Med regnbågen som sällskap, 7-14

Avsnitt 7

”Ska jag skrubba far på ryggen? Undrar hur många år det är sedan jag gjorde det sist …”, sade Asako och tvättade sig själv på överkroppen. Fadern låg nedsänkt i karet med det heta vattnet och använde kanten som huvudstöd.

”Ja, just ja, jag tvättade ju till och med Asakos tår när hon var liten. Kommer Asako ihåg det?”

”Ja, det gör jag. Men så liten var jag inte.”

Fadern slöt ögonen.

”Jag tänkte att det kanske börjar bli dags för Asako att bilda familj. Jag funderar på hur jag ska ordna det.”

”Va? Familj …?

”Just det.”

”Vem ska jag bo med? Eller ska jag bo ensam?

Asako fortsatte att tvätta sig medan hon pratade. Hon uttryckte sig försiktigt, men det hon sade verkade ha effekt på faderns resonemang.

”Finns det ingen som du skulle vilja bo tillsammans med än?” frågade han, som om han ville pröva sina tankar.

”Nej, det gör det inte.” Dottern tittade på sin far.

”Nåja. Asako kan bo ensam om hon vill. Eller helt låta bli, det spelar ingen roll. Men det kanske blir lättare om Asako får ett eget hem. Jag är ju arkitekt och skull vilja ordna det så att mina döttrar får var sitt hus, som ett slags testamenterat arv.”

”Hus som ett arv ….?” frågade dottern utan att verka särskilt entusiastisk. Hon skakade på huvudet. ”Nej, det vill jag inte”, sade hon och klev ned i badet. ”Vad kallt det har blivit.”

”Det är okej. Som jag brukar säga, det blir aldrig som man har tänkt sig, men arkitekter tänker på ett speciellt sätt. De har inte så stort handlingsutrymme. Den som beställer ett hus bestämmer också var huset ska byggas, vilket material det ska vara, vad det ska användas till, storlek och kostnad. Sedan ska snickarna, murarna och möbelexperterna säga sitt … Hittills har nog markis Igas självupptagenhet tagit priset. Vad jag menar med ett testamenterat arv är ett hus som blir precis som jag vill ha det. Att jag får det som jag har tänkt från första början. Det får man nästan aldrig.”

Det verkade som om fadern ändå ville undvika ordet testamente på grund av det vemod det förde med sig.

Fadern slogs av hur vacker hans dotter var. Han tänkte också på Akita-hunden i trädgården. Det var visserligen inte särskilt passande att jämföra sin egen dotter med en hund, men levande varelser var så vackra, tyckte han. Hundens skönhet var förstås av ett helt annat slag.

Hunden var fastbunden i sin koja. Djur byggde inga egna hus, men de bon som djur byggde var tillverkade på ett naturligt sätt och var inga komplicerade arkitektoniska strukturer.De förstörde inte den naturliga miljön genom att vara anskrämliga. Stadskulturen runt Atami var ett bra exempel på hur mänsklig arkitektur kunde förstöra miljön. Området gick inte längre att rädda. Vetenskapens framsteg bidrog onekligen också till människans elände och det var tveksamt om den moderna arkitekturen ökade den mänskliga lyckan. Mizuhara hyste ofta en hel del tvivel. Arkitekter världen över tvivlade ofta på den samtida arkitekturen och frågade sig om de moderna husen skulle kunna bli något som senare generationer kunde uppfatta som vackra, lika vackra som de själva kunde tycka äldre strukturer var.

När Mizuhara betraktade sin dotters vackra kropp undrade han å andra sidan hur han skulle kunna skapa något hus som passade denna vackra varelse. Han förvånades över sin brist på självförtroende. Han hade kanske glömt allt det fina som fanns alldeles intill honom. Det han älskade. Han hade tvingats lämna sitt eget hus på grund av en eldsvåda och den nuvarande bostaden var bara temporär.

Att skapa ett hus som passade en kimono, som i sin tur passade dottern, var knappast möjligt för en enkel människa som han själv, tänkte han. Det var bara gudarna som hade förmågan att skapa naturlig skönhet, och en nakenhet som föll sig lika naturlig som hos djuren. Det var den utgångspunkt som arkitekterna hade gemensamt. Hur som helst, det var många år sedan Mizuhara hade delat bad med Asako. Och om det var någon som skulle kunna skapa ett hus som passade dotterns dagliga liv var det hennes far. Vem hon skulle dela huset med var något som han för tillfället fick sluta tänka på.

I det trånga gemensamhetsbadet var det snarare fadern som började känna sig besvärad och han höll sig på sin kant. Synen av dottern gjorde att han hade börjat tänka på den tid som flytt och på sitt testamente. Han klev klev upp ur badet och återvände till rummet. Han fann en kvist från jinchôge-busken på bordet, en kvist som dottern hade lagt där. Hon tyckte uppenbarligen om att vara på värdshuset, men hur var det med honom själv? Det gick att höra hur gästerna på våningen ovanför pratade om den skicklige shamisen-spelaren Shinnai-Onoe-Itahachi. Geishan som var där lät inte som om hon var särskilt ung.

Asako klev i sin tur upp ur badet och gick mot spegeln. Det var också länge sedan fadern hade kunnat se sin dotter göra makeup.

