På 1980-talet uppstod det väldiga slitningar mellan Japan och USA på grund av en skev handelsbalans till Japans fördel. De japanska företagen började köpa amerikanska företag och i takt med de japanska framgångarna började också klagomålen att hagla från amerikanskt håll. Några kongressledamöter slog sönder japanska radioapparater på trappan till kongressen med släggor och en senator sade att man inte skulle ha släppt två atombomber över japanska städer, man borde ha släppt fyra … De böcker som hade prisat den japanska företagsmodellen, som till exempel Ezra Vogels ”Japan as Number One. Lessons for America” (1979), ersattes av böcker som ansåg att Japan ägnade sig åt orättvisa handelsmetoder, som till exempel Clyde V. Prestowits´”Trading Places. How we are giving our future to Japan and how to reclaim it” (1988).

När den amerikanska exporten gick som tåget efter det andra världskrigets slut var det få som klagade på någon ensidig handelsbalans från amerikansk sida, men när de amerikanska företagen hamnade i bakvattnen på effektivare utländska företag började de protektionistiska tongångarna att bli allt vanligare. Det drabbade också den svenska stålindustrin, som var betydligt effektivare än den amerikanska i slutet av 1980-talet. Från USA:s sida krävde man att svenska företag skulle ingå i s.k. VRAs, ”Voluntary restraint agreements”, det vill säga att de skulle begränsa sin export om de ville undgå amerikanska motåtgärder. På svensk sida hävdades det att sådana avtal stred mot det multilaterala handelsavtalet GATT (General Agreement on Tariffs and Trade), vilket i sin tur resulterade i en rad stämningar i amerikanska domstolar om subventioner och dumping. De amerikanska advokaterna var och är oerhört skickliga och även om svenska (och japanska) företag hade rätt i sak kostade rättegångarna storas summor och verkade handelshindrande.

Japan anklagades också för att ha en undervärderad valuta, ungefär som Kina anklagas för samma sak idag, men efter den s.k. Plaza-överenskommelsen 1985, som var första gången centralbankerna i de fem största ekonomierna agerade gemensamt för att manipulera valutorna, blev den japanska yenen i ett slag betydligt dyrare. Överenskommelsen blev också ett slags startskott för den japanska ekonomins väg mot stagnation och deflation, även om det var flera orsakssammanhangen som hängde ihop.

Idag talar den nytillsatte amerikanska presidenten på ett sätt som påminner om 1980-talet. När det går dåligt för amerikanska företag är det omvärldens fel. Då är det bättre att stänga gränserna i stället för att analysera varför man eventuellt hamnar efter i konkurrensen. Ett handelskrig gynnar ingen, vilket också påpekas om och om igen världen över. Det är inte längre så att exportvarorna produceras i bara ett land, framför allt inte de mer tekniskt avancerade produkterna. Det är snarare ett komplicerat nät av komponenter och tjänster från flera länder som till slut leder till en slutlig produkt.

President Trump har under sin kampanj också sagt att bland annat Japan måste betala mer för de amerikanska baser som finns i landet. Han verkar helt omedveten om att Japan redan betalar över 70 procent av kostnaderna och att det är billigare för den amerikanska militären att ha sina baser i Japan än i USA. Därtill finns det ju en aspekt som Japan egentligen borde ta betalt för, nämligen den att man gör det möjligt för amerikansk militär att ha sina trupper och sin utrustning i Kinas direkta närhet. Den amerikanska sjunde flottan har sin hemmabas i Yokosuka i Japan och det beror inte på japansk illvilja eller slughet, utan på att det är betydligt billigare, effektivare och mera logiskt för USA att ha den i västra Stillahavet än att ha den i Honolulu eller San Diego. Om USA drar sig tillbaka från de japanska baserna skadar man bara sina egna intressen. Det vore lika intelligent som att slå sönder radioapparater på kongressens trappa med släggor.