Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 24

Blomsterkorgen

I

Storasystern sov fortfarande så Asako gick tyst och försiktigt ut ur rummet. Där i korridoren mötte hon en uppasserska.

”Är ni på väg att tvätta ansiktet?” frågade hon och följde efter mot badrummet, där hon satte på lyset och vred på kranarna för att fylla badet. Hon drog även för gardinerna.

Badrummet på det här värdshuset var avdelat för att kunna användas i enskildhet. Tre väggar bestod av speglar. När Asako hörde uttrycket o-kao-san, ”det kära ansiktet” kom hon genat att tänka på morgonens frukostbricka med dess o-imo-san och o-mame-san, ”kära potatisar” och ”kära bönor”. Kyotos gröna ärtor och räkformade potatisar var mjuka, men de mjuka bambuskotten och den torkade tôfun kallades inte ”de kära bambuskotten” och ”den kära tôfun”. (LV: egentligen ”den ärade herr/fru/fröken potatis” osv).

Asako hade varit här i slutet av året före. Hon ville egentligen passa på att ringa till en vän här i Kyôto medan Momoko sov, men hon visste inte riktigt vad pappans verkliga motiv för att komma till Kyôto var, eller hur storasystern kände och hon ville inte ställa till med något. Hon återvände till rummet.

När hon satt och tittade i en pamflett om Kyôto dansfestival frågade Momoko ”Vet du var far gör?”

Asako vände på huvudet. ”Har du vaknat nu?”

”Inte riktigt. Jag sov inte alls på tåget. Det var nog bara jag som inte sov. Far slumrade också till.”.

Asako visade Momoko det meddelande pappan hade lämnat.

”Jaha? Daitoku-templet?” sade Momoko litet lättsamt.

”Det är ju inte klokt. Så fort han kom hit försvann han.”

”Det är inte så farligt. Han får göra vad han vill. Det kan vi väl göra alla tre.”

Asako tittade på Momoko.

”Asako, gå och titta på dansfestivalen du. Jag tänker sova lite till.”

”Nää, klockan är ju redan halv ett.”

Momoko satte sig upp på madrassen och räknade med fingrarna. Hon hade bara sovit i fyra timmar. Men hon steg upp.

Dansfestivalen hade börjat hållas från 1872 och fortsatt oavbrutet i 72 år. Sedan hade kriget satt stopp för den 1943. Men det här året hade den återupplivats för första gången på sju år, förklarade Asako.

”Det står här att rader av runda röda rislampor som hängs ut under taknockarna signalerar att det är dansfestival. De signalerar också att man kan njuta av de upplysta körsbärsträden i Gion på natten.”

”Det säger du? Jag kommer ihåg att jag var här med min skolklass en gång och fick en autograf av en Maiko-san (LV: en ung kvinna som studerar till geisha). Hon hette ”Taihei no Miyo”, sade Momoko.

Men var det inte så att den yngsta systern hade fötts i de här geisha-kvarteren i Kyôto? Det verkade som om Asako inte kände till den yngre systerns bakgrund. Hennes avlidna mor hade nog undanhållit henne denna information, trodde Momoko, som inte heller kände till särskilt mycket. Men om inte kriget hade kommit emellan hade deras far kanske inte lämnat kvinnan i Kyôto, tänkte hon. Kriget hade oundvikligen separerat de två.

Hur som helst, hade deras far haft något i bakhuvudet när han sade åt dem att gå och titta på dansfestivalen, med tanke på att den yngsta systern hade fostrats i den miljön? Momoko kände sig nästan förolämpad.

Medan Momoko satt och tittade sig i spegeln satte sig Asako bredvid och började kamma systerns hår. Hon sneglade också på pamfletten om dansfestivalen. 1869 hade Japans första småskola öppnats i Gion. Den skulle fostra blivande geishor. Sedan etablerades ett företag som skötte distribuerandet av geishor. Det var efter den förvirring som uppstod i samband med Meiji-restaurationen. Från hösten 1871 till våren året därpå arrangerades Kyôtos första utställningsmässa. Det blev början till Miyako-odori, Kyôtos dansfestival. Det hade Momoko lärt sig från en bok.

”Blev inte gesihorna också fabriksarbetare under kriget, satta i tvångsarbete …..? Men det kallades flickarbete.” Momoko mumlade fram sina ord.

