Med regnbågen som sällskap, 15-24

Avsnitt 15

Det verkade som om Asakos mor och hennes egen mor stod i centrum för en kamp om faderns kärlek …

Nej, så är det inte, förnekade Momoko för sig själv. Det var inte så att deras mödrar hade stridit om faderns kärlek. Det var efter det att kärleken mellan hennes egen mor och fadern hade brutits som det uppstod kärlek mellan fadern och Asakos mor. Det var inte så att det var två kvinnor som hade varit kära i samma man samtidigt. Det fanns en tid där emellan.

Men även om Momoko själv var övertygad om detta brann det ändå inom henne en eld av tvivel. Hon kunde ana lågorna bakom sina slutna ögonlock och det skrämde henne. Var det hennes öde att den kärlek hennes mor hade känt före sitt självmord nu hade planterats hos henne själv? Faderns och styvmoderns kärlek, fadern och halvsysterns kärlek, var det orsaken till att hon kände svartsjuka? Momoko flyttade sig försiktigt bort från fadern och lutade sig mot tågfönstret. Han öppnade ögonen, men Momoko upplevde inte att han tittade på henne. Efter en stund slumrade han till igen.

Asako vaknade vid Maibara. Hon vaknade med ett leende, som hon alltid brukade göra efter att ha sovit.

”Nämen, vad nu? Är ni vakna? Ni ser så trötta ut, trots att ni borde ha sovit ni med. Och så stirrar ni på mig”, sade hon glatt.

”Unga flickor sover längre”, svarade Momoko leende och såg sig omkring.

De manliga passagerarna såg alla ut att vara redo för en ny dag. Momoko hade också redan sminkat sig. Det kom inget vatten i handfaten på toaletterna så Asako torkade av sitt ansikte med en kräm. För att komma åt nedre delen av halsen knäppte hon upp en knapp i blusen, vilket fick Momoko att se efter om någon runt omkring skulle passa på att tjuvtitta på hennes nakna hud.

”Vänd dig lite bakåt”, sade Momoko och rättade till systerns hår.

Asako tittade ut genom fönstret. ”Biwa-sjön. Det är molnigt.”

”Om det är så här molnigt på morgonen brukar det bli fint senare på dagen”, sade Momoko.

”Men om det är så här molnigt kan man inte se regnbågen.”

”Regnbågen …? Å, menar du den regnbåge du såg i slutet av föra året när du var på väg hem från Kyoto?”

”Ja, det var någon som sa att det är tveksamt om man kan se en regnbåge över Biwa-sjön mer än en gång, hur många gånger man än åker.”

”Det måste ha varit nåt speciellt med den där mannen som åkte ensam med sitt lilla barn och tog så väl hand om det. Du blev lite tagen eller hur?”

”Absolut. Han sa att det är ett lyckotecken om regnbågen visar sig samtidigt som vårblommorna vid Biwa-sjön. Det var fullt av rapsblommor och kråkvicker utmed stränderna.”

Fadern tittade också ut genom fönstret. Man kunde se slottet vid Hikone. Nedanför slottet  stod körsbärsträden i full blom. När tåget sedan kom till Yamashina var det också fullt av körsbärsblommor. Det var verkligen som om de snart var framme i ett blommornas Kyoto.

Gatorna i Kyoto var fulla av röda lyktor med reklam för den traditionella dansfestivalen och spårvagnarna åkte omkring med stora skyltar som förkunnade att guvernörsvalet var förestående.

Mizuhara och hans döttrar tog in på ett värdshus i närheten av Sanjô, ”Tredje gatan”. Där var de vänliga att bädda åt dem så att de kunde lura till litet. Men när Asako vaknade igen var fadern inte där. I stället låg en lapp med ett meddelande på hans kudde: ”Ni två verkade sova så gott, så jag ville inte väcka er. Jag har gått till Daitoku-templet och kommer tillbaka mot kvällen. Passa på och titta på dansfestivalen.”

På lappen låg två inträdesbiljetter till festligheterna.

 

Avsnitt 16

II

När Mizuhara stod i entrén till tempelbyggnaden Jûkô-in, som låg bredvid stenpagoden inne på Daitoku.templets område, kom först två svarta hundar fram. För att vara inomhushundar var de stora. De var mycket lika varandra och stannade till som på kommando och betraktade Mizuhara från sina upphöjda positioner. De skällde inte.

Mizuhara log.

”Nämen, Mizuhara-san! Det var länge sedan …”, sade frun i huset. ”Vilken överraskning!”

”Det var ett tag sedan”, svarade Mizuhara. ”Vilka stiliga hundar. Dom uppför sig verkligen fint  när dom välkomnar en och sätter sig på rad. Dom uppför sig som zenmunkar. Vad är det för ras?”

”Ja, vad kan det vara för ras…?”, sade frun utan att verka särskilt intresserad. ”Det är nog inget speciellt med dom.”

”Precis som vanligt”, tänkte Mizuhara.

När de hade gått in i huset och utbytt artigheter med varandra igen reste sig frun upp och lämnade rummet. När hon kom tillbaka ursäktade hon sig. ”Vi har inget att bjuda på, bara blommor…”

I en blomstervas av bambu satt tre stora vita kameliablommor. De såg fräscha ut. ”Det har bara ett lager av kronblad. Nej, nu ser jag, den har flera lager.”

Frun ställde vasen med blommorna på ett litet skrivbord i ett hörn av rummet.

”Blommar den stora kamelian i abbottens trädgård? Den kanske redan har blommat ut?” sade Mizuhara och vände sig mot den lilla trädgården, som var arrangerad så att berget Hiei långt borta skulle ligga i blickfånget.

”Det finns en hel del blommor kvar. Kamelian blommar tålmodigt”, sade frun.

Mizuhara betraktade en ensam blomma i en vas. ”Vad är det där?”

”Jaa, vad heter den? Baimo tror jag.”

Baimo? Vad skrivs det med för tecken?”

”Tja, jag tror med tecknen för ‘dubbelt’ och ‘potatis’  ”, svarade frun utan större eftertanke.

