Det brukar ju sägas att en japan, eller japanska, svarar ja på frågan om han eller hon är buddhist eller shintôist. Varför säga att man är det ena eller det andra när man kan säga att man är både och? Och onekligen är det så att det idag inte råder någon större konflikt mellan de buddhistiska sekterna och prästerna i shintotemplen. Folk kan till exempel gå till det tempel som ligger närmast när de skall välkomna det nya året och det är inte heller något problem att först gå till det ena och därefter till det andra för att be. Bristen på skarpa gränser mellan religionerna brukas också illustreras av att många japanska bröllop ofta innehåller flera ceremonier, en kristen och en shintôistisk. Begravningarna brukar tillhöra buddhistprästernas revir och i deras tempel hålls i princip aldrig några bröllop, men det beror mer på vad som anses passande när det gäller livets cykler än att man inte anser sig kunna delta i en buddhistceremoni därför att man är shintôist, eller tvärtom. Religionerna i Japan lever idag sida vid sida utan problem. Så har det inte alltid varit. Dessutom har shintôismen inte alltid varit en okomplicerad och enkel religion. Den har en ganska komplicerad historia med många olika riktningar.

Buddhismen infördes på femhundratalet via präster som kom från den koreanska halvön och den fick sitt definitiva godkännande av den kvinnliga kejsaren Suiko, som regerade mellan 592 och 628. Utövarna av dåtidens ursprungsreligion, som hade stora likheter med shintô, var motståndare till buddhismen och bjöd på ett ganska kompakt motstånd. Hela 600-talet karaktäriserades av en kamp mellan de olika religionerna, men också av aktiva försök att finna lösningar som gjorde det möjligt för dem att leva sida vid sida. I början av 700-talet började buddhistiska tempel byggas på mark som tillhörde shintôtempel, eller strax intill. Detta blev så vanligt att termen jingûji, ”shintôtempel-tempel”, myntades. Buddhistiska präster började också predika framför shintôtempel, om inte annat därför att de ansåg att de gudar som sades finnas där kunde behöva en buddhistisk välsignelse.

År 741 överlämnade det kejserliga hovet flera exemplar av Lotus-sûtran som officiell gåva till det viktiga shintôtemplet Usa Hachiman i Ôita. I detta tempel ansågs själen av den tidigare kejsaren Ôjin, den femtonde kejsaren, som levde någon gång under tredje eller fjärde århundradet, ha sin boning. Kejsaren tillbads som guden Hachiman, som ansågs ha hjälpt de kejserliga trupperna att besegra det rebelliska folkslaget Hayato i Kyûshû. Han betraktades från och med 783 också som en japansk bodhisattva och fick äran för att man lyckades färdigställa den stora buddhastatyn i Nara år 749. År 823 ansågs den förste kejsaren Jingûs själ också ha fått sin boning där och 859 byggdes ett liknande tempel i Kyôto. Hachiman har under årens lopp kommit att betraktas som krigarnas beskyddare och idag finns över 25 000 shintôtempel tillägnade just guden Hachiman.

En särskild filosofi, honji suijaku, ung. ”inkarnationer av prototyper”, helt enkelt en sammanblandning av shintôism och buddhism, började tidigt att utvecklas. Enligt dess resonemang är de japanska gudarna inkarnationer, eller manifestationer, av de indiska buddhistiska helgonen och många shintôtempel blev i enlighet med denna filosofi också beskyddare av buddhismen och de buddhistiska templen. Att de buddhistiska helgonen fick formen av shintoistiska gudar sadses bero på att det japanska folket bäst förstod religionen förklarad i denna form. Senare shintôfilosofer, som t.ex. Yoshida Kanetomo (1435-1511), ville vända på begreppen och argumenterade i stället att det snarare var shintôgudarna som var de äkta prototyperna, men trots andra teorier och en mycket stark opposition från shintôteoretiker under Tokugawa-perioden överlevde honji suijaku-filosofin ända fram till Meiji-restaurationen, då (1868) synkretistiska ceremonier förbjöds och en klar rollfördelning mellan buddhism och shintoism ansågs vara det rätta sättet att hantera religionerna.

Shintoismen påverkade buddhismen starkt under Heianperioden 794-1185, den period som blev så viktig för den tidigaste genuint japanska litteraturen. De esoteriska buddhistiska sekterna Tendai och Shingon har båda tagit in viktiga inslag från shintôismen och utvecklat starka synkretistiska drag i sina ceremonier. Flera shintôsekter har i sin tur sitt ursprung i de buddhistiska sekterna, exempelvis Sannô Ichijitsu Shintô, som utvecklades ur Tendai-sekten, och Ryôbu Shintô, som kom från Shingon-sekten.

Sannô shintôuppstod genom en kombination av guden Sannô, som hade sin boning vid Hieitemplet på berget Hieis östra sluttning och de buddhistiska gudomarna som tillbads i Tendaitemplet Enryaku-jipå samma bergs övre delar. De shintôistiska gudarna Sannô och Amaterasu Ômikami kom att betraktas som lokala manifestationer av Sâkyamuni (jap. Shaka) och Mahâvairocana (jap. Dainichi). Sektens grundare, Tendaimunken Tenkai (1536-1643), sade rent av att alla buddhistiska och shintôistiska gudomar var manifestationer av Amaterasu Ômikami. Att dessa teorier kom att få inflytande visades bland annat av att Tokugawa-shogunatets grundare, Tokugawa Ieyasu (1543-1616), begravdes i enlighet med denna synkretistiska sekts ritualer.

Ryôbu shintô, ”dualistisk shintô”, uppstod ur viljan att kombinera buddhismen med shintôtraditionerna vid shintôismens viktigaste tempel vid Ise. Termen ryôbu, kommer från de två viktigaste mandala-målningar som används inom Shingonsekten. Dessa två målningar motsvarar enligt Ryôbu-shintoismen de två inre templens struktur vid Ise-helgedomen, det yttre templet (gekû) och det inre (naikû). Ryôbu shintô stötte dock på motstånd, och det var inget motstånd som helst. Kejsarfamiljens religiösa traditioner, som var djupt förbundna med Isetemplet, kom att verka som en hämmande faktor, eftersom kejsaren trots allt ansågs härstamma direkt från Amaterasu Ômikami och alla associationer till buddhistiska gudomar var därför endast försök att späda ut den rena shintoistiska läran, åtminstone enligt de mest konservativa shintôprästerna.

Det fanns också andra shintôsekter som försökte försvara shintoismen mot det buddhistiska inflytandet. Watari shintô fick sitt namn av filosofen Watari Ieyuki (1256-1351), men var en religion som utvecklades bland de shintôpräster som hade ansvare för Isetemplet på 12- och 1300-talen. De förfäktade i sin gemensamt författade skrift, Shintô gobusho, ”Shintôs fem böcker”, att buddhismen borde förpassas långt ut i periferin och egentligen inte hade något med det verkliga shintôs ursprung att göra. Watari själv argumenterade att det fanns en ursprunglig gudom långt före kosmos bildande.

