Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 7

”Ska jag skrubba far på ryggen? Undrar hur många år det är sedan jag gjorde det sist …”, sade Asako och tvättade sig själv på överkroppen. Fadern låg nedsänkt i karet med det heta vattnet och använde kanten som huvudstöd.

”Ja, just ja, jag tvättade ju till och med Asakos tår när hon var liten. Kommer Asako ihåg det?”

”Ja, det gör jag. Men så liten var jag inte.”

Fadern slöt ögonen.

”Jag tänkte att det kanske börjar bli dags för Asako att bilda familj. Jag funderar på hur jag ska ordna det.”

”Va? Familj …?

”Just det.”

”Vem ska jag bo med? Eller ska jag bo ensam?

Asako fortsatte att tvätta sig medan hon pratade. Hon uttryckte sig försiktigt, men det hon sade verkade ha effekt på faderns resonemang.

”Finns det ingen som du skulle vilja bo tillsammans med än?” frågade han, som om han ville pröva sina tankar.

”Nej, det gör det inte.” Dottern tittade på sin far.

”Nåja. Asako kan bo ensam om hon vill. Eller helt låta bli, det spelar ingen roll. Men det kanske blir lättare om Asako får ett eget hem. Jag är ju arkitekt och skull vilja ordna det så att mina döttrar får var sitt hus, som ett slags testamenterat arv.”

”Hus som ett arv ….?” frågade dottern utan att verka särskilt entusiastisk. Hon skakade på huvudet. ”Nej, det vill jag inte”, sade hon och klev ned i badet. ”Vad kallt det har blivit.”

”Det är okej. Som jag brukar säga, det blir aldrig som man har tänkt sig, men arkitekter tänker på ett speciellt sätt. De har inte så stort handlingsutrymme. Den som beställer ett hus bestämmer också var huset ska byggas, vilket material det ska vara, vad det ska användas till, storlek och kostnad. Sedan ska snickarna, murarna och möbelexperterna säga sitt … Hittills har nog markis Igas självupptagenhet tagit priset. Vad jag menar med ett testamenterat arv är ett hus som blir precis som jag vill ha det. Att jag får det som jag har tänkt från första början. Det får man nästan aldrig.”

Det verkade som om fadern ändå ville undvika ordet testamente på grund av det vemod det förde med sig.

Fadern slogs av hur vacker hans dotter var. Han tänkte också på Akita-hunden i trädgården. Det var visserligen inte särskilt passande att jämföra sin egen dotter med en hund, men levande varelser var så vackra, tyckte han. Hundens skönhet var förstås av ett helt annat slag.

Hunden var fastbunden i sin koja. Djur byggde inga egna hus, men de bon som djur byggde var tillverkade på ett naturligt sätt och var inga komplicerade arkitektoniska strukturer.De förstörde inte den naturliga miljön genom att vara anskrämliga. Stadskulturen runt Atami var ett bra exempel på hur mänsklig arkitektur kunde förstöra miljön. Området gick inte längre att rädda. Vetenskapens framsteg bidrog onekligen också till människans elände och det var tveksamt om den moderna arkitekturen ökade den mänskliga lyckan. Mizuhara hyste ofta en hel del tvivel. Arkitekter världen över tvivlade ofta på den samtida arkitekturen och frågade sig om de moderna husen skulle kunna bli något som senare generationer kunde uppfatta som vackra, lika vackra som de själva kunde tycka äldre strukturer var.

När Mizuhara betraktade sin dotters vackra kropp undrade han å andra sidan hur han skulle kunna skapa något hus som passade denna vackra varelse. Han förvånades över sin brist på självförtroende. Han hade kanske glömt allt det fina som fanns alldeles intill honom. Det han älskade. Han hade tvingats lämna sitt eget hus på grund av en eldsvåda och den nuvarande bostaden var bara temporär.

Att skapa ett hus som passade en kimono, som i sin tur passade dottern, var knappast möjligt för en enkel människa som han själv, tänkte han. Det var bara gudarna som hade förmågan att skapa naturlig skönhet, och en nakenhet som föll sig lika naturlig som hos djuren. Det var den utgångspunkt som arkitekterna hade gemensamt. Hur som helst, det var många år sedan Mizuhara hade delat bad med Asako. Och om det var någon som skulle kunna skapa ett hus som passade dotterns dagliga liv var det hennes far. Vem hon skulle dela huset med var något som han för tillfället fick sluta tänka på.

I det trånga gemensamhetsbadet var det snarare fadern som började känna sig besvärad och han höll sig på sin kant. Synen av dottern gjorde att han hade börjat tänka på den tid som flytt och på sitt testamente. Han klev klev upp ur badet och återvände till rummet. Han fann en kvist från jinchôge-busken på bordet, en kvist som dottern hade lagt där. Hon tyckte uppenbarligen om att vara på värdshuset, men hur var det med honom själv? Det gick att höra hur gästerna på våningen ovanför pratade om den skicklige shamisen-spelaren Shinnai-Onoe-Itahachi. Geishan som var där lät inte som om hon var särskilt ung.

Asako klev i sin tur upp ur badet och gick mot spegeln. Det var också länge sedan fadern hade kunnat se sin dotter göra makeup.

”Far”, ropade Asako från spegeln, ”vad ville far egentligen säga förut?”

”Va?”

”Far verkade ha något att berätta, var det inte därför far lät mig följa med. Det gör mig lite orolig.”

Fadern teg.

”Hur många hus ska far egentligen konstruera som testamente? Två? Tre?”

”Vad menar du?”

”Om det bara är Asako och storasyster blir det ju bara två. Men har inte far en dotter i Kyoto också?”

Fadern såg plötsligt bestört ut. Lyckligtvis kom just då uppasserskan med maten. Asako satte sig vid hibachin och fingrade på kvisten medan maten dukades upp. Jinchôge-busken har små tubformade blommor som är åt det lila hållet. På insidan lyser den skära färgen svagt. Fadern fäste också blicken på blommorna.