TICAD är nog en av de mer okända internationella akronymerna. Det står för Tokyo International Conference on African Development och var från början en konferens som hölls 1993 i syfte (enligt organisatörerna) att dels fokusera på de afrikanska ländernas utvecklingsbehov och dels att skapa ett forum för dialog mellan afrikanska politiska företrädare och internationella givaraktörer. Förutom den japanska regeringen står flera andra aktörer bakom initiativet: UN-OSAA (United Nations Office of the Special Advisor on Africa), UNDP (United Nations Development Programme), AUC (African Union Commission) och Världsbanken.

Grundläggande princip för konferenserna och det samarbete det står för är att de afrikanska utvecklingsprojekten skall ”ägas” av de afrikanska länderna själva, även om det sker i samarbete och dialog med internationella aktörer. Det är framför allt menat att vara ett samarbete mellan Asien och Afrika. Japan har agerat som den viktigaste organisatören för konferenserna, som hittills har hållits sex gånger, nu senast 2016. Under de tjugotre år som har gått har huvudfokus utvecklats på flera olika sätt, från att ligga på relativt enkla, direkta biståndsinsatser till ett mer komplicerat nät av åtgärder som hör ihop, till exempel för ekonomisk tillväxt och miljömässig hållbar utveckling.

Att givarländerna inte bara öser in bistånd utan tanke på vilka effekter det kan ha på de afrikanska länderna, exempelvis på de afrikanska företagens möjligheter att själva komma med lösningar eller själva tillfredsställa de behov som finns, är något som den zambiska forskaren Dambisa Moyo påpekade i sin bok ”Dead aid: why aid makes things worse and how there is another way for Africa” (2010). Ett exempel hon tog upp var hur ett afrikanskt företag som producerade myggnät för att skydda sig mot malariamyggor,  gick omkull när ett europeiskt givarland skänkte ett jättelikt antal gratis. Det var en åtgärd som var väl menad kanske, men den förstörde möjligheterna för det den afrikanska företaget att sälja sina produkter.

Det japanska TICAD-inititiativet, är värd mer uppmärksamhet, kanske främst för att det utgår ifrån just dialog och förmågan att lyssna på de verkliga behoven, i stället för ensidigt främja åtgärder som riskerar att stjälpa istället för att hjälpa.