Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 45

”Men hon spelar ju tennis.”

”Det är på grund av hennes sociala status.”

Att Asako plötsligt skulle utsätta sig för intensiva rörelser och spela tennis för Natsujis skull var nog i själva verket var ganska allvarligt, tänkte Momoko.

”På grund av hennes status. Det låter verkligen gammalmodigt”, fortsatte Momoko. Hon tänkte på vad som hade egentligen sagt och fick ur sig ett besvärat skratt. Igår hade uppasserskans far varit ubåtskapten, idag måste pensionsutbetalningarna till honom ha upphört och han var tvungen att skötas om av sin dotter, som dessutom hade två barn. I morgon kanske till och med Momokos villkor skulle ändras. Det var en föränderlig värld.

”Finns det någon i dagens Japan som hakar upp sig på den sociala statusen. Du ansvarar för tre personer. Det är ju den verklighet du lever i.”

”Så är det. Men varken mitt arbete eller min kropp känns verklig. Det enda som är verkligt är att jag måste skaffa mat till fyra personer…”

Uppasserskan berättade att hon gärna hade kunnat sälja huset hon bodde i och börja med någon annan form av  arbete, men i huset fanns det också tre andra familjer och de skulle nog inte kunna flytta på sig. Hennes berättelse var inte ovanlig. Det fanns gott om liknande historier. Men den änka som Momoko hade framför sig såg bra ut och hon kunde inte låta bli att säga: ”Du borde gifta dig.”

”Dumheter. Det finns gott om unga kvinnor och även om jag skulle tycka att en medelålders man vore bra är det ingen som vill ha ytterligare tre personer att ta hand om. Dessutom finns det knappast någon som har så mycket plats.”

”Jo, om det är någon som blir kär i en är det ju en sak, men att behöva jobba då man blir sjuk är det nog inte många i dagens värld som vill.”

”Verkligen. Du kan väl hitta på något.” Även denna dotter till en marinofficer kunde kosta på sig att skämta.

Momoko förvånades över sig själv, att hon i själva verket hade rekommenderat en änka till en sjöofficer att bli ett slags konkubin hos någon. Dessutom förundrades hon över att hon hade börjat tänka på Keitas far som en lämplig person åt henne. Aoki levde ju ensam och det skulle det ju inte drabba någon annan. Hon kanske skulle kunna ta hand om bröstsmärtorna. Men det var ju en märklig tanke. Hur kom det sig att hennes sympati för uppasserskan fick henne att tänka på Keitas far? Ingen av dem kunde ju betraktas som omoralisk. Det var hennes egna tankar som var besudlade, kände hon själv.

”Men, du tar verkligen väl hand om de dina. Även om det skulle vara tufft nu kommer det säkert en tid då du känner att du gjorde rätt att ta hand om dem”, sade Momoko med vänlig röst och fortsatte, ”men för dig kanske det är svårt att känna vad som är viktigast just nu.”

”Ja, vad är det som är viktigt för mig? Det är nog bara du som ställer den frågan. För mig är det viktigaste för tillfället att se till att ditt rum blir städat och fint. Längre än så tänker jag inte …”

Hon vek ihop Momokos halsduk, hängde upp hennes ytterrock och räckte fram en varm shibori och lämnade rummet. Momoko satte sig med en varm tekopp i handen och tänkte på just ingenting.

”Momoko!” Det var Takemiya som plötsligt visade sig. Han sköt upp fusuma-dörren och klev in i rummet. Hans hår hade blivit längre.

”Miya-chan …..” ropade Momoko lugnt, ”kom och sätt dig här.”

Han satte sig i formell ställning på andra sidan bordet. Han såg tunn och sliten ut, men hade färg i ansiktet.

”Nu är jag här”, var allt han sade.

”Jaha, välkommen.” Momoko såg förbryllad ut. ”Miya-chan, visst åkte du och besökte Asako på sjukhuset?”

”Japp, jag var där.”

”Varför då?”

”För att lämna tillbaka ditt halsband …”

”Tack för det, men vore det inte bättre att lämna tillbaka mina saker direkt till mig? Min syster har ju inget med det att göra.”

”Visst. Men sen ville jag säga farväl till Asako också.”

”Farväl …? Vad då farväl …?”

”Jag tänker lämna denna världen”, sade han tystlåtet.

