forum i Vladivostok 11-13 september. Det är i så fall det tredje toppmötet mellan Nordkoreas och Japans regeringschefer. Det första skedde 2002 och det andra 2004. Vid båda tillfällena var det möten mellan Junichiro Koizumi och Kim Jong-il, Kim Jong-uns far, och båda gångerna besökte den japanske premiärministern Pyongyang.

Det första mötet ledde till ”The Pyongyang Declaration”, en text som var betydligt mer konkret än texten från Singapore-mötet. Hade Nordkorea levt upp till den hade saker och ting sett mycket annorlunda ut. Men Nordkorea hade inte det minsta intresse av att följa det man lovade. Istället utvecklade man både missiler och kärnvapen. Det är en sak att lova vitt och brett, en annan att göra det man lovar.

Det kan vara på sin plats att åter läsa The Pyongyang Declaration:

Japan-DPRK Pyongyang Declaration of September 17, 2002

Japanese Prime Minister Junichiro Koizumi and Chairman Kim Jong-Il of the DPRK National Defense Commission met and had talks in Pyongyang on September 17, 2002.
Both leaders confirmed the shared recognition that establishing a fruitful political, economic and cultural relationship between Japan and the DPRK through the settlement of unfortunate past between them and the outstanding issues of concern would be consistent with the fundamental interests of both sides, and would greatly contribute to the peace and stability of the region.

1. Both sides determined that, pursuant to the spirit and basic principles laid out in this Declaration, they would make every possible effort for an early normalization of the relations, and decided that they would resume the Japan DPRK normalization talks in October 2002.
   Both sides expressed their strong determination that they would sincerely tackle outstanding problems between Japan and the DPRK based upon their mutual trust in the course of achieving the normalization.
2. The Japanese side regards, in a spirit of humility, the facts of history that Japan caused tremendous damage and suffering to the people of Korea through its colonial rule in the past, and expressed deep remorse and heartfelt apology.
   Both sides shared the recognition that, providing economic co-operation after the normalization by the Japanese side to the DPRK side, including grant aids, long-term loans with low interest rates and such assistances as humanitarian assistance through international organizations, over a period of time deemed appropriate by both sides, and providing other loans and credits by such financial institutions as the Japan Bank for International Co-operation with a view to supporting private economic activities, would be consistent with the spirit of this Declaration, and decided that they would sincerely discuss the specific scales and contents of the economic co-operation in the normalization talks.

   Both sides, pursuant to the basic principle that when the bilateral relationship is normalized both Japan and the DPRK would mutually waive all their property and claims and those of their nationals that had arisen from causes which occurred before August 15, 1945, decided that they would discuss this issue of property and claims concretely in the normalization talks.
   Both sides decided that they would sincerely discuss the issue of the status of Korean residents in Japan and the issue of cultural property.

3. Both sides confirmed that they would comply with international law and would not commit conducts threatening the security of the other side. With respect to the outstanding issues of concern related to the lives and security of Japanese nationals, the DPRK side confirmed that it would take appropriate measures so that these regrettable incidents, that took place under the abnormal bilateral relationship, would never happen in the future.
4. Both sides confirmed that they would co-operate with each other in order to maintain and strengthen the peace and stability of North East Asia.
   Both sides confirmed the importance of establishing co-operative relationships based upon mutual trust among countries concerned in this region, and shared the recognition that it is important to have a framework in place in order for these regional countries to promote confidence-building, as the relationships among these countries are normalized.
   Both sides confirmed that, for an overall resolution of the nuclear issues on the Korean Peninsula, they would comply with all related international agreements. Both sides also confirmed the necessity of resolving security problems including nuclear and missile issues by promoting dialogues among countries concerned.
   The DPRK side expressed its intention that, pursuant to the spirit of this Declaration, it would further maintain the moratorium on missile launching in and after 2003.

Both sides decided that they would discuss issues relating to security.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 32

II

Så fort de hade lämnat paviljongen öppnade sig utsikten mot dammen. De gick över ett litet vattendrag.

”Ljudet av vattnet vi hörde förut, det var alltså från Trummans vattenfall?” frågade Natsuji.

”Ja, det var det. Förut var vattnet mycket renare och ljudet lät som om det kom från ett vattenfall värt namnet. Och så rann det ordentligt ut i dammen. Då var nog vattnet i dammen inte lika grumligt som nu,” sade Asako.

Natsuji gick ned till kanten av dammen. Stenar hade lagts ut mot mitten av dammen, kanske för att efterlikna landtungan Ama-no-hashidate eller något annat berömt ställe. Längst ut stod en liten stenlykta. På andra sidan dammen fanns Shôkintei, ”Tall-lutans paviljong”. Det sades att det var meningen att den skulle se ut som en paviljong som stod vid en havsstrand.

Ama-no-hashidate hade konstruerats med hjälp av små runda svarta stenar och mellan stenarna kunde man se hur det växte gräs, som äldre kvinnor satt och ryckte bort. Natsuji ställde sig bredvid en av kvinnorna.

”Är tant här varje dag?” frågade han henne.

”Jodå, jag kommer varje dag.”

”Hur många är ni?”

”Som tar bort gräs? Vi är två stycken.”

”Bara två?”

”Ja, men vi lyckas ju inte ta bort allt … Trädgården är ju på femtio tusen kvadratmeter. Vi hinner bara ta bort gräset från de ställen där besökarna går.”