”Far”, ropade Asako från spegeln, ”vad ville far egentligen säga förut?”

”Va?”

”Far verkade ha något att berätta, var det inte därför far lät mig följa med. Det gör mig lite orolig.”

Fadern teg.

”Hur många hus ska far egentligen konstruera som testamente? Två? Tre?”

”Vad menar du?”

”Om det bara är Asako och storasyster blir det ju bara två. Men har inte far en dotter i Kyoto också?”

Fadern såg plötsligt bestört ut. Lyckligtvis kom just då uppasserskan med maten. Asako satte sig vid hibachin och fingrade på kvisten medan maten dukades upp. Jinchôge-busken har små tubformade blommor som är åt det lila hållet. På insidan lyser den skära färgen svagt. Fadern fäste också blicken på blommorna.

 

Avsnitt 8

III

Gryningen glittrade i havsvattnet vid Nishiki-ga-ura, ‘Brokadbukten’.

”Hörde du hur Akita-hunden skällde i natt?” frågade Mizuhara.

”Nej, det gjorde jag inte.” Dottern Asako hade just avslutat sitt morgonbad och satt åter vid spegeln.

”Man kunde verkligen höra dess latenta styrka i skallet …”

Fadern började åter prata om markis Inga. Bredvid honom hade det bott en berömd aristokratfamilj, men strax före kriget hade familjemedlemmarna förlorat sina privilegier. De ansågs vara sedeslösa och ha skadat den aristokratiska äran. Eftersom  alla titlar togs bort och egendomar konfiskerades efter kriget var det nog lättare att acceptera sitt öde om man redan hade råkat illa ut innan kriget var slut.

När Mizuhara åter hade varit och tittat på Igas villa tycktes han vilja återvända till det förflutna, till den tid som minnena av terummet och tehuset framkallade. Men även grannvillan, den som ursprungligen hade tillhört kejsarfamiljen och det hus de nu sov över i tycktes dra hans tankar till Igas förflutna och Mizuharas egen livsstil tidigare. I atombombernas ruiner fanns även en arkitekts öden begravda.

”Överge detta hus, och även nästa.” Mizuhara tänkte på det buddhistiska ordspråket.

När de hade lämnat Tsubaki-ya och promenerat runt staden en stund klev de på en sightseeing-buss som skulle till Moto-Hakone. När de väl hade passerat Jikkoku-passet kunde de se sjön Ashi i närheten av Hakone-passet. Snön låg kvar på Futago-yama (‘Tvillingberget’), Koma-ga-take (‘Schackpjäs-klippan’) och Kami-yama (‘Gudarnas berg’).

”Har plommonträden blommat än här i bergen?” frågade Mizuhara den mötande värdshusvärden från ‘Värdshuset i bergen’, samtidigt som de gick från bebyggelsen i Moto-Hakone förbi de höga cederträden i riktning mot Hakone-jinja, shintôtemplet.

”Inte än, det är tio graders skillnad mellan Atami och Hakone”, svarade värden.

‘Värdshuset i bergen’ var tidigare industrimagnaten Fujishimas sommarbostad. Vid infarten till residenset låg tjänarnas väntrum, garaget och båthuset. Men rummen de förevisades var förvånansvärt enkla.

”Det är verkligen anspråkslöst, som en liten stuga i bergen. Fanns det inte något särskilt hus för de företagsanställda?” frågade Mizuhara samtidigt som hans satte sig vid kotatsun, det lilla bordet med ett täcke under bordsskivan där det också fanns en värmekälla. Skjutdörrarna mot den öppna verandan var  shôji, med rispapper i stället för glas som rutor. För att avskilja rummet från ingången och nästa rum hade man satt in nya dörrar av cederträ. Urpsrungligen hade det nog suttit fusuma där, skjutdörrar av papp där.

De bjöds in att dricka te i salongen, som verkade alldeles nybyggd. Uppasserskan stillade Mizuharas nyfikenhet när hon förklarade att det hus i västerländsk stil som hade legat där hade brunnit ned året innan, i mars. Det var Fujishima-familjens drömhus som hade gått upp i rök.

De gick ut för att betrakta den jättelika trädgården. På andra sidan en samling rhododendron-buskar låg tehuset med ett antal azaleor framför. När de gick igenom en    dunge med cederträd och ut på en upphöjd gräsmatta fanns en bänk under ett cederträd som fungerade som ett slags paraply. På soffan fanns en skylt med texten ”Det självständiga cederträdet”.

Värdshusvärden pekade mot strandkanten: ”Där borta har ni de fyra cederträden. Gräsmattan är badmintonbana.”

”Nämen! Är det storasyster?”

Asako gav ifrån sig ett dämpat rop och höll upp händerna mot bröstet, som för att kväva rösten.

”Skrik inte! Titta inte”, viskade fadern med en röst som var tydligt påverkad.

På en bänk vid de fyra cederträden satt Momoko och höll om axlarna på en ung man. De hade blickarna fästa ut över insjöns vatten.

Värdshusvärden guidade dem vidare mot en annexbyggnad och en lantbyggnad, men Mizuhara hade svårt att samla tankarna.

”De har lagt på hundra år för utlänningarnas skull”. försökte han skämta.

”I det här lanthuset ville Fujishima bjuda sina gäster på riktiga lanträttet”, förklarade värden.

