Gästfrihet

Den japanska gästfriheten, omotenashi, är välkänd. När man väl tar emot en gäst finns enligt traditionen inga gränser för vad man bör göra för att ens  gäst skall känna sig välkommen. Följande haiku av Bashô kan tyckas alldaglig, men bakom den finns en djupare tanke.

霜を踏んでちんば引くまで送りけり

Shimo o funde / chinba hiku made / okurikeri

Jag gick i frosten tills jag haltade, för att ta farväl

(Jag trampade i skarsnön så länge att jag till slut haltade, när jag följde honom långt bort på vägen för att ta farväl)

Det är en förväntad artighet i Japan att man följer sin gäst till utgången, till hissen, till porten eller till den punkt där det faller sig naturligt att skiljas. I det här fallet skrev Bashô en liten anteckning till dikten där han förklarade att det var hans vän, samurajen Tsuchiya Shiyû (土屋四友), som han följde en lång bit bort på den frostbelagda vägen. Samurajen ”skulle bege sig till Kamakura”, enligt Bashô.

Bashô anspelar egentligen på en berättelse i en Noh-teaterpjäs om en fattig samuraj vid namn Sano Genzaemon Tsuneyo (佐野源左衛門常世), som en kväll med ett kraftig snöfall fick besök av en vandrande präst som han inte kände. Först vägrade han att släppa in honom, eftersom han var så fattig att han egentligen inte hade något att erbjuda, men hans fru övertalade honom om motsatsen. Prästen hade ju ingen annanstans att ta vägen. Så Sano bad trots allt prästen till slut komma in och gav honom dessutom en skål hirs att äta. Någon ved hade han inte att göra upp en eld med. Den hade tagit slut. Men han hade flera krukväxter, bonsaiträd, som han hade skött med varsam hand under många år. Det var ett aprikosträd, en tall och ett körsbärsträd, alla i miniatyrstorlek. Sano tvekade inte utan avvände dem som ved till en brasa att värma sig vid.

Sano berättade sedan för prästen att den klan han tjänade som samuraj hade beslagtagit alla hans egendomar, men att han trots detta var beredd att när helst plikten kallade bege sig ”till Kamakura om något skulle hota regeringen där”. Inte långt därefter kom verkligen en inkallelseorder och Sano red till Kamakura på sin magra häst. Väl framme visade det sig att den vandrande prästen i själva verket hade varit den politiske ledaren Hôjô Tokiyori (1227-1263). Denne var så imponerad av Sanos tidigare gästfrihet och hans nu visade lojalitet att han gav order om att Sano skulle återfå sina egendomar. Inte nog med det. Han skulle dessutom få tre stycken till. Dessa egendomar gavs namnen ”Aprikosen”, ”Tallen” och ”Körsbärsträdet”.

Detta är bakgrunden till det japanska ordspråket Iza, Kamakura to iu toki niwa, ung. ”Om något händer så ställer jag upp”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s