En annan sekt, Yuitsu shintô, ”den enda shintôn”, också kallad Yoshida shintôefter filosofen Yoshida Kanetomo (1435-1511), uppstod ur den kritik som riktades mot det alltför stora buddhistiska inflytandet i shintôreligionen. Sekten baserade sig på de tankar som flera generationer av shintôfamiljen Yoshida[1]hade utvecklat och menade att alla fenomen, inklusive religioner och filosofier som konfucianismen, daoismen och buddhismen, hade sitt ursprung i shintôismen. I Yoshida shintô fanns vidare en uppdelning mellan exoterisk och esoterisk shintô. Den förra hade de historiska krönikorna Kojiki (712) och Nihon Shoki (720) som sina grundläggande skrifter, medan den senare baserade sig på esoteriska skrifter som endast de invigda kunde ta del av och som hade uppenbarats i den tidigaste mytologin. Yoshida Kanetomo blev en dominerande shintôfilosof och teolog under sin levnad och det var hans sekt, Yoshida shintô, som fick äran att arrangera Toyokuni Hideyoshis begravningsriter 1598. Yoshida shintôstod för utbildningen av de flesta shintôpräster under Tokugawaperioden, men även denna sekt förlorade sitt inflytande efter Meijirestaurationen.

Under Tokugawaperioden, 1603-1867, fjärmades shintô alltmer från buddhismen och närmade sig i stället neokonfucianismen, som var en dominerande filosofi bland de styrande under hela denna period. Samtidigt började filosoferna inom den s.k.kokugaku-skolan (”nationella studier”) att bli alltmer intresserade av shintô, eftersom de genom sina språkvetenskapliga studier ansåg sig hitta det ursprungliga japanska samhälle som enligt dem fanns innan buddhism och konfucianism introducerades.

Hayashi Razan (1583-1657), en rådgivare till fyra shoguner, var den förste att bygga en filosofi inom vilken shintô och neokonfucianismen kunde existera sida vid sida. Han var en stark anhängare av den kinesiske filosofen Zhu Xis läror, som i Japan kom att kallas shushigaku, men han hade också studerat zenbuddhism. Razan mötte den förste Tokugawashogunen 1605 och gjorde ett så starkt intryck på honom att han två år senare blev anställd som rådgivare. 1633 fick han plats i shogunatets viktigaste råd och 1635 var han med och författade den viktiga lag som skulle reglera de militära familjernas regler för sitt sätt att uppträda, Buke shohatto, ”Militärfamiljernas lagar”. Han var också med om att formulera utrikespolitiken, sätta sin prägel på de protokollära reglerna och driva shogunatet mot en alltmer kristendomsfientlig hållning. Efter hans död gick ansvaret för konfuciansk rådgivning inom shogunatet i arv inom Hayashifamiljen och 1790 gjordes den neokonfucianism han hade varit med om att formulera till officiell politik och senare omvandlades Hayashifamiljens akademi, till ett officiellt shogunalt lärosäte som gick under namnet Shôheikô. I sina skrifter argumenterade Hayashi Razan för att shintô och den ”kejserliga vägen” stod i samklang med varandra och var viktiga för samhällets bestånd.

En annan, liknande filosofisk skola grundades av Yamazaki Ansai (1619-82), en zenmunk som blev både neokonfucian och en stark förespråkare för allt som var förknippat med shintô. Hans idéströmning kom att kallas Suika shintôoch var en sammanblandning av Watari shintô, Yoshida shintô och Zhu xis neokonfucianism,shushigaku. Ansai var en ganska dogmatisk moralist och han fäste stort avseende vid ett koncept som kallades tsutsushimi och som bäst kanske översätts med ”självbehärskning” eller ”seriositet”. Han var också mycket noga med att de överordnade i den sociala hierarkin skulle respekteras. Ansai menade att precis som shushigaku den lämpligaste väg till social ordning och medborgarnas välbefinnande i Kina så var shintô inget annat än Japans bästa väg mot samma mål. Han förespråkade att både neokonfucianism och shintô skulle ligga till grund för all utbildning. Suika shintô hade starka nationalistiska drag och Ansais tankar citerades om och om igen av dem som låg bakom Meiji-restaurationen 1868. Termen suika, ”dygd och bevarande”, var hämtat från an av Watari shintôs skrifter.

Det fanns också flera andra filosofer under Tokugawaperioden som tolkade shintô på ett sätt som var mer eller befriat från buddhistiskt inflytande, samtidigt som de var starkt påverkade av neokonfucianismen, t.ex. Kumazawa Banzan (1619-91), Ishida Baigan (1685-1744), Masuho Nokoguchi (1656-1742), Kamo no Norikiyo (1798-1861) och Inoue Masakane (1790-1849).

Som en reaktion på den synkretistiska shintôismens anammande av buddhistiska läror måste också Fukko shintô, ”den återupplivade shintôismen”, nämnas. Dess främsta förespråkare var Keichû (1640-1701), Kamo no Mabuchi (1697-1769), Motoori Norinaga (1730-1801) och Hirata Atsutane (1776-1843) nämnas. Deras kokugaku, ”nationella studier”, var en av grundstenarna i den moderna japanska nationalismen.

1800-talet var synnerligen viktigt för shintôs utveckling. Efter Meiji-restaurationen blev shintô statsreligion och ett system med nationella shintôtempel inrättades. Denna statsshintô upplöstes efter det andra världskriget, och ersattes av Jinja shintô, ”tempelshintô”. Jinja shintôetablerades egentligen redan under Meiji-perioden som distinktion till sekteristisk shintô, Kyôha shintô, och avsåg all shintô som utövades i de allmänna shintôtemplen, varav det fanns närmare 110 000 vid slutet av andra världskriget. Kyôha shintôavsåg de tretton shintôistiska sekter som erkändes av Meijiregeringen som oberoende religiösa organisationer.[2]När regeringens kontroll över religionerna avskaffades 1945 växte också antalet shintôsekter, varav många kom att klassificeras som nya religioner, medan andra sågs som gamla ”folkreligioner”, populära sammanblandningar av shintôistiska seder och bruk.[3]

När Kejsar Naruhito senast kröntes i en shintôceremoni kan det vara intressant att tänka tillbaka på den komplicerade historiska bakgrund som shintôismen har. Att bara säga att den är en ursprunglig japansk naturreligion är att förenkla det hela – men vem orkar hålla reda på alla sekter och sammanslagningar som har skett under årens lopp? Det kanske är därför som japanerna tror på allt för att vara på den säkra sidan.

[1]Yoshida-familjen hade tidigare namnet Urabe och var tidigt ansvarig för shintôritualer i det kejserliga hovet.

[2]De tretton sekterna kunde i sig inorganiseras under fem olika klassifikationer: 1) ”ren” shintô, som hade tre sekter som alla underströk vikten av vad som stod i krönikan Kojiki; 2) konfuciansk shintô, som bestod av två sekter som även lade tonvikt vid konfucianismen; 3) två ”reningssekter” som fäste stor vikt vid misogi, den shintôistiska reningsriten; 4) tre sekter som kan beskrivas som ”bergssekter” och som tillbad heliga berg; samt 5) två rena helgbrägdarörelser.