Plankorna i stallet verkade vara transporterade dit i efterhand och aldrig någonsin ha utsatts för hästars avföring, men det hela gav ett ursprunglig intryck. Taket hade sjunkit in och genom glipor kunde man se Gudarnas berg. Mizuhara kände sig  frusen. Asakos ansikte var också litet blåaktigt.

Kvällen gick utan att de sade särskilt mycket till varandra. Mizuhara tänkte på hus, Asako på annat. Momoko måste ha velat undvika Yugawara och Atami, även de heta källorna i själva Hakone, för at ti stället ta in på det här Värdshuset i bergen.

Asako och Momoko hade olika mödrar och var inte särskilt lika varandra. Värdshuspersonalen skulle nog inte lägga märke till att var systrar. Mizuhara hade dagen innan sagt att han och Asako skulle åka till Atami och Momoko visste förstås inte att de nu också hade tagit sig till Hakones litet avlägsna delar.

Momoko kramade ynglingen bakifrån, inte tvärtom.

”Vad gråter du för?” frågade han dämpat.

”Jag gråter inte.”

”Jag kan ju känna dina tårar i nacken.”

”Jaså? Det är för att du är så söt.”

Ynglingen försökte byta ställning.

”Nej, nej. Sitt alldeles stilla …” viskade Momoko och betraktade det gräddfärgade draperiet. Rummen låg på var sin sida om receptionen. Momokos rum hade varit traditionellt japanskt, men nu var det omgjort i västerländsk still och en säng hade ställts in där.

 

Avsnitt 9

Flammornas färg

I

De kunde höra ljudet av en motorbåt där de satt i rummet och väntade på frukosten. Asako kunde inte låta bli att titta på sin far.

”Den ska nog också åka och hämta varor”, sade han. De hade båda sett en båt komma med leveranser kvällen före.

Genom de allt ljusare pappersfönstren i skjutdörrarna kunde Asako se ett gulaktigt sken fladdra. När hon öppnade dörrarna ut mot trädgården stod trädgårdsmästarn där och brände högar av vissnat gräs. Den sjudande hettan från elden bildade en stor ring på gräsmattan.

Sjön Ashi låg stilla. På andra sidan låg vattenbrynet fortfarande i mörker. Berget ovanför hade ännu inte fått någon färg. Det hade heller inte reflekterat någon kvällssol. Genom träden kunde de se båten färdas utmed den närmaste strandlinjen.

”Titta, det finns folk som åker båt fast det är så här kallt”, sade Asako. Trädgårdsmästaren  såg också ut över sjön. ”De åker fram och tillbaka med leveranser”, sade han.

”Levererar de varor med båt?”

”Det blir för tungt att ta dom landvägen. Det där är nog frun från byn här bakom.”

Morgondunklet började skingra sig mellan träden. De kunde ana en kvinna iklädd en sober kimono i båten.

”Jag skulle inte ha något emot att pröva att leva på det där sättet – åka och handla med båt”, sade Asako, som om försökte hitta något sätt att stilla sin oro.

”Stäng dörren, det är kallt”, sade fadern. Flammorna började åter att dansa i skjutdörrarnas nedre pappersfönster.

Även denna morgon kände Asako sig orolig och ljudet av motorbåten gjorde inte henne lugnare.

”Är det verkligen varutransporter? Båten igår var ju en roddbåt. Det där är ju en motorbåt.”

Asako var inte riktigt nöjd med förklaringarna och öppnade försiktigt en glipa mellan skjutdörrarna. Hon ville med ena ögat först försäkra sig om att  storasystern inte hade hunnit ut i trädgården innan hon öppnade dörrarna igen.

Motorbåten åkte i riktning mot Kojiri. Man brukade kunna se berget Fuji på andra sidan sjön, men det var molnigt. Båten de hade sett dagen före hade tråcklat sig genom stranddungarna, men motorbåten åkte rakt ut mot sjön som om den svepte reflektionerna av trädtopparna.

”Det är ju storasyster. Ja, det är hon, precis som jag trodde.”

Hon tog tag i skjutdörrarna. ”Det är hon. Det är dom där två. Far, de har gett sig ut på sjön fast det är så kallt. Storasyster har blivit tokig.”

Sjön var helt fri från vågor, varför motorbåten snabbt drog upp en vattensvans och försvann i fjärran. Momoko satt intull den unge mannen i fören. Vid bergen på andra sidan tecknade molnen en svag linje.

”Far …”. Asako vände sig om. Fadern undvek hennes vädjande ögon.

”Stäng sa jag ju.”

”Ja, ja.” Asako fortsatte att försöka följa båten med stona ögon.

”Asako, nu ber jag dig, stäng skjutdörrarna.”

”Förlåt”. Asako gick tillbaka till hibachin med sina tankar.

”Vad ska far göra?”

Pappan satt tyst.

”Vi kan väl inte bara lämna syster så där utan vidare? Det går fortfarande att höra motorbåten. Jag blir alldeles ifrån mig. Jag kunde inte somna igår kväll heller.”

”Ja, jag märkte det. Men jag ville se om jag kunde hitta henne här …”

”Jaså? Men hur ska far nu kunna hitta henne igen?”

”Det kanske jag inte kan, men igår, nej i förrgår, när jag sa att jag ville bygga ett hus åt dig sa du att jag skulle göra det åt storasyster också, eller hur?”

