Med regnbågen som sällskap, 9

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 9

Flammornas färg

I

De kunde höra ljudet av en motorbåt där de satt i rummet och väntade på frukosten. Asako kunde inte låta bli att titta på sin far.

”Den ska nog också åka och hämta varor”, sade han. De hade båda sett en båt komma med leveranser kvällen före.

Genom de allt ljusare pappersfönstren i skjutdörrarna kunde Asako se ett gulaktigt sken fladdra. När hon öppnade dörrarna ut mot trädgården stod trädgårdsmästarn där och brände högar av vissnat gräs. Den sjudande hettan från elden bildade en stor ring på gräsmattan.

Sjön Ashi låg stilla. På andra sidan låg vattenbrynet fortfarande i mörker. Berget ovanför hade ännu inte fått någon färg. Det hade heller inte reflekterat någon kvällssol. Genom träden kunde de se båten färdas utmed den närmaste strandlinjen.

”Titta, det finns folk som åker båt fast det är så här kallt”, sade Asako. Trädgårdsmästaren  såg också ut över sjön. ”De åker fram och tillbaka med leveranser”, sade han.

”Levererar de varor med båt?”

”Det blir för tungt att ta dom landvägen. Det där är nog frun från byn här bakom.”

Morgondunklet började skingra sig mellan träden. De kunde ana en kvinna iklädd en sober kimono i båten.

”Jag skulle inte ha något emot att pröva att leva på det där sättet – åka och handla med båt”, sade Asako, som om försökte hitta något sätt att stilla sin oro.

”Stäng dörren, det är kallt”, sade fadern. Flammorna började åter att dansa i skjutdörrarnas nedre pappersfönster.

Även denna morgon kände Asako sig orolig och ljudet av motorbåten gjorde inte henne lugnare.

”Är det verkligen varutransporter? Båten igår var ju en roddbåt. Det där är ju en motorbåt.”

Asako var inte riktigt nöjd med förklaringarna och öppnade försiktigt en glipa mellan skjutdörrarna. Hon ville med ena ögat först försäkra sig om att  storasystern inte hade hunnit ut i trädgården innan hon öppnade dörrarna igen.

Motorbåten åkte i riktning mot Kojiri. Man brukade kunna se berget Fuji på andra sidan sjön, men det var molnigt. Båten de hade sett dagen före hade tråcklat sig genom stranddungarna, men motorbåten åkte rakt ut mot sjön som om den svepte reflektionerna av trädtopparna.

”Det är ju storasyster. Ja, det är hon, precis som jag trodde.”

Hon tog tag i skjutdörrarna. ”Det är hon. Det är dom där två. Far, de har gett sig ut på sjön fast det är så kallt. Storasyster har blivit tokig.”

Sjön var helt fri från vågor, varför motorbåten snabbt drog upp en vattensvans och försvann i fjärran. Momoko satt intull den unge mannen i fören. Vid bergen på andra sidan tecknade molnen en svag linje.

”Far …”. Asako vände sig om. Fadern undvek hennes vädjande ögon.

”Stäng sa jag ju.”

”Ja, ja.” Asako fortsatte att försöka följa båten med stona ögon.

”Asako, nu ber jag dig, stäng skjutdörrarna.”

”Förlåt”. Asako gick tillbaka till hibachin med sina tankar.

”Vad ska far göra?”

Pappan satt tyst.

”Vi kan väl inte bara lämna syster så där utan vidare? Det går fortfarande att höra motorbåten. Jag blir alldeles ifrån mig. Jag kunde inte somna igår kväll heller.”

”Ja, jag märkte det. Men jag ville se om jag kunde hitta henne här …”

”Jaså? Men hur ska far nu kunna hitta henne igen?”

”Det kanske jag inte kan, men igår, nej i förrgår, när jag sa att jag ville bygga ett hus åt dig sa du att jag skulle göra det åt storasyster också, eller hur?”

”Ja, jag frågade om det inte fanns en storasyster i Kyoto också och om det skulle vara två eller tre hus.”

”Nåja …” Fadern fick svårt att uttrycka sig.

”Jag skulle gärna bygga ett hus till Momoko också, men jag tvivlar på att hon skulle vilja bo i det.”

