Nôteatern

Jag skrev för några dagar sedan om Shintôismen. Det är en religion som är så inflätad i japanska traditioner att det ofta är svårt att skilja på vad som är religion och vad som inte är det. Dessutom har buddhismen och shintôismen verkat sida vid sida så länge att det inte har gått att undvika att de har påverkat varandra. En konstform där man kan hitta spår av såväl shintôism som buddhism är Nôteatern. Den brukar beskrivas som både stel och långsam, men bör snarare ses som en utdragen recitation av klassisk poesi med filosofiska och religiösa inslag. Förväntar man sig spännande handling blir Nôpjäserna jättetråkiga, men ställer man in sig på att få höra röster från den försvunna världen av utdöda poeter blir upplevelsen en helt annan.

Ursprunget till Nôteatern finns i de teatergrupper som uppträdde vid Shintô- och buddhisttempel under 1300-talet. Den ackompanjerande musiken kom bland annat från den rituella shintôdansen, kagura, från buddhistisk liturgi och från gamla folksånger. Dansen hade sina starkaste band till den rituella hovdansen, gagaku.

Nô kan också sägas ha haft sitt ursprung i dengaku, ”risfältsföreställningar”, det vill säga jordbruksriter, och sarugaku, ”apföreställningar”, en populär form av underhållning som innehöll såväl akrobati som pantomimteater, och som lånade uttrycksformer hos de flesta övriga traditioner som fanns i samhället. Två personer sägs ha givit Nôteatern dess första systematiserade regelverk var skådespelarna och författarna Kan’ami Kiyotsugu (1333-84) och Zeami, som också gick under namnet Kanze Motokiyo (1363-1443) och var den förres son. 1374 uppträdde de tillsammans för shogunen Ashikaga Yoshimitsu (1358-1408), som blev djupt imponerad och började att ge ekonomiskt stöd till den nya teaterformen, där framför allt Zeami kom att bli portalfigur. Han skrev ett fyrtiotal skådespel och blev den egentliga grundaren till Kanzeskolan inom Nô-teatern. Övriga Nôskolor som fortfarande existerar och som har sina rötter i 1300-talet är Komparu-, Hôshô- och Kongô-skolorna. En femte överlevande gren inom Nô är Kitaskolan, med rötter i början av 1600-talet.

Den speciella musik som utvecklades inom Nôteatern blev mycket populär i början av 1500-talet och i dess kölvatten kom också ett intresse för de texter som användes. De första exemplaren av tryckta Nôtexter, utai-bon, kom ut 1512. De spreds snabbt över hela landet och Nôteatern kom dessutom att bjuda på ett slags stillhet och värdighet mitt bland de ständiga inbördeskrig som kom att karaktärisera hela 1500-talet.

1571 kallades teatergruppen Kanze till krigsherren och blivande shogunen Tokugawa Iyeyasu (1543-1616), som ville veta mer och framför allt se en föreställning. Tokugawa uttryckte sig mycket uppskattande om vad han såg och gav därmed legitimitet åt Nô. Den politiske ledare som betydde mest för att Nô-teatern skulle överleva var emellertid hans företrädare, krigsherren Toyotomi Hideyoshi (1537-98), som bidrog till att ge Nôteatern en helt ny dimension. Han kallade till sig alla fyra Nôskolor och bad dem uppträda för hans trupper. Hans fåfänga drev honom också att beställa tio skådespel om honom själv.

När Tokugawa Ieyasu kom till makten 1603 firade han sitt tillträde genom att låta de olika skolorna uppföra ett flertal föreställningar och Nôteatern fick sedan starkt stöd av makthavarna under hela Tokugawaperioden. Det pris teaterformen fick betala var emellertid att samtliga Nôskolor tvingades hålla sig inom ett strikt hållet regelverk. Detta ledde till att Nô dels kom att fjärmas från vanligt folk och blev aristokratisk i sin karaktär, men dels också att den kunde överleva med alla sina gamla traditioner.

Det ursprung hos Nô som bland annat finns i jordbruksriter och shintô-ceremonier gör att det finns många strukturella likheter med dessa. En shintô-ceremoni kan sägas bestå av tre stadier. Det första är då guden tillkallas, det andra när guden uppträder och det tredje och sista när den avtackas och försvinner igen. Ett Nôskådespel består på samma sätt ofta av ett första stadium, där skådespelaren dansar och stampar för att få kontakt med en gud eller en ande, ett andra stadium där den mask han har satt på sig symboliserar gudens eller andens närvaro och ett tredje där dansen och det speciella stampandet bryter kontakten igen.[1]

Ordet Nô betyder ”att kunna”, eller ”kraft”, och Nôföreställningarna kan sägas vara uttryck för skådespelarnas förmåga att få kontakt med andra väsen, eller okända sidor hos människan. Utan tvekan finns det också många beröringspunkter med shamanismen och på samma sätt som en shaman försätter sig i ett slags transtillstånd gör huvudrollsinnehavaren i Nô, shite, också det om han vill göra bra ifrån sig. Innan shite går ut på den bro, hashi-gakari, som leder ut till scenen sitter han därför en stund framför en spegel i kagami-no-ma, ”spegelrummet”, och betraktar den mask han just har satt på sig.

Nôscenen var usprungligen en utomhuskonstruktion. Idag är i stort sett alla Nôscener inomhus, men det speciella taket och mycket av den övriga strukturen finns kvar och ger åskådaren ett intryck av att sitta både utom- och inomhus. Nôscenen består på liknande sätt av delar som man både kan se och inte se. Den huvudsakliga scenen, hon-butai, är omgärdad av fyra pelare, som var och en har sina speciella namn. I anslutning till denna finns en sidoscen, waki-za, och en bakre scen, ato-za, alla med proportioner mycket noggrant definierade. Bakom den vägg där alltid en tall finns målad finns dock inte bara ett särskilt rum för om- och påklädning, utan också en liten trädgård och en korridor som går till spegelrummet. Skådespelarna rör sig bakom den synliga scenen lika andaktsfullt som när de befinner sig på den och de har egentligen inte lämnat scenen förrän de har tagit av sig kläderna.

Alla Nôscener skall vara vända söderut, precis som alla hus i äldre städer hade sin ingång söderut. Konstruktionen av en Nôteater påminner om det klassiska sättet att anlägga en stad, där varje väderstreck hade sin funktion och symboliserades av särskilda mytologiska djur – söder av den röda fenixfågeln, väster av den vita tigern, norr av den svarta sköldpaddan och öster av den blå draken. Alla platser på Nôscenen har sina namn och alla delar av scenen är indelade i fält, som visserligen inte är synligt markerade, men som skådespelarna känner väl till. De som uppträder rör sig som om de gick på räls, utrymme för improvisationer eller eget uppfunna rörelsemönster finns inte.

Förutom huvudrollsinnehavaren, shite, finns i stort sett alltid en waki, en huvudsaklig motspelare, ibland också en följeslagare, tsure, och en kokata, en som spelar en barnroll. Nô-föreställningarna ackompanjeras alltid av musik. Instrumenten består av en flöjt, fue, en trumma som hålls mot axeln, kotsuzumi, en större trumma vid höften, ôtsuzumi, och en trumma som är uppställd på en ställning, taiko, och som trumslagaren slår på med tjocka trumpinnar. Därtill klarar sig inget Nôskådespel utan en kör, jiutai, som består av sex till tio medlemmar. Samtliga personer som rör sig på scenen är alltid män, även om det i modern tid även har börjat uppträda former där kvinnor kan uppträda.

Handlingen i en Nôföreställning är oftast tragisk i sin karaktär, mycket kort och egentligen ganska torftig. En präst kan till exempel vara på vandring i bergen. I ett bergspass möter han en äldre kvinna som visar sig vara en ond ande. De för en konversation om livets villkor och anden blir befriad från sina våndor, eller finner anledning att bli vredgad. Prästen fortsätter sedan sin vandring. Det språk som används är mycket poetiskt och innehåller mängder av citat ur äldre, klassisk litteratur. Skådespelarna rör sig långsamt, hälarna måste alltid vara i kontakt med golvet och talet är utdraget, nästan släpigt. Trummorna, flöjten, de ljud som instrumenten ger ifrån sig och inte minst körens taktfasta röster gör dock att det uppstår en stark vitalitet på scenen. Musiken förstärks av skådespelarnas stampande, som i sin tur förstärks av de stora urnor som finns uppställda under scengolvet för att skapa resonans. Allt är mycket suggestivt, eller rent av meditativt och man brukar säga att det är helt i sin ordning om man somnar när man iakttar vad som sker. Sömnen är ingen vanlig sömn, utan ett slags dvala, där andarna rör sig fritt.