”Vad får ni för det?”

Den äldre kvinnan svarade inte, så Natsuji frågade en gång till.

”Det förstår du väl att jag inte kan svara på.”

”Två hundra yen per dag kanske?”

”Om det vore så väl …” Hon fortsatte, nästande viskande, ”kanske hälften.”

”Hundra yen?”

”Nja, lite mer. Lägg på tjugo yen.”

”Ett hundra tjugo yen?” Kvinnan tittade nedåt och fortsatte att plocka gräs.

”Det är mer än vad kvinnorna som transporterar timmer i Takao-dalen tjänar,” sade Asako.

Tiden hade gått fort och körsbärsblommorna hade redan hunnit blomma ut under den tid som gått sedan Asako och hennes syster och far kom till Kyôto. Nu var det grönt överallt. Asako kom att tänka på att hon en gång hade följt med sin far till Takao för att se på höstlöven. När de kom nedför berget där templet Shingoji ligger gick de först över en bäck och började sedan gå uppför en brant backe. Där satt de kvinnor som hade till uppgift att transportera timmer och vilade sig. De var en femton. sexton stycken. Två av dem kunde inte vara mer än tjugo år. Fyra stycken verkade vara över femtio. De unga flickorna höll fortfarande på att lära sig och bar på smalare stammar. De som bar de tyngsta stockarna var de äldre kvinnorna. Själva satte de sig i närheten för att vila fötterna litet. Då fick de se hur kvinnorna reste på sig och lyfte upp stockar på huvudena. Det var tjocka stockar från cederträn som nog skulle användas som pelare någonstans. De var tunga och det var inte lätt att lyfta upp dem på huvudena. Det tog tid.

En av de äldre kvinnorna log bittert och berättade att de gick upp och ned i de där backarna, från platser djupt inne i skogen till byarna, kanske tre gånger per dag. De tjänade hundra yen om dagen, vilket räckte till att göra risgröt ungefär.

Kvinnan som plockade gräs hörde också vad Asako sade. Hon tittade för första gången på dem. ”De har de nog lättare än vi. De kan vila emellanåt och de arbetar kortare tider.”

”Verkligen?”

”De var väl raka i ryggen?”

”De bar ju på sina huvuden. Det kanske ger dem en rak hållning.”

”Eller hur? Själva sitter vi på huk hela tiden. Det är inte bra.”

När Asako och Natsuji vände om från ”Ama-no-hashidate” gick stigen åter in mot en träddunge. Kameliablommor hade fallit ned på mossan. Genom lövverket kunde de se ett antal bambuträd.

”När vi besökte Shingoji hade de en pilgrimssångtävling där,” sade Asako. ”Många kom från andra delar av landet för att vara med och tävla. De hade samlats i huvudbyggnaden i templet och prästerna agerade domare. Det var jätteintressant. De imiterade kända radiotävlingar och så slog prästerna på en gonggong.”

”Det låter kul.”

”Men det var verkligen en tävling …” Asako försökte komma ihåg. ”Vi gick dit för att se på Yakushi Nyorai, statyn av den läkande buddhan, men templet var för fullt av såna som skulle tävla. Sångerna lät bättre på håll faktiskt. De lät som typiska folksånger. De var ju duktiga, eftersom det var tävling. Vi lyssnade på sångerna där vi stod under de jättelika träden med sina höstlöv och kände att vi verkligen hade kommit till Kyôto.”

De unga lönnlöven som hon nu kunde se när hon tittade upp mot himlen denna sena våreftermiddag var också något som var typiskt för Japan, tänkte hon.

”Ja, pilgrimssånger är verkligen något som hör västra Japan till,” sade Natsuji.

”Något att längta efter,” sade Asako.

”Men Kyôto är också ett ställe där både borgmästaren och guvernören är socialister”, fortsatte Natsuji. ”Sedan du kom hit har det hållits guvernörsval och socialistpartiets kandidat vann. Jag läste i tidningen att den nya guvernören hade hälsats välkommen med röda flaggor som tillhörde kommunistpartiet och fackföreningarna när han kom till guvernörsbyggnaden. I år kommer både guvernören och borgmästaren att gå i främsta ledet vid majdemonstrationen. Det är ett annat sorts Kyôto än den kejserliga villan i Katsura och pilgrimssångerna.”

”Men vi som bara besöker Kyôto …”

”Även jag, som har mitt hem i Kyôto, skulle bara vilja vara en besökare som lyssnar på pilgrimssånger.”

”Ja, det man längtar efter längtar man efter, oavsett.”

”Var din äldre syster med när ni var i Takao?”

”Ja, hon var den som lyssnade mest uppmärksamt på sångerna.”

”Jaså? Men nu är vi där igen, vi pratar om din äldre syster,” sade Natsuji.

Hade de inget annat att prata om? Eller var det för svårt att prata om något annat? Stigen ledde uppför en liten kulle. På den stod Manjitei, ”Svastika-paviljongen”. Fyra fasta bänkar var ordnade i fyra olika riktningar, så att även om fyra personer satt där kunde de inte sitta mitt emot varandra. Byggnaden var känd för sin design. Man kunde sitta där och prata utan att titta på den man pratade med. Eller bara vara tysta. Asako och Natsuji satt tysta en stund.