[3]Shintô är känd som  en religion som sätter naturen i centrum, som skapar tempel kring märkliga formationer i naturen såsom klippor, berg, grottor, öar eller träddungar etc.  Däremot är det mindre känt hur religionen praktiseras. Det viktigaste för shintô är det heliga rummet. Den äldsta kända formen av ett shintôtempel var en bit mark som markerades med en fyrkant av småsten och ytterligare avgränsades med ett rep. I templets centrum fanns en större sten, en pelare eller ett träd. Det typiska shintôtemplet, jinja, består annars av en eller flera träbyggnader med omgivande trästaket, tamagaki. Ingången till templet markeras med en eller flera torii, särskilda portar vars ursprung troligtvis finns i de tidigare shamanistiska ritualerna hos de altaiska folkslagen och på vilka ofta hänger tjocka rep med vita pappersremsor,shimenawa, klippta i sick-sack. Det mesta i den sinnliga världen kan förklaras vara en kami, en gudom. Det finns en rad olika kami inom shintô, inte minst kejsarna. Viktigare naturfenomen som vind, sol, vatten, berg och träd är kami, men en kami kan också finnas i föremål som har tillverkats av människan. Tidigare historiska personligheter kan också förklaras vara kami.

                      Varje kami har en särskild kraft, som kallas tama, och det är egentligen denna kraft som tillbeds i shintôböner och andra ritualer. En tama kan vara god och fredlig, nigimitama, eller den kan vara ond och våldsam, aramitama. I människorna finns tama i form av själen, tamashii, som lämnar kroppen när människan dör. En kamis tama tillkallas när en shintôritual inleds. Den prisas och ombeds ge sitt beskydd och ges gåvor i form av mat, sake. Därefter får den åter beröm innan den kan återvända till sin boning. En kami har ingen fysisk begränsning och kan nedkallas på flera platser samtidigt.

                      Viktigt för shintô är också de reningsceremonier som utförs. En form kallas misogioch syftar till rening efter förorening, kegare, som har skett genom kontakt med orena företeelser som t.ex. sjukdom och död. En annan form av rening är harai (ellerharae), som syftar till att återställa relationer mellan människor och människor, eller mellan människor och föremål, efter det att något fel har begåtts. Vid den senare typen av rening erbjuds alltid någon form av symbolisk kompensation.

                      Dagens shintô har fastställda ritualer som gäller för i princip samtliga shintôtempel och som finns nedtecknade i skrifter som har publicerats av Jinja Honchô, shintôtemplens nationella huvudorganisation.

 

 

 

Det japanska utrikesministeriet har precis publicerat årets diplomatiska blåbok i sin engelska version. Det japanska originalet publicerades redan i våras. Blåboken behandlar den japanska diplomatin och de internationella händelserna året före, dvs 2018 och kan därmed tyckas vara litet inaktuell, men den innehåller många värdefulla upplysningar och fakta på sina 370 sidor och är bra att känna till när man analyserar årets händelser ur det japanska perspektivet. Det är ju till stor del ett policydokument och den japanska utrikespolitiken brukar inte svänga särskilt mycket.

Avsnittet om Iran är ett exempel. Där beskrivs hur den amerikanska politiken förändrades med president Trump och att USA lämnade överenskommelsen JCPOA (the Joint Comprehensive Plan of Action) som Iran i juli 2015 undertecknade tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Tyskland, övriga EU, Ryssland, Kina och USA. Blåboken skriver ”IAEA has been continuously verifying and monitoring Iran’s compliance with the agreement’s terms, and the agency has reported that Iran is fulfilling its commitments under the agreement even after the announcement by the U.S. on its withdrawal from the JCPOA.” Därefter konstaterar man att ”Japan supports the JCPOA”.

Det är en tydlig markering från japansk sida, även om man som brukligt är uttrycker sig mycket neutralt och försiktigt. Japan är beroende av olja från Iran och har efter USAs beslut att dra sig ur begärt att få vissa undantag från de återinförda amerikanska sanktionerna, och även fått det.

Den pågående bilaterala konflikten med Sydkorea om de s.k. bekvämlighetskvinnorna och de koreanska arbetare som tvingades till Japan under kriget beskrivs naturligtvis också och blåboken avslutas med publicerandet av olika aktuella dokument och en detaljerad ‘fact-sheet’.

I inledningen av Blåboken beskriver Japan sin utrikespolitiks ‘sex prioriterade områden’:

1. Ett stärkande av den japansk-amerikanska alliansen och arbetet med att vidga nätverket av andra allierade och vänskapligt sinnade länder.
2. Utvidgning av relationerna med grannländerna.
3. Främjande av den ekonomiska diplomatin.
4. Hantering av de globala problemen (terrorism och våldsbejakande extremism, nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen, utökat samarbete inom FNs ram, mänskliga rättigheter, främjande av kvinnornas position, klimatförändringarna och mycket annat).
5. Bidrag till fred och stabilitet i Mellanöstern.
6. Främjande av ett ‘fritt och öppet Indo-Pacific’.

 

 

 

Idag kröntes kejsar Naruhito (徳仁) som den 126:e japanske kejsaren, om man även inkluderar de kejsare som enligt krönikorna Kojiki (712) och Nihon Shoki (720)  regerade i Japan under den period som brukar hänföras till mytologin. Den förste kejsaren Jimmu (神武, ung. ”gudarnas tappre krigare”) nedsteg enligt legenden från himlen år 660 f.Kr. och det är först fyra- eller femhundratalet e.Kr. som man med säkerhet kan börja tala om historiska kejsare. Det var den den trettiosjätte kejsaren Kôtoku (孝徳), som regerade 645-654, som började införa särskilda namn på regeringsperioderna. Kôtoku kallade sin första period, 645-650, för Taika (大化), ”den stora förändringen” och den andra, 650-654, för Hakuchi (白雉), ”den vita fasanen”. De flesta kejsare därefter har haft särskilda namn på sina regeringsperioder och precis som Kôtoku i de flesta fall också flera namn som följt på varandra. De nya namnen har proklamerats för att markera att något nytt har inträffat eller för att markera att t.ex. de naturkatastrofer som inträffat skall sorteras under en tidigare regeringsperiod. I modern tid är det först i och med kejsar Meiji (明治, ”upplyst styre”, regerade 1868-1912) som det blev vanligt med endast ett regeringsnamn per kejsare.

Kejsar Meiji hette egentligen Mutsuhito (睦仁), medan regeringsperioden kallades Meiji. Det var först efter hans död som han började att kallas kejsar Meiji. Den nuvarande kejsar Naruhitos regeringsperiod heter ju Reiwa (令和, ”ordningsam harmoni”, eller ”ärad harmoni”), och det namnet kommer även att bli hans postuma namn när väl den dagen kommer.

Från och med idag skriver de japanska tidningarna Reiwa år 1 parallellt med 2019 som årsangivelse. Alla officiella dokument och diplom o.s.v. använder också ”Reiwa år 1”, eller om man skall vara noga ”Reiwas första år”, Reiwa gan’nen (令和元年).

Kröningen är inte helt okontroversiell. Japans moderna konstitution tillåter inte att statliga funktioner sammanblandas med religiösa sådana. Anledningen är förstås att shintoismen användes som officiell religion under den period då Japan dominerades av militarism och expansionism. Dagens kröning har ju onekligen starka shintoistiska inslag. Å andra sidan finns inga tydliga regler i konstitutionen för hur en kejsare skall krönas, eller ens om han skall göra det. Och egentligen är det väl inte värre än att våra ärkebiskopar döper nya medlemmar av kungafamiljen i den kristna tron. Någon form av ceremoni som visar på tradition brukar man vilja ha. Kejsarkröningen kommer knappast heller att bli ett evenemang som upprör särskilt många. Kejsarhuset är populärt i Japan och har ungefär samma ställning i opinionsmätningarna som vårt kungahus.

