Med regnbågen som sällskap, 46

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 46

II

I Aokis nya tehus var Mizuhara och Momoko de enda gästerna. Mizuhara hade inte pratat om sina ritning till huset, inte ens på vägen tillbaka från Silverpaviljongen och templet Hônen-in.

Mizuhara tittade på Momoko bakom sig . ”Med tanke på hur tehuset är byggt är det fråga om arkitekten själv kan gå in så här, iklädd västerländska kläder …”

”Men Asako var väl också här med västerländska kläder.”

”Nja, jag tänker ändå på vår värd. Det ger ett märkligt intryck.”

Aoki log när de kom. ”Häromdan pratade jag med teaffären. Det finns dom som har teceremonin som mycket seriös hobby och känner att dom måste konsultera instruktionsböcker om allt, även det dom måste ha på sig innan dom  deltar. En temästare följde alla regler mycket noga innan han började, den ena saken efter den andra. Men det var en stor och kraftig karl. När han skulle lyfta på tekannans lock använde han för mycket kraft och förstörde hållaren för locket, om det nu var en Kiseto eller Oribe.”

”Där ska man ju vara lätt på handen. Han var inte uppmärksam på vad traditionen sade.”

”Eller hur? Han var från Tokyo, men hans namn blev snabbt känt här i Kyoto.”

”Jag menar, trycka dit locket för hårt. Sånt gör man ju bara inte.”.

”Nej, verkligen. Även om någon skulle tvinga en att krossa locket så gör man det bara inte.”

Aoki knackade på hållaren till locket två, tre gånger.

”På tal om västerländska kläder, jag fick höra av mästaren Urasenke att numera när det kommer gäster till honom är nästan alla män klädda västerländskt. Före kriget var det ingen som skulle komma på tanken att ta sig igenom porten till mästaren i västerländska kläder. Det vore detsamma som att inte visa respekt. Det var snarare gästerna som höll på etiketten. Något annat hade ansetts oförskämt …”

”Verkligen. Nuförtiden har det till och med blivit populärt bland unga ligister nere i Ginza att lära sig teceremonin. Dom kommer in i teaffärerna där och frågar vad inköpspriset på en teskål från Shino kan vara ….”

”Ja, man kan ju fråga sig hur vi också uppför egentligen. Men med tanke på att kriget tog min son, vårt hem brann upp och jag drog mig tillbaka hit till Kyoto och lät bygga ett tehus utan några traditioner att luta sig mot  … ursprunget är ändå i Korea.”

”Men även om man brukar räkna Rikyu till Momoyamaperioden föddes han ju under de stridande klanernas period…. Yoshii Isamu har till och med skrivit en dikt om det.”

”På Rikyus tid fanns inga atombomber. Men de flesta kanske ändå beställde skyddsrum hellre än tehus.”

”Jag har besökt Hiroshima och Nagasaki som arkitekt och sett  förödelsen där. När jag går runt Kyoto och dess gränder med samma ögon blir jag ju litet skrämd över vad som skulle kunna ha hänt med en atombomb här.”

”Visst är det så. Det är sådana hemskheter man kan fundera på när man lugnt sitter och väntar på yudôfu, den tofurätt som är så berömd här…”

Aoki pratade medan han vispade upp teet.

”Yudôfu-restaurangen vid Nanzenji ligger här i närheten. Jag brukar gå dit ganska ofta. Det är fint när man sätter sig på en fällstol vid trädgårdsdammen och betraktar höstlöven runt omkring i skymningen. Jag brukar ta mig ett glas för mig själv. Och te häller jag då och då upp åt mig själv. Det är lite pinsamt.”

På golvet låg en kopia av Kako genzai ingakyô, ett buddhistiskt uppslagsverk i arton kapitel. När Mizuhara hörde talas om att Aoki hade ett exemplar i Kyoto bade hade han bett att få se det.