En Nôföreställning varar egentligen hela dagen och brukar bestå av flera skådespel, noggrant utvalda för att harmonisera och balansera med varandra. Ett skådespel varar kanske en och en halv timme. Mitt i förställningen av flera skådespel brukar arrangörerna lägga en kyôgen, ett humoristisk spel på cirka tjugo minuter som skall tjäna som en tankens paus, där man driver med människans svagare sidor. Kyôgen har idag blivit en teaterform i sig och har, liksom Nô, utvecklat olika variationer, eller skolor.

Mycket viktigt i Nô är användningen av masker, det vill säga vissa av skådespelarna bär masker, medan de som spelar instrumenten eller sitter i kören aldrig har några på sig. Masken gör att det blir svårare att höra vad en skådespelare säger, men den visar också hur stiliserad rollen han spelar är. Ansiktsuttryck kan varieras genom lutningar på huvudet, men det är i princip ett och samma ansikte man ser.

Ett skådespel är uppdelat i tre sektioner, som följer den klassiska japanska rytmen, jo-ha-kyû, förberedelse, brytning och stegring. Samma mönster återfinns i musiken och mönstret återfinns till och med i indelningen av scenen, där de tre rutorna närmast publiken på huvudscenen representerar kyû, det dramatiska, mellanrutorna, ha, rörelsebrytningen och de tre närmast musikerna är de förberedande rutorna, jo.

 

[1] För ett fascinerande resonemang om Nô-teaterns principer se Komparu Kunio, The Noh Theater, Principles and Perspectives, Weatherhill, New York & Tokyo, 1983.

Japanska spöken

Trots att Halloween ursprungligen inte är en japansk tradition börjar firandet i Japan bli mycket populärt. Kanske beror det på den rika traditionen av spökhistorier som har fascinerat generation efter generation under landets långa historia. Spökhistorierna har bland annat nedtecknats av den kände författaren Lafcadio Hearn för drygt ett sekel sedan, men fascinationen för det övernaturliga och det isande otäcka har sedan länge också fått sin uttryck i japansk teater.

En av de mest omtyckta kabukiföreställningarna i Japan är Yotsuya Kaidan, ”Spökhistorien om Yotsuya”, skriven av Tsuruya Namboku IV år 1809 och framförd första gången 1825. Pjäsen är baserad på verkliga händelser och består egentligen av flera parallella berättelser. En av dessa beskriver hur två tjänare som hade slagit ihjäl sina herremän arresterades och avrättades samma dag. En annan berättar hur en samuraj, som upptäcker att hans älskarinna hade haft en annan sexuell förbindelse, slår ihjäl både henne och älskaren, spikar upp kropparna på en träplatta och slänger dem i Kanda-floden. Händelser som är som gjorda för att de drabbade senare kommer tillbaka i spökenas skepnader. Den populäraste berättelsen i ”Spökhistorien om Yotsuya” beskriver dock ett öde som drabbade en kvinna vid namn Oiwa.

Yotsuya Samon, hade tjänat en herre som hette Enya. Efter dennes död tvingades Samon[1]  leva i djupaste armod tillsammans med sina döttrar Oiwa och Osode. Oiwa var gift med en man som hette Tamiya Iyemon, men tvingades av sin far att skilja sig då det visade sig att denne Iyemon hade förskingrat pengar. Iyemon, som var en rônin, en herrelös samuraj, räddade senare av en händelse sin förre svärfar från en hemlös person som försökte attackera honom. Som kompensation ville han återigen kunna gifta sig med Oiwa. Svärfadern vägrade och fick därför smaka på Iyemons svärd. Iyemon gifte sig sedan åter med Oiwa, men började tycka illa om henne när hon blev sjuk och eländig.

En ung kvinna i grannskapet förälskade sig i Iyemon och hennes morfar övertalade honom att förgifta Oiwa. Giftet lyckades emellertid inte döda henne, utan vanställde endast hennes ansikte. När en gammal massör så höll upp en spegel framför Oiwa fylldes hon av både ilska och hämndlystnad. Den smärta giftet förorsakade drev henne till slut att ta självmord med en kniv som tillhörde en manlig tjänare, Kobotoke Kôhei. När Iyemon upptäckte Oiwa bredvid kniven passade han på att slå ihjäl Kôhei. Iyemon spikade sedan upp Oiwa och Kôhei på var sin sida om en dörr, som han slängde i floden med hjälp av några förtappade vänner.

Iyemon gifte om sig med den unga grannflickan, men när han efter bröllopet skulle lyfta på slöjan fann han Oiwas förvridna ansikte, med halva hjässan hårlös och det ena ögat igensvullet. Brudgummen drog omedelbart sitt svärd och högg av huvudet, enedast för att inse sitt nästa misstag. Det var sin nya fru han hade dödat. Han rusade omedelbart till sin nye svärfar för att be om förlåtelse, men möttes av Kôheis spöke, som stod och blockerade dörren. Iyemon drog sitt svärd ytterligare en gång och högg av huvudet, och naturligtvis var det svärfadern som denna gång fick sätta livet till. Vart Iyemon nu än gick dök Oiwa upp som spöke, till och med i form av en rislampa som hängde över honom. Iyemon drevs till vansinne och han vaknade varje natt av hemska mardrömmar.

Berättelsen har återgivits på många olika sätt inom de olika konstarterna, inte minst rislampan med Oiwas hemska ansiktsuttryck är välkänd. Oiwas grav finns fortfarande i Tokyo och kabukiskådespelare brukar gå dit innan de skall framföra Yotsuya Kaidan. De gör det bland annat för att undvika spökets vrede.

Japanska spöken är till skillnad från de västerländska spökena riktigt elaka. De vill hämnas tidigare oförrätter och det är farligt att komma i deras närhet. Vid sidan av spökena finns det i Japan dock en mängd andra väsen, som inte är lika elaka. Under Heian-peioden började berättelser om övernaturliga fenomen att tydligt framträda i litteraturen. De dödas själar förvandlades till exempel till hungriga demoner och andra former av skräckinjagande varelser. Under Kamakura-perioden blev det i stället vanligt med berättelser om djur som i själva verket var spöken eller oroliga andar. Rävar, tvättbjörnar, vildsvin och andra djur kunde lura människorna att göra de mest ödesdigra misstag.

Under den påföljande Muromachi-perioden kunde också döda ting förvandlas till levande varelser med övernaturliga krafter. Men det var under Momoyama- och Edo-perioderna som de klassiska spökhistorierna blev riktigt populära. När de publicerades var de dessutom rikligt illustrerade. Om någon dog på ett ovanligt sätt togs det för givet att den dödes själ fick sin boning i något lågt stående djur, kanske en orm eller en hund. Olyckliga levande människor kunde förvandlas till gengångare och hos en person som var sjuk fanns alltid risken att han eller hon blev demon eller monster, oftast av bitterhet.

Enligt japanska buddhistiska traditioner förvandlas den dödes själ först till en s.k. aramitama, ”oren ande”. Denna aramitama blir under en sjuårsperiod allt renare under förutsättning att de efterlevande utför de reningsceremonier som förväntas av dem vid bestämda tidpunkter. Om allt går väl övergår en aramitama sedan till att bli en sorei, en själ som har funnit sin plats i den kollektiva massan av förfädersandar. Som aramitama kan själen alltid återvända till jorden som spöke.

En av de äldsta japanska spöktraditionerna är ”de hundra djävlarnas nattparad” (hyakkiyakô), som etablerades redan under Heian-perioden. Det är något av en tomtarnas vaktparad, med en homoristisk beskrivning av alla de demoner och onda företeelser som omger människan. Ett antal japanska målningar har beskrivit hur processionen av dessa osannolika figurer skulle kunna se ut, men kärnan i traditionen var att en grupp människor samlades under en ”spökkväll” där hundra ljus, halvt täckta av blått papper placeras ut i ett rum. Det blå skenet var avsett att skapa en spöklik stämning och varje deltagare turades om att berätta en spökhistoria. När berättelsen var klar blåstes ett ljus ut. Det hela höll på tills det inte fanns något ljus kvar att blåsa ut. Leken var särskilt populär bland samurajer, som ville präva varandras mod.

Spökhistoriernas guldålder i Japan kan sägas ha varit de tre första decennierna på 1800-talet. Samhället var övermoget, reglerna och hierarkierna strikta och oböjliga, och behovet av utomvärldsliga fenomen var stort. En särskild kategori av spökhistorier skapades, kaidan banashi, som framfördes inför publik på särskilda teaterscener, yose. Även på dessa teatrar lekte man ”de hundra djävlarnas nattparad”. Spökhistorierna illustrerades också i träsnitt av berömda konstnärer som Katsushika Hokusai (1760-1849).

