Med regnbågen som sällskap, 47

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 47

Vid flodbanken

”Att triviala saker tröstar oss beror på att triviala saker oroar oss”, var något Momoko upprepade för sig själv flera gånger. Hon tyckte allt kändes trivialt. Var det rent av så att den unge Takemiyas död också var trivial? Att hon inte födde hans barn, var inte det trivialt? Att Momoko över huvud taget levde berodde på att hennes fostermor, Asakos riktiga mor, hade bytt ut cyankaliumet mot socker. Så enkelt var det. Egentligen oerhört trivialt.

Hon insåg nu att om man varit allvarligt sjuk och känt att man också varit nära döden skapade det ett särskilt känslodjup. Men att vara allvarligt sjuk är inte begränsat till kroppslig smärta. Det kan gälla även själslig sjukdom. Momoko hade flera gånger drabbats av det. Även nu. Efter hennes mors död fortsatte det, hon blev inte av med det. Och när hennes pojkvän Keita dog blev det värre. Det människor säger, ja till och med det gudarna säger, tolkar människor på det sätt de vill. Vilka svårigheter man än går igenom tolkas det av människan på det sätt som hon själv vill. Hon skapar egna ursäkter och letar om och om igen efter ord som hon själv tycker passar. Men ord som uttrycker en verklig känsla bottnar i en verklig erfarenhet.

”Vad nu då, vad är det för fel på dig …?” hade Keita sagt när han kramade henne för första gången och sedan stötte bort henne.

När den unge Takemiya fick höra av Momoko att hon väntade hans barn hade han upprepat, ”Det är inte mitt barn, det kan inte vara mitt barn”, och flytt. Om det nu berodde på att det var Momoko som uttalade detta fruktade budskap. Nu var båda männen döda. Det var som om hennes ord utdelade straff, som om hon meddelade dödsdomar. Keita dog i kriget. den unge Takemiya tog livet av sig. Lägger man till det barn som hon hade burit på var det tre döda.

”Men Keita stupade i kriget. Det var inte mitt fel. Miya-chans självmord var inte heller mitt fel”, sade hon tyst till sig själv. ”När Keita dog ville jag själv dö … Och att det var socker jag åt var inte veroende på mig. Och innan Miya-chan dog hade han tänkt döda mig. Att han inte hade styrka nog i sin arm och att jag klarade mig berodde inte heller på mig.”

Vems fel det än var det ett faktum att tre liv hade släckts. Och Momoko levde.

”Du är inte en person som dör …” sade hon flera gånger, nästan sjungande till sig själv. Ekot av hennes ord rengjorde hennes själ.

Poeten Ikuta Shungetsu, som dränkte sig själv i Setos inlandshav på grund av en olycklig kärlek, lämnade kvar följande rader om den kvinna han älskade: ”Du är inte en person som dör, du är hustru till livets kärlek”.

”Du är inte en person som dör”, hade den unge Takemiya tydligt sagt till hennes syster Asako. Det var något hon tänkte på efter hans död. ”Även om jag dör kommer jag att vara glad om hon kan leva vidare.” När Momoko hörde att han hade sagt så blev hon först förebrående och vände det emot honom när han kom för att döda henne. Men när han väl hade dött fick orden en annan innebörd och fick henne även att minnas hennes egen mors självmord. I den kyliga värld som omfattade hennes mors självmord kunde hon inte känna vare sig skuld eller ånger för varken Keitas eller Takemiyas dödsfall. Mot fadern Mizuhara brann däremot en ilska hos henne.

Hon var förlåtande gentemot sin ungdoms agerande. Men två män var döda. Ingen av dem hade dött en naturlig död. Tvärtom. Vad skulle hon kunna göra åt det? Och bådas död hade skett utan att de var förlåtna. Vad skulle hon kunna göra åt det? När Momoko var i Asakos ålder gjorde hon inte som Asako och läste både ”Lady Chatterleys älskare” och ”Det fulländade äktenskapet”, men hur skulle Asako någonsin kunna förstå hur Momoko kände det?

Det var i ett brev från Asako som hon hade fått veta att den unge Takemiya hade tagit självmord. Det var ett försiktigt skrivet brev, men med ett meddelande som var rakt på sak. Takemiya hade dött i bergen i Hakone. Att det var ett område som hade med Momoko att göra var uppenbart. Momoko hade åkt tillsammans med Takemiya till sjön Ashi tidigt på våren och till Gôra på försommaren. Han hade säkert valt något ställe i närheten. I Asakos brev stod det bara Hakone. Och han hade int elämnet efter sig varken dagbok eller testamente, eller något annat skriftligt meddelande.

Det är möjligt att han hade skrivit något och sedan rivit sönder det. Men han hade inte skickats något brev till Momoko och troligtvis aldrig skrivit något. När hon tänkte efter var han inte typen som skrev dagbok heller.

_________________________

Det är inte så långt kvar på denna roman. Jag kommer att försöka avsluta den så fort jag kan för att sedan gå över till det jag egentligen har velat använda bloggen till: att skriva kommentarer om olika aspekter av Japan, det japanska samhället, historien och kulturen. Jag kommer har för avsikt att vara betydligt aktivare än hittills. / Lars

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s