”Ja, jag frågade om det inte fanns en storasyster i Kyoto också och om det skulle vara två eller tre hus.”

”Nåja …” Fadern fick svårt att uttrycka sig.

”Jag skulle gärna bygga ett hus till Momoko också, men jag tvivlar på att hon skulle vilja bo i det.”

”Varför skulle hon inte vilja det? Skulle jag vara den enda som skulle bo i ett hus som far lämnade efter sig som ett testamente? Inte syster? Varför då?”

”Det har jag lite svårt att svara på. Det kanske beror på att det var med Asakos mor jag gifte mig.”

”Jaså?” Asako skakade på huvudet. ”Nej, jag vill inte höra talas om något sånt. Det är ju ganska fegt, eller hur?”

”Det kanske det är”, sade han nickande, som om han talade med sig själv. Men hans ord var tydliga. ”Jag hade två kärleksförhållanden, men gifte mig bara en gång. Det första barnet blev jag fråntaget, men inte det andra. Även om jag inte har pratat om det tror jag Asako känner till det.”

Asako hade svårt att få fram några ord.

”Varför blev far inte fråntagen det andra? Var det för att mor fanns?”

”Nej, så var det inte. Det var för att det första barnets mor dog. Självmord.”

Pappan pratade som om han ville kräkas upp gift. Dotterns sömnlösa ögonlock skuggades av ett vackert veck.

”Om far har tre döttrar med tre mödrar, innebär det att jag är det enda legitima barnet?”

”Ja, jag vet inte … hur man ska se på det … det är ju ett sätt att se på det, gärna det.”

”Det är synd om far.”

”Oavsett om man bor tillsammans, eller om man blir utestängd, så är ens barn trots allt ens barn. Det finns inget som kan klippa de biologiska banden.”

”Hur väl man än vill är det väl likadant med en styvmor. Hon kan väl aldrig vara något annat än en styvmor?”

”Nej, visst. Om både föräldrar och farmödrar bara tycker synd om ett barn är det nog mest synd om dom själva.”

”Men det är fars verk alltihop.”

”Ja, så är det visserligen, men människors öden går inte alltid att betrakta som räkenskaper.”

”Är den motorbåt syster åker med just nu också en ödets båt? Finns det inget vi kan göra åt det?”

”Det har jag inte sagt. Men menar Momoko verkligen allvar med den där pojken?”

”Det kan inte jag veta.”

”Hon är nog på gränsen, tror jag. Momoko har fått sin mors temperament och försöker hela tiden leva ut sina känslor. Hon kämpar på, ibland blir hon förtrollad av något, men den där pojken gör hon sig nog av med.”

”Även om hon skulle vilja göra sig av med honom … är hon seriös av sig. Men just nu har hon två pojkvänner. Far, den hon är med idag heter Takemiya. Att ha två stycken så där utan vidare … jag förstår mig inte på henne.”

Asako fick svårt att prata och drog ihop sina axlar. Hon verkade skämmas för sin syster. Pappan verkade litet tagen på sängen.

”Det är inte allvar. Så länge hon inte hittar de verkliga såren i sitt bröst går det nog inte att hindra henne från att leka med elden. Har inte Asako någon som känslorna svallar för?”

”Storasysters sår i bröstet … ? Det kanske är så att hon inte kan öppna sig för någon annan än hennes verkliga mor?”

”Det är nog snarare hennes vinnarinstinkt”, sade fadern undvikande. ”Om någon lever farligt, som om hon höll knivar i munnen, är det för att såren gör ont. Det är kanske som att ta självmord litet i taget. Jag vet inte vad jag ska tro.”

”Självmord? Skulle storasyster …?” Asako spetsade öronen och ryste med hela kroppen när hon hörde det ordet. Det skrämde henne.

”Far, det går inte att höra ljudet av motorbåten längre. Hon kanske har åkt ut på sjön för att ta livet av sig. Tänk om de ska begå dubbelt självmord?”

Asako reste sig omtumlad upp och öppnade skjutdörrarna.

”Tänk om det är så? Far, jag kan inte se båten längre.”

Fadern försökte låta opåverkad. ”Nej, dom har nog bara åkt för långt bort för att vi ska kunna höra det.”

”Långt? Vart då?” Asako tittade bort mot Kojiri. ”Jag kan inte se den. Det finns inte en bår på sjön. Jag går till stranden och tittar.

Hon satte på sig trätofflor som stod i trädgården och rusade iväg. Askan från släckta elden yrde kring hennes fötter.

 

Avsnitt 10

II

Det enda som hördes var det svaga ljudet av den fallande snön, som rörde lätt vid skjutdörrarnas pappersfönster. Eftersom det saknades fönsterrutor var det som om snöfallet letade sig in i rummet och kylde ner det i tystnad. När de strax före lunch lade märke till ljudet och öppnade skjutdörrarna hade det börjat snöa ordentligt. Bergen på andra sidan sjön var gömda i snö och vattenytan blev allt svårare att urskilja. Snön hade samlats på träden vid stranden och över gräsmattan låg ett vitt täcke.

”Nu är det nog bäst att åka tillbaka”, tänkte Mizuhara.