Berättelsen om Oiwa har påträffats i flera olika versioner. I ”Den märkliga historien om hämnden i Asaka-träsket” berättas hur en viss  Kohada Koheiji slås ihjäl av trumslagaren Adachi Sakurô, som hade en kärleksaffär med Koheijis hustru. När Koheiji väl var död gifte sig Adachi med hustrun, men Koheijis spöke visade sig gång efter annan och drev dem till slut båda i döden.

En annan mycket populär spökhistoria, som har återkommit i många träsnitt, är berättelsen om ”Sparven vars tunga skars av” (Shitakiri suzume). En snäll gamman man hade matat en sparv i många år och gjort den tam. En dag åt den av den stärkelse mannens hustru hade gjort i ordning för att använda till deras tvätt. Den elaka gamla gumman blev så arg att hon skar av sparvens tunga. Sparven flög upprörd sin väg, men mannen följde efter och hittade till slut ett nytt hem åt den. Sparven ville visa sin tacksamhet och erbjöd honom att välja mellan två korgar, en liten och en stor. Mannen var inte så framfusig av sig och tog därför den lilla korgen med sig hem. När han öppnade korgen visade det sig att den var full av dyrbarheter.

Gumman blev till sig av avundsjuka och beslöt sig för att bege sig till sparven och försöka få en korg hon också. Efter mycket tjat gav sparven till slut gumman samma val, en stor eller en liten korg. Gumman tog av girighet den större och tyngre korgen, men när hon kom hem visade den sig innehålla ett antal monster, som sedan kom att plåga henne livet ut.

I Japan dominerar de kvinnliga spökena och det är också de som är de farligaste. Nästan alltid är det kvinnor som har behandlats illa under sin levnad och som hämnas efter sin död. Klassiska romaner eller berättelser, som Genji Monogatari, ”Berättelsen om Genji”, och Ugetsu Monogatari, ”Berättelsen om månen och regnen”, innehåller beskrivningar av flera kvinnliga spöken.

I Ugetsu Monogatari finns en berättelse om en man som åker till Kyoto för att sälja silke. Hans hustru blir upprörd över att han måste vara borta en längre tid, men mannen lovar att vara tillbaka till hösten. Lokala krig där han befinner sig hindrar honom emellertid från att återvända. När han väl lyckas återvända, efter många år, upptäcker han att det mesta i hans gamla grannskap visserligen ser ut som förut, men också att hans fru har blivit betydligt äldre och mycket nedstämd. De berättar för varandra vad som har hänt och går till sängs. När mannen vaknar på morgonen förstår han att han har delat säng med ett spöke. Hans hustru hade i själva verket dött flera år tidigare av sorg. Efter att ha läst böner för henne finner hennes själ till slut ro.

På vägen mellan Kyoto och Tokyo finns den berömda ”Klippstenen som gråter om natten”. Den är förknippad med en historia om en havande kvinna som reste mellan Nissaka och Kanaya för att träffa sin man. På vägen mördades hon av en rånare och hennes blod färgade en stor klippsten. Stenen blev en boning för hennes själ och varje natt kunde man höra hur stenen grät. I ett berömt träsnitt av Utagawa Kuniyoshi (1797-1861) kan man se hur den döda kvinnan framträder för sin man med deras barn i famnen. Hon berättar för sin man vad som har hänt och hur hon med hjälp av barmhärtighetens gudinna Kannon har lyckats rädda barnet. Hon hjälper sedan mannen att hämnas hennes död.

Ytterligare en välkänd spökhistoria från Edo-perioden berättar om hur en hushållerska vid namn Okiku, i tjänst hos samurajen Aoyama Tessan, får i förtroende att ta hand om tio värdefulla tallrikar som samurajen hade fått i gåva av en besökande holländare. Samurajen var mycket attraherad av den vackra Okiku och en dag försökte han lura henne att ge sig till honom. Han gömde undan en av tallrikarna och beordrade henne därefter att  visa fram hela samlingen. Okiku räknade om tallrikarna hundra gånger, men kunde varje gång endast komma till nio. Samurajen förslog att de skulle glömma det hela om hon blev hans älskarinna. När hon vägrade slog han ihjäl henne och slängde hennes kropp i en djup brunn. Varje natt kom sedan hennes spöklika uppenbarelse upp ur brunnen och räknade till nio. Räknandet avslutades med ett hjärtskärande skrik.

Flera spökhistorier riktade sig mot orättvisa länsherrar och furstar. I provinsen Sôma regerade den grymme Hotta Kôzuke, som varje år höjde skatterna för sina stackars undersåtar. Bönderna blev till slut så förtvivlade att de gick till högre ort och klagade. Länsherrarna hade visserligen rätt att själva bestämma skatternas storlek, men Japan var ett välorganiserat feodalsamhälle och det fanns ibland möjlighet att överklaga beslut hos shogunens centrala myndigheter. En byäldste vid namn Sakura Sôgorô ledde bondeföljet till Edo, väl medveten om att han riskerade att reta upp sin länsherre. Shogunen skickade tillbaka böndernas petition till Hotta Kôzuke, som beordrade den grymmaste formen av avrättning. Först fick byäldsten och hans hustru se hur deras tre söner halshöggs. Därefter korsfästes paret och det tog hela tre dygn innan de dog.  Innan Sôgorô dog lovade han emellertid att han skulle komma tillbaka som spöke och driva både länsherren och dennes avkommor i fördärvet. Som bevis skulle hans huvud efter döden vrida sig i riktning mot slottet, vilket det också gjorde.

Förutom populära spökhistorier med mer traditionella former fanns också berättelser om andra former av skrämmande varelser. Oni, kanske bäst översatt med ”smådjävul”, kunde ställa med mycket förtret. Tengu, ”himmelska hundar”, var varelser som hade långa näbbar eller näsor och som oftast gav sig på vandrande munkar och präster i bergen. I vissa legender var tengu arga spöken som ville hämnas, men deras styrka kunde också användas i goda syften om man bad böner för dem på rätt sätt. Fram till och med 1300-talet var de i huvudsak elaka, men senare kom de allt oftare till de buddhistiska prästernas hjälp.

Tanuki, ett tvättbjörnsliknande djur som ibland beskrivs som en grävling, har tillsammans med räven alltid haft en framträdande plats i de japanska spökhistorierna. En legend berättar till exempel om ett gammalt par som hade en halvtam hare som de var mycket förtjusta i. En dag kom en tanuki och åt upp harens mat. Mannen blev ursinnig, fångade djuret och hängde upp det i ett träd. Sedan gick han och hämtade bränsle till en liten brasa över vilken han tänkte steka djuret. Medan mannen var borta bad tanukin tårfyllt hustrun att släppa honom, vilket hon också gjorde. När tanukin sprang iväg sade han att han tänkte komma tillbaka och hämnas oförrätten. Haren, som hörde detta, sprang omedelbart till mannen för att varna honom. Tanukin såg då sitt tillfälle och sprang tillbaka och dödade kvinnan. Han antog hennes form, men av kroppen gjorde han en välsmakande stuvning som han bjöd mannen på. Denne insåg inte vad han hade gjort förrän det var för sent, då han hånades av tanukin, som åter sprang sin väg.

Japanska spökhistorier kommer i alla former, och deras popularitet har knappast minskat. Medan europeiska spöken på sin höjd skräms tar de japanska spökena emellertid för sig och deltar i de levandes vardag på ett mycket påtagligt sätt. De japanska spökena nöjer sig ibland med att skrämmas, men oftast vill de hämnas något som har hänt tidigare och blir därmed livsfarliga.

[1]Efternamn skrivs först, men personer kallades oftast vid sina förnman under Edo-perioden (1603-1868).

Shintô

 

Det brukar ju sägas att en japan, eller japanska, svarar ja på frågan om han eller hon är buddhist eller shintôist. Varför säga att man är det ena eller det andra när man kan säga att man är både och? Och onekligen är det så att det idag inte råder någon större konflikt mellan de buddhistiska sekterna och prästerna i shintotemplen. Folk kan till exempel gå till det tempel som ligger närmast när de skall välkomna det nya året och det är inte heller något problem att först gå till det ena och därefter till det andra för att be. Bristen på skarpa gränser mellan religionerna brukas också illustreras av att många japanska bröllop ofta innehåller flera ceremonier, en kristen och en shintôistisk. Begravningarna brukar tillhöra buddhistprästernas revir och i deras tempel hålls i princip aldrig några bröllop, men det beror mer på vad som anses passande när det gäller livets cykler än att man inte anser sig kunna delta i en buddhistceremoni därför att man är shintôist, eller tvärtom. Religionerna i Japan lever idag sida vid sida utan problem. Så har det inte alltid varit. Dessutom har shintôismen inte alltid varit en okomplicerad och enkel religion. Den har en ganska komplicerad historia med många olika riktningar.