Det kinesiska tecknet 徳 i kejsar Naruhitos namn betyder ”godhet” och ”dygd”, men också ”en makt som inger respekt”. Det är samma tecken som det andra tecknet i Kôtoku, vars första tecken 孝 betyder ”(sonlig) vördnad/fromhet”. Det andra tecknet i Naruhito 仁 har liknande betydelser, ”dygd”, ”välvilja”, ”mänsklighet”, eller bara ”person”. Alla dessa tecken har använts i olika kombinationer flera gånger under historiens lopp.

Det har blivit allt populärare med böcker i minimiformat. Små noveller och essäer publiceras i tunna pocketformat för att man snabbt och lätt skall kunna ta till sig innehållet, till exempel vid en kort resa med tåg eller buss. Ofta är det klassiker, men det är också nyskrivet material. Fenomenet finns också i Japan, på japanska, men för inte så länge sedan började ett brittiskt förlag att ge ut böcker med Japananknytning på engelska, Red Circle (https://www.redcircleauthors.com). Hittills har förlaget gett ut tre böcker: Stand-in Companion av Kazufumi Shiraishi, Backlight av Kanji Hanawa och Tokyo Performance av Roger Pulvers.

Stand-in Companion, har översatts till engelska av Raj Mahtani och behandlar bekanta och alltid aktuella teman som kärlek, vänskap och sökandet efter meningen med livet. Hayato, en japansk industridesigner, upptäcker att detta är områden som kommer att finnas kvar även i samhällen som domineras av högteknologi, artificiell intelligens och androider.

Backlight är en berättelse, baserad på en verklig händelse, om en sjuårig pojke som försvann i en skog full av björnar i Hokkaido 2016. Han irrade omkring för sig själv i hela sex dagar innan han kunde hittas. Att han hamnade där över huvud taget berodde på att föräldrarna tyckte att det var ett lämpligt straff att lämna honom i skogen sedan han hade varit olydig. Tanken var väl att han skulle hämtas efter några timmar, men då var han borta.

Tokyo Performance beskriver en händelse i en tid då internet ännu inte hade uppfunnits. En japansk TV-kändis, en kock, får ett telefonsamtal i direktsändning som förändrar hans liv för evigt.

Det rör sig om böcker på 43, 50 och 32 lättlästa sidor och innehållet har litterär kvalitet. Själv tycker jag i och för sig om att läsa betydligt tjockare böcker, men jag kan ändå inte låta bli att hoppas att Red Circles utgivning visar sig vara ett lyckat projekt. Vi behöver böcker i alla format.

Ibland uppstår dramatik när man besöker Japan. Jag har just kommit tillbaka från en dryg vecka i Tokyo och är full av intryck. Till att börja med drabbades Tokyo och den japanska östkusten av den värsta tyfonen på många år. Förödelsen var omfattande och tyvärr miste drygt sextio människor sina liv. Fortfarande saknas människor. Det var framför allt jordskred och översvämningar som stod för destruktiviteten, men naturligtvis gjorde de extremt starka vindarna också sitt. Men det föll så mycket regn att meterhöga fontäner skapades ur avloppsbrunnar i städerna. Floder svämmade över och hela stadsdelar och landsbygdsområden förvandlades till sjöar.

Man kan inte låta bli att imponeras över det nödvändiga lugn och den effektivitet som myndigheterna numera visar i svåra situationer som denna. Japan drabbas hela tiden av naturkatastrofer. Denna gång var det en tyfon, den 19e i ordningen i år, andra gånger är det tsunami eller jordbävningar. Det verkar som om det har skett en hel del förändringar i beredskapsarbetet och förberedelserna för stundande katastrofer efter den massiva kritik man fick efter jordbävningen i Kobe 1995, då över 6 000 människor dog. Då var självförsvarstyrkorna förhindrade att delta fullt ut i räddningsarbetet på grund av att de begränsningar som lagstiftningen satte. Denna gång gjorde de mycket viktiga insatser. Nödvändig information gavs dessutom hela tiden till allmänheten på alla TV-kanaler och annan media och denna information bidrog till att minska antalet döda och skadade. Röjningsarbetet pågår fortfarande och det känns nästan som om Japan ständigt behöver städa upp efter naturens nycker.

Tyfonen drabbade landet samtidigt som världsmästerskapen i rugby pågick i Japan. Ett par matcher fick ställas in, men den viktiga matchen mellan Japan och Skottland kunde genomföras som planerat. Det japanska laget gjorde en sensationell insats, kämpade sig till en seger och tog sig för första gången till kvartsfinal. Det var rent av första gången som ett asiatiskt lag lyckades med denna bedrift. Vinsten gav många välkommen energi efter allt tråkigt som hade hänt. Vad som var litet slående var inte bara det sätt Japan vann på, utan också att det japanska laget hade flera spelare som var födda utomlands. Japan är ju känt för att vara etniskt homogent och det faktum att laget istället kunde visa upp en etnisk mångfald tror jag är något som kan ses som representativt för landets moderna utveckling. Japan är inte längre det slutna land det en gång varit.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 41

Regnbågstavlan

I

När Asako lämnade sjukhuset var det redan höst. I sjukrummet hade hon varje dag tittat på en tavla som hängde på väggen och som föreställde en regnbåge. Det var ett färgtryck av Jean Francois Millets Våren.

”Jag vill titta på målningar. Kan inte far ta med sig boken med Fujishima Takejis målningar nästa gång?” hade Asako bett sin far om när hon kunde gå ut i korridoren och ringa på telefonen som fanns där.

”Jaa, du menar den där stora boken av Fujishima …? Visst, men den är tung, den kan du nog inte titta i när du ligger ned.”

”Jamen, i den finns en målning av en regnbåge.”

”Ett regnbågsmotiv …? En regnbåge?”

”Ja, precis. Det är en målning av en regnbåge över en insjö.”

”Ja ja, men om du vill se en regnbågstavla har vi ju en reproduktion av Millet. Kommer inte Asako ihåg det?”

”En Millet…? Det minns jag inte.”

”Ja, vart kan den ha tagit vägen? Om jag hittar den kan jag ta den med mig tillsammans med Fujishimas bok.”

Om man bläddrade i boken med Fujishimas målningar fanns där en tavla som hette Stillheten. Den hade varit med på utbildningsministeriets utställning 1916. Det var naturligtvis långt innan Masako föddes. Millets tavla Våren, eller Regnbågen som den också kallades, hade varit med på en konstsalong 1868, för 80 år sedan, innan ens Asakos far var född. Året dessförinnan hade Millet ställt ut nio tavlor vid 1867 års världsutställning i Paris och tilldelats första pris. Han blev också dekorerad av den franska regeringen. Efter en lång tid av bitter kamp kunde han då, vid femtiofem års ålder, möta en tid av ära och framgångar.

Men Våren verkade ha  ställts ut innan den var färdig. Den blev klar först sex år senare, 1874, året före Millet dog. Därför brukar den betraktas som Millets sista mästerverk.

