Med regnbågen som sällskap, 25

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 25

II

”Den där personen som bar på barnet, är det hans tror du?” frågade Momoko när de lämnade terummet.

”Ingen aning. Det kom så plötsligt och när jag tittade på henne undrade jag om hon kunde vara mamma till barnet. Hon var så ung och det var kanske därför som pappan tog barnet, tänkte jag ett tag. Men så var det nog inte.”

”Nej, men. Om det hade varit så då hade det varit synd om henne. En enda blick och man ser att hon är en ung flicka. Nånstans tycker jag mig ha sett henne förut.”

”Tycker du? Var då?”

”Ja, jag tror att det var på bio. Visst liknar hon den där skådespelerskan som spelar maiko i ”Kärlekens tretton nätter.” (LV: En maiko är en ung kvinna som håller på att utbildas till geisha).

”Du menar Orihara Keiko?” frågade Asako.

”Ja, visst liknar hon henne? Men så där sorgsen och kall är hon ju förstås inte.”

”Det är för att hon är så ung. Hon är väl bara sjutton, arton så där. Och litet gulligt rund om kinderna.”

”Men jag tycker att hon liknar nån.”

”Den där Ôtani, han verkar ju speciell. När jag hörde dig berätta om honom föreställde jag mig någon som var mycket mer feminin. En som inte var särskilt manlig.”

”Det kan jag förstå.”

”Men han verkar ju verkligen kunna ta hand om barnet”, sade Momoko.

I teaterlobbyn hade en hel del människor samlats. Dansföreställningen varade inte särskilt länge och uppfördes fyra, fem gånger per dag. Alla väntade på att den pågående föreställningen skulle sluta. På väggarna fanns pappersark med geishornas målningar och kortdikter uppsatta. De höll sig alla inom samma storlek, vilket gav ett välordnat intryck. Medan Momoko och Asako stod och betraktade det hela reste sig Ôtani från en långsoffa en bit bort och gick emot dem.”

”Vill ni inte sitta?”

”Tack, men det behöver vi inte”, sade Asako.

Den unga kvinnan med barnet hade också ställt sig upp och lämnat plats. Ôtani signalerade till dem att de skulle komma. ”Varsågoda.”

Asako kände sig tvungen att gå mot långsoffan, men hon tackade samtidigt nej, ”Tack, det är bra. Ni har ju barnet, så det är bättre om ni sitter.”

Wakako såg besvärad ut och tittade på Ôtani. Han lade handen på Wakakos axel och tryckte lätt så att hon skulle sätta sig.

”Men vilket sammanträffande. Att vi skulle ses igen här på dansföreställningen. Ska ni verkligen titta på den?” Ôtani fick något tvivlande över sig.

”Är det så konstigt?” frågade Asako, samtidigt som hon log.

”Nej, konstigt är det inte, bara lite oväntat.”

”Men ni har ju tagit med er ett litet barn till föreställningen.”

”Ja, men det är ju inte för att hon ska få se den, utan för att barnvakten skall kunna göra det”, sade Ôtani och tittade på Wakako med ett leende.

Wakakos kinder blev alldeles röda. Hon såg ut att vilja säga något, men ångrade sig. Det gick att se hennes skrattgropar.

”Men, det är naturligtvis så som ni säger, det är ingen som brukar ta med sig småbarn till dansföreställningen”, fortsatte Ôtani. ”Och visst, den gången vi sågs, då jag visade barnet regnbågen, tyckte ju du att det var konstigt.”

”Va? Nej, tvärtom, jag tyckte det var fantastiskt att ett så litet barn kunde bli upplyft av sin pappa för att se på regnbågen. Det barnet måste bli lyckligt, tänkte jag.”

Ôtani pratade som om de var bekanta sedan länge och Asako kände också på liknande sätt, men Asako förde över samtalet på sin äldre syster.

”I morse när vi passerade Biwa-sjön berättade jag för min syster om regnbågen.”

”Verkligen? Ja, jag trodde väl att det var din storasyster.” Han tittade på Momoko, som kom närmare och böjde artigt på nacken.

”Ôtani-san”, sade Asako för att introducera honom för Momoko.

”För ett tag sedan fick mitt barn stor hjälp av er lillasyster på tåget”, sade Ôtani.

”Ja, hon är verkligen snäll mot alla. Ibland kan det till och med bli för mycket.”

Ôtani tittade förvånat på Momoko. Han kunde inte släppa blicken på henne. När hon tittade tillbaka slog Ôtani ned blicken och såg skamsen ut. Han tyckte det kändes som om hennes ögon brann i hans egna. Hennes vita panna hade fastnat på hans näthinna. Asako å sin sida tittade på det lilla barnet.

”Hon måste ha haft sin första födelsedag, eller hur? När vi sågs på tåget var hon ju bara nio månader. ” Asako närmade sig som om hon ville titta närmare på barnet och satte sig ned. Barnet sov i knät på Wakako, som lutade över det mot Asako.

”Nej, det är ok, jag vill inte väcka henne”, sade hon men kunde inte låta bli att peta med lillfingret på flickans ena örsnibb. Hon kände en typisk småbarnsdoft. Även doften från Wakakos hår kunde kännas. Asako kände sig varm inombords.

”Vilka söta öron.”

”De liknar hennes mammas”, sade Wakako.

De utväxlade blickar och var så nära att de kunde känna varandras varma andedräkter. Wakako hade målat sig mycket sparsamt och hennes hud var runt öronen var mycket ljus. Hennes bruna ögon var klara och oskyldiga. De kändes bekanta på något sätt. De var ljusare än normalt och drog blickarna till sig.

”Den här barnvakten är yngre syster till mamman Chiiko. Eftersom det är en yngre syster så tar hon onekligen väl hand om barnet”, sade Ôtani ovanför deras huvuden.

”Ja, storasystrar brukar inte vara särskilt snälla” sade Momoko självförebrående.

”Jaså, jaha, kanske det”, sade Ôtani, vilket fick Wakako att plötsligt titta upp på Momoko. Momoko låtsades inte lägga märke till det.

”Men, att jag heter Ôtani, känner ni till, eller hur? Jag lämnade väl över mitt visitkort förut.”

”Nej, det tror jag inte.”

Asako rodnade. ”Jag såg namnet på resväskans namnlapp.”

”Aj, det var slarvigt av mig. Då ber jag att få …”, sade Ôtani och lämnade över ett visitkort till Momoko.

Hon tittade frågande på Asako. ”Jag har bara fars visitkort på mig”, sade hon och letade fram ett kort ut sin handväska.

Ôtani tittade på visitkortet och sedan på Momoko och Asako.

”Är ni Mizuharas döttrar? Arkitekten …? Det var ohövligt av mig.”

”Nej, men, inte alls.”

Wakako tog genast barnet i famnen och reste sig upp. Hon blev plötsligt alldeles blek. Utan att vända sig om började hon gå därifrån med stela ben. Det såg nästan farligt ut. Barnet började skrika.

”Vad hände?” frågade Momoko.

”Ja, vad ska man säga?” Ôtani såg förvirrad ut och följde efter.

Momoko tittade på Asako. ”Vad sjutton nu då? Gjorde du nåt med barnet?”

”Vad vet jag.”

Ôtani letade i korridoren men kunde inte hitta Wakako, som förvirrat hade lämnat teatern. Hon ville så fort som möjligt gå till sin mor och berätta att hon hade träffat sina äldre systrar. Att hennes mor och far hade gått för att träffas vid Daitoku-templet kom hon på när hon nästan var hemma. Hon hörde knappt att barnet i hennes famn skrek högt.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s