”Vi kan ge oss av när dom har åkt hem. Det är väl inte så roligt för far att stöta ihop med dom här. Syster skulle nog också bli alldeles ifrån sig.” Fadern log bittert.

”Det känns som om det är vi som gör fel. Som om vi gömde oss.”

”Ja, så är det. Ungefär som om far endast ville ta med sig mig på resan. Det är inte rätt mot syster.”

Medan de satt vid hibachin och väntade på att Momoko skulle lämna värdshuset kände Mizuhara hur kylan kröp upp utmed ryggen. Han förlorade sig i tankar kring sina tre döttrar och deras mödrar. De hade alla sina mammors ansiktsdrag och de tycktes också ha deras karaktärsegenskaper.

Men även om döttrarna hade vissa likheter med mammorna gällde detsamma även Mizuharas drag. Framför allt hans öron, hans hållning och tårnas form hade smittat av sig. Mödrarnas tre ansikten hade var för sig kombinerats med pappans drag på ett subtilt sätt.

Även barn som har fötts av samma mor, men med olika fäder, har naturligtvis också drag som både skiljer sig och liknar varandra, men i Mizuharas fall var de döttrar till tre olika mödrar, som var markant olika. Samtidigt som det där mystiskt gemensamma inte gick att förneka.

Tre kvinnor hade fött hans barn. Eller om man så vill, de tre kvinnorna hade fött sina egna barn och han råkade vara deras far. Inte ens nu, när han hade nått en ålder då han inte längre förväntades bli far igen kände han någon överdriven ånger över vad som hade hänt. Snarare en sorts tacksamhet över kvinnornas och himlens godhet. Att döttrarna hade kunnat utveckla fina sidor gick inte att bestrida. De var inte några syndens barn.

Mammorna till äldsta dottern Momoko och till Asako var döda. Kvar av dem var döttrarna och minnena av deras kärlek. Såväl Mizuhara som de två kvinnorna hade upplevt hur kärleken kunde skapa både smärta och vemod. Men för Mizuhara var det nu något som låg långt tillbaka i tiden. De döda kvinnorna var borta.

De tre döttrarna hade inte heller haft det lätt på grund av vad som hade skett. Men han trodde ändå på döttrarnas kärlek. Han visste inte vilka spår och hur djupt de sorger och glädjeämnen människan upplever sätter sig. Denna osäkerhet ökade med åren. Det var nog alla bara bubblor eller små krusningar på ytan av livets stora flöde.

Vad gällde mamman till dottern i Kyoto hade det varit ombytta roller. Innan hon blev mor till Mizuharas barn hade hon fött en annan mans barn. Och inte nog med det, ytterligare en man och ett barn skulle komma in i hennes liv. Denna kvinna levde fortfarande. För Momokos och Asakos mödrar hade Mizuhara varit den ende mannen i deras liv.

På ett sätt som är typiskt för människorna i Kyoto rådde inga bittra känslor mellan kvinnan i Kyoto, hennes dotter och Mizuhara. Snarare kände de en viss närhet till varandra.

Mizuhara visste att Asako hade  varit i Kyoto för att söka upp sin yngre halvsyster. Han ville prata om henne med Asako och hade därför bett Asako följa med på resan. Men i Atami hade Asako hunnit före med att ta upp frågan och i Hakone hade närvaron av Momoko rört till det. Asako hade ju redan listat ut hur det förhöll sig. Det kanske räckte med det?

Av de tre kvinnorna hade Mizuhara varit mest fäst vid Asakos mor. När även Sumiko, som hon hette, hade dött återstod bara kvinnan i Kyoto. Mizuhara var osäker på vad Asako skulle tycka och hade därför svårt att prata om henne. Hade inte Asako haft för avsikt att också träffa mamman till den yngre systern när hon hade åkt till Kyoto? Det subtila ljudet av fallande snö fick honom att känna en viss längtan efter kvinnan i Kyoto.

”Asako, om du slumrar till blir du förkyld”, sade Mizuhara och rörde vid hennes axlar. Asako öppnade sin rödsprängda ögon. Hon hade legat med ansiktet lutat mot armarna på hibachins kant.

”Har inte syster åkt än …? Det är nog bra om hon inte vet att vi är här. Det blir väl lugnare utan att hon vet något? Far skulle nog också bli lite ställd om ni träffades.”

”Det går inte att ta sig hemåt i den här snön.”

”Men syster är väl här, på värdshuset? Hon ger sig väl inte av och dör mitt i snöstormen?”

”Ska du börja nu igen …?”

”Jag trodde verkligen att de skulle ta dubbelt självmord. Far pratade ju om självmord också. Det var inte bra.”

Mizuhara kom att tänka på Momokos unga mor och hennes självmord. Han skakade på huvudet.

 

Avsnitt 11

III

Den unge Takemiya tog ett vedträ i vardera handen och lade in dem i den öppna spisen.

”De här är precis som dom vi hade i Karuizawa”, sade han med ryggen vänd mot Momoko. Det lät som om han läste repliker ur en teaterpjäs.

”Hade ni ett hus i Karuizawa?” frågade Momoko och fortsatte att titta ut över snön.

”Ja, det hade vi.”

”Hur känns det att tänka på det då? Bittert?”

”Nej, bittert är det inte. Inte det minsta.”

”Är du säker på det?”

Den unge mannen satte sig på huk och rörde i elden.

