Ett slående inslag i den japanska kulturen är vilken betydelse man fäster vid möjligheten av att få uppleva tystnad. Det behöver inte vara en så stark tystnad att man bara hör ett ringande i öronen, men utan tystnaden kan man inte uppskatta de ljud man verkligen vill höra, till exempel det dova ljudet av ett vattenfall, ett droppande från taknocken eller fågelsång i fjärran.

Många i Sverige irriteras över att andra passagerare på tunnelbanor, förortståg eller bussar pratar högt i sina mobiltelefoner. Det är ett ljud man inte nödvändigtvis vill höra när det är så tyst i övrigt. I Japan uppmanas alla passagerare på tåg och bussar att inte använda sina mobiltelefoner för samtal och det tycks respekteras. Nästan var och en sitter, eller står,  och gör något med sina mobiler, men ingen, eller nästan ingen, talar i telefonerna. Det borde vara möjligt också i Sverige.

Haikupoeten Matsuo Bashô (1644-1694) beskrev redan för  drygt tre hundra år sedan kontrasten mellan tystnaden och ljudet i följande berömda dikt. Dikten skrevs efter ett besök i det berömda templet Risshaku-ji (立石寺) i Yamagata en mycket het sommardag.

静さや岩にしみ入る蝉の声

shizukasa ya / iwa ni shimiiru / semi no koe

Tystnaden, cikadornas skrik tränger in i klippan