Här följer nästa avsnitt av Kawabatas roman. Det är ett ganska bra exempel på hur de japanska könsrollerna såg ut på femtiotalet. 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 2

Regnbågen sträckte sig mot sjöns östra sida och Asako uppfattade det som om tåget gick i samma riktning.

”På den här sidan är det gott om raps- och vickerfält. När de blommar på våren och regnbågen visar sig får man verkliga lyckokänslor”, sade mannen.

”Det måste vara vackert”, svarade Asako.

”Det är något mystiskt med vinterns regnbåge. Det är som om tropikernas blommor skulle visa sig när det är kallt, som om en kung skulle bli kär efter det att han blivit avsatt. Det är kanske därför regnbågen har brutits av från sin källa …”

Precis som mannen hade sagt var regnbågen avbruten. Det var bara den nedre delen som visade sig, högre upp försvann den in i de snöfyllda moln som täckte himlen mot strandlinjen på andra sidan sjön. En ljusstrimma tog sig fram ut en spricka i molntäcket och reflekterades i vattnet.

Regnbågen sträckte sig bara så långt som denna ljusstrimma nådde. Det var en jättelik regnbåge som såg ut att stå rakt upp. Den andra änden av denna himlens pilbåge måste ha legat långt borta. Naturligtvis fanns bara den ena änden. Kalla den gärna en rot, men en regnbåge har ju inga rötter, den svävar. Det såg ut som om den kunde ha haft sitt ursprung på vilken sida av sjön som helst.  Det var inte tydligt om den övre delen försvann innan den försvann in i molnen, eller om den upplöstes dessförinnan.

Den svävande synvillan förstärkte regnbågens lyster. Dess sprakande vemod hade kanske kallat på molnen för att kunna gömma sig i himlen. Asako funderade fram och tillbaka under det att hon betraktade skådespelet.

Molnen var mäktiga. Högst upp var de blytunga. Vid strandlinjen på andra sidan tycktes de rulla tillbaka mot ett lutande djup, som var orörligt.Regnbågen visade sig inte mer under resten av färden mot Maibara.

Mannen tog ned en resväska från bagagehyllan. Den verkade vara fylld av saker till barnet. Blöjor var prydligt hopvikta, par om par. Det gick att se skära ombyten också.

”Ska jag …?”, frågade Asako när mannen såg ut att vilja byta blöjor på barnet, ”…hjälpa till?”, ville hon fortsätta, men det skulle ha låtit så konstigt. Hon svalde sina ord i stället.

”Nä, flickebarnet är jag nog vanare vid”, sade mannen utan att ens titta upp. Han lade en tidning på de varma vattenrören och en ny blöja på den i sin tur.

”Nämen!” Asako lät sig imponeras.

”Jag sa ju att jag var van”, skrattade mannen, ”har ni själv gjort det någon gång?”

”Nej, men jag fick lära mig det i skolan.”

”I skolan …? Ja, där får man nog lära sig ett och annat.”

”Jodå. Men det går ju att se hur andra gör det också. Vi är ju kvinnor …”.

”Det förstår jag. Annars tvingas man lära sig saker nuförtiden som ingen egentligen vill lära sig.”

Mannen kände på blöjan. Asako såg att det satt en adresslapp med namnet Ôtani på väskan.

Ôtani hade blivit van med det han höll på med. Han torkade flickan tre, fyra gånger. Asako tittade bort när hon såg att barnet var litet röd i skinnet. Ôtani lyfte på rumpan och satte dit en ny blöja utan att tveka när han väl hade vikt ihop den gamla. Så knäppte han knapparna i blöjbyxan.

”Inte illa”, sade en av passagerarna längre bort. Alla som kunde hade tittat på.

Ôtani svepte en filt runt barnet, stoppade ned den smutsiga blöjan i en plastpåse och tog fram en stor puderask från ena hörnet av resväskan. I asken, som var gjord av läder, låg en tunn plåtburk och i plåtburken en termos och en nappflaska med måtten väl markerade.

Resväskan var indelad i tre sektioner. Den ena sidan var avsedd för saker som var till för mjölken. I mitten fanns torra blöjor och ombyten och på den andra sidan plastpåsar.

Asakos känslor vandrade från beundran till att tycka synd om mannen. Men hon fortsatte att le medan hon tittade på när barnet drack mjölken.

”Ja nu har man fått skämma ut sig också”, sade Ôtani. Asako skakade på huvudet.

”Inte alls. Ni skötte er mycket bra.”

”Det är nämligen så att flickans mamma bor i Kyoto …”

”Jaså?”

Mamman är väl skild från den här pappan, tänkte Asako, men det passade sig inte att fråga.

Ôtani såg ut att vara kring de trettio. Tjocka ögonbryn och kraftig skäggväxt, som syntes även efter det att han hade rakat sig. Kinderna var blåvita mot öronen. Han verkade vara välvårdad. På de fingrar som höll om barnet kunde man också se svart hårväxt.

När barnet hade druckit ur sträckte Asako fram sötsaker gjorda av torkade plommon.

”Hon kanske inte får äta såna här?” frågade hon och visade dem för Ôtani.

”Jodå, såna tar vi emot.”

Ôtani tog en bit  och stoppade i munnen på barnet.

”Det ser ut att vara Sazare-kulor från Kyoto.”

”Ja, det är kejsarkulor.”

Asako väntade sig att få se hur barnets ena kind skulle puta ut och trodde sedan att hon hade svalt den hel när hon inte såg något, men barnet tuggade ändå i sig sötsaken på något sätt.