Mizuhara hade ingen aning och skrattade till. ”Dubbelpotatis med andra ord?”

Den såg ut att vara ett mellanting mellan liljekonvalj och blåklocka. De var en grön blomma på en smal ranka.

”Kommer Mizuhara-san ensam den här gången?”

Mizuhara insåg att hon naturligtvis inte kände till att hans fru hade dött. ”Jo, …, i själva verket…”. Mizuhara tvekade. ”Jag kom till Kyoto för att träffa Kikue.”

”Jaså?”

”En kvinna som jag kom i sällskap med en gång.”

”Ja, ja”, sade frun och nickade.

”Hon bar på ett barn också.”

”Ja, ja.”

”Jo, det är så att vi gick skilda vägar för ett bra tag sedan. Därför tänkte jag att det vore säkrast om vi kunde ses här i templet. Men vi kanske ställer till det …”

”Kommer hon hit?”

”Ja, jag tror det.”

”På så sätt.” Frun verkade inte särskilt upprörd. ”Men först måste vi ha litet te. Ja och så måste vi bjuda hit Oshô. Han undrade vem som hade kommit. När jag sa att det var Mizuhara blev han glad”, sade hon och reste sig upp.

Den gamle prästen verkade kämpa med sviterna av en lätt stroke och släpade ena benet efter sig när han kom. Han hade ett vitt skägg som Mizuhara inte kunde minna sig ha sett förut. Men ett rosigt ansikte stack fram bakom det långa skägget. Han hade åldrats på ett vackert sätt. De vita ögonbrynen var också långa. Han såg snarare ut som en vis gammal eremit än en präst. Hans hakskägg hängde i tre flätor, ungefär som man flätar håret på unga flickor. Det litet guldglänsande skägget hängde ända ned till naveln.

Mizuhara studerade honom. ”Vad stiligt det ser ut” sade han och kände med fingrarna på skägget.

”Jag härmar bara Ainu-folket”, svarade zenmästaren. ”Förrförra året när jag var på Hokkaido fick jag rådet att göra så här för att skägget inte skulle vara i vägen. Jag tyckte det var en ganska listig lösning.”

Zenmästaren hade också knutit upp sitt långa hår i en hästsvans och såg onekligen ut som en gammal Ainu-man.

”Jag ser precis ut som dom. Och nu går jag omkring som en gammal Ainu-gubbe i Kyoto”, sade den gamle mästaren och skrattade åt sig själv.

”Men det är mycket bättre så där”, sade Mizuhara.

 

Avsnitt 17

”Jag rakade alltid mitt eget huvud förut, men sen jag drabbades av det här och inte har kunnat röra röra händerna ordentligt slutade jag med det. Och skulle jag gå till barberaren skulle dom trots allt ta hela femtio yen för att göra det. Idag när templen har så ont om pengar skulle det bara vara dumt”, sade mästaren och skrattade.

Han ögon lyste ungdomligt under de buskiga, vita ögonbrynen. De svarta pupillerna var också ganska lika Ainu-folkets, tänkte Mizuhara och kände sig på något sätt harmonisk när han betraktade mästaren.

”Hur gammal har mästaren blivit?”

”Ja, han är väl sjuttio nu”, sade hustrun.

Mizuhara småpratade om människor han kände i Kyôto, men mästaren verkade inte riktigt följa med i hans resonemang.

”Mästaren verka höra lite sämre.”

Detta hörde mästaren.

”Jag minns inte när det skedde, men efter det att jag trampade fel på den där stigen och ramlade omkull i trädgården har jag på nåt sätt börjat höra illa. När folk säger att de kan höra sävsångaren kan inte jag göra det. Men en morgon när jag tvättade ansiktet och ansträngde mig lite kunde jag nog faktiskt göra det.”

Mizuhara spetsade öronen.

”Nu sjunger den faktiskt.”

Sävsångaren sjöng verkligen. Men i den finstämda fågelsången skulle snart också höras Kikues fotsteg. Mizuhara bytte samtalsämne.

”Det är onekligen fullt av körsbärsblommor i Kyôto, men inte här i Daitoku-templet. Vilket är ganska skönt. Nästan inga alls.”

”Det är för att körsbärsträden förstör trädgården”, sade den gamle munken.

”Blommorna faller överallt. Likadant med alla löv”, lade hustrun till.

Zenmästaren fortsatte. ”I en tempelträdgård blir det för mycket av det goda med körsbärsträd. Munkarna får inte bli alltför hänförda av blommornas prakt.”

Mästaren berättade att markis Konoe för länge sedan därför endast planterade ett träd i sin trädgård. Mizuhara lyssnade med ena örat, samtidigt som han målade upp en bild av Kikue i tankarna när hon närmade sig på den stenbelagda gången. Hur skulle hon se ut efter alla dessa år?

Avsnitt 18

Den svarta kamelian

I

I Kyôto är kvinnornas ben vackra och läpparna mjuka, tänkte Mizuhara. Och inte minst  hyn anses vara fräsch. Han tyckte att det stämde ganska väl in på Kikue. När han stod mitt emot den gamle mästaren var det till Kikues läppar hans tankar gick. Det var som om en mans läppar drogs till dem vare sig de ville eller inte. Mizuhara kunde inte låta bli att tänka på hur det kändes att beröra Kikue och hennes hy.

Men flera av de tänder han tidigare hade rört vid hennes läppar med, hade han för länge sedan blivit av med. Nu bestod hans frambett av löständer. Även Kikues läppar hade kanske blivit hårda.

”Hur är det med mästarens tänder?” släppte Mizuhara plötsligt ur sig.

”Mina tänder? Som hos all ursprungsbefolkning är de starka”, sade mästaren och visade hela sin uppsättning mitt i det skinande skägget.

”Jag är en riktig urinvånare som ni ser. Men om så där en tio år kommer dom nog att försvinna, precis som vissa av Daitoku-templets byggnader kunde ha förstörts i kriget. Det blir inte så mycket som en skugga kvar.”