”Varför skulle hon inte vilja det? Skulle jag vara den enda som skulle bo i ett hus som far lämnade efter sig som ett testamente? Inte syster? Varför då?”

”Det har jag lite svårt att svara på. Det kanske beror på att det var med Asakos mor jag gifte mig.”

”Jaså?” Asako skakade på huvudet. ”Nej, jag vill inte höra talas om något sånt. Det är ju ganska fegt, eller hur?”

”Det kanske det är”, sade han nickande, som om han talade med sig själv. Men hans ord var tydliga. ”Jag hade två kärleksförhållanden, men gifte mig bara en gång. Det första barnet blev jag fråntaget, men inte det andra. Även om jag inte har pratat om det tror jag Asako känner till det.”

Asako hade svårt att få fram några ord.

”Varför blev far inte fråntagen det andra? Var det för att mor fanns?”

”Nej, så var det inte. Det var för att det första barnets mor dog. Självmord.”

Pappan pratade som om han ville kräkas upp gift. Dotterns sömnlösa ögonlock skuggades av ett vackert veck.

”Om far har tre döttrar med tre mödrar, innebär det att jag är det enda legitima barnet?”

”Ja, jag vet inte … hur man ska se på det … det är ju ett sätt att se på det, gärna det.”

”Det är synd om far.”

”Oavsett om man bor tillsammans, eller om man blir utestängd, så är ens barn trots allt ens barn. Det finns inget som kan klippa de biologiska banden.”

”Hur väl man än vill är det väl likadant med en styvmor. Hon kan väl aldrig vara något annat än en styvmor?”

”Nej, visst. Om både föräldrar och farmödrar bara tycker synd om ett barn är det nog mest synd om dom själva.”

”Men det är fars verk alltihop.”

”Ja, så är det visserligen, men människors öden går inte alltid att betrakta som räkenskaper.”

”Är den motorbåt syster åker med just nu också en ödets båt? Finns det inget vi kan göra åt det?”

”Det har jag inte sagt. Men menar Momoko verkligen allvar med den där pojken?”

”Det kan inte jag veta.”

”Hon är nog på gränsen, tror jag. Momoko har fått sin mors temperament och försöker hela tiden leva ut sina känslor. Hon kämpar på, ibland blir hon förtrollad av något, men den där pojken gör hon sig nog av med.”

”Även om hon skulle vilja göra sig av med honom … är hon seriös av sig. Men just nu har hon två pojkvänner. Far, den hon är med idag heter Takemiya. Att ha två stycken så där utan vidare … jag förstår mig inte på henne.”

Asako fick svårt att prata och drog ihop sina axlar. Hon verkade skämmas för sin syster. Pappan verkade litet tagen på sängen.

”Det är inte allvar. Så länge hon inte hittar de verkliga såren i sitt bröst går det nog inte att hindra henne från att leka med elden. Har inte Asako någon som känslorna svallar för?”

”Storasysters sår i bröstet … ? Det kanske är så att hon inte kan öppna sig för någon annan än hennes verkliga mor?”

”Det är nog snarare hennes vinnarinstinkt”, sade fadern undvikande. ”Om någon lever farligt, som om hon höll knivar i munnen, är det för att såren gör ont. Det är kanske som att ta självmord litet i taget. Jag vet inte vad jag ska tro.”

”Självmord? Skulle storasyster …?” Asako spetsade öronen och ryste med hela kroppen när hon hörde det ordet. Det skrämde henne.

”Far, det går inte att höra ljudet av motorbåten längre. Hon kanske har åkt ut på sjön för att ta livet av sig. Tänk om de ska begå dubbelt självmord?”

Asako reste sig omtumlad upp och öppnade skjutdörrarna.

”Tänk om det är så? Far, jag kan inte se båten längre.”

Fadern försökte låta opåverkad. ”Nej, dom har nog bara åkt för långt bort för att vi ska kunna höra det.”

”Långt? Vart då?” Asako tittade bort mot Kojiri. ”Jag kan inte se den. Det finns inte en bår på sjön. Jag går till stranden och tittar.

Hon satte på sig trätofflor som stod i trädgården och rusade iväg. Askan från släckta elden yrde kring hennes fötter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s