Plötsligt kom Asako att tänka på något William Blake hade sagt, att till slut måste man tala om kärleken. Men hon höll inte med. Hon hade ännu inte mött den kärlekens smärta  som gjorde att man trodde på dessa ord. Men som ett oförglömligt påstående hade det etsats sig fast hos henne. Det var som en profetia som levde bland de tysta träden. Asako sade inget, men hon började få litet svårt att andas.

”Lärkan vi hörde förut hörs inte längre.”

”Det har du rätt i,” sade Natsuji och spetsade öronen samtidigt som han tittade framför sig. ”När man sitter så här kommer träden emellan och ljuden försvinner. Om det nu var gjort så här från början för att man inte skulle kunna se sig omkring, eller om träden växte sig stora först efteråt. Svårt att veta. En trädgård förändras ju hela tiden, träden växer och vissnar. Man ska inte tro att trädgården alltid har sett ut så här, att den såg likadan ut för flera hundra år sen. Men det är i och för sig bra att körsbärsblommorna kan synas mellan de andra träden där borta. Utanför den nya studiepaviljongen står tre, fyra körsbärsträd, eller hur? Det borde vara fler.”

”Ja”, höll Asako med och tittade. ”Samma dag som vi kom till Kyôto gjorde min far ett besök till Daitoku-templet och träffade prästen där. De lär ha pratat om att det inte fanns några körsbärsträd inne på tempelområdet … Far berättade att han glömde att ta upp konstnären Minchô (LV: 明兆, 1352-1431) som omnämndes i Honchô Gashi (本朝画史, ”Det japanska måleriets historia”, publicerad 1691).

”Jag har faktiskt läst Honchô Gashi, men glömt det mesta.”

”Shogunen Yoshimochi var särskilt förtjust i en målning av Minchô och sa till honom att han kunde önska sig vad som helst. Minchô brydde sig varken om pengar eller rang, men förklarade att han hade en önskan. Munkarna i templet Tôfukuji tyckte om att plantera körsbärsträd, men det skulle nog bara leda till att tempelområdet gjordes  om till en populär park under senare generationer. Därför undrade Minchô om inte shogunen kunde ge order om att ta bort alla körsbärsträd från templet. Visst, svarade shogunen och så blev det. Inte ett körsbärsträd blev kvar på tempelområdet.”

”Just ja. Minchôs målning var visserligen ganska grov, men så var det. Och efter kriget är det ju många tempel som har gjorts om till restauranger och ställen där geishor kan uppträda …”

Natsuji reste sig upp. Asako tog fram en liten spegel och rättade till håret.

 

 

 

I dessa dagar är Nordkorea på allas läppar. Det uppträder hotfullt mot omvärlden. Det är en klassisk diktatur. Landets medborgare befinner sig i ett kvävande ideologiskt järngrepp. Att uttrycka avvikande åsikter är förenat med livsfara. Hur skall detta land kunna omvandlas till icke-aggressivt, normalt land?

Även om jämförelsen haltar något, eller till och med mycket, är det precis denna omvandling som Japan har genomgått. För drygt sjuttio år sedan var Japan ett militaristiskt färgat land som hade invaderat sina granländer. Avvikande åsikter tolererades inte och politiskt motstånd var förenat med livsfara. Sedan kom den allierade ockupationen, som syftade till att göra Japan fredligt igen. En ny konstitution sattes på plats och när väl ockupationen var över 1952 satsade den japanska regeringen på ekonomisk och demokratisk utveckling. Utvecklingen var så snabb och framgångsrik att begreppet ”det japanska undret” myntades. Utbildningssystemet ändrades i grunden och samhället blev pluralistiskt. Den japanska kulturen kunde finna sin rätta plats, utan nationalistiska övertoner.

Den japanska utvecklingen efter det andra världskrigets slut är den väg vi gärna vill se Nordkorea slå in på. Men i de internationella diskussioner som har förekommit de senaste månaderna om kommande toppmöten talas väldigt litet om Japans roll eller Japan som framtidsmodell. Diskussionerna rör av förståeliga skäl Nordkorea, Sydkorea och USA. Och en aning Kina. När de koreanska staternas regeringsföreträdare talar om Japan gör de det istället i termer av ett land som inte sägs ha förstått vilket lidande det förorsakade före 1945. När Kinas ledning beskriver förhållandet till Japan sker det på liknande sätt. Det påstås att Japan inte har lärt av historien och som exempel nämns ibland det påstått njugga sätt på vilket Japan har bett om ursäkt för Nanjing-massakern.

Formuleringarna i Japans ursäkter kan diskuteras, men ursäkter har lämnats, från kejsaren ned till tjänstemannanivå. Hanteringen av de s.k. bekvämlighetsflickorna kan också diskuteras. Man kunde ha gjort mer, men ursäkter har lämnats och kompensationer har framförhandlats. Det är litet magstarkt att anklaga Japan för massakrer som skedde på 1930-talet när man själva döljer massakrer som har riktats mot den egna befolkningen. Vad som skedde på Jeju 1948 eller i Kwangju 1980, eller vad som skedde på Himmelska fridens torg i Kina 1989, för att inte tala om vad som skedde under den plågsamma kulturrevolutionen, nämns mycket sällan när Japan kritiseras. Och hur uppträdde sydkoreansk militär under Vietnamkriget? Gick de någonsin till institutioner som kan klassificeras som fältbordeller?