”Jaså? Tänker du ta livet av dig?”

”Ja.”

”Eftersom jag inte blir särskilt förvånad, gick du till henne för att hon skulle bli det?”

”Nej, så var det inte …”

”Men tycker du inte att det är märkligt att du går till min syster innan du går till mig? Asako är ju en människa som alltid visar sympati …”

”Jag är inte ute efter sympati. Jag ville bara tacka henne.”

”Och vad ville du tacka henne för?”

”Även om jag skulle dö så är jag ändå glad att åtminstone hon kommer att leva. Och sen kände jag inte till att hon var sjuk. Så jag ville hälsa på henne.”

Momoko blev alldeles stel. ”Att du är glad att åtminstone hon kommer att leva, innebär det att du har kommit hit för att döda mig?”

”Så är det.” Han nickade och ögonen blixtrade till. ”Jag kan inte tänka längre. Men det är väl inte så märkvärdigt?”

”Nej, det är inget märkvärdigt. Döda mig gärna om du vill, Miya-chan, men det behöver du inte. Jag har ofta tänkt på att göra det själv …”

”Nu driver du med mig.”

”Miya-chan, jag har länge tänkt säga det, men visst är det så att du har haft en homosexuella relation? Jag har förstått att det är så. Varför tänker du inte döda honom, utan mig?”

Takemiya svarade inte.

”Lev som en man. Detta blir mina avskedsord. Som homosexuell kan du ju inte få barn, eller hur?”

Det Momoko sade fick ingen större effekt på honom.

”Om jag dör här kommer du inte att ha något liv.”

”Jag vill inte bli förskjuten av dig.”

”Jaså? Okej, och hur tänkte du döda mig? Genom att strypa mig …? Du har ju velat strypa mig många gånger…”

”Det klarar jag inte. Det förstår även jag.” Han ställde sig upp på ostadiga ben och gick bakom Momoko och lade armen om hennes nacke. Momoko gjorde inget motstånd. ”Är det här okej? Om det blir plågsamt eller om du inte vill så säg till. Då lättar jag på taget …”

Hans arm skakade.

”Du är ju lite märklig. Visa mig ditt ansikte …” sade Momoko och tyckte att han uppträdde som ett barn. Han stack fram sitt ansikte över hennes högra axel och lät tårarna droppa på bordet.

”Miya-chan, nu får du lägga av”, skrek hon med svag röst när det kändes som om han började dra till ordentligt med sin arm.

”Ditt barn … Du har ditt barn i mig”, sade hon.

Han släppte inte förvånande sitt tag, medan Momoko kände bitterhet över sina egna ord.

Takemiya fick en helt annan ton och tryckte sitt ansikte mot hennes rygg. ”Barn? Lögn. Om du ljuger… Du sa ju att jag var som ett barn.”

”Du är inget barn.” Momoko kände hur pulsen steg när värmen från hans ansikte började kännas i ryggen.

”Min mor dog efter det att jag föddes. Vill du döda mig innan det sker?” sade Momoko med vänlig röst.

”Men, du ljuger, eller hur?” upprepade han.

”Nej, jag ljuger inte. Sånt ljuger man inte om.”

”Hm.” Han tog bort både sitt huvud och sin arm från henne.

”Men, Momoko, det är ju inte mitt barn. Så är det. Det är inte mitt.”

”Men, Miya-chan …” Hon var alldeles blöt.

”Eller hur? Det är inte mitt barn. Jag är ju själv ett barn.”

Momoko sträckte på sig. ”Så är det. Det är mitt barn, inte ditt, Miya-chan …”

”Fan också.” Takemiya reste sig upp och gick en fem, sex steg bakom Momoko. Han tittade på henne. ”Du ljuger … Jag låter mig inte luras.”

”Åh …!” fortsatte han, satte båda händerna mot sitt ansikte och lämnade rummet.

Momoko rörde sig inte. Hon mindes när hon först hade kramats om av Keita och sedan stötts bort. Det var en känsla av att falla ned mot en obeskrivlig botten av både hat och sorg. Var det av svartsjuka Takemiya hade rusat därifrån, eller av feghet?

”Jag är bara ett barn” var obehagliga ord som fortfarande ringde i hennes öron. En känsla av kyla spred sig hos henne.