Hans hustru klagade upprört på dagens barn som inte skulle komma att ta hand om templet i framtiden. Basebollen är ett fördärv, sade hon.

”Fågelstatyn vid porten som är så värdefull, den har fått ta emot smäll efter smäll från bollarna och vingarna har slitits av. Huvudet har flugit världens väg också.”

”Det är ju förskräckligt”, sade Mizuhara.

”Barnen som har vuxit upp efter kriget är som vilda djur. Dom hoppar omkring utan att någon ser efter dom och dom lyssnar inte när man säger åt dom. Friheten har gjort dom galna.”

Frun bar på ett mörkblått förkläde med små insprängda vita mönster. Hon såg ut som de kvinnliga försäljarna som brukade komma in till Kyôto från Ôhara. Hon använde låneordet après-guerre, ”efter kriget”. Hon berättade att bollar också brukade komma inflygande i trädgården och att tegelpannor föll av när barnen klättrade fram och tillbaka över den gamla muren.

För att undvika att barnen lekte inne på tempelområdet hade man byggt en idrottsanläggning söder om templet, men ingen hade velat bidra med de höga kostnader det skulle föra med sig att reparera stenpagoden och muren. Förr i tiden bodde det en hel del människor som på olika sätt var förknippade med templet i kvarteren utanför tempelporten, men nu hade det flyttat in en massa okänt folk och deras barn hade ingen aning om vad Daitoku-templet var för något.

”Till och med bilarna kör dom in här. En del munkar är lata och kör också bil, ända fram till tempelbyggnaderna. Det fanns en bom vid huvudporten förut, men den har dom tagit bort så att bilarna ska kunna köra ända in.” Zenmästaren klagade på förfallet, men hans silhuett var mäktig som ett berg om våren.

Mizuhara kände sig frestad att fråga honom om det inte var så att även han skulle kunna känna ett slags vemod om han var tvungen att tänka på en kvinna som han hade skilts från för länge sedan. Kikues hår hade inte direkt varit åt det kastanjebruna hållet, men hennes ögonbryn var inte särskilt mörka, som om det fattades litet färg. Och hennes hud var alldeles vit. I själva verket var det hennes svagt färgade ögonbryn, hennes vackra ben och mjuka läppar som hade gjort det lättare för Mizuhara att skiljas från henne. Hon hade varit så ytlig och gav dessutom ett intryck av att sakna tålamod.

Sedan han hade lämnat Kikue hade Mizuhara träffat en annan kvinna i Kyôto med drag som påminde om Kikues. Läpparna och tandköttet var i full harmoni med varandra. Tandköttet var inte särskilt framträdande, men det syntes tydligt när hon pratade. Munnen var framträdande. Mizuhara hade undrat om hon använde ett annat läppstift än kvinnorna i Tokyo, men läpparnas grundfärg var annorlunda helt enkelt. En persikofärg av något slag.

Så fort Mizuhara träffade någon kvinna tänkte han på Kikue och ville ångerfylld tilltala henne. Han hade länge velat berätta för zenmästaren om Kikue, men hade aldrig hittat något lämpligt tillfälle.

Hans blick sökte sig mot trädskuggorna över trädgårdens mossa.

”Hon är här”, sade hustrun och reste sig upp.

Mizuhara kände kramp i bröstet. Inte av skuldkänslor riktade mot Kikue, utan mot Sumiko, hans avlidna hustru. Det var som om han använde hennes ögon när det nu var dags att träffa Kikue.

Kikue hälsade först på zenmästaren och vände sig sedan mot Mizuhara. ”Ursäkta att det dröjde. Välkommen till Kyôto.”

”Blev du inte förvånad när hundarna kom och mötte dig?” frågade Mizuhara.

”Sedan var det kattens tur”, lade hustrun till.

”Jo, men den hälsade inte, den slank bara förbi”, sade Kikue och skrattade. ”Och hundarna blängde bara när dom kom fram.”

”På så sätt.”

”Det är som om det är dom som bor här och inte vi”, skämtade zenmästaren. ”Men dom är i alla fall inga spöken och demoner. Dom tillhör ändå den här världen.”

 

Avsnitt 19

Mästaren tittade flyktigt på Kikue, men verkade tänka närmare på det. Men frun märkte att Kikue såg litet pressad ut.

”Vi har väntat på att du ska komma, men jag har ännu inte gjort i ordning nåt te”, sade hon och tittade på Mizuhara. ”Hur skulle det vara? Ska vi inte sätta oss?”

”Jovisst.” Mizuhara reste sig upp. De gick in i det tehus, tre stråmattor stort, som sägs ha flyttats dit efter den legendariske temästaren Rikyûs rituella självmord.*

”Vill du göra i ordning teet?” frågade hustrun Kikue. ”Jag ställer bara till det.”

”Mästaren då?” frågade Mizuhara.

”Han föredrar att inte göra något. Ni kan göra i ordning det hela”, sade hon och drog sig undan. Kikue började vispa teet i dunklet.

”Vad trevligt att träffa dig”, sade hon med viskande röst. ”Jag tyckte det var så märkligt när jag fick telegrammet som bad mig komma till Jukô-in. Som jag sa, hade jag vetat vilken tid tåget skulle komma hade jag gärna mött dig vid stationen, men du kanske kom i sällskap med någon…”

”Ja, precis. Jag kom tillsammans med mina två döttrar.”

”Nämen!” Kikue tittade upp. ”Kom du hit med döttrarna? För att titta på körsbärsblommorna?”

”Vi kom i morse. Jag smet ut ett tag när de tog en tupplur.”

”Nej, men så konstigt det blir.”

När Kikue vred på tekoppen darrade hon på händerna.

Mizuhara plockade upp några bönor som templet bjöd på. Kikue vände sig mot honom.

”Hade det inte varit för att det var Rikyûs tehus hade jag nog börjat gråta.”

Mizuhara vred på sin tekopp som man skulle göra. Han började känna sig litet obekväm.