”Om man ska använda björk till ved ska man ta dom nedre delarna av stammen”, sade Momoko.

”Ja, då blir det vackert och brinner fint.”

”Ja, den här veden ska inte användas till att koka vatten med, eller för att värma upp badvatten ….”

”En hel annan sak, jag fick en gång en kyss av ryska, en dotter till en av motståndarna till revolutionen.”

”Va? Finns det någon som har kysst min lilla Miya före mig?” frågade Momoko och vände sig mot den unge mannens ryggtavla. ”Det var allvarligt, det kan jag inte tillåta. Var kysste hon dig någonstans?”

Han sade ingenting.

”Och var kysste min lilla Miya henne någonstans? Var det i en fjällstuga, vid en öppen spis kanske? …? Vad var hon för en? Dotter till en bagare? En rysk butik? Hon gammal var hon? Kan du inte berätta? Du får inte bara sitta tyst.”

”Jag ska berätta ikväll.”

”Ikväll? Hade du tänkt stanna en natt till?”

”Här snöar det ju. Jag åker hellre till Atami.”

”Nej, det går inte. Min far och min syster är där.”

Den unge mannen vände sig plötsligt om. Momoko tittade ut genom fönstret. Han vände också blicken mot snöfallet över sjön.

”Det snöar som bara den. Det är farligt att ta bussen på bergsvägarna. Det gör inget om jag ramlar ned i dalen och dör, men du kommer att överleva. Det är bara jag som kommer att dö. Det vill jag inte.”

”Varför skulle bara du dö?”

”Därför att du inte älskar mig.”

”Va?” Momoko tittade på honom. ”Kom hit.”

”Mm.”

Den ungen mannen kom och satte sig bredvid henne på bänken. Momoko vände hans axlar mot sig och lutade sig mot honom, som om hon ville hålla om honom mot sina knän.

”När den ryska flickan kysste lilla Miya, vad fick du för smak i din söta lilla mun?”

”Vad menar du?” Han såg förbluffad ut.

När kvinnor är kära doftar deras andedräkt på ett särskilt sätt, sögs det.” Momoko log mjukt. ”Men Miya måste ha varit liten då hon pussade honom. Hon måste ha gjort det helt plötsligt, eller hur?”

Hon lutade sig fram.

”Vilken kall näsa”, viskade han.

”Det är för att du inte är vid brasan.”

Han höll händerna om hennes hals och slöt ögonen.

”Miyas cigaretter luktar illa. Sluta och rök är du snäll.”

”Ok.”

”Gör det. Låt mig få känna doften av en som älskar första gången….”

Hon drog till  händerna som höll om henne. De korta hårstråna stacks, men de kändes helt naturligt oskyldiga. Ögonlocken och ögonfransarna luktade också fräscha. Hon drog den andra handens fingrar genom hans lugg. ”Lilla Miya är duktigt på att ljuga. Vad gulligt.”

”Jag ljuger inte.”

”Jaså? Är det sant det där med ryskan? Det hade varit så gulligt om det inte hade varit sant.”

”Jag är inte lika skicklig som du på att ljuga.”

”Jaså minsann.” Momoko höll om honom från sidan.

”Du är så lång. Du får inte bli för lång.”

”Nu är du helt omöjlig”, muttrade han och stärkte greppet om hennes hals med sin tumme.

”Miya, vet du hur man stryper någon? Vet du det?”

”Det är klart.”

”Ok, stryp mig då …” Momoko slöt ögonen och lutade huvudet bakåt.

”Du kommer att lämna mig, eller hur?”

”Nä, det kommer jag inte att göra.”

”Gör inte det.”

”En man som pratar om att bli övergiven, det är inte riktgt passande.”

”Du bara leker med mig, eller hur?”

”Tja.”

Momoko tog tag i hans händer och avlägsnade dem från sin hals.

”Det finns inte en kvinna i denna värld som bara leker med män. Jag vet det. Det kan du lita på.”

Momokos andning blev litet rosslig och tårar började välla fram. Röda märken från fingrarna syntes på halsen. Den unge mannen tryckte in sitt ansikte mot henne.

”Men du övergav ju Nishi efter att ha lekt med honom.”

”Har Nishi-san sagt det?”

”Javisst. Han sa att du var som djävulen själv. Att du var en trollpacka …”

”Han har ingen skam i kroppen. Det var inte jag som övergav honom. Var det inte han som bara utnyttjade mig kanske?”

”Men nu kommer du att bara kliva över mig?”

”Om det är någon som utnyttjar andra så är det Nishi själv. Han rymmer ju iväg med flickor ur samma årsklass och har sig. Eller hur?”

”Det är kanske för att du övergav honom. Hittade han inte dig på värdshuset i Ikao kanske?”

”Jag tycker illa om en person som kan ta med sig andra kvinnor till samma ställen där han har varit med mig.”

”Någon annan kvinna känner inte jag till.”

”Nähä. Nu pratar vi inte mer om Nishi tycker jag.” Momoko satte sin mun mot hans huvud. ”Vilket härligt hår. Det luktar mycket bättre än din mun. Vilka minnen det framkallar.”

Avsnitt 12

”Vadå för minnen?”

”Den tid när jag var ung och oskyldig …”

”Du …” Han höll undan huvudet. ”Du älskar ju ingen, eller hur?”