Buddhismen infördes på femhundratalet via präster som kom från den koreanska halvön och den fick sitt definitiva godkännande av den kvinnliga kejsaren Suiko, som regerade mellan 592 och 628. Utövarna av dåtidens ursprungsreligion, som hade stora likheter med shintô, var motståndare till buddhismen och bjöd på ett ganska kompakt motstånd. Hela 600-talet karaktäriserades av en kamp mellan de olika religionerna, men också av aktiva försök att finna lösningar som gjorde det möjligt för dem att leva sida vid sida. I början av 700-talet började buddhistiska tempel byggas på mark som tillhörde shintôtempel, eller strax intill. Detta blev så vanligt att termen jingûji, ”shintôtempel-tempel”, myntades. Buddhistiska präster började också predika framför shintôtempel, om inte annat därför att de ansåg att de gudar som sades finnas där kunde behöva en buddhistisk välsignelse.

År 741 överlämnade det kejserliga hovet flera exemplar av Lotus-sûtran som officiell gåva till det viktiga shintôtemplet Usa Hachiman i Ôita. I detta tempel ansågs själen av den tidigare kejsaren Ôjin, den femtonde kejsaren, som levde någon gång under tredje eller fjärde århundradet, ha sin boning. Kejsaren tillbads som guden Hachiman, som ansågs ha hjälpt de kejserliga trupperna att besegra det rebelliska folkslaget Hayato i Kyûshû. Han betraktades från och med 783 också som en japansk bodhisattva och fick äran för att man lyckades färdigställa den stora buddhastatyn i Nara år 749. År 823 ansågs den förste kejsaren Jingûs själ också ha fått sin boning där och 859 byggdes ett liknande tempel i Kyôto. Hachiman har under årens lopp kommit att betraktas som krigarnas beskyddare och idag finns över 25 000 shintôtempel tillägnade just guden Hachiman.

En särskild filosofi, honji suijaku, ung. ”inkarnationer av prototyper”, helt enkelt en sammanblandning av shintôism och buddhism, började tidigt att utvecklas. Enligt dess resonemang är de japanska gudarna inkarnationer, eller manifestationer, av de indiska buddhistiska helgonen och många shintôtempel blev i enlighet med denna filosofi också beskyddare av buddhismen och de buddhistiska templen. Att de buddhistiska helgonen fick formen av shintoistiska gudar sadses bero på att det japanska folket bäst förstod religionen förklarad i denna form. Senare shintôfilosofer, som t.ex. Yoshida Kanetomo (1435-1511), ville vända på begreppen och argumenterade i stället att det snarare var shintôgudarna som var de äkta prototyperna, men trots andra teorier och en mycket stark opposition från shintôteoretiker under Tokugawa-perioden överlevde honji suijaku-filosofin ända fram till Meiji-restaurationen, då (1868) synkretistiska ceremonier förbjöds och en klar rollfördelning mellan buddhism och shintoism ansågs vara det rätta sättet att hantera religionerna.

Shintoismen påverkade buddhismen starkt under Heianperioden 794-1185, den period som blev så viktig för den tidigaste genuint japanska litteraturen. De esoteriska buddhistiska sekterna Tendai och Shingon har båda tagit in viktiga inslag från shintôismen och utvecklat starka synkretistiska drag i sina ceremonier. Flera shintôsekter har i sin tur sitt ursprung i de buddhistiska sekterna, exempelvis Sannô Ichijitsu Shintô, som utvecklades ur Tendai-sekten, och Ryôbu Shintô, som kom från Shingon-sekten.

Sannô shintôuppstod genom en kombination av guden Sannô, som hade sin boning vid Hieitemplet på berget Hieis östra sluttning och de buddhistiska gudomarna som tillbads i Tendaitemplet Enryaku-jipå samma bergs övre delar. De shintôistiska gudarna Sannô och Amaterasu Ômikami kom att betraktas som lokala manifestationer av Sâkyamuni (jap. Shaka) och Mahâvairocana (jap. Dainichi). Sektens grundare, Tendaimunken Tenkai (1536-1643), sade rent av att alla buddhistiska och shintôistiska gudomar var manifestationer av Amaterasu Ômikami. Att dessa teorier kom att få inflytande visades bland annat av att Tokugawa-shogunatets grundare, Tokugawa Ieyasu (1543-1616), begravdes i enlighet med denna synkretistiska sekts ritualer.

Ryôbu shintô, ”dualistisk shintô”, uppstod ur viljan att kombinera buddhismen med shintôtraditionerna vid shintôismens viktigaste tempel vid Ise. Termen ryôbu, kommer från de två viktigaste mandala-målningar som används inom Shingonsekten. Dessa två målningar motsvarar enligt Ryôbu-shintoismen de två inre templens struktur vid Ise-helgedomen, det yttre templet (gekû) och det inre (naikû). Ryôbu shintô stötte dock på motstånd, och det var inget motstånd som helst. Kejsarfamiljens religiösa traditioner, som var djupt förbundna med Isetemplet, kom att verka som en hämmande faktor, eftersom kejsaren trots allt ansågs härstamma direkt från Amaterasu Ômikami och alla associationer till buddhistiska gudomar var därför endast försök att späda ut den rena shintoistiska läran, åtminstone enligt de mest konservativa shintôprästerna.

Det fanns också andra shintôsekter som försökte försvara shintoismen mot det buddhistiska inflytandet. Watari shintô fick sitt namn av filosofen Watari Ieyuki (1256-1351), men var en religion som utvecklades bland de shintôpräster som hade ansvare för Isetemplet på 12- och 1300-talen. De förfäktade i sin gemensamt författade skrift, Shintô gobusho, ”Shintôs fem böcker”, att buddhismen borde förpassas långt ut i periferin och egentligen inte hade något med det verkliga shintôs ursprung att göra. Watari själv argumenterade att det fanns en ursprunglig gudom långt före kosmos bildande.

En annan sekt, Yuitsu shintô, ”den enda shintôn”, också kallad Yoshida shintôefter filosofen Yoshida Kanetomo (1435-1511), uppstod ur den kritik som riktades mot det alltför stora buddhistiska inflytandet i shintôreligionen. Sekten baserade sig på de tankar som flera generationer av shintôfamiljen Yoshida[1]hade utvecklat och menade att alla fenomen, inklusive religioner och filosofier som konfucianismen, daoismen och buddhismen, hade sitt ursprung i shintôismen. I Yoshida shintô fanns vidare en uppdelning mellan exoterisk och esoterisk shintô. Den förra hade de historiska krönikorna Kojiki (712) och Nihon Shoki (720) som sina grundläggande skrifter, medan den senare baserade sig på esoteriska skrifter som endast de invigda kunde ta del av och som hade uppenbarats i den tidigaste mytologin. Yoshida Kanetomo blev en dominerande shintôfilosof och teolog under sin levnad och det var hans sekt, Yoshida shintô, som fick äran att arrangera Toyokuni Hideyoshis begravningsriter 1598. Yoshida shintôstod för utbildningen av de flesta shintôpräster under Tokugawaperioden, men även denna sekt förlorade sitt inflytande efter Meijirestaurationen.

Under Tokugawaperioden, 1603-1867, fjärmades shintô alltmer från buddhismen och närmade sig i stället neokonfucianismen, som var en dominerande filosofi bland de styrande under hela denna period. Samtidigt började filosoferna inom den s.k.kokugaku-skolan (”nationella studier”) att bli alltmer intresserade av shintô, eftersom de genom sina språkvetenskapliga studier ansåg sig hitta det ursprungliga japanska samhälle som enligt dem fanns innan buddhism och konfucianism introducerades.

Hayashi Razan (1583-1657), en rådgivare till fyra shoguner, var den förste att bygga en filosofi inom vilken shintô och neokonfucianismen kunde existera sida vid sida. Han var en stark anhängare av den kinesiske filosofen Zhu Xis läror, som i Japan kom att kallas shushigaku, men han hade också studerat zenbuddhism. Razan mötte den förste Tokugawashogunen 1605 och gjorde ett så starkt intryck på honom att han två år senare blev anställd som rådgivare. 1633 fick han plats i shogunatets viktigaste råd och 1635 var han med och författade den viktiga lag som skulle reglera de militära familjernas regler för sitt sätt att uppträda, Buke shohatto, ”Militärfamiljernas lagar”. Han var också med om att formulera utrikespolitiken, sätta sin prägel på de protokollära reglerna och driva shogunatet mot en alltmer kristendomsfientlig hållning. Efter hans död gick ansvaret för konfuciansk rådgivning inom shogunatet i arv inom Hayashifamiljen och 1790 gjordes den neokonfucianism han hade varit med om att formulera till officiell politik och senare omvandlades Hayashifamiljens akademi, till ett officiellt shogunalt lärosäte som gick under namnet Shôheikô. I sina skrifter argumenterade Hayashi Razan för att shintô och den ”kejserliga vägen” stod i samklang med varandra och var viktiga för samhällets bestånd.

