Med regnbågen som sällskap, 6

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 6

Tsubaki-ya kunde endast ta emot åtta gästande par åt gången, även om man räknade samman huvudbyggnaden, annexet och tehuset. Ändå var trädgården stor. Asako tyckte inte att annexet Inayaka-ya riktigt passade som en del av ett onsen-värdshus.

”Men här är lugnt och skönt. Det är som att ha kommit till ett bondhus på landet. Det känns familjärt på något sätt …”

”Ja, verkligen. Inga utsmyckningar. Det känns uppfriskande.”

Det var ett i själva verket ett hus som hade transporterats dit från landsbygden och restaurerats. Men det fanns ingenting i huset som kändes konstlat.

”Så naturligt och fridfullt …”, sade Asako och såg sig om i rummet. ”Nämen, titta, inte ens en ranma (en snidad avlång träpanel ovanför de skjutdörrar som skiljer två rum).”

Ett rum som var åtta stråmattor stort var avgränsat från ett annat rum som mätte sex mattor med hjälp av en trädörr. I dörren fanns ett två fot högt pappersfönster insatt. På sidorna som vätte mot syd och väst fanns små fönsterlösa skjutdörrar av papp, inte högre än att de nådde till midjan.

Det trä som fanns i såväl skjutdörrarna som i taket var sotfärgat. Det fick lampfötterna att också se mörka ut. Pelaren till alkoven och golvet inne i den var de enda ställena där träslaget var av en annan färg. Stråmattornas ytor verkade vara av det grövre slaget.

Mizuhara bytte om till en vadderat kimonojacka och gick ut i trädgården för att ta sig en titt på tehuset. Asako fick inte tid till att ta på sig något annat.

Till sexmattsrummet i annexet hörde också ett litet terum som var fyra och en halv matta stort. Ett badrum och ett riktigt kök fanns där också, inte bara ett handfat med rinnande vatten.

”Här kan man ju bo”, sade Mizuhara och klev rakt ut på den lilla bron där man kunde se upp mot huvudbyggnaden. Den var byggd i västerländsk stil. Mizuhara hade inte kunnat titta på vare sig huset eller trädgården på mycket länge. På det platta området i trädgårdens utkant fanns en hundkoja med en mycket imponerande hund i.

”Vilken stilig Akita-hund” sade Mizuhara och gick fram och klappade den på huvudet.

Hunden hoppade upp med frambenen på honom. Det verkade vara det sätt den hälsade på alla gäster. Den hade en svagt brunfärgad päls. Öronen pekade rakt uppåt och den litet mörkare svansen var böjd som på en spetshund. Mizuhara tog tag i öronen och kramade huvudet. Det var en mycket fin hund och Mizuhara ville ropa högt så att det hördes över hela Atami att man borde veta och visa uppskattning över att det fanns en äkta Akita i grannskapet.

”Jinchôge-busken … den har en så söt, vårliknande doft. Den blommar redan”, sade Asako. Det var en doft av välbehag som hon ville sprida vidare.

”Titta, kan far se hur Nanten-bambun skjuter skott under de röda plommonblommorna? Är de inte lite sena förresten?”

”Jo, det stämmer. De vita har redan blommat ut i stort sett.”

”De lever verkligen upp till sin röda färg. Det är som om de vore små kardinalfärgade persikoblommor.”

Man brukar säga att kvinnor som är begränsade till sina liv i hemmen njuter av den minsta lilla resa. Att resa tillsammans med de närmaste ger också en känsla av trygghet och passar många av dem. Mizuhara hade sett det hos sin hustru och det verkade som om dottern Asako var likadan. ”Nej så söt”, sade hon när hon upptäckte och grep tag i en citron . Det fanns bara en citron på trädet och den var liten och grön.

”I markis Igas trädgård här bredvid fanns det mimosablommor som blommade när jag var där. Undrar vad det var för månad. När man kom till trädgården gick det vita påfåglar på gräsmattan och på kanten av den lilla dammen satt två eller tre mexikanska vildänder. De verkade frysa och såg inte så pigga ut, så det måste nog ha varit vinter. Ja någon damm var det inte precis, mera ett varmt utomhusbad. De födde upp havsänglar där också. Det var populärt med tropiska fiskar och dem kunde man köpa på varuhusen. När markisen ville pröva att låta de leva i det varma vattnet visade det sig gå jättebra. De växte och blev stora. Mimosorna med. De kanske inte är så ovanliga idag, men första gången jag såg några var hos markisen. Han var intresserad av allt möjligt. Och i hans stora badhus flög det omkring tropiska fåglar.”

”Verkligen?”