Momoko lyfte plötsligt upp sitt huvud, men satte sedan sin kind mot hans huvud igen. ”Det gör jag visst.”

”Vem älskar du då, innerst inne?”

Momoko stirrade ut mot snön.

”Ingen alls, eller hur?”

”Jodå, min far till exempel.”

”Far? Vem är far?” Han satte sig snabbt upp.

”Vadå? Far är far. Min far så klart.”

”Vadå? Vad simpelt! Du är verkligen skicklig på att ljuga.”

”Jag ljuger inte. Jag älskar honom verkligen.”

Hon reste sig upp och gick över rummet. ”Men det är med den kärleken som det är med den här snön.”

Sydsidan av det rum som vette mot sjön var täckt av en fönsterruta, från golv till tak. När hon gick fram till fönstret kom allt fler stora snöflingor nedseglande ur det gråa djupet. Hon följde dem med sina ögon.

Momoko och den unge mannen åkte hem med halvfem-bussen.

Mizuhara och Asako beslöt sig för att ge sig av med den buss som klockan sex. Två anställda från värdshuset bar deras väskor till busshållplatsen och höll samtidigt upp paraplyer till skydd. Den ene av dem, en yngling som stapplade på höga träskor, snubblade och bröt av träskobandet. Mizuhara skickade tillbaka honom. Den andre gick barfota. Det tidiga mörker som snön förde med sig lade sig snabbt över lyktorna utmed sjöns stränder, vid såväl Moto-Hakone som Hakone-machi.

De väntade till klockan sju i Moto-Hakone, men bussen som skulle ha gått redan klockan sex kom aldrig. Den skulle ha kommit från Odawara, men lyckades inte ta sig över bergen.

”Bussen som gick halv fem råkade ut för en olycka av något slag och är fortfarande kvar uppe i bergen. Över två och en halv timme i den här snön …”, sade den ansvarige för bussbolagets turer.

”Syster var med på halvfem-bussen”, sade Asako och tittade på sin fars ansikte. Hon gick fram till mannen från bussbolaget.

”Olycka, vad då för olycka?”

”Det kan ha varit vad som helst. En lastbil från Odawara har tydligen halkat och vält.”

”Krockade bussen med lastbilen?”

”Det känner jag inte till. Vi har skickat dit en person för att undersöka det hela och vi försöker få fram information på annat sätt också, men det är mitt uppe i bergen och det saknas telefoner.”

Tjugo minuter senare fick de dock höra att bussen hade kommit loss, till Mizuharas och Asakos lättnad.

De var ensamma i väntsalen. Det gick inte att ta sig till något värdshus i bergen på de här vägarna i mörkret och de kunde inte heller åka hem. De tog därför in på ett värdshus i närheten av busshållplatsen.

Enligt kvinnan som kom för att göra i ordning bäddarna hade det fallit mellan en och en och en halv fot snö i trädgården.

”Man brukar tala om att det ligger som en kudde av snö. Så är det verkligen den här gången. Otroligt.” Mizuhara log ett tilltvingat leende.

”Här utanför fönstret ligger sjön. Det måste vara ett strandhus vi bor i.”

”Det verkar så.”

Det blåste upp ordentligt från vattenytan och såväl stormjalusierna som fönsterluckorna skakade. I det slitna rummet på sex stråmattor låg ett par hyrda madrasser. Snön blåste in i korridoren utanför.

”Far, det blir svårt att sova när det är så här kallt. Kan jag krypa ner hos far?”

”Gör så.”

”Nu kommer jag inte kunna sova i natt heller. Men syster måste ha kunnat ta sig hem i alla fall. Jag är så orolig. Tre timmar i snön uppe i bergen …”

Asako låg och betraktade sin far från huvudkudden.

 

Avsnitt 13

Vår i Kyoto

I

Mizuhara tog sina två döttrar till ett Kyoto i blomning. Många som hade fått sina hem nedbrända i Tokyo under kriget och flyttat till Kyoto, där de köpte nya hem, vände sig till Mizuhara när de ville göra tillbyggnader i form av ett tehus eller ändra på husets design.

Mizuhara hade lockat med sig sina döttrar genom att förklara för dem att han hade blivit inbjuden av en person som påminde om att det var sju år sen sist han hade varit där: ”Nu har dansfestivalen miyako-odori fått liv igen också. Det vore trevligt om herr Mizuhara kunde komma på besök med sina döttrar för att titta på vårt hus.”

Men, Momoko och Asako hade bara tittat på varandra.

”Far har väl ytterligare en?” sade Momoko.

Asako nickade. ”Kommer han att introducera oss för henne kanske?”

”Introducera oss? Det är verkligen inget jag ser fram emot. Jag har ingen lust att träffa henne.”

”Men du åker väl med?”

”Jag har ingen lust att åka.”

Asako tittade på Momoko.

”För ett tag sedan tog han med mig till Atami. Ska jag behöva åka ensam med honom igen, den här gången till Kyoto? Det är ungefär som om du skulle vara en styvdotter. Blir det inte litet synd om far?”

”Men du vill ju träffa dottern i Kyoto. Så åk du. Men jag vill inte träffa henne. Jag behöver inte åka.”

”Men då kan väl bara du åka … Jag kan avstå i stället.”

