Japan möter västerländskt tänkande

Forskaren Hirakawa Sukehiro delar in de intellektuella aktivititerna under Tokugawa-perioden i tre huvudsakliga kategorier: studier av konfucianismen, som hade stor prestige, den nationella vetenskapen, kokugaku, som uppstod som en reaktion på den sino-centrerade eliten, och holländska studier, rangaku, som började med medicin och spreds till språkstudier, astronomi, geografi, fysik, kemi och militära studier. Rangaku, ”holländska studier”, var den term som användes under större delen av Tokugawa-perioden om studiet av västerlandet. När kunskapen blev större och andra stater än Holland fick inflytande i Japan började man mer och mer att använda termen yôgaku, ”västerländska studier”.[1]

Trots att Japan i princip var slutet från 1640-talet var nyfikenheten på omvärlden som påpekats fortsatt stor bland japanska forskare och, inte minst, bland makthavarna. 1650 följde den tyske läkaren Caspar Schambergen, som sedan 1647 var i tjänst vid det holländska faktoriet i Dejima, med faktoriets chef på dennes årliga resa till Edo. Han ombads av shogunatet att stanna ytterligare några månader i Edo för att instruera shogunatets främsta läkare i västerländsk medicin.

Pionjärer i det japanska studiet av Väst var astronomen Nishikawa Joken (1648-1724)[2] och den konfucianske forskaren Arai Hakuseki (1657-1725). Även shogunen Tokugawa Yoshimune (1684-1751, regerade 1716-45) uppmuntrade studiet av Väst. I hopp om att kunna korrigera den japanska kalendern och därmed förbättra villkoren för jordbruket tog han 1720 bort förbudet mot att importera och läsa kinesiska böcker som behandlade västerländska ämnen, med undantag av dem som behandlade kristendomen. 1740 beordrade han rent av den konfucianske experten Aoki Kon’yo (1698-1769) och botanisten Noro Genjô (1693-1761) att börja studera det holländska språket. Båda dessa forskare publicerade senare viktiga böcker om västerlandet. Mellan 1750 och 1790 höjdes kunskapen om Väst betydligt, mycket tack vare forskare som läkarna Maeno Ryôtaku (1723-1803), Sugita Gempaku (1733-1817) och Ôtsuki Gentaku (1757-1827).

Yamawaki Tôyô (1705-62) hade länge varit skeptisk till de traditionella anatomiska diagram som användes av de japanska specialisterna på kinesisk medicin. Hans lärare, Gotô Konzan (1659-1733), uppmuntrade honom att gå vidare och han tilläts 1754 som ett första steg att dissekera en utter. Därefter fick han officiellt tillstånd att obducera en avrättad brottsling. Hans observationer noterades i en liten studie som gavs ut och som chockerade många inom den medicinska expertisen.[3]

Medicinen var den utländska vetenskap som ägnades mest uppmärksamhet. Andra västerländska läkare i holländsk tjänst som fick betydelse för höjandet av den japanska kunskapsnivån var tysken Engelbert Kaempfer 1651-1716) och, naturligtvis, svensken Carl Peter Thunberg. Publicerandet 1774 av ”Den nya boken om anatomi”, Kaitai shinsho, av Sugita med flera japanska forskare var epokgörande också i den meningen att var ett erkännande av att västerländsk medicin ansågs överlägsen den japanska och den traditionella österländska medicinen. Boken stimulerade också till nya översättningar.

Den för Japan viktigaste västerländske läkaren var troligtvis tysken Philipp Franz von Siebold (1796-1866). Siebold utnämndes till läkare vid det holländska faktoriet 1823. Året efter tilläts han att etablera en särskild skola för studiet av västerländsk medicin i utkanten av Nagasaki, Narutakijuku. Där kunde han utfärda doktorsexamina till japanska läkare i utbyte mot avhandlingar, som han sedan använde för att framställa verket Nippon, Archiv zur Beschreibung von Japan (1832-51). Hans nyfikenhet på Japan respektive de japanska forskarnas nyfikenhet på västerlandet ledde tyvärr också till att von Siebold utvisades 1829, efter att ha tillskansat sig kartor över Japan i utbyte mot böcker på holländska. Utlänningar var under inga villkor tillåtna att skaffa sig japanska kartor, som ansågs vara vitala för den nationella säkerheten. Von Siebold återvände till Leiden där han under de följande två decennierna arbetade med sitt omfattande forskningsmaterial, som han hade lyckats få med sig kartförbudet till trots.