”Kommer inte Asako ihåg den här tavlan av Millet?” frågade hennes far igen när han kom på besök.

”Nej, det gör jag inte.”

”Jaså, nähä”, sade fadern tvivlande. ”Var du så liten? Det måste ha varit så att vi aldrig tog fram den när du väl blev litet större.”

”Jag har aldrig sett den.”

”Nej men då har du nog rätt. Jag köpte den som souvenir när jag var utomlands. Det var en av flera reproduktioner av kända verk som jag köpte och jag gav bort en hel del, men den här tyckte din mor om, så jag behöll den.”

”Tyckte mor om den?”

”Verkligen. Vi ramade in den och hängde den i mors rum.”

Asako satt på sängkanten. ”Så mor tyckte om den …”, sade hon och torkade av glaset som täckte färgfotot.

”Regnbågen syns bara på ena sidan av tavlan.”

”Mm.”

”Det måste vara äppelblommor.”

I tavlan var vintern över och våren hade kommit till ett fält där grönskan hade börjat att spira. Tre, fyra äppelträd bar på vita blommor. Längre bort syntes en kulle med ett grönskande skogsparti. Jorden verkade blöt och litet rödaktig. Från mörka moln sträckte sig en regnbåge upp vid målningens vänstra sida. Det var som om regnbågen välsignade all skapelsens grönska.

När Momoko kom på besök hängde Millets tavla på väggen. Hon satte sig med ryggen vänd mot den och den först inte. Det var först när Asako sade ”Syster, far tog med sig den där tavlan” som hon reagerade.

”Nämen titta”, utbrast hon när hon vände sig om. För att se bättre lutade hon sig bakåt och tog stöd med handen på Asakos säng. ”Jaha, så den hänger här nu?”

”Så syster kommer ihåg den?”

”Ja, det gör jag.”

”Jag gör inte det. Far säger att han trodde att jag också mindes tavlan, men det gör jag inte.”

”Jo, så kan det nog vara.”

”Mor lär ha tyckt om den …”

”Ja, så var det nog. Den hängde i hennes rum.”

”Oj. Så syster kommer ihåg det?”

”Det är klart. Det kan jag inte glömma. När jag hämtades hem av far från landet hängde den här tavlan i mors rum.”

Det syntes att Asako blev förvånad.

”Den gjorde ett starkt intryck,” sade Momoko. ”Far tänkte nog på mor när Asako blev sjuk och tog kanske med sig tavlan för att mor skulle ge Asako litet skydd.”

”Nej, så var det inte. Jag hade sett en målning som föreställde en regnbåge över en insjö av Fujishima Takeji i en bok med hans verk och bad att han skulle ta med sig boken. Det var då som far nämnde att det fanns en målning av Millet …”

Asako visade boken för Momoko.

”Jag kom att tänka på en regnbåge över Biwasjön och ville se Fujishimas målning Stillheten.”

”Och?”

”Millets målning var en av dem han köpte med som souvenir från en resa i Väst ….”

”Jaså? Jag var också en souvenir från hans utlandsresa,” sade Momoko först tvekande, men fortsatte: ”När far var på resa långt borta tänkte han nog också en del på både min mor och mig. Därför konsulterade han med Asakos mor per brev. Asakos mor kände till att jag fanns, min mor kunde inte gifta sig med far, hon dog ju och jag  skickades till min mormors hus på landet … Allt var ordnat och det hade kanske varit lika bra om  han hade glömt bort mig. Men på sin resa fick han dåligt samvete. Även Asakos mor fick nog dåligt samvete när de var på så långt håll ifrån varandra.”

När samtalet kom in på mödrarna uttryckte Momoko sig i direkta ordalag om sin egen mor, men talade mycket artigt om ”Asakos mor”. Det var inte längre någon mening med att gräva ned sig i det hela, men Asako kunde inte erinra särskilt mycket från den tid då hennes far var ung. Hon hade dock haft svårt att ta till sig det faktum att det hade funnits en annan kvinna än hennes mor och ett annat barn.

”Därför kan man se det som att jag blev som en souvenir från fars vistelse utomlands när jag blev Asakos storasyster.” Hon fortsatte, ”Den dag jag hämtades hem till far lade jag märkte till den där tavlan av Millet.”

Asako tittade nu också på väggtavlan.

”Jag minns inte.”

”Asako satt ju i knät på mor, den dag jag träffade Asako första gången. Asako tittade förbryllat på mig. När mor sade att det var storasyster som hade kommit och att Asako skulle vara glad blev Asako blyg och vände sig till hälften mot mor och borrade ned sina händer i bröstet henne. Asako ville väl ha mjölk. Jag kände mig mycket olycklig. Jag var avundsjuk. På landet hade de berättat för mig att jag skulle träffa en person som skulle bli som min egen mor. Men i knät på henne satt ett sött litet barn. Hon såg ut som en mor, men det var ju inte min mor, tänkte jag då.”

”Jag minns ingenting av det,” sade Asako tystlåtet.

”Nej, det förstår jag. Hur gammal var Asako när jag berättade att jag inte var hennes helsyster?”

”Sex, sju kanske.”

”Just det. Asako var sju. Fram till dess var svårt. Mors egen dotter kände inte till det, men hennes styvdotter gjorde det. Det finns ju exempel när det är tvärtom och den äldre systern döljer verkligheten och tar god hand om sin styvsyster… Men så var det inte. Jag kände alltid att jag stal något från Asako. Det blev så förvridet. När mor också berättade började Asako gråta. Hela jag skakade och när du såg det tystnade du.”

”Det kommer jag ihåg.”

”Varför jag skakade var något jag funderade över senare. Jag tyckte nog att Asako var ett starkt barn och när Asako fick veta hur det låg till kände jag mig så orättvist behandlad.”

Asako skakade på huvudet.

”Samtidigt som hela jag skakade sade jag ingenting till varken far eller mor och inte heller till Asako.”

”Det tillhör det förflutna.” Asako lade sig på sidan och drog upp filten över axlarna.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 40

II

Efter det att Momoko hade varit i Hakone tillsammans med den unge Takemiya hade hon inte velat gå ut. Hon höll sig hela tiden hemma. Hon satt ofta vid symaskinen och tog sig an Asakos alla sommarkläder. Hon använde äldre plagg och gav dem nya utseenden. Asako tyckte också om att sy kläder.

”Nämen, snälla, du behöver inte göra mer. Det känns inte bra.”

”Det är bara nåt jag fick för mig att göra. Så det gör inget. Om du inte tycker om att bära dom är det okej. Du ska inte ta dom på dig bara för att vara snäll …”

Momoko var inte sarkastisk denna gång.

”Om syster gör allt det där, då blir det som om jag inte gör nåt. Det blir så konstigt.”

”Ja, så kanske det blir, Asako …”

”Det är det som om jag inte kan göra nåt annat än att tvätta.”

”Jamen kör hårt och tvätta då.”

”Okej.”

Momoko skrattade och vände sig om.

”Vad jobbig du är. Du behöver verkligen inte bry dig så.”

”Nämen … vadå?”

”Kära Asako, du är alltid så orolig och bryr dig så mycket om far. Jag märker det. Jag kanske är fördomsfull, men jag tror inte det. Det kan tvärtom bli så att det blir värre för far. Du märker inte det själv, Asako, eller hur?”

