Jag skrev tidigare om att det var vanligt med romaner som följetonger i japanska tidningar. Inspirerad av detta tänkte jag göra detsamma i denna blogg. Här följer därför en hittills oöversatt roman av nobelpristagaren i litteratur 1968, KAWABATA Yasunari (1899-1972). Originaltiteln är Niji iku tabi (虹いくたび). Ordagrant: ”Regnbågen, hur många gånger?”. Efter att ha fått tillstånd att publicera den som följetong 1998 publicerades det inledande kapitlet visserligen i tidskriften Hikari, vol. 4, nr. 1 (1998), men sedan blev det inte så mycket mer. Tidskriften har dessutom legat på is under ett antal år. Kanske kan den återuppstå någon gång, men jag tror att en blogg passar följetongsformatet lika bra. Det blir inte varje dag, eller varje gång, utan litet då och då, tills dess att romanen i sin helhet finns tillgänglig. På japanska publicerades den första gången i olika avsnitt i tidskriften Fujin kôron, (ung.) ”Husmodern”, från marsnumret 1950 till och med aprilnumret 1951.
Det är en roman i typisk Kawabata-stil, litet romantisk, lågmäld och med ett vackert språk på japanska. Det är tågresor, tunnlar, snö och mänskliga relationer. Inget hotfullt och ingen thriller direkt, men ändå litet konstigt att den inte har översatts.
Alltså,
Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 1
Vinterns regnbåge
1.
Asako kunde se regnbågen på andra sidan Biwa-sjön. Det var mellan Hikone och Maibara. Så här mot slutet av året var tåget inte så fullt. Hur länge hade regnbågen funnits där? Det såg ut som om den plötslig steg upp ur den vattenyta som Asako satt och betraktade genom tågfönstret.
När mannen mitt emot henne också upptäckte regnbågen höll han upp sitt lilla barn mot försntret och ropade ”Chiiko, Chiiko, regnbågen, regnbågen, titta, en regnbåge”.
Asako hade hamnat mitt emot denne man i en sektion med fyra platser när hon klev på i Kyoto. Mannen hade barnet med sig, så de var tre. Asako satt lutad mot fönstret och mannen satt vid mittgången. När de kom ut ur Higashiyama-tunneln lade han barnet på sätet bredvid sig och ordnade så att hans egna knän fungerade som huvudkudde.
”Litet för högt”, mumlade han och vek ihop sin överrock.
Asako blev lite ängslig för att han inte skulle kunna göra en bädd av rocken, men det visade sig vara fel. Rocken gjorde att barnet kom i höjd med knäna. Över sig fick barnet en mjuk filt med blomstermönster på. Hon rörde på sina armar, samtidigt som hon såg upp på sin far.
Innan Asako hade klivit på tåget hade hon betraktat mannen med barnet i famnen. Det såg ut som om de reste ensamma och när hon satte sig mitt emot dem vare hon övertygad om att hon skulle behöva hjälpa till på något sätt.
”Det är ovanligt med en regnbåge på vintern”, sade mannen och höll upp flickan mot fönstret igen.
Det var det första någon av dem sade något till varandra och den plötsliga kommentaren gjorde Asako litet konfunderad.
”Nej, så är det inte. Så märkligt är det inte”, ändrade mannen sig, ”nu kan vi redan se Maibara, men på Hokuriku-banan, som delar sig vid Maibara, där kunde vi se flera regnbågar – men då åkte vi åt andra hållet, från Kanazawa Mot Maibara och Kyoto. Utmed Hokuriku-banan kan man se många regnbågar, men de är små. När man komner ut ur tunneln brukar det finnas en liten regnbåge vid de låga bergen. Och när man ser havet syns en regnbåge mellan kullarna och stranden. Det var för tre, fyra år sedan, jag minns inte riktigt vilken månad det var, men Kanazawa var täckt av puderlik snö och det var kallt, så det måste ha varit på vintern.”
”Reste han med barnet då också”, undrade Asako. Men när hon tänkte efter kunde ju inte det här barnet ha varit fött då, för tre, fyra år sedan.
”Men regnbågen förknippar man på något sätt med våren, eller sommaren.”
”Ja, så är det. De där färgerna hör inte riktigt vintern till.”
”Ska ni resa till Kanazawa från Maibara?”
”Idag?”
”Ja,”
”Idag ska vi hem till Tokyo.”
Barnet satte sina händer mot rutan.
”Förstår hon vad en regnbåge är? Ni visade henne …” sade Asako, som tvivlade på det.
”Ja, det vet man aldrig”, sade han. ”Nej, det gör hon nog inte. Hon begriper nog inte det.”
”Hon ser den väl ändå?”
”Ser gör hon nog, men småbarn kan inte se saker som ligger långt borta. Hon verkar inte heller särskilt medveten om regnbågen. Hon behöver ju inte heller se något egentligen. Hon har inget begrepp om det som ligger långt bort, vare sig i tid eller rum. Åtminstone inte hon här.”
”När föddes …?”
”Hon är precis nio månader”, sade mannen och vände barnet i riktning mot Asako. ”Chiiko kan väl inte se regnbågen? Det går ju inte. Tanten klagar på dig.”
”Nej, men, klagar gör jag väl inte…? Jag tänkte tvärtom att barnet måste vara lyckligt som kan resa med sin pappa på ett tåg. Och hållas upp mot en regnbåge fast hon är så liten.”
”Det lär hon inte komma ihåg.”
”Men det räcker om hennes pappa kommer ihåg det och berättar för henne senare.”
”Ja, jovisst. Det kan jag göra När hon blir större kommer hon att få åka en hel del utmed Tôkaidô-banan.”
Asako tittade på flickan, som log glatt.
”Men”, fortsatte mannen, ”hon kommer kanske inte att få se så många regnbågar över Biwa-sjön, hur mycket hon än kommer att åka utmed Tôkaidô. Ni tänker säkert som ni gör därför att ni själv är lycklig. Det är ju mot slutet av året och vi vuxna brukar ju tänka att om man ser en stor regnbåge blir det kommande året ett bra år. Eller hur?”
”Jo.”
”Asako hade verkligen tänkt i de banorna. Hon lockades av den regnbåge hon såg, långt borta över sjöns vattenyta. Hon ville förflytta sig till den plats dit regnbågen sträckte sig. Egentligen ville hon också resa till andra sidan sjön bara för att se hur det var där. Hon reste själv en hel del med tåg, men hade aldrig varit på andra sidan Biwa-sjön. Hon hade inte ens tänkt på det. Det brukade vara så fullt med passagerare på Tôkaidô-banan, men få som skulle resa dit bort.
Lars Vargö 