I den tidiga japanska historien byggdes jättelika gravar för den härskande klassen under en period som har fått det passande namnet kofun jidai (古墳時代), ”de äldre gravarnas period”. Perioden började någon gång under tvåhundratalet och fick sitt slut på femhundratalet. Till en början rörde det sig om runda gravhögar i olika storlekar, men på fyrahundratalet började man konstruera de s.k. nyckelhålsgravarna, som var gigantiska. De bestod av en rund del och en rektangulär, eller konisk, del och var formade ganska exakt som moderna nyckelhål, om man tittade på dem från ovan. Det var dock svårt, eftersom de kunde vara flera hundra meter långa och ett antal meter höga. Runt omkring dem byggdes ofta vallgravar.

Den viktigaste delen av dessa nyckelhålsgravar var den runda delen, där själva graven låg. Ett nyckelhål har ju den runda delen överst, men när det gäller dessa gravar är det tveksamt om man skall se dem som om den runda delen skall vara överst.  ”Nyckelhålsgravar” är ett bra uttryck i den meningen att det är lätt att visualisera dem, men det är egentligen en förvillande beteckning. Jag tror att man skall vända på nyckelhålet och se gravarna som gigantiska, symboliska krukor. Före ”de äldre gravarnas period” begravde man på många håll i Japan nämligen sina döda i fosterställning i stora krukor. Om nyckelhålsgraven i stället ses som en jättelik kruka stämmer också själva gravens placering med placeringen av de döda i de tidiga krukorna.

De största gravarna finns fortfarande kvar och några av dem har ännu inte undersökts arkeologiskt, eftersom de anses vara kejsargravar. De finns i första hand i Kansai-regionen, där bland annat Osaka, Kobe och Nara ligger.

En av de absolut första svenskar som besökte Japan var Olof Eriksson Willman (född omkring 1620 och död 1673). 1667 publicerades hans En kort beskrivning på en resa till Ostindien och Japan, den en svensk man och skeppskapiten, Olof Eriksson Willman benämnd, gjort haver. En modern upplaga gavs ut, med kommentarer, av John Bernström och Tore Wretö på Bokförlaget Fischer & Co, 1992. I detta verk finns verkligt intressanta detaljer om det japanska samhällslivet på 1600-talet. Eriksson Willman beskriver också kullar, stora ”som Uppsala högar, på vardera sidan av vägen”. Dessa var dock inte gravar, utan avståndsmarkeringar som kallades ichirizuka, ”en-mils-kullar” (en japansk mil, ri, motsvarade knappt 4 kilometer). Willman skrev: ”Detta varade hela vägen till Edo, att man icke kan fara vill uti miltalet, allt med mycket arbete gjort, att jag tör säga att det ingenstädes uti världen finns så dyra vägar.”

Det Willman beskriver är en resa från Deshima i Nagasaki, där den holländska handelsstationen låg, till Edo (Tokyo) 1651-52. Willman åtföljde den holländske chefens, Adriann van der Burg, delegation. Hans beskrivning vimlar av intressanta detaljer. Resan tog lång tid och delar av den skedde med båt. Den 8 januari 1652 om ”aftonen komma vi till Ôsaka; där kunde man illa komma fram på gatan för myckenhet utav folk.” (s. 42).

”Den 13 Januarii om morgonen bittida, väl tvenne timmar för dagen, reste vi ifrån Ôsaka med femtio hästar, sextion japaner, och vi voro fyra kristna. Herren blev dragen i en norimono eller kalesch, som av tio man drages, två i sänder. Vi redo på hästar, havandes en läderkorg på vardera sidan och sängen där ovanpå med ett rött kläde överkastat likasom av filt. Därovanpå sutto vi, havandes var en japaner som ledde hästen och skulle hjälpa oss av och på. Var och en som reser uti Japan måste föra sängkläder med sig själv.” (s. 42-43).

Willman beskrev också hemska detaljer: ”Om morgonen gingo vi förbi 150 korsfästa samt 50 huvuden som voro satta på järnpinnar”. Vid varje huvud satt ”ett bräde (…) uppspikat; därpå är skrivet vad han haver syndat.” (s. 43).

Boken i dess upplaga från 1992 finns inte längre att köpa hos vanliga bokhandlare, men väl antikvariskt. Söker man på antikvariat.net finns flera exemplar.