”Nej, det gör jag inte.”

”Nej, just det. Det händer att jag säger för mycket. Så kan det förstås vara ibland. Men, du är det väldigt lik din mor … Hon hade en tendens att vara likadan mot far … tycker du inte?”

Momoko pratade lugnt, men Asako kände sig stungen. Det var som om någon utifrån hade inspekterat dem. Som om ett styvbarn framförde kritik.

”Asako, spinner du kanske inte ett nät av hänsyn runt allt som rör far kanske? Ett vackert spindelnät, som vårsolen glittrar i och vinden rör lätt vid. Så ser det ut för mig.”

”Jag vet inte vad jag ska säga”, var det enda Asako kunde få fram. Men samtidigt frågade hon sig själv om det var så att hon kämpade för sin fars och sin systers kärlek. På sista tiden hade Asako tyckt att det nästan hade blivit otäckt att prata om deras far med Momoko.

Momoko tänkte på hur hon hade iakttagit två andra systrar då hon hade varit vid värdshuset i Gôra i Hakone. Hade den unge Takemiya återvänt till Tokyo, eller hade han hållit sig borta för att så småningom dyka upp igen? Momoko hade velat fråga värdshuspersonalen hur han hade verkat när han gav sig därifrån, men aldrig lyckats förmå sig till att göra det.

Hon undvek att titta på servitrisen och hade bara fäst blicken mot trädgården när hon ensam åt sin frukost. Värdshuset hade varit en villa som användes av företagsgruppen Fujishima och det fanns bara sju, åtta rum att tillgå för gästerna. Trädgården var på en och en halv hektar ungefär. De naturliga träden hade bevarats och utsikten vette mot dalgången. Träden bjöd på en hel del naturlig grönska och hade skötts så att man inte skulle märka hur trädgårdsmästaren hade förbättrat dem. Precis framför Momoko stod ett stort kastanjeträd. En kvinnoröst kunde höras. När hon tittade i den riktning varifrån rösten kom kunde hon se hur den äldre systern ropade på den yngre som gick före.

”De är systrar, eller hur? De liknar varandra” sade Momoko till servitrisen. ”Det är nästan kusligt hur lika de är.”

”Så är det. Och så bär de på var sitt lika stort spädbarn.”

”Verkligen. Är de tillsammans med sina makar?”

”Ja, och mormodern är här också.”

”Ser hon också likadan ut?”

Systrarna passerade framför Momoko och fortsatte nedför trädgårdstigen. Den äldre systern hade inte direkt några mjuka linjer vid ögonlocken, men hon hade stora ögon och hennes ljusa kinder var angenäma. Håret var tjockt från hårfästet, det var ett ansikte med tydliga drag. Hon kan inte ha varit mer än så där en fyra år yngre än Momoko. Barnen som båda systrarna bar på ryggen verkade ha fötts ungefär samtidigt och hade nog ännu inte nått ett års ålder. Mammorna hade värdshusets yukata på sig medan barnen hade likadana röda kimonos. Momoko utgick ifrån att det var mormodern som hade givit dem likadana kläder.

På båda sidor om trädgårdsstigen var det fullt av azaleor och andra blombuskar. De hade ännu inte börjat blomma, men de täckte systrarna från brösten och nedåt. De gick också under grönskande unga lövverk, som fortsatte ända bort till andra sidan. På håll var det lätt att tro att de unga mammorna var tvillingar. Det såg ut som om de flöt omkring i grönskan med barnen på ryggen. Momoko tyckte sig plötsligt se en målning med ett gudomligt motiv. Men när systrarna vände om och kom promenerande tillbaka såg de istället ganska grova ut, knubbiga med kraftiga nackar. Eftersom barnen hängde på ryggen gick det också att se kvinnornas ryggmuskler.

”Jojo”, Momoko gjorde narr av sig själv.

Att hon liknade dem och att de bar på barn på ryggen gav Momoko en behgalig känsla, men samtidigt kastade den unge Takemiyas försvinnande en skugga över hennes tankar. Om det nu var det faktum att hon inte liknade sin yngre syster Asako, eller om det var Guds försyn eller något slags  mänsklig triumf, det visste hon inte, men Momoko hade en hel del att fundera på.

Senare hade Takemiya ringt flera gånger, men Momoko hade inte tagit emot samtalen. Han hade även besökt deras hus. Hushållerskan hade vägrat släppa in honom och när han inte vill gå därifrån erbjöd sig Asako att prata med honom.

”Ja gärna, men ska du behöva dras in i det …? Säg vad som helst, att din äldre syster ha dött om det blir nödvändigt.”

”Nämen!”

”Då fattar han nog.”

Efter en timme kom Asako upp på andra våningen med en besvärad min. ”Syster, vi trodde Takemiya skulle vara ensam, men han har sällskap av den där Nishida också.”

”Jaså? Det visar verkligen att de fortfarande är barn.”

”Och dessutom två till. De är fyra stycken.”

”Verkligen?”

”De säger att de sympatiserar med Takemiya och att de ska ta livet av sig alla fyra och att de vill träffa dig. De lyssnar inte.”

”Säg att jag är nöjd, de borde tacka mig …”

”Syster, jag tror det är farligt om du skulle gå ut till dom.”

”De är alla snälla pojkar.” Momoko rynkade på ögonbrynen.

”Det har gått tio år. Om det är någon som har fått lida så är det jag som kvinna …”

Asako sade ingenting utan tittade bara på sin syster.

”Tiden läker alla sår brukar man väl säga? Men tiden är hela tiden på männens sida, säger ett portugisiskt ordspråk. — För att göra något åt min svaghet i kärlek har jag tänkt att jag måste kämpa emot, men då har jag också förstått hur djup min kärlek kan bli. Asako, du borde också vara försiktig.”

Asako gick till fönstret och tittade ner på gatan. De unga männen var inte längre där.

”Du har verkligen fått färg,” sade Momoko.

”Ja, det är från tennisen …”

”Du har blivit jättemörk.”

”Ja, men jag gillar verkligen sommaren.”

”Du är väl alltid tillsammans med Natsuji på tennisklubben, eller?

”Nää.”

Momoko satte sig vid symaskinen igen, innan Asako lämnade fönstret.

Så gick tio dagar och Asako drabbades av akut lungsäcksinflammation och hamnade på sjukhus.

Natsuji kom på besök. Momoko förstod att ingen hade berättat för honom att Asako hade blivit sjuk. Det skulle nog bli för känsligt för Asako, ansåg Momoko.

”Jag måste ge mig av på ett ärende åt min far, till biblioteket. Det tar inte lång stund. Ska du inte följa med? Syster är inte hemma.”

Natsuji nickade när han fick höra det. ”Ja. Det är sommarlov och jag tänkte hälsa på innan jag åkte tillbaka till Kyoto. Jag har ett meddelande från min far till Momoko också. Han vill att du ska komma på besök och att du kanske kunde följa med när jag åker tillbaka.”

”Jaså? Det var snällt.”

När Momoko kom tillbaka efter ärendet till biblioteket låg Natsuji och vilade på gräsmattan i skuggan av körsbärsträdet.

”Natsuji-san, är du född på sommaren?” frågade Momoko när de gick mot den breda gatan genom Uenoparken.

