De flesta är väl förtrogna med händelserna under det andra världskriget och Japans agerande då. Hur Japan förhöll sig till andra länder under det första världskriget är mindre känt. När Storbritannien förklarade Tyskland krig den 4 augusti 1914, efter det att Tyskland hade invaderat Belgien och Luxemburg, var den japanska regeringen ganska kluven inför hur man skulle agera. En fraktion bland japanska beslutsfattare hyste stor beundran för Tyskland, inte minst på grund av att den moderna japanska armén urpsrungligen hade strukturerats enligt preussisk modell. Storbritannien å andra sidan utövade påtryckningar på Japan för att Japan i någon form skulle engagera sig i kriget mot Tyskland. Japan och Storbritannien hade ju 1902 ingått i en allians med varandra, en allians som förnyades 1911 och som varade fram till 1923. Enligt alliansavtalet skulle de två länderna stödja varandra i händelse av krig. Japan gick därför till slut med på att gå med i kriget mot att man tillerkändes rätten att ta över de tyska besittningarna i Östasien och Stilla havet, det vill säga de som fanns på Shandong-halvön i Kina och på Stillahavsöarna.
Den 15 augusti ställde Japan Tyskland inför ett ultimatum: antingen skulle hamnstaden Qingdao (Tsingtao), som låg i den tyska koncessionen Jiaozhou på Shandong-halvön, överlämnas i japanska händer, eller så skulle Japan förklara krig. Tyskland ignorerade hotet och följaktligen förklarade Japan krig den 23 augusti. Tre dagar senare påbörjade Japan och Storbritannien en gemensam blockad av hamnstaden.Den tyska flottan hade redan lämnat sin bas och kvar var endast tre tusen tyska soldater. Under 1915 och 1916 försökte Tyskland enträget förmå Japan att sluta separat fred, men till ingen nytta. I stället undertecknade Japan ett avtal med Ryssland i juli 1916 om att ingendera parten skulle teckna ett separat fredsavtal med Tyskland. I ett hemligt avtal med Storbritannien kom Japan samtidigt överens om att Japan skulle tillerkännas rätten till de forna tyska besittningarna i Stilla havet norr om ekvatorn, mot att Japan gav samma erkännande till brittiska rättigheter i besittningarna söder om densamma.
I ”Lansing-Ishii-äverenskommelsen” av den 2 november 1917 erkände USA att Japan hade speciella rättigheter i Kina. Motkravet var att Japan skulle erkänna Kinas territoriella integritet och att den kinesiska marknaden skulle hållas öppen för alla parter. Nyväckta japanska ambitioner i Kina började samtidigt att väcka farhågor hos den amerikanska regeringen. Det hindrade inte att USA och Japan hade ett så pass förtroendefullt bilateralt förhållande att man kom överens om att japanska krigsfartyg skulle hjälpa USA att patrullera vattnen runt Hawaii i syfte att amerikanska fartyg skulle kunna komma loss och bege sig till Atlanten!
Japan byggde också jagare åt Frankrike, kommersiella fartyg åt Storbritannien och försåg såväl Storbritannien som Ryssland med ammunition. Brittiska parlamentariker, inklusive Winston Churchill, bad Japan att skicka trupper till västfronten och den japanska regeringen hade också ett tag planer på att skicka över ett hundra tusen man till Europa. Projektet föll dock på de praktiska svårigheterna att genomföra det. I stället gav den japanska flottan skydd åt australiska och nyzeeländska trupptransporter, såväl som till franska kolonialtrupper som var på väg till Europa. 1917 agerade dessutom japanska jagare i Medelhavet, där man aktivt gav sig på tyska och österrikisk-ungerska ubåtar och skyddade allierade trupptransporter. Som mest hade Japan 17 krigsfartyg i Medelhavet och närmare 800 transporter med sammanlagt 700 000 allierade soldater eskorterades.
Det är litet svindlande att tänka på hur nära Japan stod både Storbritannien, Ryssland och USA vid tiden för det första världskriget; och hur Japan och Tyskland var fiender. Under andra världskriget blev det tvärtom.