”Att sitta här, bara vi två, känns otäckt. Som om det inte gjorde nåt om man själv dog”, sade Kikue.

”Vi kom hit en gång  för att visa vår vördnad för Rikyû, minns du det?”

”Ja, men när var det?”

”Det var för ett antal år sedan, den 28 mars tror jag. Men jag minns inte riktigt.”

2.

”Jo frun, är det där en fackelblomväxt?” frågade Kikue och tittade på ett träd som stod på höger sida i trädgården.**

”Det är ett salträd.”, sade hustrun med hög röst. ”Fackelblom har andra blad. Den här skräpar inte ned lika mycket.”

”Jaha, är det ett salträd?”

”Det sägs att när Buddha dog så vissnade det med en gång och blev alldeles vitt. Man kan se trädet på Buddhas nirvana-målning också.”

”Ett träd med känslor.”

”Det har stora vita blommor. När man ser dom falla förstår man bättre början av ‘Berättelsen om Heike’. Ljudet av tempelklockan vid Gion-templet, färgen på salträdets blommor … När det blir kväll faller blommorna plötsligt, när dom är i full blomning.”

”Blommar dom på morgonen och faller på kvällen?”

”Just precis.”

Frun satt på verandan i abottens byggnad, på avstånd från Mizuhara och Kikue. Hon hade väl kommit för att bättre se vad de gjorde, eftersom de inte hade kommit tillbaka. De två hade just lämnat tehuset och stod nu vid verandan. Frun hade öppnat shôji-dörrarna så att det gick att se målningarna på skjutdörrarna innanför. Mizuhara hade sett både målningarna och stenarna i trädgården tidigare och betraktade dem utan nyfikenhet där han nu hade satt sig, på ena änden av verandan. Kikue satte sig bakom honom.

”Det där trädet som står nära muren är en andra generationens salträd”, sade frun. ”Det växte upp här, den kommer inte från Indien. Undrar vad det får för blommor.”

”Har den inte fått några blommor än?” frågade Mizuhara och tittade på den unga plantan. Grenarna hade ännu inte vikt ut sig, utan sträckte sig rakt upp som en poppel.”

”Nej, inte än.” Hon verkade snegla på Kikue när hon pratade med honom. ”Du har fått gå igenom en hel del. Men det tillhör väl livet, att gråta ibland och skratta ibland.”

”Så är det.”

Kikue kände sig plötsligt träffad och vände sig om.

”Hur man är ser på det så är det här livet ganska plågsamt, men man får göra vad man kan för att det ska bli bra.”

”Jovisst, visst är det så.”

”Man bryr sig för mycket om småsaker och låter sig dras med av det  minsta.”

”Så är det, men vi har inte nått upplysning än. Det är nog inte så dumt att komma till templet och lyssna på zenmästare lite då och då …”

”Nej då, abotten har inte mycket att komma med. Han ser bara ut som han har uppnått satori. Men, det är klart, har man nått en viss ålder, där man varken bryr sig om karriär eller begär, kanske man har nåt att komma med. Nåja, den som lever får se.”

”Om man fortfarande kunde känna ett begär efter saker när man blir äldre vore det ju fantastiskt.”

”Jodå, och det gäller inte bara pengar … Jag kan fortfarande undra ibland varför jag föddes till kvinna.”

”Jaså.”

”Jomen, det är klart”, slängde tempelfrun ur sig, reste sig upp och gick.

Kikue tittade på verandan där frun hade suttit. ”Det var väldigt vad hon fick ur sig. Vad har du sagt till henne egentligen?”

”Jag har inte sagt nånting”, sade Mizuhara, ”bara att du och jag skulle träffas här.”

”Verkligen? Hon verkade se rakt igenom mig. Det syns nog i mitt ansikte att jag har slitits av problem. Inte mycket att göra åt att jag ser ut så här … Men vem sa du att du skulle träffa?#

Mizuhara fick svårt att säga som det var, att han skulle träffa en kvinna som han hade skilts från tidigare.

”Du verkar ha sagt att du inte kan låta dig frestas. Skitknäppt”, sade Kikue och log mot honom.

Mizuhara kände ingen som helst frestelse. Hon var inte mer än en kvinna som han hade skilts ifrån tidigare. Men nu när han såg Kikue framför sig var det inte heller så att han kände att det en kvinna som han hade lämnat. En desillusion kanske man kunde beskriva det som.

*Temästaren Sen no Rikyû (千利休, 1522-1591) tvingades ta självmord, seppuku, av riksföreståndaren Toyotomi Hideyoshi (豊臣秀吉, 1537-1598). Temästaren hade varit en uppskattad rådgivare, men av någon anledning retade Hideyoshi upp sig på honom.

**Växten heter saru-suberi på japanska, ”ap-halka”. Dess latinska namn är lagerstroemia (eng. carpe myrtle).

Avsnitt 20

 

Det var inte så stor skillnad på den Kikue han mötte nu och den kvinna han kände tidigare. Hennes svagt ljusbruna ögon, som han tidigare tyckte sig kunna se rakt igenom, verkade nu litet grumligare. Hennes mun var inte heller lika skarp och läpparna, som tidigare hade samma färg som hennes bröstvårtor, hade nu en litet tunnare nyans. Men Kikue var ung för sin ålder. Hon såg inte lika sliten ut som han själv.

Mizuhara undrade förstås om det var så att Kikue hade distanserat sig från honom på grund av alla år som gått. Det verkade som om det fanns en tidens mur mellan dem. Eller, det var inte Kikue han träffade, utan snarare den tid som hade gått. Visst hade tiden gjort att deras band hade knutits upp. Var det rent av så att tiden i sig var destruktiv? Men de hade ju skilts från varandra, helt och tydligt. Det hade varit nödvändigt, men Mizuhara bar ändå på skuldkänslor.

