Det har blivit ett litet uppehåll i följetongen ”Med regnbågen som sällskap”. Jag tänkte nu fortsätta översättningen, men innan dess kan det vara bra att rekapitulera händelseförloppet. Därför lägger jag ut de hittills publicerade avsnitten igen, men i portioner om 5-6 avsnitt per gång.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 1

Vinterns regnbåge

1.

Asako kunde se regnbågen på andra sidan Biwa-sjön. Det var mellan Hikone och Maibara. Så här mot slutet av året var tåget inte så fullt. Hur länge hade regnbågen funnits där? Det såg ut som om den plötslig steg upp ur den vattenyta som Asako satt och betraktade genom tågfönstret.

När mannen mitt emot henne också upptäckte regnbågen höll han upp sitt lilla barn mot försntret och ropade ”Chiiko, Chiiko, regnbågen, regnbågen, titta, en regnbåge”.

Asako hade hamnat mitt emot denne man i en sektion med fyra platser när hon klev på i Kyoto. Mannen hade barnet med sig, så de var tre. Asako satt lutad mot fönstret och mannen satt vid mittgången. När de kom ut ur Higashiyama-tunneln lade han barnet på sätet bredvid sig och ordnade så att hans egna knän fungerade som huvudkudde.

”Litet för högt”, mumlade han och vek ihop sin överrock.

Asako blev lite ängslig för att han inte skulle kunna göra en bädd av rocken, men det visade sig vara fel. Rocken gjorde att barnet kom i höjd med knäna. Över sig fick barnet en mjuk filt med blomstermönster på. Hon rörde på sina armar, samtidigt som hon såg upp på sin far.

Innan Asako hade klivit på tåget hade hon betraktat mannen med barnet i famnen. Det såg ut som om de reste ensamma och när hon satte sig mitt emot dem vare hon övertygad om att hon skulle behöva hjälpa till på något sätt.

”Det är ovanligt med en regnbåge på vintern”, sade mannen och höll upp flickan mot fönstret igen.

Det var det första någon av dem sade något till varandra och den plötsliga kommentaren gjorde Asako  litet konfunderad.

”Nej, så är det inte. Så märkligt är det inte”, ändrade mannen sig, ”nu kan vi redan se Maibara, men på Hokuriku-banan, som delar sig vid Maibara, där kunde vi se flera regnbågar – men då åkte vi åt andra hållet, från Kanazawa Mot Maibara och Kyoto. Utmed Hokuriku-banan kan man se många regnbågar, men de är små. När man komner ut ur tunneln brukar det finnas en liten regnbåge vid de låga bergen. Och när man ser havet syns en regnbåge mellan kullarna och stranden. Det var för tre, fyra år sedan, jag minns inte riktigt vilken månad det var, men Kanazawa var täckt av puderlik snö och det var kallt, så det måste ha varit på vintern.”

”Reste han med barnet då också”, undrade Asako. Men när hon tänkte efter kunde ju inte det här barnet ha varit fött då, för tre, fyra år sedan.

”Men regnbågen förknippar man på något sätt med våren, eller sommaren.”

”Ja, så är det. De där färgerna hör inte riktigt vintern till.”

”Ska ni resa till Kanazawa från Maibara?”

”Idag?”

”Ja,”

”Idag ska vi hem till Tokyo.”

Barnet satte sina händer mot rutan.

”Förstår hon vad en regnbåge är? Ni visade henne …” sade Asako, som tvivlade på det.

”Ja, det vet man aldrig”, sade han. ”Nej, det gör hon nog inte. Hon begriper nog inte det.”

”Hon ser den väl ändå?”

”Ser gör hon nog, men småbarn kan inte se saker som ligger långt borta. Hon verkar inte heller särskilt medveten om regnbågen. Hon behöver ju inte heller se något egentligen. Hon har inget begrepp om det som ligger långt bort, vare sig i tid eller rum. Åtminstone inte hon här.”

”När föddes …?”

”Hon är precis nio månader”, sade mannen och vände barnet i riktning mot Asako. ”Chiiko kan väl inte se regnbågen? Det går ju inte. Tanten klagar på dig.”

”Nej, men, klagar gör jag väl inte…? Jag tänkte tvärtom att barnet måste vara lyckligt som kan resa med sin pappa på ett tåg. Och hållas upp mot en regnbåge fast hon är så liten.”

”Det lär hon inte komma ihåg.”

”Men det räcker om hennes pappa kommer ihåg det och berättar för henne senare.”