”Han var speciellt intresserad av tropikerna. Vid det rinnande vattnet i badet lade han ut stenar från som han hade hämtat ända från Amazon-floden.”

Fadern gick i riktning mot markisens ägor under det at han pratade.

Asako lät inte så övertygad. ”Från Amazon-floden?”

”Just det, från Brasilien. Röda stenar var det. När de stoppade ned dem i det varma vattnet släppte tropikfiskarna sin spillning över dem. Vid ena muren växte massor av tropiska växter också. Det var överväldigande grönt och fullt av blommor. Även inne i badhuset. Sidan som vätte mot trädgården bestod bara av en stor glasruta. Det gick visserligen inte att se igenom den, men det blev väldigt ljust på dagen. För oss skygga japaner blev det kanske litet väl ljust och det var många som tyckte att det inte var riktigt passande. Men det gav onekligen en känsla av att befinna sig i tropikerna. Högt till tak var det också. Och stolar fann utplacerade litet här och där. Man kunde röra sig alldeles naken och lägga sig var som helst. Och förstås glida ned i det varma vattnet och koppla av. Man fick inte vara blyg. Men kröp man ned i vattnet var det ju bara huvudet som stack upp.”

Från den högra sidan av Tsubaki-yas huvudbyggnad kunde man skymta den vita markisvillan litet svagt i mörkret.

”Den var mycket vitare förr. Men man tyckte att den skulle bli ett alltför lätt mål för flygbombningarna och det ledde till en hel del bråk. Man kunde ju se den från långt håll. Hur som helst, villan gav ett alldeles för skrytsamt intryck ändå. Den var någon form av protest. När markisen kom tillbaka från att ha varit i väst lät han dra upp alla träden i trädgården. Han tog bort alla stenar och anlade gräsmattor i stället. Han kanske inte precis ville bryta med tidigare genrationer, men han omvandlade ändå en typisk japansk trädgård till en typisk västerländsk. Det ursprungliga huset lät han också riva utan krusiduller. Han ville ha en villa som var typisk för varmare breddgrader och leva som man gjorde i tropikerna. Inomhustemperaturen höll han mycket hög året igenom, sjuttio grader i det varmvatten som leddes i rör under golvet och i väggarna. Det gjorde att det blev sprickor. Han hade inte forskat ordentligt kring vilka träslag som kunde tåla värmen bäst. När jag kom in i huset första gången kändes det inte bra.”

”Var det verkligen hela sjuttio grader?”

”Det kanske det inte var, men det kändes så. Markisen gick omkring och dikterade i bara skjortan, även mitt i vintern. Han hade tagit med sig två maskinskriverskor från USA, andra generationens japaner. Det han skrev var på engelska och han brukade skicka sina texter till tidskrifter i utlandet.”

”Jaså? Var han forskare?”

”Ja, han var biolog. Men han brukade jaga också. Och en gång var han i Egypten och reste runt i ett litet flygplan. Han var en aristokrat som höll sig borta från Japan så mycket han kunde. Han var dessutom mera känd utomlands än här. Han tyckte det var för trångt i Japan. Till och med deprimerande. Den här herrgårdsliknande byggnaden bröt därför medvetet mot omgivningen …”

Mizuhara och fortsatte ”… men det blev ju hans fall också, självklart.”

Mizuhara tittade upp mot ett cylinderformat torn, där det fanns ett rum.

”När jag besökte honom fanns det en kolibri där. Från början var det två stycken, men en hade dött.”

”Det sägs att de flyger så snabbt att man inte kan se vingarna. Den är väldigt liten, eller hur?”

”Just precis.”

Lyktorna i Tsubaki-ya tändes och lyste nu upp trädgården. Mizuhara tog det som en signal att de borde gå tillbaka.

”Jag fick till och med se deras sängkammare. Den vackra sängen och toalettsakerna var onekligen annorlunda, men det märkligaste var skorna. Om man drog undan en gardin vid sidan av sängen kunde man se skohyllor med fyrtio, femtio par skor som tillhörde markisinnan. Hon var också en andra generationens japanska, uppvuxen i USA. Det kanske förklarade hennes intresse för skor. Det var ju deras livsstil. Sängkammaren var precis som badrummet, helt otänkbart för vanliga japaner. Stora halvmåneformade fönster. Mycket ljust och färgrikt.”

Mizuhara tvekade en kort stund, men fortsatte sedan att prata om det annorlunda köket och tvättstugan. De gick förbi tehuset och över bron vid dammen igen.

”Åh, nu minns jag. Det där körsbärsträdet kallas kôkan-zakura, ‘röd-kallt körsbärsträd'”, sade han och skrattade till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s