En annan, liknande filosofisk skola grundades av Yamazaki Ansai (1619-82), en zenmunk som blev både neokonfucian och en stark förespråkare för allt som var förknippat med shintô. Hans idéströmning kom att kallas Suika shintôoch var en sammanblandning av Watari shintô, Yoshida shintô och Zhu xis neokonfucianism,shushigaku. Ansai var en ganska dogmatisk moralist och han fäste stort avseende vid ett koncept som kallades tsutsushimi och som bäst kanske översätts med ”självbehärskning” eller ”seriositet”. Han var också mycket noga med att de överordnade i den sociala hierarkin skulle respekteras. Ansai menade att precis som shushigaku den lämpligaste väg till social ordning och medborgarnas välbefinnande i Kina så var shintô inget annat än Japans bästa väg mot samma mål. Han förespråkade att både neokonfucianism och shintô skulle ligga till grund för all utbildning. Suika shintô hade starka nationalistiska drag och Ansais tankar citerades om och om igen av dem som låg bakom Meiji-restaurationen 1868. Termen suika, ”dygd och bevarande”, var hämtat från an av Watari shintôs skrifter.

Det fanns också flera andra filosofer under Tokugawaperioden som tolkade shintô på ett sätt som var mer eller befriat från buddhistiskt inflytande, samtidigt som de var starkt påverkade av neokonfucianismen, t.ex. Kumazawa Banzan (1619-91), Ishida Baigan (1685-1744), Masuho Nokoguchi (1656-1742), Kamo no Norikiyo (1798-1861) och Inoue Masakane (1790-1849).

Som en reaktion på den synkretistiska shintôismens anammande av buddhistiska läror måste också Fukko shintô, ”den återupplivade shintôismen”, nämnas. Dess främsta förespråkare var Keichû (1640-1701), Kamo no Mabuchi (1697-1769), Motoori Norinaga (1730-1801) och Hirata Atsutane (1776-1843) nämnas. Deras kokugaku, ”nationella studier”, var en av grundstenarna i den moderna japanska nationalismen.

1800-talet var synnerligen viktigt för shintôs utveckling. Efter Meiji-restaurationen blev shintô statsreligion och ett system med nationella shintôtempel inrättades. Denna statsshintô upplöstes efter det andra världskriget, och ersattes av Jinja shintô, ”tempelshintô”. Jinja shintôetablerades egentligen redan under Meiji-perioden som distinktion till sekteristisk shintô, Kyôha shintô, och avsåg all shintô som utövades i de allmänna shintôtemplen, varav det fanns närmare 110 000 vid slutet av andra världskriget. Kyôha shintôavsåg de tretton shintôistiska sekter som erkändes av Meijiregeringen som oberoende religiösa organisationer.[2]När regeringens kontroll över religionerna avskaffades 1945 växte också antalet shintôsekter, varav många kom att klassificeras som nya religioner, medan andra sågs som gamla ”folkreligioner”, populära sammanblandningar av shintôistiska seder och bruk.[3]

När Kejsar Naruhito senast kröntes i en shintôceremoni kan det vara intressant att tänka tillbaka på den komplicerade historiska bakgrund som shintôismen har. Att bara säga att den är en ursprunglig japansk naturreligion är att förenkla det hela – men vem orkar hålla reda på alla sekter och sammanslagningar som har skett under årens lopp? Det kanske är därför som japanerna tror på allt för att vara på den säkra sidan.

[1]Yoshida-familjen hade tidigare namnet Urabe och var tidigt ansvarig för shintôritualer i det kejserliga hovet.
[2]De tretton sekterna kunde i sig inorganiseras under fem olika klassifikationer: 1) ”ren” shintô, som hade tre sekter som alla underströk vikten av vad som stod i krönikan Kojiki; 2) konfuciansk shintô, som bestod av två sekter som även lade tonvikt vid konfucianismen; 3) två ”reningssekter” som fäste stor vikt vid misogi, den shintôistiska reningsriten; 4) tre sekter som kan beskrivas som ”bergssekter” och som tillbad heliga berg; samt 5) två rena helgbrägdarörelser.
[3]Shintô är känd som  en religion som sätter naturen i centrum, som skapar tempel kring märkliga formationer i naturen såsom klippor, berg, grottor, öar eller träddungar etc.  Däremot är det mindre känt hur religionen praktiseras. Det viktigaste för shintô är det heliga rummet. Den äldsta kända formen av ett shintôtempel var en bit mark som markerades med en fyrkant av småsten och ytterligare avgränsades med ett rep. I templets centrum fanns en större sten, en pelare eller ett träd. Det typiska shintôtemplet, jinja, består annars av en eller flera träbyggnader med omgivande trästaket, tamagaki. Ingången till templet markeras med en eller flera torii, särskilda portar vars ursprung troligtvis finns i de tidigare shamanistiska ritualerna hos de altaiska folkslagen och på vilka ofta hänger tjocka rep med vita pappersremsor,shimenawa, klippta i sick-sack. Det mesta i den sinnliga världen kan förklaras vara en kami, en gudom. Det finns en rad olika kami inom shintô, inte minst kejsarna. Viktigare naturfenomen som vind, sol, vatten, berg och träd är kami, men en kami kan också finnas i föremål som har tillverkats av människan. Tidigare historiska personligheter kan också förklaras vara kami.
                      Varje kami har en särskild kraft, som kallas tama, och det är egentligen denna kraft som tillbeds i shintôböner och andra ritualer. En tama kan vara god och fredlig, nigimitama, eller den kan vara ond och våldsam, aramitama. I människorna finns tama i form av själen, tamashii, som lämnar kroppen när människan dör. En kamis tama tillkallas när en shintôritual inleds. Den prisas och ombeds ge sitt beskydd och ges gåvor i form av mat, sake. Därefter får den åter beröm innan den kan återvända till sin boning. En kami har ingen fysisk begränsning och kan nedkallas på flera platser samtidigt.
                      Viktigt för shintô är också de reningsceremonier som utförs. En form kallas misogioch syftar till rening efter förorening, kegare, som har skett genom kontakt med orena företeelser som t.ex. sjukdom och död. En annan form av rening är harai (ellerharae), som syftar till att återställa relationer mellan människor och människor, eller mellan människor och föremål, efter det att något fel har begåtts. Vid den senare typen av rening erbjuds alltid någon form av symbolisk kompensation.
                      Dagens shintô har fastställda ritualer som gäller för i princip samtliga shintôtempel och som finns nedtecknade i skrifter som har publicerats av Jinja Honchô, shintôtemplens nationella huvudorganisation.

 

 

 

Den diplomatiska blåboken 2019

Det japanska utrikesministeriet har precis publicerat årets diplomatiska blåbok i sin engelska version. Det japanska originalet publicerades redan i våras. Blåboken behandlar den japanska diplomatin och de internationella händelserna året före, dvs 2018 och kan därmed tyckas vara litet inaktuell, men den innehåller många värdefulla upplysningar och fakta på sina 370 sidor och är bra att känna till när man analyserar årets händelser ur det japanska perspektivet. Det är ju till stor del ett policydokument och den japanska utrikespolitiken brukar inte svänga särskilt mycket.

Avsnittet om Iran är ett exempel. Där beskrivs hur den amerikanska politiken förändrades med president Trump och att USA lämnade överenskommelsen JCPOA (the Joint Comprehensive Plan of Action) som Iran i juli 2015 undertecknade tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Tyskland, övriga EU, Ryssland, Kina och USA. Blåboken skriver ”IAEA has been continuously verifying and monitoring Iran’s compliance with the agreement’s terms, and the agency has reported that Iran is fulfilling its commitments under the agreement even after the announcement by the U.S. on its withdrawal from the JCPOA.” Därefter konstaterar man att ”Japan supports the JCPOA”.

Det är en tydlig markering från japansk sida, även om man som brukligt är uttrycker sig mycket neutralt och försiktigt. Japan är beroende av olja från Iran och har efter USAs beslut att dra sig ur begärt att få vissa undantag från de återinförda amerikanska sanktionerna, och även fått det.

Den pågående bilaterala konflikten med Sydkorea om de s.k. bekvämlighetskvinnorna och de koreanska arbetare som tvingades till Japan under kriget beskrivs naturligtvis också och blåboken avslutas med publicerandet av olika aktuella dokument och en detaljerad ‘fact-sheet’.

