Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.
© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö
Avsnitt 22
”Jag var på väg att ta med henne, men jag visste ju inte hur det skulle kännas för dig…”
”Jag kan ju inte bara stå där med långt ansikte.”
”Vad menar du? Har du glömt hur mycket du tyckte om henne som barn? Om jag skulle säga att det blir svårt för hennes far att träffa henne skulle Wakako storgråta.”
”Jag förstår.”
”Storasyster Yûko födde en dotter förra året, men pappan är verkligen speciell. Trots att han fortfarande är ung tog han med sig dottern till Tokyo alldeles själv. Han gick på tåget med barnet i famnen och sa att han ville låta sin mor träffa henne. Märklig typ. Han sa att han kunde tänka sig att gifta sig med Yûko, men vadå? Vad hjälper det? Även om man skulle hota henne skulle hon aldrig vilja bo tillsammans. Även om det skulle gå för Yûko skulle jag aldrig låta Wakako jobba på det sätt hon gör. Jag vill ta hand om Wakako. Men Yûko är lite märklig. Även om hon kommer till Kyoto visar hon sig aldrig. Hon tänker väl främst på barnet, men Wakako då. Men så kan det bli med barn till en geisha. Jag vet inte om det är ditt barn. Men strunt samma. Jag har uppfostrat två döttrar utan att de har haft någon pappa i närheten…. Vad jag än gör lyssnar hon inte. Skulle ta med henne skulle hon kanske försvinna någonstans. Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag vet inte vad som skulle hända om ni sågs.”
/LV: Puh! Kikue talar med en stark Kyoto-dialekt som inte alltid är lätt att översätta./
Kikue anklagade inte Mizuhara för något speciellt, men det hon sade gjorde ändå ont. Han undrade om det kunde vara så, att den man med ett spädbarn som Asako hade träffat på tåget från Kyoto i slutet av året före var den som var far till Wakakos storasysters barn. Han förstod också av det Kikue sade att hon inte verkade ha fått något ytterligare barn sedan hon och Mizuhara hade gått skilda vägar. Kikue verkade ha tagit väl hand om den Wakako som Mizuhara var far till.
”Ärligt talat, från och med i förrgår har hon varit här med sitt barn i famnen. Idag skulle hon gå till dansfestivalen.”
”Vad säger du? Mina döttrar är nog också där.”
”Jaså? Det var ju lustigt”, sade Kikue förskräckt. ”Tänk om de träffar varandra? Om Wakako är med som barnvakt kanske hon träffar dem.”
”Onekligen.”
”Onekligen, är det allt du kan säga? Det vore ju inte alls bra. Dom känner inte igen varandra, så inget händer väl, men jag tycker synd om Wakako. Det vore inte rätt mot henne. Men hon skulle nog bli väldigt glad om hon fick träffa sin far.”
”Allvarligt talat …”, sade Mizuhara. Jag tog med mig mina döttrar för att introducera dom för varandra.”
”Jaså?” Kikue tog det lugnare än vad han hade trott. ”Är det för att deras mor har gått bort?”
Mizuhara kände sig litet träffad. ”Nej, så är det inte. Förra året begav sig Asako hit, till Kyoto, för att leta efter sin storasyster. Och hon sa inget, varken till mig eller hennes syster.”
”Det kände jag inte till.” Kikue såg förvånad ut, men hennes svar visade inga speciella känslor. ”Det bästa är att inte veta något. Det hade kunnat bli konstigt. Bättre att ingen pratar illa om någon.”
”Asako hade nog inte för avsikt att snoka kring er. Hon ville bara tillfredsställa sin egen nyfikenhet. Därför sa hon inget till mig heller. Det är möjligt att hennes mors död satte igång någon känsloprocess.”
Kikue nickade.
”Förlåt. Det blir så förvirrat allting. Och så kommer allt så plötsligt. Det har inte funnits någon tid att stålsätta sig.”
”Det vore bra om du kunde göra dig beredd.”
”Jo tack. Man är sina föräldrars avkomma.” Kikue använde ovanligt nog ett buddhistiskt uttryck. ”Men, är vad du säger att du har kommit för att hämta Wakako?”
”Njäe, så långt hade jag inte …”
”Nåja. Wakakos öde är Wakakos och ingen annans. Men den flickan har inte glömt sin far. Så mycket kan jag säga.”
”Ja och för min del har jag tre döttrar, med tre olika mödrar. Om jag finns i deras värld så är jag ju tacksam …”
”Ja så är det. Och det är väl för väl om det är så. Man får ha ett öppet sinne. Med döttrar vet man aldrig vart det kan ta vägen.”
De båda tittade på varandra och skrattade. De hade stått och pratat med varandra så länge att bambubladen kastade skuggor vid deras fötter.
Lars Vargö 