Rangaku blev allt populärare när språkforskaren Inamura Sampaku (1758-1811) efter tretton års arbete, och med hjälp av bland annat kollegan Udagawa Genzui (1755-97), 1796 hade publicerat ett holländsk-japanskt lexikon, Haruma Wage, eller Edo Haruma (Halma), som verket också kallades. Det var baserat på Francois Halmas holländsk-franska lexikon, som innehöll 80 000 ord.Det nya lexikonet trycktes i bara trettio kopior, men fick ett stort genomslag. Ett annat holländsk-japanskt lexikon av betydelse framställdes under åren 1812-33 under överinseende av Hendrik Doeff, som var chef för det holländska faktoriet i Dejima. Detta lexikon kom att kallas Nagasaki Haruma, för att skilja det från Edo Haruma. Det första engelsk-japanska lexikonet, Angeria gorin (med sex tusen ord), sammanställdes på shogunatets instruktioner av Motoki Shôzaemon 1814, även om det Ei-Wa taiyaku shûchin jisho, som hade över trettio tusen ord och som publicerades 1862, fick betydligt större inflytande.[4]

Inflytandet från det västerländska tänkandet gjorde det nödvändigt med ett nytt sätt att analysera äldre teorier och ledde till att nya japanska filosofiska system formulerades.  Miura Baien (1723-89) och Yamagata Bantô (1748-1821) var goda representanter för den nya filosofin. Baien strävade efter en enhetlig regel eller princip som kunde förklara universum. Han nöjde sig inte med att beskriva individuella fenomen, utan behandlade också den universella logiken. Hans etiska principer var inte baserade på sociala positioner i sig, utan snarare på ett vidare begrepp av mänskliga relationer. Han underströk vikten av dygder som respekt för föräldrar, syskon, lojalitet, etikett, rättfärdighet, blygsamhet och förmåga att känna skam.

Yamagata Bantô å sin sida blev via studiet av västerländska verk helt övertygad om den japanska kulturens provinsialitet och isolering. Det var trots allt västerlänningar som hade upptäckt att jorden var rund och kunde placera Japan i sitt rätta geografiska sammanhang. Solen sägs gå upp i landet med fusang träd (Japan), men hur kan det finnas någon plats från vilken solen går upp?, skrev han. Bantô varnade också för att konsekvenserna av en inskränkt japansk världsbild. Vi har inte ens en vag aning om världens länder. Vore det inte synd om vi gick genom livet och trodde att endast det japanska sättet agera var rätt. Vore det dessutom inte onödigt att betrakta utländska händelser med fruktan och förundran, i stället för att förstå dem?[5] Bantô förklarade att spöken inte kan finnas, eftersom de oftast sägs uppträda i kläder. Kläderna brinner ju upp vid kremeringen. Varför skulle de återuppstå? Spöken, om de fanns, borde ju vara nakna.

[1] Hirakawa Sukehiro, Japan’s turn to the West, i Bob Tadashi Wakabayashi (red.) Modern Japanese Thought, Cambridge University Press, 1998, sid. 33.

[2] Hans verkliga namn var Nishikawa Tadahide. Han studerade astronomi under Kobayashi Yoshinobu (1600-1683) och konfucianism under Nambu Soju (?-?). 1719 bjöds han in av shogunen Tokugawa Yoshimune för att diskutera astronomi och västerländsk vetenskap.

[3] Op.cit., sid. 45.

[4] Ibid.

[5] Den falska stillheten, sid. 102.