I inledningen av Blåboken beskriver Japan sin utrikespolitiks ‘sex prioriterade områden’:

  1. Ett stärkande av den japansk-amerikanska alliansen och arbetet med att vidga nätverket av andra allierade och vänskapligt sinnade länder.
  2. Utvidgning av relationerna med grannländerna.
  3. Främjande av den ekonomiska diplomatin.
  4. Hantering av de globala problemen (terrorism och våldsbejakande extremism, nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen, utökat samarbete inom FNs ram, mänskliga rättigheter, främjande av kvinnornas position, klimatförändringarna och mycket annat).
  5. Bidrag till fred och stabilitet i Mellanöstern.
  6. Främjande av ett ‘fritt och öppet Indo-Pacific’.

 

 

 

Dagens kejserliga kröning

Idag kröntes kejsar Naruhito (徳仁) som den 126:e japanske kejsaren, om man även inkluderar de kejsare som enligt krönikorna Kojiki (712) och Nihon Shoki (720)  regerade i Japan under den period som brukar hänföras till mytologin. Den förste kejsaren Jimmu (神武, ung. ”gudarnas tappre krigare”) nedsteg enligt legenden från himlen år 660 f.Kr. och det är först fyra- eller femhundratalet e.Kr. som man med säkerhet kan börja tala om historiska kejsare. Det var den den trettiosjätte kejsaren Kôtoku (孝徳), som regerade 645-654, som började införa särskilda namn på regeringsperioderna. Kôtoku kallade sin första period, 645-650, för Taika (大化), ”den stora förändringen” och den andra, 650-654, för Hakuchi (白雉), ”den vita fasanen”. De flesta kejsare därefter har haft särskilda namn på sina regeringsperioder och precis som Kôtoku i de flesta fall också flera namn som följt på varandra. De nya namnen har proklamerats för att markera att något nytt har inträffat eller för att markera att t.ex. de naturkatastrofer som inträffat skall sorteras under en tidigare regeringsperiod. I modern tid är det först i och med kejsar Meiji (明治, ”upplyst styre”, regerade 1868-1912) som det blev vanligt med endast ett regeringsnamn per kejsare.

Kejsar Meiji hette egentligen Mutsuhito (睦仁), medan regeringsperioden kallades Meiji. Det var först efter hans död som han började att kallas kejsar Meiji. Den nuvarande kejsar Naruhitos regeringsperiod heter ju Reiwa (令和, ”ordningsam harmoni”, eller ”ärad harmoni”), och det namnet kommer även att bli hans postuma namn när väl den dagen kommer.

Från och med idag skriver de japanska tidningarna Reiwa år 1 parallellt med 2019 som årsangivelse. Alla officiella dokument och diplom o.s.v. använder också ”Reiwa år 1”, eller om man skall vara noga ”Reiwas första år”, Reiwa gan’nen (令和元年).

Kröningen är inte helt okontroversiell. Japans moderna konstitution tillåter inte att statliga funktioner sammanblandas med religiösa sådana. Anledningen är förstås att shintoismen användes som officiell religion under den period då Japan dominerades av militarism och expansionism. Dagens kröning har ju onekligen starka shintoistiska inslag. Å andra sidan finns inga tydliga regler i konstitutionen för hur en kejsare skall krönas, eller ens om han skall göra det. Och egentligen är det väl inte värre än att våra ärkebiskopar döper nya medlemmar av kungafamiljen i den kristna tron. Någon form av ceremoni som visar på tradition brukar man vilja ha. Kejsarkröningen kommer knappast heller att bli ett evenemang som upprör särskilt många. Kejsarhuset är populärt i Japan och har ungefär samma ställning i opinionsmätningarna som vårt kungahus.

Det kinesiska tecknet 徳 i kejsar Naruhitos namn betyder ”godhet” och ”dygd”, men också ”en makt som inger respekt”. Det är samma tecken som det andra tecknet i Kôtoku, vars första tecken 孝 betyder ”(sonlig) vördnad/fromhet”. Det andra tecknet i Naruhito 仁 har liknande betydelser, ”dygd”, ”välvilja”, ”mänsklighet”, eller bara ”person”. Alla dessa tecken har använts i olika kombinationer flera gånger under historiens lopp.

Red Circle Minis

Det har blivit allt populärare med böcker i minimiformat. Små noveller och essäer publiceras i tunna pocketformat för att man snabbt och lätt skall kunna ta till sig innehållet, till exempel vid en kort resa med tåg eller buss. Ofta är det klassiker, men det är också nyskrivet material. Fenomenet finns också i Japan, på japanska, men för inte så länge sedan började ett brittiskt förlag att ge ut böcker med Japananknytning på engelska, Red Circle (https://www.redcircleauthors.com). Hittills har förlaget gett ut tre böcker: Stand-in Companion av Kazufumi Shiraishi, Backlight av Kanji Hanawa och Tokyo Performance av Roger Pulvers.

Stand-in Companion, har översatts till engelska av Raj Mahtani och behandlar bekanta och alltid aktuella teman som kärlek, vänskap och sökandet efter meningen med livet. Hayato, en japansk industridesigner, upptäcker att detta är områden som kommer att finnas kvar även i samhällen som domineras av högteknologi, artificiell intelligens och androider.

Backlight är en berättelse, baserad på en verklig händelse, om en sjuårig pojke som försvann i en skog full av björnar i Hokkaido 2016. Han irrade omkring för sig själv i hela sex dagar innan han kunde hittas. Att han hamnade där över huvud taget berodde på att föräldrarna tyckte att det var ett lämpligt straff att lämna honom i skogen sedan han hade varit olydig. Tanken var väl att han skulle hämtas efter några timmar, men då var han borta.

Tokyo Performance beskriver en händelse i en tid då internet ännu inte hade uppfunnits. En japansk TV-kändis, en kock, får ett telefonsamtal i direktsändning som förändrar hans liv för evigt.

Det rör sig om böcker på 43, 50 och 32 lättlästa sidor och innehållet har litterär kvalitet. Själv tycker jag i och för sig om att läsa betydligt tjockare böcker, men jag kan ändå inte låta bli att hoppas att Red Circles utgivning visar sig vara ett lyckat projekt. Vi behöver böcker i alla format.

I tyfonens spår

Ibland uppstår dramatik när man besöker Japan. Jag har just kommit tillbaka från en dryg vecka i Tokyo och är full av intryck. Till att börja med drabbades Tokyo och den japanska östkusten av den värsta tyfonen på många år. Förödelsen var omfattande och tyvärr miste drygt sextio människor sina liv. Fortfarande saknas människor. Det var framför allt jordskred och översvämningar som stod för destruktiviteten, men naturligtvis gjorde de extremt starka vindarna också sitt. Men det föll så mycket regn att meterhöga fontäner skapades ur avloppsbrunnar i städerna. Floder svämmade över och hela stadsdelar och landsbygdsområden förvandlades till sjöar.

Man kan inte låta bli att imponeras över det nödvändiga lugn och den effektivitet som myndigheterna numera visar i svåra situationer som denna. Japan drabbas hela tiden av naturkatastrofer. Denna gång var det en tyfon, den 19e i ordningen i år, andra gånger är det tsunami eller jordbävningar. Det verkar som om det har skett en hel del förändringar i beredskapsarbetet och förberedelserna för stundande katastrofer efter den massiva kritik man fick efter jordbävningen i Kobe 1995, då över 6 000 människor dog. Då var självförsvarstyrkorna förhindrade att delta fullt ut i räddningsarbetet på grund av att de begränsningar som lagstiftningen satte. Denna gång gjorde de mycket viktiga insatser. Nödvändig information gavs dessutom hela tiden till allmänheten på alla TV-kanaler och annan media och denna information bidrog till att minska antalet döda och skadade. Röjningsarbetet pågår fortfarande och det känns nästan som om Japan ständigt behöver städa upp efter naturens nycker.

Tyfonen drabbade landet samtidigt som världsmästerskapen i rugby pågick i Japan. Ett par matcher fick ställas in, men den viktiga matchen mellan Japan och Skottland kunde genomföras som planerat. Det japanska laget gjorde en sensationell insats, kämpade sig till en seger och tog sig för första gången till kvartsfinal. Det var rent av första gången som ett asiatiskt lag lyckades med denna bedrift. Vinsten gav många välkommen energi efter allt tråkigt som hade hänt. Vad som var litet slående var inte bara det sätt Japan vann på, utan också att det japanska laget hade flera spelare som var födda utomlands. Japan är ju känt för att vara etniskt homogent och det faktum att laget istället kunde visa upp en etnisk mångfald tror jag är något som kan ses som representativt för landets moderna utveckling. Japan är inte längre det slutna land det en gång varit.