”Jaha, men då blir det väl verkligen synd om honom?”

”Om jag inte åker, utan bara du, då kommer han ju inte att vilja presentera den yngre dottern för dig, eller hur?”

”Vad pratar du om? Det är väl snarare mig han vill introducera för vår yngre syster? Du åkte ju själv ner till Kyoto för att försöka träffa henne, så du är ju aldrig något problem för honom. Men eftersom jag inte vill ha med henne att göra försöker han hitta ett sätt att introducera henne för mig.”

”Nej, så komplicerat det blir”, sade Asako och skakade på huvudet. ”Det blir för jobbigt, eller hur?”

Momoko skrattade. ”Ja, jättejobbigt.”

”Tycker du att det är komplicerat på grund av mor? Hon var ju din styvmamma.” Asako försökte  prata så mjukt som möjligt, men Momokos leende försvann med en gång.

Asako fortsatte med samma tilltvingat mjuka röst. ”Var det inte så att du tyckte att jag började se på förhållandet mellan far och dig som ett styvförhållande efter det att  mor dog? Du visste inte hur det var och tyckte det var jobbigt.”

”Det var väl i stället du som tyckte det började bli komplicerat?” Momoko vill byta samtalsämne. ”Asako! Asakos mor var mycket bra mot mig också. Du litar väl på vad din mor sa? Om du börjar prata som du gör nu har jag har inte så mycket mer att säga. Du litade väl på din mor?”

”Javisst.”

”Men okej, jag åker väl till Kyoto jag med.”

”Gör du? Vad bra.”

”Far blev mycket ensam när din mor, som var så god, dog. Jag gör det bara värre för honom….”

”Jag blev också ensam.”

”Jamen, det blev ju jag med, självklart.”

 

Avsnitt 14

Asako nickade. Hon såg framför sig hur Momoko hade åkt motorbåt på Ashi-sjön, mitt på vintern, tillsammans med den unge Takemiya.

”Det är inte säkert att far har för avsikt att låta oss träffa vår syster i Kyoto. Han kanske bara vill att vi ska följa med och titta på körsbärsblomningen. Det kan trots allt inte vara så kul att åka ensam”, sade Asako.

”Nej, precis.”

Mizuhara och hans döttrar lämnade Tokyo halv nio på kvällen. Det var en klar stjärnhimmel. Andraklassvagnarna var ganska tomma så de tre kunde dela på en sektion med platser som var avsedd för fyra personer. Det vill säga, en av dem kunde sträcka ut sig och lägga sig på sidan. Först gjorde Mizuhara det själv, men han lyckades inte somna och när tåget stannade vid Numazu blev det därför Momokos tur. Hon kunde inte heller sova och vid Shizuoka bytte hon i sin tur plats med Asako.

”Borde inte far byta till sovvagn? Det verkar finnas plats. Ska vi inte fråga konduktören?” frågade Momoko. Men Mizuhara tyckte det var litet unikt att få sitta tio timmar bredvid sin döttrar och ville inte lämna dem.

Asako hade inga problem att somna.

”Asako är kanske den som har renast samvete av oss. Därför har hon inga problem att somna”, sade Momoko.

”Ja, men hon verkade ha svårt att sova när hon var med mig i Atami”,svarade Mizuhara.

Momoko satt tyst ett tag och stirrade på näthyllan mitt emot. ”Det verkar som om alla är vana att resa. Det finns inte så mycket bagage.”

”Så är det nog. Världen verkar ha återgått till det normala och det har blivit mycket lättare att resa.”

”Far som är så resvan, varför kan inte far somna på tåg?”

”Det är inte det att jag inte kan sova.”

”Det är nog bra om far sover lite.”

”Det kanske Momoko också skulle göra?”

”Ja, om jag håller mig vaken kanske Asako säger att jag är som en styvsyster igen.”

”Har hon sagt det?”

”Ja, men jag sa att mor aldrig behandlade mig som en styvdotter. Asako verkade tro på mig. Hon sa det i alla fall.”

Fadern satt tyst med slutna ögon.

”Asako har tagit det här riktigt hårt. Far med. Och jag också …”

Momoko slöt också sina ögon.

”Sedan mor dog verkar det som om Asako har känt ett särskilt ansvar för hemmet. Hon verkar vilja göra det bästa för far, och för mig med …”

”Ja, det verkar så.”

”För Asakos skull vore det bäst om jag flyttade hemifrån”, fortsatte Momoko på ett sätt som om hon försöket komma ifatt sina egna ord. ”Eller hur? Vore inte det bäst?”

”Dumheter. Förresten Asako kanske hör vad vi säger”, sade fadern och tittade upp.

”Hon sover som en stock”, sade Momoko, fortfarande med slutna ögon.

”Men det vore kanske bra om Asako kunde gifta sig snart … Jag vill inte att hon ska göra samma misstag som jag.” Momoko kände en varm smärta bakom sina slutna ögonlock. ”Men far vill väl förstås inte att hon skall lämna hemmet. Det blir väl ensamt …”

”Nej, det har jag aldrig sagt.”

”Det vet jag. Det förstår jag mycket väl.” Momokos axlar skakade. Hon verkade frukta något. Det var en strid om faderns kärlek. Mellan henne och Asako, mellan en storasyster och en lillasyster.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s