”Ja, jovisst. Det kan jag göra När hon blir större kommer hon att få åka en hel del utmed Tôkaidô-banan.”

Asako tittade på flickan, som log glatt.

”Men”, fortsatte mannen, ”hon kommer kanske inte att få se så många regnbågar över Biwa-sjön, hur mycket hon än kommer att åka utmed Tôkaidô.  Ni tänker säkert som ni gör därför att ni själv är lycklig. Det är ju mot slutet av året och vi vuxna brukar ju tänka att om man ser en stor regnbåge blir det kommande året ett bra år. Eller hur?”

”Jo.”

”Asako hade verkligen tänkt i de banorna. Hon lockades av den regnbåge hon såg, långt borta över sjöns vattenyta. Hon ville förflytta sig till den plats dit regnbågen sträckte sig. Egentligen ville hon också resa till andra sidan sjön bara för att se hur det var där. Hon reste själv en hel del med tåg, men hade aldrig varit på andra sidan Biwa-sjön. Hon hade inte ens tänkt på det. Det brukade vara så fullt med passagerare på Tôkaidô-banan, men få som skulle resa dit bort.

 Avsnitt 2

Regnbågen sträckte sig mot sjöns östra sida och Asako uppfattade det som om tåget gick i samma riktning.

”På den här sidan är det gott om raps- och vickerfält. När de blommar på våren och regnbågen visar sig får man verkliga lyckokänslor”, sade mannen.

”Det måste vara vackert”, svarade Asako.

”Det är något mystiskt med vinterns regnbåge. Det är som om tropikernas blommor skulle visa sig när det är kallt, som om en kung skulle bli kär efter det att han blivit avsatt. Det är kanske därför regnbågen har brutits av från sin källa …”

Precis som mannen hade sagt var regnbågen avbruten. Det var bara den nedre delen som visade sig, högre upp försvann den in i de snöfyllda moln som täckte himlen mot strandlinjen på andra sidan sjön. En ljusstrimma tog sig fram ut en spricka i molntäcket och reflekterades i vattnet.

Regnbågen sträckte sig bara så långt som denna ljusstrimma nådde. Det var en jättelik regnbåge som såg ut att stå rakt upp. Den andra änden av denna himlens pilbåge måste ha legat långt borta. Naturligtvis fanns bara den ena änden. Kalla den gärna en rot, men en regnbåge har ju inga rötter, den svävar. Det såg ut som om den kunde ha haft sitt ursprung på vilken sida av sjön som helst.  Det var inte tydligt om den övre delen försvann innan den försvann in i molnen, eller om den upplöstes dessförinnan.

Den svävande synvillan förstärkte regnbågens lyster. Dess sprakande vemod hade kanske kallat på molnen för att kunna gömma sig i himlen. Asako funderade fram och tillbaka under det att hon betraktade skådespelet.

Molnen var mäktiga. Högst upp var de blytunga. Vid strandlinjen på andra sidan tycktes de rulla tillbaka mot ett lutande djup, som var orörligt.Regnbågen visade sig inte mer under resten av färden mot Maibara.

Mannen tog ned en resväska från bagagehyllan. Den verkade vara fylld av saker till barnet. Blöjor var prydligt hopvikta, par om par. Det gick att se skära ombyten också.

”Ska jag …?”, frågade Asako när mannen såg ut att vilja byta blöjor på barnet, ”…hjälpa till?”, ville hon fortsätta, men det skulle ha låtit så konstigt. Hon svalde sina ord i stället.

”Nä, flickebarnet är jag nog vanare vid”, sade mannen utan att ens titta upp. Han lade en tidning på de varma vattenrören och en ny blöja på den i sin tur.

”Nämen!” Asako lät sig imponeras.

”Jag sa ju att jag var van”, skrattade mannen, ”har ni själv gjort det någon gång?”

”Nej, men jag fick lära mig det i skolan.”

”I skolan …? Ja, där får man nog lära sig ett och annat.”

”Jodå. Men det går ju att se hur andra gör det också. Vi är ju kvinnor …”.

”Det förstår jag. Annars tvingas man lära sig saker nuförtiden som ingen egentligen vill lära sig.”

Mannen kände på blöjan. Asako såg att det satt en adresslapp med namnet Ôtani på väskan.

Ôtani hade blivit van med det han höll på med. Han torkade flickan tre, fyra gånger. Asako tittade bort när hon såg att barnet var litet röd i skinnet. Ôtani lyfte på rumpan och satte dit en ny blöja utan att tveka när han väl hade vikt ihop den gamla. Så knäppte han knapparna i blöjbyxan.