”Ja, det är jag. Precis som mitt namn, ’Sommarbarnet’, antyder, i augusti. Därför är jag känslig för hettan.”

”Kyoto är väl hett nu?”

”Absolut. Men jag gillar sommaren.”

”Är det därför du har blivit brunbränd, genom att spela tennis?”, sade Momoko och höll tillbaka ett leende.

”Så är det. Jag har nästan fått för mycket färg.”

Momoko kom att tänka på att hans äldre bror Keita hade blivit ordentligt brun när han var i det militära. Hon kände doften av sommarmannen, doften av Keita.

Hon lämnade sakta Natsuji och började gå hemåt. Hon ville dra sig undan och var också trött av de heta solstrålarna.

 

 

Nyligen presenterades namnet på den kommande regeringsperioden för den nye japanske kejsare som tillträder nästa månad, Reiwa (令和). Betydelsen har beskrivits på litet olika sätt men det första tecknet, 令, rei, betyder ”ordning”, ”lag” och ”påbud”. Det andra, 和, wa, ”harmoni”, ”fred” och ”försoning”. Men det första tecknet kan också uttalas ryô och då brukar man översätta det med ”äldre lagar”. Så en bra översättning kanske kan vara ”ordning och reda i harmoni”.

Japans första konstitution var ”de sjutton artiklarna” av år 604. Den första artikeln sade att ”harmoni skall råda i riket och lättsinnig opposition undvikas”. Tecknet för harmoni var just 和 och det var en tankegång som var förankrad i konfucianismen. Litet senare, på 700-talet infördes ett rättssystem som var baserat på det som hade introducerats i Kina under Tangdynastin. Det kom att kallas ritsuryô-systemet (律令制度), ”systemet baserat på lagar”. Det var också starkt färgat av de konfucianska principerna om ordning i samhället. Det andra tecknet var just 令.

Tecknet för wa har tidigare använts för kejsarnas regeringsperioder flera gånger, till exempel Chôwa (長和, 1012-1017) och Kôwa (弘和, 1381-1384). Rei/ryô har däremot aldrig använts, vad jag kan se. Min tolkning av det nya namnet för kommande kejsarperiod är att det skall symbolisera ett samhälle som är harmoniskt, utan uppslitande sociala konflikter, men samtidigt att vägen dit är att man respekterar både lag och ordning och de gamla principer som den japanska civilisationen har grundat sig på. Det kan också ses som att man vill understryka att Japan vill ha harmoni också med sina grannländer, men internationell lag och rättsprinciper måste respekteras.

Det har i olika tidningsartiklar också sagts att kejsarens regeringsperiod alltid ändras vid skifte av kejsare. Det är bara delvis sant. Det är faktiskt så att under större delen av den japanska historien så har kejsarna bytt namn på sin regeringsperiod flera gånger under den tid som de har haft makten. Det är först på senare tid, från och med Meiji-kejsarens tillträde 1868 som kejsarna har haft endast ett namn. Från och med kejsar Kôtoku (孝徳), som tillträdde 645 har i stort sett alla haft flera namn. Kejsarna har haft ett namn som levt kvar som ett postumt namn, men de har givit olika perioder av sitt regerande olika namn, ibland sju, åtta gånger under en period som varat ett tjugotal år.

Rei kan också användas som ett artighetsprefix, exempelvis som i reishitsu (令室), ”ärade rummet/kammaren”, det vill säga ”Din hustru”. Hur som helst, i år kommer det att bli Reiwa år 1.

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 39

Den unge mannen släppte på sitt grepp och började föra sin handflata ner mot Momokos bröstkorg. ”Det känns som om jag bara försöker komma ifatt din ryggtavla hela tiden. Det känns inte bra.”

Momoko blev återigen trött på hans sätt att uttrycka sig kvinnligt. Just för att han uttryckte sig kvinnligt ville hon pröva att fresta honom. Och Takemiya var lätt att fresta. Men det tog inte så lång tid förrän hon började bli arrogant. Hon var väluppfostrad, men kände att hon inte ville ge honom utrymme att tycka synd om sig själv. Hon bluffade och började låta ivrig. Hon kände ett slags manligt överlägsenhetskomplex gentemot honom. Takemiya hade nu förvandlats till en leksak för en kvinna som var äldre än honom själv. Det var litet grymt, men det var någon hon kunde leka med. Momoko älskade den unge Takemiya, men det var illusoriska känslor som liknade dem hon skulle kunna ha för en yngre kvinna av det egna könet. Det tog inte lång tid förrän Momoko mindes hennes tidigare förhållande med den unge Nishida. Han hade lutat åt att vara gay. Hennes känslor för Takemiya var inte kärlek mellan en kvinna och en man, utan just mer som en form av kärlek till en som var gay.

”Sjukt. Det är orent.” Momoko skrattade åt sig själv. Hon slängde orden också i ansiktet på honom, samtidigt som hon tyckte att det var hon som började känna sig. Takemiya uppträdde kvinnligt, men genom Momoko lärde han känna vad en kvinna var och hon tyckte sig se att detta fick honom att inte attraheras av män. Precis som man kunde förvänta sig av en yngling som hade kvinnliga drag var hans kropp mjuk, men hans kroppsbyggnad och muskler hade utvecklats på ett annat sätt. Även Momoko hade förändrats. Hennes bröst passade inte längre den silverskål som Keita hade tillverkat av en avgjutning av hennes bröst. När hon satte sitt bröst mot skålen hade hon förvånats hon över att den inte passade. Men hade hon utvecklats till en kvinna? Hon kunde ännu inte skaka av sig de känslor av fruktan och svek som fortfarande fyllde henne när det gällde kärlek mellan en man och en kvinna. Hennes inre kyla fick henne att lämna de unga män hon träffade. Takemiya var känslig och märkte att det var något som inte var som det skulle med Momoko. Hon å sin sida kunde inte tillåta sig att avslöja sina inre hemligheter för honom. Hon var tvungen att lämna honom innan han förvandlades från yngling till man. Det var hennes avsikt att göra slut här i Hakone, dit de kommit.

”Vad tänker du egentligen på?” frågade han henne viskande bakom hennes ena öra.

”Du ska inte vara så nyfiken.”

”Du sa ingenting på bussen hit heller.”

”Det beror på att jag inte har något att säga.”

”Titta på mig då, om du inget har något att säga.”

”Jag har tittat på dig.”

”Det är inte sant.”

”Det är smärtsamt att titta på dig.”

”Det är för att du tänker göra slut med mig.”

Så var det nog, men hon tänkte också på Natsuji som hade kommit hem till dem den tidigare på dagen. Så varför hade hon varit tvungen att ge sig av? Varför stod hon inte ut med att vara kvar hemma? När hon hände lämnat hemmet, satt sig på bussen och sedan på båten, hade hon inte kunna hålla sig stilla. Hon såg Keita både i hans far och hans yngre bror, denne Natsuji.  Att träffa Natsuji var plågsamt, samtidigt tyckte hon att hon var för mjäkig. Och om det var så att hennes yngre syster Asako älskade Natsuji skulle hon inte stå i vägen. Men hon ville därför inte vara överdrivet hänsynsfull. Hon var inte så säker på hur hon skulle agera. Hur som helst, hon ville slå allt ur hågen. Hon hade tagit sig till Hakone med Takemiya, men kunde inte låta bli att tänka på att Natsuji hade kommit hem till dem.