Det vore fantastiskt om konflikten på den koreanska halvön kunde lösas med fredliga medel. Men för att en bestående stabilitet och fred skall kunna garanteras i hela Nordostasien krävs att alla aktörer lär av historien och dessutom erkänner vad man har gjort. Japan är det enda asiatiska land som inte har deltagit i krig under de drygt sjuttio år som har gått sedan det andra världskrigets slut. Landet har också bidragit med omfattande utvecklingshjälp och investeringar för att göra den internationella omgivningen  fredlig och demokratisk. Det är värt att nämna när Östasiens framtid diskuteras.

Som har nämnts i lika sammanhang redan är det i år 150 år sedan Sverige och Japan etablerade diplomatiska förbindelser. För några veckor sedan blev en mycket vacker bok som uppmärksammar jubileet klar, ”Sverige-Japan. 150 år av vänskap och samarbete”, skriven av Bert Edström, med ett förord av Jakob Wallenberg och utgiven av Sweden-Japan Foundation. Förutom en historisk återblick innehåller den många fina och intressanta bilder. Texten är på både svenska och japanska och boken passar bra som gåva till exempelvis japanska vänner och affärskontakter. Den kostar inte mer än en hundralapp trots att den är påkostad.

Bokens 93 sidor är fulla av intressanta detaljer, men det finns förstås mycket som inte nämns. Skulle allt som har hänt tas med skulle det snarare bli ett uppslagsverk i många volymer. Några detaljer kan dock vara intressanta att komplettera med. Ett exempel är det som framkom av den innehållsrika artikel som skrevs av Carl-Erik Necker i tidskriften Hikari. Skandinavisk-japansk litteraturtidskrift (Vol. 3, Nr. 2, 1997), ”Minnen från krigsåren i Japan”.

Carl-Erik Necker var en affärsman som 1930 började arbeta i företaget M. Månsson (handelshuset Mansson), som bland annat sysslade med export av järn och stål från svenska tillverkare till bland annat Japan, som var den viktigaste marknaden. 1934 flyttade han till Japan för att tjänstgöra i firmans kontor i Osaka. Han bosatte sig i det internationellt präglade Kobe och  resan med tåg mellan städerna tog inte mycket mer än vad den gör idag.

”Jag brukade åka med åttatåget på morgonen och träffade då oftast andra svenskar, som också hade kontor i Osaka. Särskilt minns jag Gadelius-folket med dess chef Ebbe John, som redan hade många år i Japan bakom sig. Med sin danskfödda fru och tre barn var han medelpunkten i den svenska kolonin i Kobe – men kunde bara några enstaka ord på japanska. Hans närmaste man däremot, Erik Brauns, var betydligt mer bevandrad i språket.”

”Gadelius hade ytterligare två stöttepelare, Folke Walldén och Bernt Welander, men dessutom hade de ofta besök från Sverige av olika ‘ingenjörsexperter’, som det stod i reklamen. Det bodde då rätt många svenskar i området.” Bland dem fanns ”Göteborgsfirman Ekmans representanter, Nils H:son Ericsson och Börje Gawell. Med åttatåget reste också en hel del andra utlänningar.”

År 1937 invigdes New Osaka Hotel. ”Där fanns en verkligt god restaurang i utländsk stil, som snabbt blev en samlingsplats för oss svenskar. I avvaktan på lunchen samlades man då gärna för en pratstund i baren, där tärningen fick avgöra vem som skulle betala.” Bland svenskarna fanns bland annat Lorens Wirén, inköpare för Malmöfirman H. Dieden & Co.

I november 1943 fick Necker anställning på den svenska representationen i Tokyo. Det var mitt under brinnande krig, men ännu en tid gick det att bo och verka i den japanska huvudstaden. ”Vid krigsutbrottet 1941 fanns det två neutrala diplomatiska institutioner, den svenska och den schweiziska legationen. Dessa fick nu ta hand om de kontroverser som kunde uppstå mellan Japan och de krigförande staterna, s.k. skyddsmaktsuppdrag. Schweiz med sin gamla traditioner, tog hand om stormakterna, medan Sverige fick ta hand om bland annat Holland, en uppgift som blev rätt så betungande sedan Japan trängt in i Nederländska Indien.”

”Den svenska legationen fick en avsevärt utökad personal och det organiserades en särskild B-avdelning för skyddsmaktsuppdragen. Denna förestods av Nils H:son Ericsson. (…) Han fick ”ministers rang och lydde direkt under legationschefen, envoyén Widar Bagge.” Necker beskriver att han har en ”tydlig minnesbild av Sveriges minister iklädd stålhjälm, stående i ett hastigt upprättat skyttevärn och med kikare följande en amerikansk bombplansformering på hög höjd. Några bomber fälldes inte den gången.”

”Skakigare blev det den 16 juni 1944, ‘gamle Kungens’ födelsedag, då förste legationssekreteraren Erik von Sydow med fru hade inviterat diplomatiska kåren i Tokyo till förutvarande holländska ambassaden, där de då bodde. Festen inleddes med cocktails ute i den vackra parken och just som den första skålen dracks kände alla en kraftig jordbävning.”