”Inte illa”, sade en av passagerarna längre bort. Alla som kunde hade tittat på.

Ôtani svepte en filt runt barnet, stoppade ned den smutsiga blöjan i en plastpåse och tog fram en stor puderask från ena hörnet av resväskan. I asken, som var gjord av läder, låg en tunn plåtburk och i plåtburken en termos och en nappflaska med måtten väl markerade.

Resväskan var indelad i tre sektioner. Den ena sidan var avsedd för saker som var till för mjölken. I mitten fanns torra blöjor och ombyten och på den andra sidan plastpåsar.

Asakos känslor vandrade från beundran till att tycka synd om mannen. Men hon fortsatte att le medan hon tittade på när barnet drack mjölken.

”Ja nu har man fått skämma ut sig också”, sade Ôtani. Asako skakade på huvudet.

”Inte alls. Ni skötte er mycket bra.”

”Det är nämligen så att flickans mamma bor i Kyoto …”

”Jaså?”

Mamman är väl skild från den här pappan, tänkte Asako, men det passade sig inte att fråga.

Ôtani såg ut att vara kring de trettio. Tjocka ögonbryn och kraftig skäggväxt, som syntes även efter det att han hade rakat sig. Kinderna var blåvita mot öronen. Han verkade vara välvårdad. På de fingrar som höll om barnet kunde man också se svart hårväxt.

När barnet hade druckit ur sträckte Asako fram sötsaker gjorda av torkade plommon.

”Hon kanske inte får äta såna här?” frågade hon och visade dem för Ôtani.

”Jodå, såna tar vi emot.”

Ôtani tog en bit  och stoppade i munnen på barnet.

”Det ser ut att vara Sazare-kulor från Kyoto.”

”Ja, det är kejsarkulor.”

Asako väntade sig att få se hur barnets ena kind skulle puta ut och trodde sedan att hon hade svalt den hel när hon inte såg något, men barnet tuggade ändå i sig sötsaken på något sätt.

Avsnitt 3

II

”Hoppas året skall bli bra”, sade Ôtani när de steg av tåget vid Tokyo station. Det var något man brukade säga till varandra de sista dagarna på det gamla året. Det var ord som kändes bra.

”Tack detsamma. Hoppas ni också får det bra. Barnet med …”, svarade Asako. Hon tänkte på regnbågen vid Biwa-sjön. För Ôtani måste det förstås bara ha varit ett sätt att säga farväl till någon han inte kände.

”Var är far någonstans?” var det första Asako frågade sin äldre syster när hon kom hem.

”Ute”, svarade Momoko korthugget.

”Är han?”

”Det fattar du väl?”

Asako sjönk uttröttad ner vid hibachin (hibachi 火鉢 är en kruka med glödande träkol i, övers. anm.) och började knäppa av sig sin kappa, samtidigt som hon iakttog sin syster.

”Ska syster också gå ut?”

”Ja.”

”Va?” Asako reste sig hastigt upp och gick ut i korridoren.

”Han är inte hemma har jag ju sagt … Gå och titta i hans rum om du vill, men det är ingen som är där” sade Momoko med hög röst.

”Ja, men …” mumlade Asako, utan att Momoko kunde höra det. Asako öppnade skjutdörrarna till faderns rum och släppte in ljuset.

”De vita kamelian från Iga ser hängig ut …”, sade hon och tittade på blommorna som låg på golvet. Hon gick in i rummet. Målningen på väggen var densamma som hade hängt där när hon hade rest till Kyoto. Det var blommorna som hade förändrats. Hon tittade på faderns skrivbord och gick ut ur rummet igen. Det var litet ödsligt, men det kändes ändå bra att ha tittat in.

När hon kom tillbaka till vardagsrummet höll hemhjälpen på att plocka upp efter maten. Det verkade som om systern hade ätit middag ensam.

Momoko tittade på Asako. ”Var du och inspekterade rummet?”

”Nja, någon inspektion var det ju inte precis.”

”Känns det inte konstigt att komma hem efter resan och finna att nästan alla är borta?”, frågade Momoko lugnt. ”Gå och byt om. Badet är varmt.”

”Ja.”

”Vad du verkar frånvarande. Är du trött?”

”Det var inte så mycket folk på tåget. Jag hade det bra.”

”Jamen sätt dig här då”, skrattade Momoko och hällde upp te.

”Det hade ju varit bra om du hade skickat ett telegram och berättat att du skulle komma idag. Då hade ju far kunnat vara hemma.”

