Den japanska gästfriheten, omotenashi, är välkänd. När man väl tar emot en gäst finns enligt traditionen inga gränser för vad man bör göra för att ens  gäst skall känna sig välkommen. Följande haiku av Bashô kan tyckas alldaglig, men bakom den finns en djupare tanke.

霜を踏んでちんば引くまで送りけり

Shimo o funde / chinba hiku made / okurikeri

Jag gick i frosten tills jag haltade, för att ta farväl

(Jag trampade i skarsnön så länge att jag till slut haltade, när jag följde honom långt bort på vägen för att ta farväl)

Det är en förväntad artighet i Japan att man följer sin gäst till utgången, till hissen, till porten eller till den punkt där det faller sig naturligt att skiljas. I det här fallet skrev Bashô en liten anteckning till dikten där han förklarade att det var hans vän, samurajen Tsuchiya Shiyû (土屋四友), som han följde en lång bit bort på den frostbelagda vägen. Samurajen ”skulle bege sig till Kamakura”, enligt Bashô.

Bashô anspelar egentligen på en berättelse i en Noh-teaterpjäs om en fattig samuraj vid namn Sano Genzaemon Tsuneyo (佐野源左衛門常世), som en kväll med ett kraftig snöfall fick besök av en vandrande präst som han inte kände. Först vägrade han att släppa in honom, eftersom han var så fattig att han egentligen inte hade något att erbjuda, men hans fru övertalade honom om motsatsen. Prästen hade ju ingen annanstans att ta vägen. Så Sano bad trots allt prästen till slut komma in och gav honom dessutom en skål hirs att äta. Någon ved hade han inte att göra upp en eld med. Den hade tagit slut. Men han hade flera krukväxter, bonsaiträd, som han hade skött med varsam hand under många år. Det var ett aprikosträd, en tall och ett körsbärsträd, alla i miniatyrstorlek. Sano tvekade inte utan avvände dem som ved till en brasa att värma sig vid.

Sano berättade sedan för prästen att den klan han tjänade som samuraj hade beslagtagit alla hans egendomar, men att han trots detta var beredd att när helst plikten kallade bege sig ”till Kamakura om något skulle hota regeringen där”. Inte långt därefter kom verkligen en inkallelseorder och Sano red till Kamakura på sin magra häst. Väl framme visade det sig att den vandrande prästen i själva verket hade varit den politiske ledaren Hôjô Tokiyori (1227-1263). Denne var så imponerad av Sanos tidigare gästfrihet och hans nu visade lojalitet att han gav order om att Sano skulle återfå sina egendomar. Inte nog med det. Han skulle dessutom få tre stycken till. Dessa egendomar gavs namnen ”Aprikosen”, ”Tallen” och ”Körsbärsträdet”.

Detta är bakgrunden till det japanska ordspråket Iza, Kamakura to iu toki niwa, ung. ”Om något händer så ställer jag upp”.

Ett slående inslag i den japanska kulturen är vilken betydelse man fäster vid möjligheten av att få uppleva tystnad. Det behöver inte vara en så stark tystnad att man bara hör ett ringande i öronen, men utan tystnaden kan man inte uppskatta de ljud man verkligen vill höra, till exempel det dova ljudet av ett vattenfall, ett droppande från taknocken eller fågelsång i fjärran.

Många i Sverige irriteras över att andra passagerare på tunnelbanor, förortståg eller bussar pratar högt i sina mobiltelefoner. Det är ett ljud man inte nödvändigtvis vill höra när det är så tyst i övrigt. I Japan uppmanas alla passagerare på tåg och bussar att inte använda sina mobiltelefoner för samtal och det tycks respekteras. Nästan var och en sitter, eller står,  och gör något med sina mobiler, men ingen, eller nästan ingen, talar i telefonerna. Det borde vara möjligt också i Sverige.

Haikupoeten Matsuo Bashô (1644-1694) beskrev redan för  drygt tre hundra år sedan kontrasten mellan tystnaden och ljudet i följande berömda dikt. Dikten skrevs efter ett besök i det berömda templet Risshaku-ji (立石寺) i Yamagata en mycket het sommardag.

静さや岩にしみ入る蝉の声

shizukasa ya / iwa ni shimiiru / semi no koe

Tystnaden, cikadornas skrik tränger in i klippan

 

 

Idag och imorgon, den 15 och 16 december, besöker Rysslands president Japan. Tillsammans med Japans premiärminister Abe Shinzô kommer bland annat ett fredsavtal att diskuteras. De två länderna har ju ett märkligt bilateralt förhållande i den meningen att man trots normala diplomatiska förbindelser saknar ett avtal som formellt har gjort slut på det andra världskriget.

Två dagar efter det att den första atombomben fälldes över Hiroshima och en dag före den andra bomben över Nagasaki gick Sovjetunionen in i kriget mot Japan och ockuperade bland annat hela ökedjan Kurilerna.  San Francisco-avtalet , som undertecknades av ett antal stater 1951 och trädde i kraft 1952, sade att hela ökejdan Kurilerna också skulle tillfalla Sovjetunionen. Denna stat vägrade dock att underteckna avtalet. Under efterkrigstiden har Japan sedan hävdat att de ”norra territorierna” skall återlämnas till Japan. De norra territorierna är egentligen det område som tillföll Japan i det bilaterala rysk-japanska Shimoda-avtalet av 1855 mellan Japan och Ryssland. Där stod det att gränsen mellan de två länderna skull gå mellan Etorofu och Uruppu. Detta avtal ersattes sedan av Sankt Petersburgs-avtalet från 1875, där det stod att hela ökedjan Kurilerna skulle tillhöra Japan, mot att Japan avsade sig överhögheten över den stora ön Sakhalin. Logiskt sett kan man därför tycka att Japan borde kräva tillbaka hela Kurilerna, men internationella relationer är inte alltid logiska.

Under Putins besök lär knappas territorialfrågan lösas och ett nytt fredsavtal undertecknas, men som en skugga över diskussionerna hänger säkert också Kinas närvaro. Kina blir allt starkare och både Japan och Ryssland vill nog skapa en motvikt till ett alltför starkt geopolitiskt kinesiskt inflytande i nordostasien.

Kanske passar följande haiku av Buson som illustration till det ryska besöket:

ふじを見て通る人あり年の市

Fuji o mite / tôru hito hito ari / toshi no ichi

En person betraktar berget Fuji och passerar förbi, marknaden mot slutet av året

Yosa Buson (1716-1784) var en mycket skicklig haikupoet, som under sin levnad mest var känd för sina målningar.  Trots att flera sekler har gått sedan han levde och var verksam känns hans dikter lätta att ta till sig. Några exempel:

山寺や撞そこなひの鐘霞む

Yamadera ya / tsukisokonai no / kane kasumu

Bergstemplet en misslyckad klockklang  försvinner i dimman

 

野分止んで戸に灯のもるる村はづれ

Nowaki yande / to ni hi no moruru / mura hazure

Efter höststormen ett ljussken genom en dörr i utkanten av byn

 

かぎり有命のひまや秋のくれ

Kagiri are / inochi no hima ya / aki no kure

Livet är begränsat men det finns lediga stunder, höstskymning

 

Idag dominerar storstäderna i Japan, men landsbygden är fortfarande mycket vacker. Det finns möjligheter att ännu uppleva den genuina natur och de äldre byar i bergen som Buson skrev om. Äldre hus som byggdes med stora brant sluttande stråtak (gassho-zukuri) är värda att se.