Med regnbågen som sällskap, 8

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning till svenska: Lars Vargö

Avsnitt 8

III

Gryningen glittrade i havsvattnet vid Nishiki-ga-ura, ‘Brokadbukten’.

”Hörde du hur Akita-hunden skällde i natt?” frågade Mizuhara.

”Nej, det gjorde jag inte.” Dottern Asako hade just avslutat sitt morgonbad och satt åter vid spegeln.

”Man kunde verkligen höra dess latenta styrka i skallet …”

Fadern började åter prata om markis Inga. Bredvid honom hade det bott en berömd aristokratfamilj, men strax före kriget hade familjemedlemmarna förlorat sina privilegier. De ansågs vara sedeslösa och ha skadat den aristokratiska äran. Eftersom  alla titlar togs bort och egendomar konfiskerades efter kriget var det nog lättare att acceptera sitt öde om man redan hade råkat illa ut innan kriget var slut.

När Mizuhara åter hade varit och tittat på Igas villa tycktes han vilja återvända till det förflutna, till den tid som minnena av terummet och tehuset framkallade. Men även grannvillan, den som ursprungligen hade tillhört kejsarfamiljen och det hus de nu sov över i tycktes dra hans tankar till Igas förflutna och Mizuharas egen livsstil tidigare. I atombombernas ruiner fanns även en arkitekts öden begravda.

”Överge detta hus, och även nästa.” Mizuhara tänkte på det buddhistiska ordspråket.

När de hade lämnat Tsubaki-ya och promenerat runt staden en stund klev de på en sightseeing-buss som skulle till Moto-Hakone. När de väl hade passerat Jikkoku-passet kunde de se sjön Ashi i närheten av Hakone-passet. Snön låg kvar på Futago-yama (‘Tvillingberget’), Koma-ga-take (‘Schackpjäs-klippan’) och Kami-yama (‘Gudarnas berg’).

”Har plommonträden blommat än här i bergen?” frågade Mizuhara den mötande värdshusvärden från ‘Värdshuset i bergen’, samtidigt som de gick från bebyggelsen i Moto-Hakone förbi de höga cederträden i riktning mot Hakone-jinja, shintôtemplet.

”Inte än, det är tio graders skillnad mellan Atami och Hakone”, svarade värden.

‘Värdshuset i bergen’ var tidigare industrimagnaten Fujishimas sommarbostad. Vid infarten till residenset låg tjänarnas väntrum, garaget och båthuset. Men rummen de förevisades var förvånansvärt enkla.

”Det är verkligen anspråkslöst, som en liten stuga i bergen. Fanns det inte något särskilt hus för de företagsanställda?” frågade Mizuhara samtidigt som hans satte sig vid kotatsun, det lilla bordet med ett täcke under bordsskivan där det också fanns en värmekälla. Skjutdörrarna mot den öppna verandan var  shôji, med rispapper i stället för glas som rutor. För att avskilja rummet från ingången och nästa rum hade man satt in nya dörrar av cederträ. Urpsrungligen hade det nog suttit fusuma där, skjutdörrar av papp där.

De bjöds in att dricka te i salongen, som verkade alldeles nybyggd. Uppasserskan stillade Mizuharas nyfikenhet när hon förklarade att det hus i västerländsk stil som hade legat där hade brunnit ned året innan, i mars. Det var Fujishima-familjens drömhus som hade gått upp i rök.

De gick ut för att betrakta den jättelika trädgården. På andra sidan en samling rhododendron-buskar låg tehuset med ett antal azaleor framför. När de gick igenom en    dunge med cederträd och ut på en upphöjd gräsmatta fanns en bänk under ett cederträd som fungerade som ett slags paraply. På soffan fanns en skylt med texten ”Det självständiga cederträdet”.

Värdshusvärden pekade mot strandkanten: ”Där borta har ni de fyra cederträden. Gräsmattan är badmintonbana.”

”Nämen! Är det storasyster?”

Asako gav ifrån sig ett dämpat rop och höll upp händerna mot bröstet, som för att kväva rösten.

”Skrik inte! Titta inte”, viskade fadern med en röst som var tydligt påverkad.

På en bänk vid de fyra cederträden satt Momoko och höll om axlarna på en ung man. De hade blickarna fästa ut över insjöns vatten.

Värdshusvärden guidade dem vidare mot en annexbyggnad och en lantbyggnad, men Mizuhara hade svårt att samla tankarna.

”De har lagt på hundra år för utlänningarnas skull”. försökte han skämta.

”I det här lanthuset ville Fujishima bjuda sina gäster på riktiga lanträttet”, förklarade värden.

Plankorna i stallet verkade vara transporterade dit i efterhand och aldrig någonsin ha utsatts för hästars avföring, men det hela gav ett ursprunglig intryck. Taket hade sjunkit in och genom glipor kunde man se Gudarnas berg. Mizuhara kände sig  frusen. Asakos ansikte var också litet blåaktigt.

Kvällen gick utan att de sade särskilt mycket till varandra. Mizuhara tänkte på hus, Asako på annat. Momoko måste ha velat undvika Yugawara och Atami, även de heta källorna i själva Hakone, för at ti stället ta in på det här Värdshuset i bergen.

Asako och Momoko hade olika mödrar och var inte särskilt lika varandra. Värdshuspersonalen skulle nog inte lägga märke till att var systrar. Mizuhara hade dagen innan sagt att han och Asako skulle åka till Atami och Momoko visste förstås inte att de nu också hade tagit sig till Hakones litet avlägsna delar.

Momoko kramade ynglingen bakifrån, inte tvärtom.

”Vad gråter du för?” frågade han dämpat.

”Jag gråter inte.”

”Jag kan ju känna dina tårar i nacken.”

”Jaså? Det är för att du är så söt.”

Ynglingen försökte byta ställning.

”Nej, nej. Sitt alldeles stilla …” viskade Momoko och betraktade det gräddfärgade draperiet. Rummen låg på var sin sida om receptionen. Momokos rum hade varit traditionellt japanskt, men nu var det omgjort i västerländsk still och en säng hade ställts in där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s