Asako sade ingenting.

”Far gick ut vid fyratiden och de här dagarna brukar han komma hem sent”, sade Momoko.

Asako sken plötsligt upp.

”Nämen syster, du har ju satt upp håret! Får jag se!”

”Nä, lägg av.” Momoko höll händerna över nacken.

”Nämen får jag se.”

”Nej usch.”

”Vad är det? Det gör väl inget. När gjorde du det? Titta åt andra hållet är du snäll”, sade Asako och tittade bakom systern. Hon höll ena handen på hennes axel.

”Nej, snälla, det är så pinsamt.” Momoko rodnade ända ned på halsen, men det tog inte så lång tid förrän blygseln försvann. Hon gav upp sitt motstånd och satte sig alldeles stilla.

”Nacken blir så kort. Det är konstigt. Jag passar inte i den här frisyren, eller hur?”

”Nej, det gör du visst det. Det är gulligt.”

”Gulligt är det knappast.”

Momokos axlar stelnade till. Den unge mannen brukade alltid lyfta upp håret i nacken på Momoko och kyssa henne där. Det var precis vad han hade gjort tidigare på dagen. Momoko  brukade alltid pussa honom i nacken så han hade väl tagit efter. Det var därför Momoko var så rädd att det skulle bli fel. Men det kunde ju inte Asako känna till. Hon tyckte visserligen att det var litet märkligt att se systerns bara nacke, nackhåret var verkligen kort, men det såg fräscht ut. Halsen såg ut att vara smalare än vanligt, och längre. Nackgropen var djup och tecknade sig som en svag skugga.

Asako lyfte upp de hårstrån som hade fallit ned med sina fingrar.

”Nej, usch”, ropade Momoko och lyfte på axlarna. ”Du är så kall.”

Det var alldeles för likt den känsla hon fick när den unge mannen brukade vidröra henne med sin mun. Den yngre systern drog tillbaka sin hand i förvåning.

Beröringen kom litet för nära Momokos hemlighet, det vill säga den verkliga anledningen till att hon hade satt upp håret i nacken. På grund av att Asako hade kommit skulle det bli svårt att gå ut och träffa honom. Hon blev mer och mer irriterad på sin syster och började rikta sitt missnöje mot henne.

”Asako! Du har ju kommit hem från Kyoto. Ska du inte ringa till far så fort som möjligt?” sade hon och vände sig om. ”Tror du inte att jag förstår? De behöver inte dölja den verkliga anledningen till att du åkte. Det var inte sant att du åkte dit för att prata äktenskap. Du bara hittade på att du skulle till en väninnas hus. Var det inte så?”

”Nej, jag har inte hittat på.”

”Nä, du kanske inte har hittat på att du skulle till en väninnas hus, men orsaken var en annan.”

Asako slog ned blicken.

”Ska jag säga som det är? Ska jag berätta?” Momokos röst blev skarp. ”Hittade du den yngre syster som du åkte till Kyoto för?”

Asako ryckte till och tittade på Momoko.

”Hittade du henne, eller?” Asako skakade på huvudet.

”Inte?” Asako nickade bekräftande.

”Jaså?” Momoko undvek den yngre systerns stirrande ögon. ”Det var ju bra att du inte gjorde det. Tycker jag i alla fall”, sade hon som om hon hostade fram sina ord.

”Syster!” ropade Asako. Tårar började rinna.

”Vadå?

”Men far vet ju inte, att jag åkte till Kyoto av den anledningen …”

”Jaså, det tror du?”

”Det gör han inte.”

”Jaså, minsann. far är bra på att räkna ut saker och ting. Om jag kunde räkna ut var du var någonstans så …”

”Har far sagt något till syster?”

”Tror du att han skulle säga nåt? Nu är Asako lite korkad.”

Momoko tittade på Asako igen. ”Gråt inte. Sluta. Det är inget att gråta över.”

”Nej, men , jag tänkte att det var bättre att åka utan att säga nåt. Det kanske var fel? Förlåt jag sa inget till syster heller.”

 

Avsnitt 4

Asako fortsatte att stirra på Momoko.

”För vems skull reste Asako till Kyoto? För fars skull …? För min skull …? För Asakos mors skull …? För lillasysters skull … ?

”Det var inte fråga om att resa för någons skull.”

”Eller kände du kanske en moralisk förpliktelse?” Asako skakade på huvudet.