Ingakyô har din pappa beställt”, sade Aoki vänd mot Momoko. ”Det är en skrift med bilder på golv från Tempyôperioden, på sjuhundratalet. Det är nästan omöjligt att skapa detaljer här i huset som stämmer överens med den tiden, men tack vare din far … Det är inte riktigt som ett tehus skall vara, men det är snarare det som gör det så intressant.”

”Att mina egna ritningar nästan stämmer överens med bilder från sjuhundratalets Japan är onekligen en märklig lyckokänsla.”

”Jag var lite tveksam att ta fram buddhistiska bilder, men vi kan ju se dem som en form av minnesceremoni för Keita. Momoko har ju varit vänlig nog att också komma …”

När Momoko tittade på den primitiva bilden av en liten Buddha, som nästan såg ut som en vänlig docka, började olika känslor röra sig hos henne.

Aoki fortsatte under det att han snurrade med tevispen av bambu, ”När jag läste Keitas dagböcker insåg jag att jag som far inte hade riktigt förstått min son, att jag inte hade förstått att uppskatta honom ordentligt. Det var nog något som han led av och gav honom ensamhetskänslor. Det kanske ofta är så, mellan föräldrar och barn.”

”Ja, kanske det. Mellan mig och mina döttrar är det nog definitivt så”, sade Mizuara utan att titta på Momoko.

”Men, om båda generationerna är vid liv blir det en helt annan sak.”

”Ja, vem vet.”

”Det kanske inte lämpligt att fråga det när Momoko är här, men var det så att Mizuhara-san gav sitt godkännande till Momokos och Keitas kärleksförhållande?”

”Varsågod.”

”Tack”, sade Momoko framåtlutad.

Mizuhara tvekade en aning, ”Jaa, jag vet inte jag … jag var nog inte helt på det klara med hur det var. Jag ville nog att hon skulle få välja själv också.”

”På så sätt. Men det uppfattar jag som att du av dit godkännande. Tack.”

”Du behöver inte tacka.”

”Jag visste nästan ingenting, men det kan just bero på att jag inte riktigt förstod min son…  Själviskt av mig och det gjorde det ju inte lättare för Momoko-san precis. Om det nu gäller en minnesceremoni för min son, eller ånger hos en förälder, det blir litet grand som att möta den döde igen. När vi sågs i våras på restaurang Saami och jag tackade och bad Momoko-san om ursäkt … och sade att det tillhör det förflutna, medan Momoko-san sade att det inte är något som bara passerar. Det har levt kvar hos mig.”

”Då bör nog även jag tydligt godkänna den kärlek som Momoko kände för Aoki-sans son Keita”, sade Mizuhara.

”Tack, men det är nog så att både Mizuhara-san och jag själv kommer litet väl sent, Keita är ju död …”

Aoki torkade försiktigt av teskålarna med kupade händer. De gick alla tillbaka till vardagsrummet för kvällsmåltiden, som bestod av många smårätter. För att njuta av höstlöven var det en bättre plats. Momoko hade svårt att samla sig och tyckte att ingenting egentligen smakade något.

Mizuhara satte på sig ett par träskor och gick ut genom trädgården till tehuset igen. ”Titta så kamelian blommar vid staketet”, hördes han säga.

Aoki tittade på Momoko. ”Momoko-san, du kan väl vara kvar i Kyoto ett tag.”

”Tack, det vill jag gärna.”

”Jag har förstått att Natsuji hälsar på då och då.”

”Ja, det kan nog hända igen ….”

”Jag förstår.” Aoki såg yngre ut än han var och hans ögon var livfulla. Men de mörknade när han fortsatte, ”Momoko-san, är det inte något som bekymrar dig?”

Momoko rodnade plötsligt. Det var som om han såg igenom henne.

”Om det är något som tynger hjärtat lyssnar jag gärna. Vad som helst. Jag är beredd på allt nuförtiden. Det är som om jag har tagit självmord.”

Momoko lyfte sina händer och knäppte dem över magen.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s