”I Tokyo fick vi hyra en stor och elegant villa, tillhörig den gamla välkända firman Kjellbergs Succ:rs och byggd av deras förre chef, Eddie André, som nu hade flyttat hem till Sverige. Villan var fullt möblerad med stora sällskapsrum och vacker trädgård. (…) Svenska legationen låg väl någon kilometer från vårt hus, men jag hade en cykel och kunde snabbt åka till och från arbetet. Ibland kunde jag också åka in till centrala Tokyo, där firmans Tokyokontor låg. (…) ”Osakakontoret förlorade alltmer i betydelse och ledningen låg i Tokyo, så länge jag var kvar i Japan.”

”Jag tror aldrig vi trivdes i det flotta Tokyohuset; det motsvarade ju inte alls den livsstil som vi hade utvecklat under våra år i Kobe, men vår vistelse där blev inte heller så långvarig, ty under 1944 evakuerades både legationen och personal till Karuizawa.”

Necker berättar så hur livet var i Karuizawa under den tid då Japan drabbades av strikt ransonering av i stort sett alla varor. Platsen var säker från bombningar, men den japanska militärpolisen gjorde hela tiden sin närvaro påmind. När kriget tog slut kontaktades de svenska och schweiziska legationerna av de allierade ockupationsmyndigheterna, SCAP (Supreme Command Allied Powers) med en begäran om att skicka diplomater till Hiroshima och Nagasaki för att kontrollera läget vid några krigsfångeläger i södra Japan. Den svenske diplomaten var Necker. ”Den 20 ausgusti träffades vi i Tokyo, utrustades med amerikanska ID-kort samt fribiljett för en månad på samtliga japanska järnvägar, och så gav vi oss iväg med extratåg; den normala trafiken hade väl knappast hunnit igång ännu.”

”När vi vaknade morgonen därpå stod tåget på Hiroshima station. Det dröjde faktiskt någon timma innan tåget kunde fortsätta. I själva verket syntes det oss en stor prestation att över huvud taget få igång någon trafik, endast 14 dagar efter bombangreppet. Stationen låg ganska högt och jag hade god överblick över staden, dvs. det lilla som fanns kvar. Det mesta verkade rensopat, inga byggnader fanns utom det illa skadade observatoriet, som ju sedan sparades som minnesmärke. Jag såg inte mycket folk, och det fåtal som rörde sig var alla försedda med bagage av något slag.”

”Så småningom kunde tåget fortsätta. Vi stannade vid ett fångläger med enbart holländare, där jag som svensk fick agera skyddsmaktsombud och ta emot hälsningar till familjer i Holland samt även till Drottning Wilhelmina.”

Necker och de två schweizarna fortsatte sedan till Nagasaki, där de besökte ett läger med amerikanska krigsfångar, ”som var helt oskatt, trots att det legat så gott som mitt under krevaden. Men nere vid hamnen kunde vi samtidigt se hur de höga monteringskranarna vid varvet nu mest av allt liknade stora garnnystan.”

”Jag har ibland undrat om vi i själva verket inte var de första icke-japaner som besökte Hiroshima efter atombomben.” Så var det nog. De var nog även de första som besökte Nagasaki, trots titeln på George Wellers fascinerande och bitvis skakande bok ”First into Nagasaki” (Three Rivers Press, New York, 2006). Weller besökte Nagasaki ett par veckor efter Necker, 6-9 september 1945.

 

 

 

 

Om du är i Stockholm missa inte en intressant projektion mot en av husväggarna i korsningen mellan Sveavägen och Kungsgatan. Den börjar visas söndagen den 11 mars:

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 31

Livets bro

1

Den kejserliga villan i Katsura är omgärdad av bambu i en häck som snarare påminner om  en  bambulund. Men vid huvudporten finns en riktig häck gjord av tjocka bambustammar med inflätade smala kvistar. Besökare går in på området genom en passage bredvid en port som kallas Miyukigomon. Där finns ett utrymme för vakterna.

”Är du Mizuhara-san?” frågade en av vakterna när Asako visade sitt tillståndsbevis.

Han tittade också på Natsuji och såg att han var student. ”Du har väl inga nitar under sulorna?”

”Nejdå”, svarade Natsuji och visade ena skosulan.

När de hade passerat vakterna var det dags att vänta vid uppsamlingsplatsen för besökare. De satte sig och väntade på ett par slitna pallar. ”De är väl rädda för att skolelever ska ha nitar som river upp gångarna i trädgården”, sade Natsuji, ”men så mycket begriper ju även jag, att man ska vara försiktig”.

”Jo, men de kan slita på stenarna som har lagts ut it trädgården också”, sade Asako.

”Men de slits ju ändå, om besökare går på dom varje dag.”

”Jo det är klart. Om man går på dom varje dag.”

”Och även om det är lättare att få besöka villan jämfört med före kriget är ju antalet besökare per dag ändå begränsat. Det som slits är väl snarare byggnaderna. Det är ju enkla huskonstruktioner, som studiekammare och hem som byggdes för tre hundra år sedan. De var ju inte gjorda för att ta emot en massa besökare. Det var högst ett femtontal personer som gick i korridorerna. De var knappast gjorda för att tåla hur mycket folk som helst.”

Antalet besökare och de tider som besök var tillåtna på följde förutbestämda regler. De två var tvungna att vänta tills det var dags igen. Då skulle de bli guidade av vakterna. Men Asako hade blivit inbjuden av sin far att gå dit, så hon ville pröva om de inte kunde få gå runt själva och titta. Därför frågade en av vakterna om det skulle gå bra.