”Nåja, låt oss glömma det här nu och kalla det ett utslag av Asakos sentimentalitet”, fortsatte Momoko. ”Att Asako åkte och letade efter sin yngre syster i Kyoto berodde nog på känslor av kärlek. Oavsett om du hade hittat henne eller inte och oavsett om du hade lyckats förmedla kärleken eller inte, drevs du av sådana känslor. Det är bra för både henne och  för dig. Om du träffar henne nästa gång kommer kärleken tillbaka igen. Så vill jag se det i alla fall.”

”Syster!”

”Vänta lite … Varje människa simmar på sitt sätt. Det finns vatten som ger en damm sin speciella karaktär. Det är lite tveksamt att komma utifrån och tvinga sig på någon som är från Kyoto utan att tänka sig för. Vad ska man säga om det egentligen? Syskon är en bra utgångspunkt för att lära känna andra människor, men det vore bra om Asako också tänkte efter lite.”

”Men vad tycker far egentligen?”

”Jaa, var och en har sina erfarenheter, sitt hjärtas djup i tiden. Var och en har sitt djup, brukar han ju säga. Jag tror inte att det är något som Asako förstår, men så är det väl med far också.”

”Är det inget som far brukar prata om?”

”Jodå, när det passar honom som sämst pratar han”, fnittrade Momoko. ”Man måste ge sig den tid som krävs för att få reda på något om människors förflutna, eller om deras framtid, för att komma åt deras inre tankar.”

Asako nickade. Momoko iakttog hur hennes ansiktsfärg ändrades. ”Din mamma tänkte själv mycket på barnet i Kyoto innan hon dog. Var det inte därför du åkte till Kyoto?”

Asako kände sig mycket träffad.

”Men ingen vet vad hon egentligen tyckte innerst inne. Din mor var verkligen en vänlig människa, som också hade hjärta för ett barn utanför äktenskapet och som inte höll det på avstånd. Om barnet i Kyoto ändå skulle tas upp i familjen efter Asakos mors död kände hon säkert att hon ville lösa det hela medan hon ännu var i livet. Annars hade det varit för sorgligt. Det hade egentligen ingenting att göra med vad som fanns längst där inne hos henne. Och så ville Asako åka till Kyoto som mos goda lilla dotter. Vad dumt.”

Asako höll för ansiktet och började att snyfta. Till slut brast hon ut i gråt.

”Så var det slut på det här pratet. Nu ska jag gå ut.”

Asakos axlar rörde sig up och ned när hon grät. Momoko fortsatte sitt mästrande.

”Gråt inte! Då kan jag ju inte gå ut.”

”Syster!”

”Låt mig gå för Guds skull. Det kanske är synd om Asako, men … ta ett bad. Jag skall inte vara borta länge.”

”Ja, visst.”

Asako fortsatte att gråta och ramlade nästan omkull när hon lämnade vardagsrummet. Hon satte sig tårfylld vid badkarskanten. Hon kunde höra ljudet av porten som slog igen efter Momoko, sedan fortsatte hon med sitt gråtande. Momoko brukade alltid säga ‘Asakos mor’ och hon var verkligen Asakos mor, inte den mor som hade fött Momoko. Asako tänkte på vad som stod i hennes mors dagbok.

I dagboken fanns en passage som beskrev vad fadern hade sagt om Momoko: Att Momoko blev kär i den ene mannen efter den andre ‘berodde troligtvis att hon hade blivit så illa behandlad av den förste mannen hon hade varit med’. Det kanske rent av var så att hon hade haft ett lesbiskt förhållande i skolan. Eller att hon inte räckte till som kvinna.

Det var bara tvivel. Varken far eller mor visste något, hade modern skrivit. Nuförtiden var det också så lätt att fresta unga vackra pojkar, hade far skämtat. Hon undrade om han hade menat allvar.

”Den ene after den andre” var kanske en överdrift, om det nu var fars eller mors uttryck, men Asako hade redan sett tre män som Momoko hade haft sällskap med. Asako blev både skamsen och rädd när hon tänkte på moderns dagbok. Hennes gråt upphörde.

Avsnitt 5

Drömmens ruiner

I

I Atami blev det mycket vanligt efter kriget att villor som tidigare hade tillhört kejsarfamiljen, aristokratin eller industriledarna hade gjorts om till värdshus. Tsubaki-ya, ‘Värdshuset Kamelian’, var tidigare en sommarvilla som tillhörde en prinsfamilj. Prinsen i fråga var dessutom amiral i flottan.

Asakos far pekade genom bilfönstret strax innan de kom fram till Tsubaki-ya.