Längtan efter den gamla Kikue och den närhet han hade känt till henne fick honom att känna sig varm, samtidigt som hans döda hustru fortfarande kändes fullt levande inombords. Kanske var det till och med så att på grund av att han hade förlorat den hustru han hade levt med så länge att den närheten han en gång hade känt för Kikue också hade gått förlorad. Mizuhara fortsatte att grubbla. Han visste ju inte vad Kikue tänkte egentligen. Eller om det hon sade tidigare hade varit allvarligt menat. Han ville dock komma närmare henne.

”Jo, det är så att min hustru dog förra året.”

”Nämen, oj!”

Kikue tittade förvånat på honom. Hennes ögon fick ett sorgset uttryck.

”Vad säger du? Det var verkligen inte roligt att höra. Det måste ha känts fruktansvärt.”

Hon hade svårt att veta hur hon skulle bete sig och började nästan gråta. ”Det är svårt att tänka sig hur man skall kunna hantera något sådant.”

”Hon var ju mor till tre döttrar och nu blev jag ensam med dom.”

”Ja, verkligen. Det måste kännas konstigt. Grymt.”

”Det var som om jag själv dog. Den enda kvinna som kanske kom ihåg mig var du, tänkte jag.”

”Ojdå, om du säger något sådant måste du känna dig ensam.”

”Jomen, så är det.”

Kikue tittade på honom.

”Det är ju inte så att jag började tänka på dig först efter dödsfallet, men jag kände att jag på något sätt ville gottgöra det jag hade gjort mot dig tidigare. Det vill jag be om ursäkt för.”

”Så behöver du inte säga. Hon blev ju din hustru. Jag klarade mig, även om jag inte har glömt en enda dag.”

Mizuhara bad visserligen Kikue om ursäkt, men det var också en ursäkt som var riktad till den döda hustrun.

”Varför ville du träffa mig egentligen, nu när din hustru har dött? Och vad ska dina döttrar som sitter och väntar på värdshuset tänka?”

Mizuhara fick inte fram något svar.

”Det är inte alls bra”, sade Kikue och skakade på huvudet.

Efter att ha suttit tysta en stund reste de sig upp.

”Temästaren Rikyus grav …” sade Mizuhara när de kom till hallen.

”Javisst, jag ska öppna”, sade prästfrun och kom med nyckeln och öppnade träporten.

”Har du ordnat med en grav åt din hustru?” frågade Kikue när de stod framför Rikyus grav.

”Nej, inte än.”

”Inte? Din hustru måste också ha kommit hit till Rikyus grav någon gång. Om hon visade respekt vid graven vill hon säkert också ha respekt. Hon förlåter dig säkert.”

Kikue höll händerna som i bön. Mizuhara uppfattade henne som mycket gåtfull. Han hade svårt att förstå vad hon egentligen menade. Den ”kvinna från förr” som Mizuhara hade tänkt på verkade nu vara en kvinna som visade uppmärksamhet mot en annan man.

Avsnitt 21

III

När de gick ut ur porten vid templet Jukôin kunde de se en lång smal väg som gick västerut. Den sträckte sig bort mot en höjd där  Kobori Enshûs villa Kohô-an låg. (LV: Kobori Enshû, 小堀遠州, 1579-1647, hette egentligen Kobori Mazakazu, 小堀政一, och var både en framstående konstnär och en feodalherre). Mizuhara hade tidigare vandrat från Kohô-an västerut på vägen mot bergstoppen Takagamine i Kôetsu. Mizuhara ställde sig och betraktade den raka vägen från Jukôin till Kohô-an, där skuggorna av tallar och bambu lutade över den. På norra sidan låg flera små zentempel på rad.

”Jukôins abbot var verkligen speciell”, sade Kikue.

”En verklig ursprungsmänniska. Han låtsas ju vara Ainu…”, svarade Mizuhara samtidigt som han fortsatte att betrakta vägen.

”Det var litet förvånande.”

”Ett verkligt original.”

”Eller hur?”

”Men zenmunkar kan vara så.”

”Det ska jag lägga på minnet. Ett original. Han hade tre skäggflätor. Jag har aldrig sett nåt liknande.”

”Nej, han är lite speciell.”

”Han hade bara låtit skägget växa och låtit det bli längre. Han hade ett fint ansikte.”

”När han var ung var han en stilig munk Det var många som sa att han skulle bli abbot, men han blev också lite väl intresserad av världsliga njutningar.”

”De som prövar på synden i unga år undviker ofta att bli ondsinta. Han har säkert nått verklig upplysning. De kallas Bonnô-soku-bodai, präster som förenar både sexuella begär och  andlig upplysning.”

Mizuhara tittade på porten till templet Sôken-in. ”Kamelian blommar säkert där”, sade han och gick åt det hållet.

Det var ett stort kameliaträd, som redan Toyotomi Hideyoshi lär ha tyckt väldigt mycket om. (LV: Toyotomi Hideyoshi, 豊臣秀吉,1537-1598, var en viktig politisk och militär ledare i enandet av Japan). Man kunde se att det var fullt av blommor på andra sidan ett havrefält. Under kriget gjordes den trädgård som fanns där troligtvis om till ett sädesfält. Havreaxen hade redan vuxit fram och bildade en grön matta under det stora kameliaträdet. Den hade vita och gula blommor, egentligen små för att vara en kamelia.

”Jag var här en gång och kramade en ung man, för över femton år sedan”, sade Kikue. ”På den tiden var det verkligen ingen som talade om någon trädgård här. Men han pratade om blommorna.  Men det har du väl glömt.”

”Ja så var det kanske.” Mizuhara kom att minnas hur han hade upplevt den stora kamelian som stod där, som en värld i sig.

”Om man kunde ta sig tillbaka till den tiden ändå. Det vore härligt. Jag var så nöjd, ung som jag var.”

”Men det känns som om det är bara jag som har blivit äldre.”

”Det spelar ingen roll hur det än är. Om mannen är äldre och jag känner mig yngre. Det kan jag stå ut med.”

”Det är väl lite själviskt.”

”Själviskt. Det är nog männen som är själviska. Om det vore tvärtom, att kvinnan är äldre, skulle det gå lika bra för min del…”

”Hur är det med dig egentligen?” frågade Mizuhara, som om han ville byta samtalsämne.