”Är det Mizuhara-sans dotter? Jomen då så. Varsågoda.”

De två gick ut i landskapsträdgården och kom först till en liten port med ett halmtak varifrån de kunde de se de berömda ”sanningens stenar” lagda att gå på en bit bort. Det var en inbjudande syn och snart hade de passerat genom ytterligare en port, Mellanporten. Stenarna hade en viss lutning från porten och ledde till Mikoshiyose, den plats där man skulle ta av sig skorna innan man gick in i villan. På båda sidor om stenbeläggningen fanns tobiishi, ”flygande stenar”, fristående stenar på rad som var utlagda att gå på. Vid sidan av dem grönskade mossan.

”Björnmossan blommar.” ”Nämen titta. Mossan blommar”, sade de samtidigt och tittade på varandra.

Mossblommorna hade smala stjälkar som var knappt synliga. Blommorna såg ut att sväva för sig själva. Det var som om små klungor av blommor flöt på en bädd av grönska. Tittade man noga efter rörde de sig knappt märkbart. Att de båda råkade prata i mun på varandra berodde på att de hänfördes av platsens skönhet. Det var inte mossan i sig, utan snarare helheten som berörde dem, men någonstans ville de uttrycka det de såg i ord.

”Den kejserliga villan i Katsura är Japans främsta arkitektoniska ljuspunkt”, lär den tyske arkitekten Bruno Taut ha sagt. ”Grunden för denna exceptionella konstart är meditation, den japanska zenbuddhistiska filosofins klarhet, insikten om denna.” Kontemplerar man kring villans essens finner man den i den blommande mossans enkelhet. Och förstås i den graciösa våren i sig.

De två gick fram till Mikoshiyose på de utlagda stenarna och klev upp och ställde sig framför det översta trappsteget där man skulle ta av sig skorna. Där fanns plats för sex personer att ställa sina skor bredvid varandra. De murar de kunde se därifrån var alla järnoxidröda, en vanlig färg i Kyôto. Muren som fanns mot trädgården hade också den färgen. Gick man genom en öppning i den kunde man gå till Månpaviljongen, men de gick istället tillbaka och in i den trädgård som fanns vid Momijiyama, ”Den japanska lönnens berg”.

”Här finns den japanska kottepalmen”, sade Natsuji plötsligt.

”En gåva från Shimazu-klanen”, lade Atsuko till.

”Det är litet disharmoniskt att ha den här, men på den tiden var den nog riktigt ovanlig.” Natsuji satte sig i en berså som fanns dör. Asako föredrog att stå upp.

Litet mer än tio stycken kottepalmer kan tyckas litet malplacerade, men de stod där de andra träden skuggade och erbjöd en litet tropisk atmosfär på stigen mot tehuset. Det var ändå inte helt utan intresse för de som skulle dit.

Natsuji tog av sig sin mössa och lade den på knäna. ”Vad lugnt och still det är. Man kan höra vattnet.”

”Det är nog från ”Trummans vattenfall”. Det är vatten från Katsura-floden som leds in i trädgårdsdammen.”

”Verkligen? Asako-san kan en hel del.”

”Jag läste på innan vi gick hit.”

”I skolan läste jag också Bruno Tauts Katsuras kejserliga villa, men jag ha glömt det mesta.”

”Om ändå far hade följt med oss hit …”

”Ja, det är sant. Men för din far är det här inte så märkligt. Det hade varit bra om din storasyster hade kommit.”

Vad menar han med det, tänkte Asako och insåg att de två var utlämnade åt varandra.

”Man kan höra lärkan som vi hörde förut.”

”Den vi hörde när vi var på väg hit?” frågade Natsuji och spetsade öronen. ”Ja, det är en lärka. Kan du verkligen skilja den från de andra lärkorna som sjunger över sädesfälten? Det finns ju så många lärkor.”

”Jo, men det måste vara den.”

”Typiskt kvinnligt sätt att tänka – din storasyster är likadan. När hon såg min gamla skolmössa tänkte hon genast att det måste vara min äldre brors gamla mössa. Hennes intuition ledde henne rätt den gången, men äldre skolmössor ser ju alla likadana ut. Att hon genast tänkte att det måste vara min brors mössa är ju konstigt egentligen.”

”Ja, men det finns ju ingen annan lärka i närheten.”

”Jodå”, sade Natsuji självsäkert. ”Din storasyster tyckte att jag liknande min bror. Det man ser, eller det man hör, vilken form ens axlar har, det spelar ingen roll, man letar efter det man känner igen. Det är ganska tröttsamt.”

”Jag förstår vad du menar, men vad spelar det för roll om min syster tyckte att du liknade din äldre bror. Det gör väl inget?”

”Hur då menar du?”

”Det fungerar ju som en tröst för henne.”

”Verkligen? Är det inte tvärtom? Vore det inte bättre att hon kommer och tittar på Katsura-villan än att jämföra mig med min bror? Även om han hade den här gamla mössan på sig när de var tillsammans, finns det väl inget hos den här mössan som har något speciellt kvar.” Natsuji tog tag i mössan och reste sig upp.

”Jag är nog inte alls som min syster, men jag måste skaffa mig en föreställning om din bror genom att iaktta dig. Jag vet inte så mycket om honom.”

”Det känns ju inte heller bra. Jag lever inte som min brors skugga. Vi var bröder, men med helt olika personligheter.”