”Där, i de där villorna som inte riktigt ser ut som värdshus, ser du de där två värdshusskyltarna, bredvid varandra? De som står mitt emot varandra … Det där huset på ena sidan tillhörde en prinsfamilj, det andra tillhörde en markis som en gång var en del av kejsarhuset, men som sedermera sjönk i rang. Han skadade benet under kriget. Nu är han utpekad som krigsförbrytare och har blivit dömt till straffarbete, sägs det.”

När pappan hade stigit ut ur bilen stod han kvar en stund framför porten till Tsubaki-ya och såg sig omkring.

”Förr promenerade jag ofta här och stod ibland och tittade på villan genom porten. Man fick aldrig gå in. Porten var alltid stängd.”

Vägen gick upp mot villan och en plommonträdgård. Man kunde också vandra vidare till Jikkoku-passet, ‘De tio distriktens bergspass’. Det lilla berget på höger sida var sänkt i skymningsmörker, men genom de mörka tallarna steg en vit ånga från de heta källorna. I det svaga mörkret såg det ut som om levande väsen rörde sig.

”På det här berget finns också industrimagnaten Fujishimas villa. Inte kan man tro att det finns något hus där? Det är helt gömt i berget. De byggde det så att man inte skulle kunna se det från något håll”, fortsatte han.

”För att ta sig till huset måste man ta sig igenom en tunnel .. och det sägs att det satt en stor järndörr vidd mynningen till tunneln. Det var ju under kriget … De var nog mest rädda för inhemska våldsamheter kan man tänka.”

Vägen var byggd så att den följde berget där det var som bredast. Tsubaki-ya låg vid foten av berget. Huvudbyggnaden hade två våningar om man betraktade huset från vägen, men tre våningar om man såg det från trädgården.

”Annexet Inaka-ya, ‘Värdshuset på landet’, är tystare, så vi har iordningställt ett rum åt er där”, sade värdshusvärden och ledde dem på en stenbelagd stig som gick dit.

”Vad är det för blommor?” frågade Asako när hon stannade till.

”Det är körsbärsblommor”, svarade värden.

”Körsbär? Är det kan-zakura, körsbärsträd som blommar när det är kallt? Nej, det kan det inte vara …”

”Nej, kan-zakuran blommade i slutet av januari i år. Den har redan blommat ut.”

”Vet far vad det är för körsbärsträd?”

Pappan såg ut att ha funderat på saken sedan Asako hade ställt frågan, men kom inte på något bra svar. ”Vad kan det vara? Jag kommer inte riktigt på det just nu. Men någon sorts kan-zakura måste det vara.”

”Jodå, det är en sakura där bladen visar sig först och blommorna sedan”, förklarade värden. ”Blommorna hänger nedåt. Det ser ut som om de är vissna redan när de blommar som bäst.”

”Verkligen? De liknar kaidô-blommor, en typ av äppelblom.”

Det var som Asako trodde. Körsbärsblommorna de tittade på var röda. De blommade i mjuka klasar. Och löven var redan framme. Det såg ut att vara kaidô.

Skymningen var vacker, om än litet molnig. Blommorna tog plats i den mer tveksamma grönskan.

”Titta, änder vid källvattnet”, ropade Asako.

”Man kunde se mexikanska vildänder vid markis Igas damm här bredvid förut. Undrar var de är nu?” sade fadern.

Körsbärsblommorna stod vända mot källvattnet. Vid dammen fanns en annan byggnad som såg ut som om den flöt på vattnet. Det var tehuset. Det var baron Narita, också han från en känd industrifamilj, som hade byggt det, visste värdshusvärden att berätta.

”Jag skulle gärna vilja titta på det, om det inte är några gäster där nu”, sade fadern.

Asakos far, Mizuhara Tsuneo, var arkitekt och hade alltid haft ett engagerat intresse för de rika och ärofyllda familjer som efter kriget fick se sina hus omvandlade till värdshus och restauranger. Till och med kejsarens yngre brors hem hade gjorts om till ett värdshus, i Zushi. Och den gamle statsmannen och feodalherre Yamagatas villa hade gjorts om till värdshus i Odawara.

Det fanns hur många exempel som helst på detta. Men alla var ursprungligen byggda som bostäder och passade egentligen illa som värdshus eller restauranger. Mizuhara hade flera gånger blivit ombedd att ge råd vid ombyggnadsarbetena.

 Avsnitt 6

Tsubaki-ya kunde endast ta emot åtta gästande par åt gången, även om man räknade samman huvudbyggnaden, annexet och tehuset. Ändå var trädgården stor. Asako tyckte inte att annexet Inayaka-ya riktigt passade som en del av ett onsen-värdshus.