”Efter det där, vad hände med dig?”

”Tack för att du frågar. Jag tog nog dagen som den kom. Människor har sina svårigheter, det är en ständig ström av dom”, sade Kikue.

Mizuhara kände att han inte hade någon anledning att kliva in i hennes liv, men under kriget och efter krigsslutet hade Kikue, som då varit engagerad i nattklubbsarbete, fått två döttrar och hade nog haft det ganska svårt.

”Även min hustru undrade, ända tills hon dog, hur det hade gått för Wakako”, sade Mizuhara.

”Verkligen? Det var ju otroligt fint, något man måste respektera”, sade Kikue, men även om det var ord av tacksamhet lät det litet tunt i Mizuharas öron.

”Jag tog väl hand om henne.”

Det lät som om hon hade tagit hand om någon annans barn.

”Men den äldre flickan hade det svårt på grund av den yngre.”

”Vad gör hon nu?”

”Yûko? Hon har lämnat.”

Hon måste ha börjat jobba som geisha. Mizuhara lämnade kameliaträdet och gick tillbaka genom porten.

”Yûko hade det svårt redan från det hon var liten. Hon blev litet kylig av sig. Och Wakako kände nog aldrig riktig heller att de var syskon”, sade Kikue medan de började gå utmed vägen. ”Men Wakako är jättefin …”

”Det hade varit bra om hon också hade kommit.”

 

Avsnitt 22

”Jag var på väg att ta med henne, men jag visste ju inte hur det skulle kännas för dig…”

”Jag kan ju inte bara stå där med långt ansikte.”

”Vad menar du? Har du glömt hur mycket du tyckte om henne som barn? Om jag skulle säga att det blir svårt för hennes far att träffa henne skulle Wakako storgråta.”

”Jag förstår.”

”Storasyster Yûko födde en dotter förra året, men pappan är verkligen speciell. Trots att han fortfarande är ung tog han med sig dottern till Tokyo alldeles själv. Han gick på tåget med barnet i famnen och sa att han ville låta sin mor träffa henne. Märklig typ. Han sa att han kunde tänka sig att gifta sig med Yûko, men vadå? Vad hjälper det? Även om man skulle hota henne skulle hon aldrig vilja bo tillsammans. Även om det skulle gå för Yûko skulle jag aldrig låta Wakako jobba på det sätt hon gör. Jag vill ta hand om Wakako. Men Yûko är lite märklig. Även om hon kommer till Kyoto visar hon sig aldrig. Hon tänker väl främst på barnet, men Wakako då. Men så kan det bli med barn till en geisha. Jag vet inte om det är ditt barn. Men strunt samma.  Jag har uppfostrat två döttrar utan att de har haft någon pappa i närheten…. Vad jag än gör lyssnar hon inte. Skulle ta med henne skulle hon kanske försvinna någonstans. Jag har gjort vad jag har kunnat. Jag vet inte vad som skulle hända om ni sågs.”

/LV: Puh! Kikue talar med en stark Kyoto-dialekt som inte alltid är lätt att översätta./

Kikue anklagade inte Mizuhara för något speciellt, men det hon sade gjorde ändå ont. Han undrade om det kunde vara så, att den man med ett spädbarn som Asako hade träffat på tåget från Kyoto i slutet av året före var den som var far till Wakakos storasysters barn. Han förstod också av det Kikue sade att hon inte verkade ha fått något ytterligare barn sedan hon och Mizuhara hade gått skilda vägar. Kikue verkade ha tagit väl hand om den Wakako som Mizuhara var far till.

”Ärligt talat, från och med i förrgår har hon varit här med sitt barn i famnen. Idag skulle hon gå till dansfestivalen.”

”Vad säger du? Mina döttrar är nog också där.”

”Jaså? Det var ju lustigt”, sade Kikue förskräckt. ”Tänk om de träffar varandra? Om Wakako är med som barnvakt kanske hon träffar dem.”

”Onekligen.”

”Onekligen, är det allt du kan säga? Det vore ju inte alls bra. Dom känner inte igen varandra, så inget händer väl, men jag tycker synd om Wakako. Det vore inte rätt mot henne. Men hon skulle nog bli väldigt glad om hon fick träffa sin far.”

”Allvarligt talat …”, sade Mizuhara. Jag tog med mig mina döttrar för att introducera dom för varandra.”

”Jaså?” Kikue tog det lugnare än vad han hade trott. ”Är det för att deras mor har gått bort?”

Mizuhara kände sig litet träffad.  ”Nej, så är det inte. Förra året begav sig Asako hit, till Kyoto, för att leta efter sin storasyster. Och hon sa inget, varken till mig eller hennes syster.”

”Det kände jag inte till.” Kikue såg förvånad ut, men hennes svar visade inga speciella känslor. ”Det bästa är att inte veta något. Det hade kunnat bli konstigt. Bättre att ingen pratar illa om någon.”

”Asako hade nog inte för avsikt att snoka kring er. Hon ville bara tillfredsställa sin egen nyfikenhet. Därför sa hon inget till mig heller. Det är möjligt att hennes mors död satte igång någon känsloprocess.”

Kikue nickade.

”Förlåt. Det blir så förvirrat allting. Och så kommer allt så plötsligt. Det har inte funnits någon tid att stålsätta sig.”

”Det vore bra om du kunde göra dig beredd.”

”Jo tack. Man är sina föräldrars avkomma.” Kikue använde ovanligt nog ett buddhistiskt uttryck. ”Men, är vad du säger att du har kommit för att hämta Wakako?”

”Njäe, så långt hade jag inte …”

”Nåja. Wakakos öde är Wakakos och ingen annans. Men den flickan har inte glömt sin far. Så mycket kan jag säga.”

”Ja och för min del har jag tre döttrar, med tre olika mödrar. Om jag finns i deras värld så är jag ju tacksam …”

”Ja så är det. Och det är väl för väl om det är så. Man får ha ett öppet sinne. Med döttrar vet man aldrig vart det kan ta vägen.”