”Miya-chan,” sade Momoko. ”Har du någon gång kämpat emot din egen sorg?”

”Sorg …?”

”Är det inte sorgligt att vara med mig här kanske?”

”Inte alls, inte alls,” sade han och vred på sig. ”Men du drar ner mig i sorg. Du tänker slänga bort mig. Det kan du inte förneka.”

”Om du är så övertygad om det är det väl lika bra att vi skiljs åt,” sade hon och lade till en lögn. ”Jag fick ett brev av din mor. Hon skrev att hon ville att jag skulle försöka få dig att bli en god student.”

”Va?!” sade han förskräckt. ”Har du börjat ljuga om min familj också?”

”Jag tänkte inte på att du har både en far och en mor. Ledsen för det.”

”Jag vill inte bli att du gör slut med mig genom att säga sånt som inte är likt dig. Det räcker med att du säger att du inte älskar mig. Du har ju aldrig älskat någon över huvud taget.”

”Jag har visst älskat.”

”Dig själv ja.”

”Nä, en person som inte lever längre …” sade Momoko och tänkte på Keita. ”Min döda mor …”

”Din mor? När vi var vid Ashi-sjön, den där snöiga dan, sa du att det var din far du älskade.”

”Var det så? Men det är samma sak. Mor älskade far när hon dog.” Han tryckte sitt huvud mot hennes nacke. Hon kunde känna hans tårar rinna under öronen. Tårdroppar fuktade hennes ansikte.

”Jag vill ta död på dig på grund av min kärlek, känns det som.” Han röst skälvde.

”Gör det,” sade hon viskande. ”Det är okej.”

”Om du gör slut med mig kommer min ondska fram. Jag ska göra slut med många kvinnor. Men på ett mycket skickligare sätt än du.”

”Jaså? Du är ju så skicklig …”, sade hon kallt även om hon blev litet förvånad över vad han sade.

”Nej, jag står inte ut. Jag klarar det inte. Hjälp mig. Du känner mig inte,” sade han och skakade plötsligt på henne. ”Tror du att det går att göra slut med mig? Även om du blir djävulen själv kan du inte göra slut med mig.” Han tog ett grepp om hennes hals med sin arm och drog till hårt. Sedan skakade han på henne. ”Gör du slut ändå? Va? Gör du slut ändå?”

Momoko blev yr och uppfattade bara att han det kom en massa ilskna ord ur hans mun. Hon hamnade liggande på magen och tappade andan av hans grepp. Det gjorde ont och hennes medvetande försvann medan kroppen skakade. Plötsligt släppte han greppet. Momoko tog ett djupt andetag, men kände sig alldeles bedövad.  Hon kunde känna hans fumliga händer, men också att hon höll på att förlora medvetandet igen. Hon blev tom och kall och förstod inte varför han gjorde det han gjorde.  Sedan somnade hon.

När hon vaknade på morgonen var hon tvungen att stappla hon till badet. Medan hon tvättade sig kände hon att halsbandet saknades kring halsen. Han hade tagit det med sig när han försvann. På något sätt kändes det bra. Hon hade inte en tanke på att hon kunde ha dött. Hon visste inte vad som hade hänt, men hon var inte rädd. Hon bara tvivlade på att hon hade somnat av sig själv.

 

 

På senare tid har aktörer i Sydkorea blivit allt aktivare i att kritisera Japan för händelser som skedde under den förra hälften av nittonhundratalet. Statyer av s.k. bekvämlighetsflickor har satts upp framför den japanska ambassaden i Seoul och konsulatet i Busan, bilaterala överenskommelser har övergivits, den sydkoreanske talmannen har bett den japanske kejsaren att personligen ta de drabbade kvinnor som fortfarande lever i hand och be om ursäkt, japanska företag som under kriget använde koreaner i tvångsarbetare i Japan har fått tillgångar konfiskerade, frågan om den japanska örlogsflaggans användande har kommit upp på bordet igen och nu senast har lokala politiker i provinsparlamentet i Gyeongi-do föreslagit att produkter från 284 japanska företag skall påtvingas en stämpel som säger ”krigsförbrytelseföretag”.

Det som skedde under den japanska koloniseringen av Korea och det sätt som Japan behandlade Korea var på många sätt förskräckligt, men när man jämställer dagens Japan med dåtidens Japan gör man enligt mitt sätt att se på det helt enkelt fel. Japan har efter krigsslutet 1945 uppträtt på det sätt som de allierade och omvärlden hoppades på. Landet blev en demokrati, det blev en framgångsrik marknadsekonomi och ett land som försvarade frihandeln. Det blev en ansvarsfull medlem av FN-systemet och det blev ett generöst givarland. 1965 normaliserades förhållandet till Sydkorea i ett bilateralt avtal som fick till följd att Japan bidrog till industrialiseringen av Sydkorea med olika former av ekonomisk kompensation. Idag säger många i Sydkorea att det var ett orättvist avtal och att Japan borde ha gjort mer. Det kan man tycka, men ett avtal är ett avtal och det kan inte jämföras med de ojämlika avtal som de europeiska länderna påtvingade Japan i mitten av 1800-talet eller det avtal som Japan påtvingade Korea 1876 (Kanghwa-avtalet).

Japan och Sydkorea kom 2015 överens om att omförhandla ett gammalt avtal som specifikt behandlade de s.k. bekvämlighetsflickorna. Både 1965 års avtal och avtalet 2015 sade att de besvärliga frågorna länderna emellan och som avtalen täckte därmed var lösta. Det dröjde emellertid inte länge förrän den sydkoreanska regeringen förklarade att avtalet från 2015 inte var bra och därför inte giltigt. Jag kan förstå att officiella företrädare i Japan blir både besvikna och trötta. Det finns ju någonting inom avtalsrätt, civilrätt och internationell rätt som heter pacta sunt servanda, ”avtal skall hållas”. Att man i efterhand tycker att ett avtal inte är bra framförhandlat och därför ber att få förhandla om det är en sak, men i det här fallet tycks det mera som att det rör sig om ett pågående drev mot Japan som får energi av de inrikespolitiska poäng som kan plockas.

Sydkorea kan bättre. Det är också en demokrati och liksom Japan ett fantastiskt land med en fascinerande kultur och en väl fungerande samhällsstruktur. Japan och Sydkorea borde stå sida vid sida och möta de säkerhetspolitiska och andra utmaningar som kommer från länder som Kina och Nordkorea – något som inte minst den amerikanska administrationen både före och efter Trump har understrukit. Att sätta stämplar som säger ”krigsförbrytarföretag” på japanska produkter är helt enkelt ett lågvattenmärke som inte tar hänsyn till den utveckling som har skett i Japan de senaste drygt sjuttio åren. Dessutom har Japan, till skillnad mot vad som brukar påstås, faktiskt tydligt bett sina grannländer om ursäkt för vad som skedde före 1945. Såväl premiärministern som talmannen gjort det exempelvis i mycket tydliga ordalag 1995 (Murayama) och 1993 (Kôno).

De spänningar som nu har skapats mellan Sydkorea och Japan är destruktiva och tjänar inget gott.