Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 23

 

När de gick in genom porten till Ryôshô-templet spred lönnträden ut sina grenar med unga blad utmed den stenbelagda gången. Den ljusa grönskan reflekterades mot marken. Mizuhara hade träffat abboten i Shanghai under kriget. Denne abbot var betydligt yngre än den i Jukôin. Han var också mer intresserad av verkligheten och Mizuhara lyssnade till hans berättelse om vad som hade hänt i Kina och hur zenbuddhismen på sista tiden hade fått spridning i USA. Bakom templet fanns en bambudunge med flera bambuskott. Här lagade man huvudsakligen sin egen mat.

Mizuhara gick till tehuset där det hängde en blomma i en vas på väggen. ”Åh, en svart kamelia”, kommenterade han.

”Synd att den inte har några bra knoppar. I morse var jag faktiskt ute och tittade och såg att det fanns flera nya knoppar på grenarna, men när jag senare skulle gå och plocka dem hittade jag inga, hur mycket jag än letade. Jag gick runt trädet flera gånger, men grenarna fanns inte där. Den står ju i hörnan av trägården, men inte hade jag kunnat tänka mig att folk skulle komma in och stjäla dem. Det var inte roligt”, sade abboten som stod bakom Mizuhara.

I bambuvasen fanns visserligen några knoppar, men abboten hade velat visa Mizuhara fler exempel på de svarta knopparna. Det var inte blommorna som var svarta, utan just knopparna. När det blev vår började den svarta färgen så sakta att försvinna, förklarade abboten. Ju svartare de var desto bättre.

Templets svarta kamelia hade små sammetsliknande tjocka blomblad som liknade tallkottar i formen. Det var onekligen en fin kamelia.

Efter Ryôshô-templet var det dags att besöka templet Kôtô. De gick in i det tehus som temästaren Rikyû sades en gång ha flyttat dit.

”Både gulrosor och sommaraster”, sade Mizuhara när han såg vad som stod där.

”Precis, sommaraster är vad det är”, svarade abboten. Sommaraster liknar krysantemer.

”I Tokyo finns det väl inga grävlingar?” sade abboten. ”Här under golvet finns dom.”

”Jaså, bor det en här?”

”Snarare tre stycken. De kommer ofta ut i trädgården.”

I trädgården fanns det en bakdörr, som templet hade kortat av en bit mot marken. Där kunde grävlingarna gå igenom ut i buskaget och tillbaka utan problem. De hade fått sin egen lilla dörr.

Mizuhara gick in i trädgården och fram till Hosokawa Yûsais grav. (LV: Hosokawa Yûsai, 細川幽斎, 1534-1610, hette egentligen Hosokawa Fujitaka, 細川藤孝, var en högt rankad samuraj och poet).

”En stenlykta som grav. Det var fint. Rikyûs grav är också fin. De är avundsvärda personer.” Mizuhara gick runt bakom stenlyktan för att titta.

”Ett blomblad från kamelian skulle jag gärna ta emot”, sade Kikue.

”Från den här svarta kamelian?”

Mizuhara höll blommor som han hade fått från Ryôshô-templet i handen.

”Jag skulle gärna vilja visa den för Wakako …”

”Visst”, sade Mizuhara och ville ge Kikue en liten gren från den svarta kamelian.

”Det räcker med ett blomblad”, sade hon och plockade av ett.

Mizuhara hade fått blommorna eftersom han hade velat visa dem för sina döttrar.