”Men här är lugnt och skönt. Det är som att ha kommit till ett bondhus på landet. Det känns familjärt på något sätt …”

”Ja, verkligen. Inga utsmyckningar. Det känns uppfriskande.”

Det var ett i själva verket ett hus som hade transporterats dit från landsbygden och restaurerats. Men det fanns ingenting i huset som kändes konstlat.

”Så naturligt och fridfullt …”, sade Asako och såg sig om i rummet. ”Nämen, titta, inte ens en ranma (en snidad avlång träpanel ovanför de skjutdörrar som skiljer två rum).”

Ett rum som var åtta stråmattor stort var avgränsat från ett annat rum som mätte sex mattor med hjälp av en trädörr. I dörren fanns ett två fot högt pappersfönster insatt. På sidorna som vätte mot syd och väst fanns små fönsterlösa skjutdörrar av papp, inte högre än att de nådde till midjan.

Det trä som fanns i såväl skjutdörrarna som i taket var sotfärgat. Det fick lampfötterna att också se mörka ut. Pelaren till alkoven och golvet inne i den var de enda ställena där träslaget var av en annan färg. Stråmattornas ytor verkade vara av det grövre slaget.

Mizuhara bytte om till en vadderat kimonojacka och gick ut i trädgården för att ta sig en titt på tehuset. Asako fick inte tid till att ta på sig något annat.

Till sexmattsrummet i annexet hörde också ett litet terum som var fyra och en halv matta stort. Ett badrum och ett riktigt kök fanns där också, inte bara ett handfat med rinnande vatten.

”Här kan man ju bo”, sade Mizuhara och klev rakt ut på den lilla bron där man kunde se upp mot huvudbyggnaden. Den var byggd i västerländsk stil. Mizuhara hade inte kunnat titta på vare sig huset eller trädgården på mycket länge. På det platta området i trädgårdens utkant fanns en hundkoja med en mycket imponerande hund i.

”Vilken stilig Akita-hund” sade Mizuhara och gick fram och klappade den på huvudet.

Hunden hoppade upp med frambenen på honom. Det verkade vara det sätt den hälsade på alla gäster. Den hade en svagt brunfärgad päls. Öronen pekade rakt uppåt och den litet mörkare svansen var böjd som på en spetshund. Mizuhara tog tag i öronen och kramade huvudet. Det var en mycket fin hund och Mizuhara ville ropa högt så att det hördes över hela Atami att man borde veta och visa uppskattning över att det fanns en äkta Akita i grannskapet.

”Jinchôge-busken … den har en så söt, vårliknande doft. Den blommar redan”, sade Asako. Det var en doft av välbehag som hon ville sprida vidare.

”Titta, kan far se hur Nanten-bambun skjuter skott under de röda plommonblommorna? Är de inte lite sena förresten?”

”Jo, det stämmer. De vita har redan blommat ut i stort sett.”

”De lever verkligen upp till sin röda färg. Det är som om de vore små kardinalfärgade persikoblommor.”

Man brukar säga att kvinnor som är begränsade till sina liv i hemmen njuter av den minsta lilla resa. Att resa tillsammans med de närmaste ger också en känsla av trygghet och passar många av dem. Mizuhara hade sett det hos sin hustru och det verkade som om dottern Asako var likadan. ”Nej så söt”, sade hon när hon upptäckte och grep tag i en citron . Det fanns bara en citron på trädet och den var liten och grön.

”I markis Igas trädgård här bredvid fanns det mimosablommor som blommade när jag var där. Undrar vad det var för månad. När man kom till trädgården gick det vita påfåglar på gräsmattan och på kanten av den lilla dammen satt två eller tre mexikanska vildänder. De verkade frysa och såg inte så pigga ut, så det måste nog ha varit vinter. Ja någon damm var det inte precis, mera ett varmt utomhusbad. De födde upp havsänglar där också. Det var populärt med tropiska fiskar och dem kunde man köpa på varuhusen. När markisen ville pröva att låta de leva i det varma vattnet visade det sig gå jättebra. De växte och blev stora. Mimosorna med. De kanske inte är så ovanliga idag, men första gången jag såg några var hos markisen. Han var intresserad av allt möjligt. Och i hans stora badhus flög det omkring tropiska fåglar.”

”Verkligen?”

”Han var speciellt intresserad av tropikerna. Vid det rinnande vattnet i badet lade han ut stenar från som han hade hämtat ända från Amazon-floden.”