”Men när kriget var slut kunde även dessa maiko klä sig i sina hängande skärp.”

”Skärpen är deras symbol. Men de flickor som kommer med te är ju så unga att det bryter mot lagen mot barnarbete. Det stod det i tidningen i morse”, sade Asako.

”Maikos hängande skärp är som sumo-brottarnas hårknutar. Märkliga symboler, är det inte?”

”Verkligen. Men om inte sumo-brottarna hade haft sin hårknutar hade det känts litet konstigt. Munkarnas rakade huvuden och dräkter är också märkliga egentligen.”

”Sumo-brottarnas hårknutar och maiko-flickornas hängande skärp är saker som finns bland oss, i våra dagliga liv och i våra hjärtan. Det är mycket med det hela …”, sade Momoko, ställde sig upp och knöt skärpet om sin egen dräkt.

”Löst hängande skärp, eller storasysters skärp, det är väl inte så stor skillnad egentligen?” sade Asako.

”Nej, det är sant. Förutom att det är praktiskt så vill man ju att det ska se snyggt ut också. Man tar efter varandra och man följer traditionen. Så är det. Men genom att härma varandra förstör man kanske det som är verklig skönhet.”

Asako plockade upp de hårstrån som lossnat ur systerns hår vid spegeln och slängde dem i papperskorgen.

”Nej men snälla, det där kan jag göra själv.” Momoko rynkade på ögonbrynen och tittade på systern.

Det var fullt av folk vid både Shinkyôgoku och Kawaramachi-gatan, så systrarna gick över den stora bron vid Sanjô, ”tredje gatan” och fortsatte nedför de mindre gatorna mot Shijô, ”fjärde gatan”. Bron vid Sanjô hade just blivit klar. Räckena var gjorda av trä och stolpknopparna var klädda med brons. Statyn av den knäböjande samurajen Takayama Hikokurô var borta. Från bron kunde man se bergen i norr genom diset. På andra sidan floden stod pilträden i sin grönska och på bergen österut, vid Higashiyama, kunde man se körsbärsträden i blomning. Detta var verkligen Kyôto, kände Momoko.

Den sång och danslokal som användes tidigare hade nu gjorts om till biograf, så i år hölls festivalen i Minami-za, ”Södra Teatern”.

Terummen hade inte haft någon speciell atmosfär när festivalen hade hållits  i den förra lokalen. Det hade varit ett hus i västerländsk stil och ganska vulgärt. Geishorna hade stått framför och bugat.

När de skulle sätta sig på de runda stolarna där de serverade ceremoniellt te ropade Asako till.

”Nämen.”

Den andre personen lade också märke till Asako. ”Ah, det var …”, sade han och sänkte huvudet litet. Till teserveringen stod en lång kö på ena sidan. Ôtani satt på höger sida tre stolar bort från Asako. Det lilla barnet satt i famnen på en ung kvinna på hans högra sida.

Ôtani drack upp sitt te, reste sig upp och kom fram till Asako.

”Du måste ha förstått vem det var tack vare barnet, eller hur?”

”Jo.”

Asako vände bort blicken från Ôtani som stod framför henne och tittade på barnets ögon.

”Mår barnet bra?”

”Ja, absolut”, svarade han och ropade sedan ”Waka-chan! Waka-chan!”

Den unga kvinnan som bar på barnet gick förbi Asako med sänkt blick, inte nödvändigtvis på grund av Asako, och kom till Ôtani.

”Det här är kvinnan som var så behjälplig på tåget när jag åkte till Tôkyô i slutet av förra året”, förklarade Ôtani för Wakako.

Wakako sade ingenting, men bugade mot Asako, samtidigt som hon såg litet besvärad ut.

”Vad stor barnet har blivit”, sade Asako. Wakako böjde sig fram en aning, som om hon ville visa barnet. Men nu skulle en kopp te serveras även till Wakako.

”Ursäkta mig, vi får pratas vid senare …” sade Ôtani och gick därifrån.

”En liten present, varsågoda …”, var det någon som sade när Asako och Momoko reste sig upp från teceremonin. Det var två små fat med rader av röda rislampor målade på. Asako slog in dem i sin näsduk.