De båda tittade på varandra och skrattade. De hade stått och pratat med varandra så länge att bambubladen kastade skuggor vid deras fötter.

 

Avsnitt 23

 

När de gick in genom porten till Ryôshô-templet spred lönnträden ut sina grenar med unga blad utmed den stenbelagda gången. Den ljusa grönskan reflekterades mot marken. Mizuhara hade träffat abboten i Shanghai under kriget. Denne abbot var betydligt yngre än den i Jukôin. Han var också mer intresserad av verkligheten och Mizuhara lyssnade till hans berättelse om vad som hade hänt i Kina och hur zenbuddhismen på sista tiden hade fått spridning i USA. Bakom templet fanns en bambudunge med flera bambuskott. Här lagade man huvudsakligen sin egen mat.

Mizuhara gick till tehuset där det hängde en blomma i en vas på väggen. ”Åh, en svart kamelia”, kommenterade han.

”Synd att den inte har några bra knoppar. I morse var jag faktiskt ute och tittade och såg att det fanns flera nya knoppar på grenarna, men när jag senare skulle gå och plocka dem hittade jag inga, hur mycket jag än letade. Jag gick runt trädet flera gånger, men grenarna fanns inte där. Den står ju i hörnan av trägården, men inte hade jag kunnat tänka mig att folk skulle komma in och stjäla dem. Det var inte roligt”, sade abboten som stod bakom Mizuhara.

I bambuvasen fanns visserligen några knoppar, men abboten hade velat visa Mizuhara fler exempel på de svarta knopparna. Det var inte blommorna som var svarta, utan just knopparna. När det blev vår började den svarta färgen så sakta att försvinna, förklarade abboten. Ju svartare de var desto bättre.

Templets svarta kamelia hade små sammetsliknande tjocka blomblad som liknade tallkottar i formen. Det var onekligen en fin kamelia.

Efter Ryôshô-templet var det dags att besöka templet Kôtô. De gick in i det tehus som temästaren Rikyû sades en gång ha flyttat dit.

”Både gulrosor och sommaraster”, sade Mizuhara när han såg vad som stod där.

”Precis, sommaraster är vad det är”, svarade abboten. Sommaraster liknar krysantemer.

”I Tokyo finns det väl inga grävlingar?” sade abboten. ”Här under golvet finns dom.”

”Jaså, bor det en här?”

”Snarare tre stycken. De kommer ofta ut i trädgården.”

I trädgården fanns det en bakdörr, som templet hade kortat av en bit mot marken. Där kunde grävlingarna gå igenom ut i buskaget och tillbaka utan problem. De hade fått sin egen lilla dörr.

Mizuhara gick in i trädgården och fram till Hosokawa Yûsais grav. (LV: Hosokawa Yûsai, 細川幽, 1534-1610, hette egentligen Hosokawa Fujitaka, 細川藤孝, var en högt rankad samuraj och poet).

”En stenlykta som grav. Det var fint. Rikyûs grav är också fin. De är avundsvärda personer.” Mizuhara gick runt bakom stenlyktan för att titta.

”Ett blomblad från kamelian skulle jag gärna ta emot”, sade Kikue.

”Från den här svarta kamelian?”

Mizuhara höll blommor som han hade fått från Ryôshô-templet i handen.

”Jag skulle gärna vilja visa den för Wakako …”

”Visst”, sade Mizuhara och ville ge Kikue en liten gren från den svarta kamelian.

”Det räcker med ett blomblad”, sade hon och plockade av ett.

Mizuhara hade fått blommorna eftersom han hade velat visa dem för sina döttrar.

 

Avsnitt 24

Blomsterkorgen

I

Storasystern sov fortfarande så Asako gick tyst och försiktigt ut ur rummet. Där i korridoren mötte hon en uppasserska.

”Är ni på väg att tvätta ansiktet?” frågade hon och följde efter mot badrummet, där hon satte på lyset och vred på kranarna för att fylla badet. Hon drog även för gardinerna.

Badrummet på det här värdshuset var avdelat för att kunna användas i enskildhet. Tre väggar bestod av speglar. När Asako hörde uttrycket o-kao-san, ”det kära ansiktet” kom hon genat att tänka på morgonens frukostbricka med dess o-imo-san och o-mame-san, ”kära potatisar” och ”kära bönor”. Kyotos gröna ärtor och räkformade potatisar var mjuka, men de mjuka bambuskotten och den torkade tôfun kallades inte ”de kära bambuskotten” och ”den kära tôfun”. (LV: egentligen ”den ärade herr/fru/fröken potatis” osv).

Asako hade varit här i slutet av året före. Hon ville egentligen passa på att ringa till en vän här i Kyôto medan Momoko sov, men hon visste inte riktigt vad pappans verkliga motiv för att komma till Kyôto var, eller hur storasystern kände och hon ville inte ställa till med något. Hon återvände till rummet.

När hon satt och tittade i en pamflett om Kyôto dansfestival frågade Momoko ”Vet du var far gör?”

Asako vände på huvudet. ”Har du vaknat nu?”

”Inte riktigt. Jag sov inte alls på tåget. Det var nog bara jag som inte sov. Far slumrade också till.”.

Asako visade Momoko det meddelande pappan hade lämnat.

”Jaha? Daitoku-templet?” sade Momoko litet lättsamt.

”Det är ju inte klokt. Så fort han kom hit försvann han.”

”Det är inte så farligt. Han får göra vad han vill. Det kan vi väl göra alla tre.”

Asako tittade på Momoko.

”Asako, gå och titta på dansfestivalen du. Jag tänker sova lite till.”

”Nää, klockan är ju redan halv ett.”

Momoko satte sig upp på madrassen och räknade med fingrarna. Hon hade bara sovit i fyra timmar. Men hon steg upp.

Dansfestivalen hade börjat hållas från 1872 och fortsatt oavbrutet i 72 år. Sedan hade kriget satt stopp för den 1943. Men det här året hade den återupplivats för första gången på sju år, förklarade Asako.