Med regnbågen som sällskap, 41

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 41

Regnbågstavlan

I

När Asako lämnade sjukhuset var det redan höst. I sjukrummet hade hon varje dag tittat på en tavla som hängde på väggen och som föreställde en regnbåge. Det var ett färgtryck av Jean Francois Millets Våren.

”Jag vill titta på målningar. Kan inte far ta med sig boken med Fujishima Takejis målningar nästa gång?” hade Asako bett sin far om när hon kunde gå ut i korridoren och ringa på telefonen som fanns där.

”Jaa, du menar den där stora boken av Fujishima …? Visst, men den är tung, den kan du nog inte titta i när du ligger ned.”

”Jamen, i den finns en målning av en regnbåge.”

”Ett regnbågsmotiv …? En regnbåge?”

”Ja, precis. Det är en målning av en regnbåge över en insjö.”

”Ja ja, men om du vill se en regnbågstavla har vi ju en reproduktion av Millet. Kommer inte Asako ihåg det?”

”En Millet…? Det minns jag inte.”

”Ja, vart kan den ha tagit vägen? Om jag hittar den kan jag ta den med mig tillsammans med Fujishimas bok.”

Om man bläddrade i boken med Fujishimas målningar fanns där en tavla som hette Stillheten. Den hade varit med på utbildningsministeriets utställning 1916. Det var naturligtvis långt innan Masako föddes. Millets tavla Våren, eller Regnbågen som den också kallades, hade varit med på en konstsalong 1868, för 80 år sedan, innan ens Asakos far var född. Året dessförinnan hade Millet ställt ut nio tavlor vid 1867 års världsutställning i Paris och tilldelats första pris. Han blev också dekorerad av den franska regeringen. Efter en lång tid av bitter kamp kunde han då, vid femtiofem års ålder, möta en tid av ära och framgångar.

Men Våren verkade ha  ställts ut innan den var färdig. Den blev klar först sex år senare, 1874, året före Millet dog. Därför brukar den betraktas som Millets sista mästerverk.

”Kommer inte Asako ihåg den här tavlan av Millet?” frågade hennes far igen när han kom på besök.

”Nej, det gör jag inte.”

”Jaså, nähä”, sade fadern tvivlande. ”Var du så liten? Det måste ha varit så att vi aldrig tog fram den när du väl blev litet större.”

”Jag har aldrig sett den.”

”Nej men då har du nog rätt. Jag köpte den som souvenir när jag var utomlands. Det var en av flera reproduktioner av kända verk som jag köpte och jag gav bort en hel del, men den här tyckte din mor om, så jag behöll den.”

”Tyckte mor om den?”

”Verkligen. Vi ramade in den och hängde den i mors rum.”

Asako satt på sängkanten. ”Så mor tyckte om den …”, sade hon och torkade av glaset som täckte färgfotot.

”Regnbågen syns bara på ena sidan av tavlan.”

”Mm.”

”Det måste vara äppelblommor.”

I tavlan var vintern över och våren hade kommit till ett fält där grönskan hade börjat att spira. Tre, fyra äppelträd bar på vita blommor. Längre bort syntes en kulle med ett grönskande skogsparti. Jorden verkade blöt och litet rödaktig. Från mörka moln sträckte sig en regnbåge upp vid målningens vänstra sida. Det var som om regnbågen välsignade all skapelsens grönska.

När Momoko kom på besök hängde Millets tavla på väggen. Hon satte sig med ryggen vänd mot den och den först inte. Det var först när Asako sade ”Syster, far tog med sig den där tavlan” som hon reagerade.

”Nämen titta”, utbrast hon när hon vände sig om. För att se bättre lutade hon sig bakåt och tog stöd med handen på Asakos säng. ”Jaha, så den hänger här nu?”

”Så syster kommer ihåg den?”

”Ja, det gör jag.”

”Jag gör inte det. Far säger att han trodde att jag också mindes tavlan, men det gör jag inte.”

”Jo, så kan det nog vara.”

”Mor lär ha tyckt om den …”

”Ja, så var det nog. Den hängde i hennes rum.”

”Oj. Så syster kommer ihåg det?”

”Det är klart. Det kan jag inte glömma. När jag hämtades hem av far från landet hängde den här tavlan i mors rum.”

Det syntes att Asako blev förvånad.

”Den gjorde ett starkt intryck,” sade Momoko. ”Far tänkte nog på mor när Asako blev sjuk och tog kanske med sig tavlan för att mor skulle ge Asako litet skydd.”

”Nej, så var det inte. Jag hade sett en målning som föreställde en regnbåge över en insjö av Fujishima Takeji i en bok med hans verk och bad att han skulle ta med sig boken. Det var då som far nämnde att det fanns en målning av Millet …”

Asako visade boken för Momoko.

”Jag kom att tänka på en regnbåge över Biwasjön och ville se Fujishimas målning Stillheten.”

”Och?”

”Millets målning var en av dem han köpte med som souvenir från en resa i Väst ….”

”Jaså? Jag var också en souvenir från hans utlandsresa,” sade Momoko först tvekande, men fortsatte: ”När far var på resa långt borta tänkte han nog också en del på både min mor och mig. Därför konsulterade han med Asakos mor per brev. Asakos mor kände till att jag fanns, min mor kunde inte gifta sig med far, hon dog ju och jag  skickades till min mormors hus på landet … Allt var ordnat och det hade kanske varit lika bra om  han hade glömt bort mig. Men på sin resa fick han dåligt samvete. Även Asakos mor fick nog dåligt samvete när de var på så långt håll ifrån varandra.”

När samtalet kom in på mödrarna uttryckte Momoko sig i direkta ordalag om sin egen mor, men talade mycket artigt om ”Asakos mor”. Det var inte längre någon mening med att gräva ned sig i det hela, men Asako kunde inte erinra särskilt mycket från den tid då hennes far var ung. Hon hade dock haft svårt att ta till sig det faktum att det hade funnits en annan kvinna än hennes mor och ett annat barn.

”Därför kan man se det som att jag blev som en souvenir från fars vistelse utomlands när jag blev Asakos storasyster.” Hon fortsatte, ”Den dag jag hämtades hem till far lade jag märkte till den där tavlan av Millet.”

Asako tittade nu också på väggtavlan.

”Jag minns inte.”

”Asako satt ju i knät på mor, den dag jag träffade Asako första gången. Asako tittade förbryllat på mig. När mor sade att det var storasyster som hade kommit och att Asako skulle vara glad blev Asako blyg och vände sig till hälften mot mor och borrade ned sina händer i bröstet henne. Asako ville väl ha mjölk. Jag kände mig mycket olycklig. Jag var avundsjuk. På landet hade de berättat för mig att jag skulle träffa en person som skulle bli som min egen mor. Men i knät på henne satt ett sött litet barn. Hon såg ut som en mor, men det var ju inte min mor, tänkte jag då.”

”Jag minns ingenting av det,” sade Asako tystlåtet.

”Nej, det förstår jag. Hur gammal var Asako när jag berättade att jag inte var hennes helsyster?”

”Sex, sju kanske.”

”Just det. Asako var sju. Fram till dess var svårt. Mors egen dotter kände inte till det, men hennes styvdotter gjorde det. Det finns ju exempel när det är tvärtom och den äldre systern döljer verkligheten och tar god hand om sin styvsyster… Men så var det inte. Jag kände alltid att jag stal något från Asako. Det blev så förvridet. När mor också berättade började Asako gråta. Hela jag skakade och när du såg det tystnade du.”

”Det kommer jag ihåg.”

”Varför jag skakade var något jag funderade över senare. Jag tyckte nog att Asako var ett starkt barn och när Asako fick veta hur det låg till kände jag mig så orättvist behandlad.”

Asako skakade på huvudet.

”Samtidigt som hela jag skakade sade jag ingenting till varken far eller mor och inte heller till Asako.”

”Det tillhör det förflutna.” Asako lade sig på sidan och drog upp filten över axlarna.

Med regnbågen som sällskap, 40

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 40

II

Efter det att Momoko hade varit i Hakone tillsammans med den unge Takemiya hade hon inte velat gå ut. Hon höll sig hela tiden hemma. Hon satt ofta vid symaskinen och tog sig an Asakos alla sommarkläder. Hon använde äldre plagg och gav dem nya utseenden. Asako tyckte också om att sy kläder.

”Nämen, snälla, du behöver inte göra mer. Det känns inte bra.”

”Det är bara nåt jag fick för mig att göra. Så det gör inget. Om du inte tycker om att bära dom är det okej. Du ska inte ta dom på dig bara för att vara snäll …”

Momoko var inte sarkastisk denna gång.

”Om syster gör allt det där, då blir det som om jag inte gör nåt. Det blir så konstigt.”