Fadern gick i riktning mot markisens ägor under det at han pratade.

Asako lät inte så övertygad. ”Från Amazon-floden?”

”Just det, från Brasilien. Röda stenar var det. När de stoppade ned dem i det varma vattnet släppte tropikfiskarna sin spillning över dem. Vid ena muren växte massor av tropiska växter också. Det var överväldigande grönt och fullt av blommor. Även inne i badhuset. Sidan som vätte mot trädgården bestod bara av en stor glasruta. Det gick visserligen inte att se igenom den, men det blev väldigt ljust på dagen. För oss skygga japaner blev det kanske litet väl ljust och det var många som tyckte att det inte var riktigt passande. Men det gav onekligen en känsla av att befinna sig i tropikerna. Högt till tak var det också. Och stolar fann utplacerade litet här och där. Man kunde röra sig alldeles naken och lägga sig var som helst. Och förstås glida ned i det varma vattnet och koppla av. Man fick inte vara blyg. Men kröp man ned i vattnet var det ju bara huvudet som stack upp.”

Från den högra sidan av Tsubaki-yas huvudbyggnad kunde man skymta den vita markisvillan litet svagt i mörkret.

”Den var mycket vitare förr. Men man tyckte att den skulle bli ett alltför lätt mål för flygbombningarna och det ledde till en hel del bråk. Man kunde ju se den från långt håll. Hur som helst, villan gav ett alldeles för skrytsamt intryck ändå. Den var någon form av protest. När markisen kom tillbaka från att ha varit i väst lät han dra upp alla träden i trädgården. Han tog bort alla stenar och anlade gräsmattor i stället. Han kanske inte precis ville bryta med tidigare genrationer, men han omvandlade ändå en typisk japansk trädgård till en typisk västerländsk. Det ursprungliga huset lät han också riva utan krusiduller. Han ville ha en villa som var typisk för varmare breddgrader och leva som man gjorde i tropikerna. Inomhustemperaturen höll han mycket hög året igenom, sjuttio grader i det varmvatten som leddes i rör under golvet och i väggarna. Det gjorde att det blev sprickor. Han hade inte forskat ordentligt kring vilka träslag som kunde tåla värmen bäst. När jag kom in i huset första gången kändes det inte bra.”

”Var det verkligen hela sjuttio grader?”

”Det kanske det inte var, men det kändes så. Markisen gick omkring och dikterade i bara skjortan, även mitt i vintern. Han hade tagit med sig två maskinskriverskor från USA, andra generationens japaner. Det han skrev var på engelska och han brukade skicka sina texter till tidskrifter i utlandet.”

”Jaså? Var han forskare?”

”Ja, han var biolog. Men han brukade jaga också. Och en gång var han i Egypten och reste runt i ett litet flygplan. Han var en aristokrat som höll sig borta från Japan så mycket han kunde. Han var dessutom mera känd utomlands än här. Han tyckte det var för trångt i Japan. Till och med deprimerande. Den här herrgårdsliknande byggnaden bröt därför medvetet mot omgivningen …”

Mizuhara och fortsatte ”… men det blev ju hans fall också, självklart.”

Mizuhara tittade upp mot ett cylinderformat torn, där det fanns ett rum.

”När jag besökte honom fanns det en kolibri där. Från början var det två stycken, men en hade dött.”

”Det sägs att de flyger så snabbt att man inte kan se vingarna. Den är väldigt liten, eller hur?”

”Just precis.”

Lyktorna i Tsubaki-ya tändes och lyste nu upp trädgården. Mizuhara tog det som en signal att de borde gå tillbaka.

”Jag fick till och med se deras sängkammare. Den vackra sängen och toalettsakerna var onekligen annorlunda, men det märkligaste var skorna. Om man drog undan en gardin vid sidan av sängen kunde man se skohyllor med fyrtio, femtio par skor som tillhörde markisinnan. Hon var också en andra generationens japanska, uppvuxen i USA. Det kanske förklarade hennes intresse för skor. Det var ju deras livsstil. Sängkammaren var precis som badrummet, helt otänkbart för vanliga japaner. Stora halvmåneformade fönster. Mycket ljust och färgrikt.”

Mizuhara tvekade en kort stund, men fortsatte sedan att prata om det annorlunda köket och tvättstugan. De gick förbi tehuset och över bron vid dammen igen.

”Åh, nu minns jag. Det där körsbärsträdet kallas kôkan-zakura, ‘röd-kallt körsbärsträd'”, sade han och skrattade till.