”Det står här att rader av runda röda rislampor som hängs ut under taknockarna signalerar att det är dansfestival. De signalerar också att man kan njuta av de upplysta körsbärsträden i Gion på natten.”

”Det säger du? Jag kommer ihåg att jag var här med min skolklass en gång och fick en autograf av en Maiko-san (LV: en ung kvinna som studerar till geisha). Hon hette ”Taihei no Miyo”, sade Momoko.

Men var det inte så att den yngsta systern hade fötts i de här geisha-kvarteren i Kyôto? Det verkade som om Asako inte kände till den yngre systerns bakgrund. Hennes avlidna mor hade nog undanhållit henne denna information, trodde Momoko, som inte heller kände till särskilt mycket. Men om inte kriget hade kommit emellan hade deras far kanske inte lämnat kvinnan i Kyôto, tänkte hon. Kriget hade oundvikligen separerat de två.

Hur som helst, hade deras far haft något i bakhuvudet när han sade åt dem att gå och titta på dansfestivalen, med tanke på att den yngsta systern hade fostrats i den miljön? Momoko kände sig nästan förolämpad.

Medan Momoko satt och tittade sig i spegeln satte sig Asako bredvid och började kamma systerns hår. Hon sneglade också på pamfletten om dansfestivalen. 1869 hade Japans första småskola öppnats i Gion. Den skulle fostra blivande geishor. Sedan etablerades ett företag som skötte distribuerandet av geishor. Det var efter den förvirring som uppstod i samband med Meiji-restaurationen. Från hösten 1871 till våren året därpå arrangerades Kyôtos första utställningsmässa. Det blev början till Miyako-odori, Kyôtos dansfestival. Det hade Momoko lärt sig från en bok.

”Blev inte gesihorna också fabriksarbetare under kriget, satta i tvångsarbete …..? Men det kallades flickarbete.” Momoko mumlade fram sina ord.

”Men när kriget var slut kunde även dessa maiko klä sig i sina hängande skärp.”

”Skärpen är deras symbol. Men de flickor som kommer med te är ju så unga att det bryter mot lagen mot barnarbete. Det stod det i tidningen i morse”, sade Asako.

”Maikos hängande skärp är som sumo-brottarnas hårknutar. Märkliga symboler, är det inte?”

”Verkligen. Men om inte sumo-brottarna hade haft sin hårknutar hade det känts litet konstigt. Munkarnas rakade huvuden och dräkter är också märkliga egentligen.”

”Sumo-brottarnas hårknutar och maiko-flickornas hängande skärp är saker som finns bland oss, i våra dagliga liv och i våra hjärtan. Det är mycket med det hela …”, sade Momoko, ställde sig upp och knöt skärpet om sin egen dräkt.

”Löst hängande skärp, eller storasysters skärp, det är väl inte så stor skillnad egentligen?” sade Asako.

”Nej, det är sant. Förutom att det är praktiskt så vill man ju att det ska se snyggt ut också. Man tar efter varandra och man följer traditionen. Så är det. Men genom att härma varandra förstör man kanske det som är verklig skönhet.”

Asako plockade upp de hårstrån som lossnat ur systerns hår vid spegeln och slängde dem i papperskorgen.

”Nej men snälla, det där kan jag göra själv.” Momoko rynkade på ögonbrynen och tittade på systern.

Det var fullt av folk vid både Shinkyôgoku och Kawaramachi-gatan, så systrarna gick över den stora bron vid Sanjô, ”tredje gatan” och fortsatte nedför de mindre gatorna mot Shijô, ”fjärde gatan”. Bron vid Sanjô hade just blivit klar. Räckena var gjorda av trä och stolpknopparna var klädda med brons. Statyn av den knäböjande samurajen Takayama Hikokurô var borta. Från bron kunde man se bergen i norr genom diset. På andra sidan floden stod pilträden i sin grönska och på bergen österut, vid Higashiyama, kunde man se körsbärsträden i blomning. Detta var verkligen Kyôto, kände Momoko.

Den sång och danslokal som användes tidigare hade nu gjorts om till biograf, så i år hölls festivalen i Minami-za, ”Södra Teatern”.

Terummen hade inte haft någon speciell atmosfär när festivalen hade hållits  i den förra lokalen. Det hade varit ett hus i västerländsk stil och ganska vulgärt. Geishorna hade stått framför och bugat.

När de skulle sätta sig på de runda stolarna där de serverade ceremoniellt te ropade Asako till.

”Nämen.”

Den andre personen lade också märke till Asako. ”Ah, det var …”, sade han och sänkte huvudet litet. Till teserveringen stod en lång kö på ena sidan. Ôtani satt på höger sida tre stolar bort från Asako. Det lilla barnet satt i famnen på en ung kvinna på hans högra sida.

Ôtani drack upp sitt te, reste sig upp och kom fram till Asako.

”Du måste ha förstått vem det var tack vare barnet, eller hur?”

”Jo.”

Asako vände bort blicken från Ôtani som stod framför henne och tittade på barnets ögon.

”Mår barnet bra?”

”Ja, absolut”, svarade han och ropade sedan ”Waka-chan! Waka-chan!”

Den unga kvinnan som bar på barnet gick förbi Asako med sänkt blick, inte nödvändigtvis på grund av Asako, och kom till Ôtani.

”Det här är kvinnan som var så behjälplig på tåget när jag åkte till Tôkyô i slutet av förra året”, förklarade Ôtani för Wakako.

Wakako sade ingenting, men bugade mot Asako, samtidigt som hon såg litet besvärad ut.

”Vad stor barnet har blivit”, sade Asako. Wakako böjde sig fram en aning, som om hon ville visa barnet. Men nu skulle en kopp te serveras även till Wakako.

”Ursäkta mig, vi får pratas vid senare …” sade Ôtani och gick därifrån.

”En liten present, varsågoda …”, var det någon som sade när Asako och Momoko reste sig upp från teceremonin. Det var två små fat med rader av röda rislampor målade på. Asako slog in dem i sin näsduk.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s