”Absolut.”

”Ödet är något helt annat. När jag är här med dig ser jag ju inte din syster i dig  precis.”

”Vi är ju inte alls lika”, sade hon och rodnade. ”Men vi lever båda två.”

”Just precis. Min bor är död. Det finns inget kvar av honom. Men man kan tänka på honom i olika skepnader. Jag kritiserade min far för att är han började prata om hans döda son när han träffade Momoko-san. Det var hans egna själviska känslor kring hans egen smärta. När han ser Momoko tycker han bara synd om sig själv. Och även om Momoko-san i sin tur sörjer min bror är det inte samma sorg som min far fortfarande känner. Det är ganska stor skillnad”

Asako nickade visserligen, ”Men …”

”Jag vet inte om det fortfarande finns något band mellan min döda bror och Momoko-san, något som håller samman dom …”

”Det har jag ingen aning om. Men nåt finns nog där”, svarade Asako, men hon tänkte att om det finns någon bro mellan dem är det nog en bro som är under förfall och håller på att gå sönder. Det vore farligt att försöka ta sig över den. Den första som skulle falla ned från den vore Momoko.

”Jag tänker mig en bro som saknar den andra sidan. Även om de som lever skapar en bro finns det ingenting på andra sidan som kan hålla den uppe.  Ena sidan försvinner in i kosmos. Hur långt man än försöker sträcka bron finns det ingen andra sida.”

”Så vad du säger är att om den ena parten dör så dör också kärleken?”

”Vad jag säger är att det är för min egen skull jag göra vissa saker. Och det är för Momoko-sans egen skull hon gör sina saker.”

”Jag tror varken på himlen eller paradiset, men just därför tror jag på att man ska behålla kärleken, för de dödas skull.”

”Ja, minnen är minnen. Precis som Katsura är de tysta påminnelser om det som har varit, så länge de inte skadar dom som lever.”

”Det är sant. Även om storasyster hade kommit hade hon nog bara tänkt på din bror när hon såg dig.”

”Hur som helst. Min bror är död. Han kan inte se Katsura-villan. Men eftersom vi lever kan vi göra det. Och vill vi göra det imorgon kan vi göra det igen. Längre än så kommer vi nog inte.”

”Nej.”

”Det finns ju ett talesätt som säger att så länge en blomma är vacker kan vi fortsätta att leva.”

”Ja, men jag undrar hur kommer det sig att min syster aldrig berättade något om din bror, varken för far eller mig.”

”Var det inte för att hennes kärlek inte hade mognat ordentligt? Hon såg att det skulle sluta i en tragedi …”

”Tror du?” frågade hon och tittade på honom.

”Absolut. Momoko-sans kärlek blommade ju ut först när det var klart att han skulle möta sin död på slagfältet.”

”Var det verkligen så?”

”Men vi är ju också konstiga. Vi pratar bara om din syster och min bror trots att vi har kommit till Katsura.”

”Ja, det har du rätt i”, sade Asako, ”hur kan det komma sig?”

 

En eventuell revidering av den nu gällande japanska konstitutionen diskuteras vitt och brett, både i Japan och i andra länder. Framför allt gäller det artikel 9, som i princip förbjuder Japan att inneha väpnade styrkor. Artikeln har tolkats om flera gånger och i praktiken gäller inte förbudet längre, men artikeln är fortfarande kvar i dess ursprungliga lydelse, vilket ställer till med vissa problem. Japan har ju onekligen väpnade styrkor. Den engelska versionen lyder:

Aspiring sincerely to an international peace based on justice and order, the Japanese people forever renounce war as a sovereign right of the nation and the threat or use of force as means of settling international disputes.
In order to accomplish the aim of the preceding paragraph, land, sea, and air forces, as well as other war potential, will never be maintained. The right of belligerency of the state will not be recognized.

En konstitution som inte diskuteras lika ofta är Japans första, som antogs, eller rättare sagt proklamerades år 604. Den sägs ha skrivits av regenten Shôtoku Taishi (574-622), men det är mera sannolikt att den skrevs på hans initiativ. Shôtoku Taishi har sagts vara initiativtagaren till mycket av det goda i Japan, bland annat sushi och han var onekligen en viktig person i den japanska historien. Förutom konstitutionen med sina 17 artiklar tog han också initiativ till ett hierarkiskt system med 12 olika grader i den japanska kejserliga byråkratin. Graderna markerades med olika  färger på de huvudbonader som de högre funktionärerna skulle bära. Shôtoku Taishi var den som såg till att en rättsordning enligt rådande kinesisk modell fick ordentligt fotfäste i Japan. Han gav sitt stöd till såväl konfucianismen som till buddhismen och även om en del av hans gärningar kan vara efterkonstruktioner var det under hans tid som en japansk stat fick tydliga konturer.

De sjutton artiklarna i den första konstitutionen bör nog snarare ses som ett slags moralfilosofiska påbud än som juridiskt hållbara lagparagrafer, men för att vara drygt fjortonhundra år gamla känns de fortfarande ganska aktuella. Genom att läsa dem förstår man faktiskt litet mer varför de östasiatiska länderna och kulturerna har formats som de har gjorts. Här följer de i komprimerad form (och i mycket fri översättning):

§1

Harmoni skall värderas högt och ansvarslös opposition undvikas. Alla människor har egenheter och få personer är verkligt vidsynta. Därför finns det de som inte åtlyder sina härskare och grälar med sina grannbyar. Men när de som styr är harmoniska och de som styrs är vänliga då kan man diskutera saker på ett konstruktivt sätt.

