Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 19
Mästaren tittade flyktigt på Kikue, men verkade tänka närmare på det. Men frun märkte att Kikue såg litet pressad ut.
”Vi har väntat på att du ska komma, men jag har ännu inte gjort i ordning nåt te”, sade hon och tittade på Mizuhara. ”Hur skulle det vara? Ska vi inte sätta oss?”
”Jovisst.” Mizuhara reste sig upp. De gick in i det tehus, tre stråmattor stort, som sägs ha flyttats dit efter den legendariske temästaren Rikyûs rituella självmord.*
”Vill du göra i ordning teet?” frågade hustrun Kikue. ”Jag ställer bara till det.”
”Mästaren då?” frågade Mizuhara.
”Han föredrar att inte göra något. Ni kan göra i ordning det hela”, sade hon och drog sig undan. Kikue började vispa teet i dunklet.
”Vad trevligt att träffa dig”, sade hon med viskande röst. ”Jag tyckte det var så märkligt när jag fick telegrammet som bad mig komma till Jukô-in. Som jag sa, hade jag vetat vilken tid tåget skulle komma hade jag gärna mött dig vid stationen, men du kanske kom i sällskap med någon…”
”Ja, precis. Jag kom tillsammans med mina två döttrar.”
”Nämen!” Kikue tittade upp. ”Kom du hit med döttrarna? För att titta på körsbärsblommorna?”
”Vi kom i morse. Jag smet ut ett tag när de tog en tupplur.”
”Nej, men så konstigt det blir.”
När Kikue vred på tekoppen darrade hon på händerna.
Mizuhara plockade upp några bönor som templet bjöd på. Kikue vände sig mot honom.
”Hade det inte varit för att det var Rikyûs tehus hade jag nog börjat gråta.”
Mizuhara vred på sin tekopp som man skulle göra. Han började känna sig litet obekväm.
”Att sitta här, bara vi två, känns otäckt. Som om det inte gjorde nåt om man själv dog”, sade Kikue.
”Vi kom hit en gång för att visa vår vördnad för Rikyû, minns du det?”
”Ja, men när var det?”
”Det var för ett antal år sedan, den 28 mars tror jag. Men jag minns inte riktigt.”
2.
”Jo frun, är det där en fackelblomväxt?” frågade Kikue och tittade på ett träd som stod på höger sida i trädgården.**
”Det är ett salträd.”, sade hustrun med hög röst. ”Fackelblom har andra blad. Den här skräpar inte ned lika mycket.”
”Jaha, är det ett salträd?”
”Det sägs att när Buddha dog så vissnade det med en gång och blev alldeles vitt. Man kan se trädet på Buddhas nirvana-målning också.”
”Ett träd med känslor.”
”Det har stora vita blommor. När man ser dom falla förstår man bättre början av ‘Berättelsen om Heike’. Ljudet av tempelklockan vid Gion-templet, färgen på salträdets blommor … När det blir kväll faller blommorna plötsligt, när dom är i full blomning.”
”Blommar dom på morgonen och faller på kvällen?”
”Just precis.”
Frun satt på verandan i abottens byggnad, på avstånd från Mizuhara och Kikue. Hon hade väl kommit för att bättre se vad de gjorde, eftersom de inte hade kommit tillbaka. De två hade just lämnat tehuset och stod nu vid verandan. Frun hade öppnat shôji-dörrarna så att det gick att se målningarna på skjutdörrarna innanför. Mizuhara hade sett både målningarna och stenarna i trädgården tidigare och betraktade dem utan nyfikenhet där han nu hade satt sig, på ena änden av verandan. Kikue satte sig bakom honom.
”Det där trädet som står nära muren är en andra generationens salträd”, sade frun. ”Det växte upp här, den kommer inte från Indien. Undrar vad det får för blommor.”
”Har den inte fått några blommor än?” frågade Mizuhara och tittade på den unga plantan. Grenarna hade ännu inte vikt ut sig, utan sträckte sig rakt upp som en poppel.”
”Nej, inte än.” Hon verkade snegla på Kikue när hon pratade med honom. ”Du har fått gå igenom en hel del. Men det tillhör väl livet, att gråta ibland och skratta ibland.”
”Så är det.”
Kikue kände sig plötsligt träffad och vände sig om.
”Hur man är ser på det så är det här livet ganska plågsamt, men man får göra vad man kan för att det ska bli bra.”
”Jovisst, visst är det så.”
”Man bryr sig för mycket om småsaker och låter sig dras med av det minsta.”
”Så är det, men vi har inte nått upplysning än. Det är nog inte så dumt att komma till templet och lyssna på zenmästare lite då och då …”
”Nej då, abotten har inte mycket att komma med. Han ser bara ut som han har uppnått satori. Men, det är klart, har man nått en viss ålder, där man varken bryr sig om karriär eller begär, kanske man har nåt att komma med. Nåja, den som lever får se.”
”Om man fortfarande kunde känna ett begär efter saker när man blir äldre vore det ju fantastiskt.”
”Jodå, och det gäller inte bara pengar … Jag kan fortfarande undra ibland varför jag föddes till kvinna.”
”Jaså.”
”Jomen, det är klart”, slängde tempelfrun ur sig, reste sig upp och gick.
Kikue tittade på verandan där frun hade suttit. ”Det var väldigt vad hon fick ur sig. Vad har du sagt till henne egentligen?”
”Jag har inte sagt nånting”, sade Mizuhara, ”bara att du och jag skulle träffas här.”
”Verkligen? Hon verkade se rakt igenom mig. Det syns nog i mitt ansikte att jag har slitits av problem. Inte mycket att göra åt att jag ser ut så här … Men vem sa du att du skulle träffa?#
Mizuhara fick svårt att säga som det var, att han skulle träffa en kvinna som han hade skilts från tidigare.
”Du verkar ha sagt att du inte kan låta dig frestas. Skitknäppt”, sade Kikue och log mot honom.
Mizuhara kände ingen som helst frestelse. Hon var inte mer än en kvinna som han hade skilts ifrån tidigare. Men nu när han såg Kikue framför sig var det inte heller så att han kände att det en kvinna som han hade lämnat. En desillusion kanske man kunde beskriva det som.
*Temästaren Sen no Rikyû (千利休, 1522-1591) tvingades ta självmord, seppuku, av riksföreståndaren Toyotomi Hideyoshi (豊臣秀吉, 1537-1598). Temästaren hade varit en uppskattad rådgivare, men av någon anledning retade Hideyoshi upp sig på honom.
**Växten heter saru-suberi på japanska, ”ap-halka”. Dess latinska namn är lagerstroemia (eng. carpe myrtle).
Lars Vargö 