Den 19 january 1977 benådade president Gerald Ford på sin sista ämbetsdag en kvinna vid namn Iva Toguri D’Aquino, som tidigare hade dömts  för förräderi mot den amerikanska staten. Benådningen skedde utan kommentar, men den berömde professorn och japanologen Edwin Resichauer, som var amerikansk ambassadör i Tokyo 1961-1966, skrev i sin introduktion till Masayo Duus bok  ”Tokyo Rose: Orphan of the Pacific” (Kodansha, 1979) att anklagelserna mot henne hade varit ”a disgrace to American justice”.

Vem var Iva Toguri D’Aquino och vad hade hon gjort?

Hon föddes i Los Angeles 1916, dotter till japanska immigranter som drev en grönsakshandel där och döptes till Iva Ikuko Toguri. Hon tog examen i zoologi från University of California 1940 och drömde om att studera vidare till läkare. Sommaren 1941 besökte hon Japan för att kunna hälsa på en faster som hade blivit sjuk, men innan hon hade möjlighet att återvända till USA angrep japanska flygplan Pearl Harbor. Hon blev fast i Japan. Hon var inte flytande i japanska, men blev tvungen att försöka hitta arbete. 1942 fick hon också jobb på nyhetsbyrån Domei, med uppgift att bevaka amerikanska radioutsändningar. Hon utsattes hela tiden för påtryckningar att avsäga sig sitt amerikanska medborgarskap, men vägrade.

I slutet av 1943 började hon arbeta för Radio Tokyos propagandasändningar som riktades till de amerikanska militära styrkorna i Stilla havet. Hon gick under namnet ”Orphan Ann”, vilket alluderade till en populär tecknad amerikansk serie som började publiceras på 1920-talet, ”Little Orphan Annie”. Utsändningarna använde också namnet ”Tokyo Rose”, som var ett samlande namn på flera radioröster.

1945 gifte hon sig med en japan av portugisiskt ursprung, Felipe D’Aquino, som också jobbade på Domei. Radiosändningarna var lättsamma och blandades bland annat med jazzmusik, men de var förstås i första hand ämnade att demoralisera de amerikanska soldaterna och sjömännen. Efter krigsslutet arresterades hon av de allierade ockupationsmyndigheterna och anklagades för att vara ”Tokyo Rose”. Hon hävdade dock att hon inte hade ägnat sig åt propaganda, utan tvärtom hade försökt att hålla sig borta från politiskt innehåll. Den  amerikanska armén och justitiedepartementet avfärdade också anklagelserna mot henne hösten 1946 och hon släpptes.

1948 återupptog emellertid det amerikanska justitiedepartementet fallet, sedan bland annat den inflytelserike radiokommentatorn och kolumnisten Walter Winchell (1897-1972) hade piskat upp stämningarna mot henne. Winchell gjorde sig känd för att prata illa om personer han inte tyckte om och han blev senare en stark anhängare av senatorn och kommunistjägaren Joseph McCarthy.

Under rättegången mot henne hävdade hon att hon aldrig hade sagt något som kunde uppfattas som illojalt mot USA, ett påstående som också stöddes av flera amerikanska vittnen, som själva i egenskap av krigsfångar hade tvingats arbeta med sändningarna. Toguri D’Aquino hävdade i förhör med FBI att hon aktivt hade försökt minska sändningarnas effektivitet som propaganda. En utskrift av detta förhör fick användas som bevis av försvaret. Trots detta dömdes hon till ett tioårigt fängelsestraff och tio tusen dollar i böter. Hon släpptes efter sex år och började därefter att driva en grönsakshandel i Chicago. Tack vare att president Ford benådade henne, flera år efter det att hon hade släppts ur fängelset, kunde hon återfå sitt amerikanska medborgarskap. Hon dog 2006 nittio år gammal. Hennes man återvände till Japan direkt efter hennes rättegång och de sågs aldrig därefter.

Det finns ett antal böcker på engelska om Iva Taguri D’Aquino, en har till och med titeln ”Tokyo Rose – The True Story About Iva Toguri: An American Patriot” (Tom Ellerbe, 2014).

På något sätt känns hennes fall aktuellt idag med alla personliga påhopp från inflytelserika personer i det amerikanska mediaflödet.