§2

De tre skatterna skall respekteras, det vill säga Buddha, den buddhistiska lagen och det buddhistiska prästerskapet. Få människor är onda i sig. De flesta kan lära sig den rätta vägen.

§3

När kejserliga påbud proklameras, följ dem. Härskaren är som himlen och hans undersåtar som jorden. När himmel och jord har intagit sina platser och de fyra årstiderna får ha sin gång då skapas en naturens ordning. Om jorden försöker ta himlens plats kommer allt att gå fel.

§4

Ministrar och högre funktionärer måste prioritera sitt eget uppträdande. Ty om de själva inte uppträder korrekt kommer undersåtarna inte att följa deras instruktioner. Då uppstår lagbrott. Om rangordningen följs inom byråkratin kommer regerandet att fungera.

§5

Klagomål och stämningar som lämnas in måste bedömas på deras egna meriter. Om den som får ansvaret för att ta hand om klagomålen börjar se mutor som främsta motivet för sitt agerande kommer de rikas klagomål att bli som stenar som slängs i vattnet, de möter inget motstånd, medan de fattigas blir som vatten som slängs på en sten, de får ingen effekt. Den fattige kommer då inte att förstå vart han skall vända sig och kommer inte att uppträda som han skall.

§6

Straffa de onda och belöna de goda. Detta har varit en utmärkt princip sedan äldre tider. Dölj därför inte de godas kvaliteter och underlåt inte att straffa felaktigheter. Smicker och lurendrejerier är effektiva vapen för dem som vill störta regeringen och korrumpera befolkningen. Onda människor är varken lojala mot regenten eller mot folket. Allt de gör är att ställa till oreda.

§7

Var och en har sina uppgifter. Låt inte ansvarsuppgifterna beblandas. Se till att hitta den som lämpar sig bäst för en uppgift. De kloka härskarna i äldre tider såg till att det var den som bäst lämpade sig för en position som fick den, snarare än att denna person endast gavs den uppgift han helst skulle vilja ha.

§8

Ministrar och högre funktionärer skall närvara vid hovet från tidig morgon till sen kväll, eftersom det knappast räcker med en dag för att lösa alla uppgifter. Om man kommer sent kan akuta ärenden inte skötas. Går man tidigt kan arbetet inte avslutas.

§9

Förtroende är grunden till att allt skall bli rätt. Om regenten och de som regeras litar på varandra kan man uppnå vad som helst. Om de inte litar på varandra slutar allt i ett enda misslyckande.

§10

Låt oss kontrollera våra egna känslor och inte bli förbittrande om andra inte håller med. Ty alla människor har hjärtan och varje hjärta har sina benägenheter. Vad andra tycker är fel kan vara något man själv tycker är rätt. Vi är inte ofelbara vise män, men vi är inte heller hopplösa dårar. Vi är alla vanliga människor som är visa ibland och litet dåraktiga andra gånger. Även om vi tycker att vi har rätt är det bättre att följa majoritetens åsikter.

§11

Lär känna förtjänster och otjänster och belöna och straffa efter deras verkliga värde. Det är däremot inte alltid så att en förtjänst måste belönas eller en otjänst bestraffas. Ni som är höga funktionärer i regeringen måste se till att grunderna för era beslut om belöningar och straff är tydliga och lätta att förstå.

§12

Låt inte den lokala aristokratin beskatta folket. Det kan inte finnas två herrar i ett land. Folket kan inte ha två ledare. Den som styr är den ende härskaren för hela riket och de tjänstemän han utnämner är hans undersåtar. Hur skall de kunna tillåtas att utfärda skattepålagor på eget initiativ?

§13

Alla som får förtroende att utföra plikter måste göra det på lika villkor. Arbetet kan ibland avbrytas på grund av sjukdom eller tjänsteresor, men så fort någon återvänder till sina uppgifter måste han se till att han tar reda på vad ärendena gäller och aldrig hindra ett arbete genom att skylla på okunskap.

§14

Var inte avundsjuk, ty om vi är avundsjuka på andra kommer de att bli avundsjuka på oss. Det finns inga gränser för vad avundsjukan kan ställa till med. Om andra är mera lämpade än vi blir vi avundsjuka. Men hur kan regeringen fungera om vi inte hittar dem som är bäst?

§15

En funktionär måste se till vad som är för det allmännas bästa och aldrig sätta sin egna intressen främst. Om någon styrs av privata skäl blir den personen oftast förbittrad och misslyckas med att agera i harmoni med andra. Förbittring är i slutändan detsamma som att störa ordningen och leder ofta till omstörtande verksamhet.

§16

Sätt människor i tvångsarbete under vissa årstider. Det är en urgammal och vis princip. På vintern när  människor är sysslolösa kan de användas, men inte på vår och höst när de är upptagna med jordbruk eller mullbärsodlingar. Annars kommer det att finnas varken mat eller kläder.

§17

Beslut om särskilt viktiga ärenden skall aldrig tas av bara en enda person. De måste diskuteras av flera, förutom när det gäller smärre och oväsentliga ärenden. När ärendena är viktiga måste diskussionen breddas.