”Ja, så kanske det blir, Asako …”

”Det är det som om jag inte kan göra nåt annat än att tvätta.”

”Jamen kör hårt och tvätta då.”

”Okej.”

Momoko skrattade och vände sig om.

”Vad jobbig du är. Du behöver verkligen inte bry dig så.”

”Nämen … vadå?”

”Kära Asako, du är alltid så orolig och bryr dig så mycket om far. Jag märker det. Jag kanske är fördomsfull, men jag tror inte det. Det kan tvärtom bli så att det blir värre för far. Du märker inte det själv, Asako, eller hur?”

”Nej, det gör jag inte.”

”Nej, just det. Det händer att jag säger för mycket. Så kan det förstås vara ibland. Men, du är det väldigt lik din mor … Hon hade en tendens att vara likadan mot far … tycker du inte?”

Momoko pratade lugnt, men Asako kände sig stungen. Det var som om någon utifrån hade inspekterat dem. Som om ett styvbarn framförde kritik.

”Asako, spinner du kanske inte ett nät av hänsyn runt allt som rör far kanske? Ett vackert spindelnät, som vårsolen glittrar i och vinden rör lätt vid. Så ser det ut för mig.”

”Jag vet inte vad jag ska säga”, var det enda Asako kunde få fram. Men samtidigt frågade hon sig själv om det var så att hon kämpade för sin fars och sin systers kärlek. På sista tiden hade Asako tyckt att det nästan hade blivit otäckt att prata om deras far med Momoko.

Momoko tänkte på hur hon hade iakttagit två andra systrar då hon hade varit vid värdshuset i Gôra i Hakone. Hade den unge Takemiya återvänt till Tokyo, eller hade han hållit sig borta för att så småningom dyka upp igen? Momoko hade velat fråga värdshuspersonalen hur han hade verkat när han gav sig därifrån, men aldrig lyckats förmå sig till att göra det.

Hon undvek att titta på servitrisen och hade bara fäst blicken mot trädgården när hon ensam åt sin frukost. Värdshuset hade varit en villa som användes av företagsgruppen Fujishima och det fanns bara sju, åtta rum att tillgå för gästerna. Trädgården var på en och en halv hektar ungefär. De naturliga träden hade bevarats och utsikten vette mot dalgången. Träden bjöd på en hel del naturlig grönska och hade skötts så att man inte skulle märka hur trädgårdsmästaren hade förbättrat dem. Precis framför Momoko stod ett stort kastanjeträd. En kvinnoröst kunde höras. När hon tittade i den riktning varifrån rösten kom kunde hon se hur den äldre systern ropade på den yngre som gick före.

”De är systrar, eller hur? De liknar varandra” sade Momoko till servitrisen. ”Det är nästan kusligt hur lika de är.”

”Så är det. Och så bär de på var sitt lika stort spädbarn.”

”Verkligen. Är de tillsammans med sina makar?”

”Ja, och mormodern är här också.”

”Ser hon också likadan ut?”

Systrarna passerade framför Momoko och fortsatte nedför trädgårdstigen. Den äldre systern hade inte direkt några mjuka linjer vid ögonlocken, men hon hade stora ögon och hennes ljusa kinder var angenäma. Håret var tjockt från hårfästet, det var ett ansikte med tydliga drag. Hon kan inte ha varit mer än så där en fyra år yngre än Momoko. Barnen som båda systrarna bar på ryggen verkade ha fötts ungefär samtidigt och hade nog ännu inte nått ett års ålder. Mammorna hade värdshusets yukata på sig medan barnen hade likadana röda kimonos. Momoko utgick ifrån att det var mormodern som hade givit dem likadana kläder.

På båda sidor om trädgårdsstigen var det fullt av azaleor och andra blombuskar. De hade ännu inte börjat blomma, men de täckte systrarna från brösten och nedåt. De gick också under grönskande unga lövverk, som fortsatte ända bort till andra sidan. På håll var det lätt att tro att de unga mammorna var tvillingar. Det såg ut som om de flöt omkring i grönskan med barnen på ryggen. Momoko tyckte sig plötsligt se en målning med ett gudomligt motiv. Men när systrarna vände om och kom promenerande tillbaka såg de istället ganska grova ut, knubbiga med kraftiga nackar. Eftersom barnen hängde på ryggen gick det också att se kvinnornas ryggmuskler.

”Jojo”, Momoko gjorde narr av sig själv.

Att hon liknade dem och att de bar på barn på ryggen gav Momoko en behgalig känsla, men samtidigt kastade den unge Takemiyas försvinnande en skugga över hennes tankar. Om det nu var det faktum att hon inte liknade sin yngre syster Asako, eller om det var Guds försyn eller något slags  mänsklig triumf, det visste hon inte, men Momoko hade en hel del att fundera på.

Senare hade Takemiya ringt flera gånger, men Momoko hade inte tagit emot samtalen. Han hade även besökt deras hus. Hushållerskan hade vägrat släppa in honom och när han inte vill gå därifrån erbjöd sig Asako att prata med honom.

”Ja gärna, men ska du behöva dras in i det …? Säg vad som helst, att din äldre syster ha dött om det blir nödvändigt.”

”Nämen!”

”Då fattar han nog.”

Efter en timme kom Asako upp på andra våningen med en besvärad min. ”Syster, vi trodde Takemiya skulle vara ensam, men han har sällskap av den där Nishida också.”

”Jaså? Det visar verkligen att de fortfarande är barn.”

”Och dessutom två till. De är fyra stycken.”

”Verkligen?”

”De säger att de sympatiserar med Takemiya och att de ska ta livet av sig alla fyra och att de vill träffa dig. De lyssnar inte.”

”Säg att jag är nöjd, de borde tacka mig …”

”Syster, jag tror det är farligt om du skulle gå ut till dom.”

”De är alla snälla pojkar.” Momoko rynkade på ögonbrynen.

”Det har gått tio år. Om det är någon som har fått lida så är det jag som kvinna …”

Asako sade ingenting utan tittade bara på sin syster.

”Tiden läker alla sår brukar man väl säga? Men tiden är hela tiden på männens sida, säger ett portugisiskt ordspråk. — För att göra något åt min svaghet i kärlek har jag tänkt att jag måste kämpa emot, men då har jag också förstått hur djup min kärlek kan bli. Asako, du borde också vara försiktig.”

Asako gick till fönstret och tittade ner på gatan. De unga männen var inte längre där.

”Du har verkligen fått färg,” sade Momoko.

”Ja, det är från tennisen …”

”Du har blivit jättemörk.”

”Ja, men jag gillar verkligen sommaren.”

”Du är väl alltid tillsammans med Natsuji på tennisklubben, eller?

”Nää.”

Momoko satte sig vid symaskinen igen, innan Asako lämnade fönstret.

Så gick tio dagar och Asako drabbades av akut lungsäcksinflammation och hamnade på sjukhus.

Natsuji kom på besök. Momoko förstod att ingen hade berättat för honom att Asako hade blivit sjuk. Det skulle nog bli för känsligt för Asako, ansåg Momoko.

”Jag måste ge mig av på ett ärende åt min far, till biblioteket. Det tar inte lång stund. Ska du inte följa med? Syster är inte hemma.”

Natsuji nickade när han fick höra det. ”Ja. Det är sommarlov och jag tänkte hälsa på innan jag åkte tillbaka till Kyoto. Jag har ett meddelande från min far till Momoko också. Han vill att du ska komma på besök och att du kanske kunde följa med när jag åker tillbaka.”

”Jaså? Det var snällt.”

När Momoko kom tillbaka efter ärendet till biblioteket låg Natsuji och vilade på gräsmattan i skuggan av körsbärsträdet.

”Natsuji-san, är du född på sommaren?” frågade Momoko när de gick mot den breda gatan genom Uenoparken.

”Ja, det är jag. Precis som mitt namn, ’Sommarbarnet’, antyder, i augusti. Därför är jag känslig för hettan.”

”Kyoto är väl hett nu?”

”Absolut. Men jag gillar sommaren.”

”Är det därför du har blivit brunbränd, genom att spela tennis?”, sade Momoko och höll tillbaka ett leende.

”Så är det. Jag har nästan fått för mycket färg.”

Momoko kom att tänka på att hans äldre bror Keita hade blivit ordentligt brun när han var i det militära. Hon kände doften av sommarmannen, doften av Keita.

Hon lämnade sakta Natsuji och började gå hemåt. Hon ville dra sig undan och var också trött av de heta solstrålarna.

 

 

Namn på kejsarens regeringsperiod

Nyligen presenterades namnet på den kommande regeringsperioden för den nye japanske kejsare som tillträder nästa månad, Reiwa (令和). Betydelsen har beskrivits på litet olika sätt men det första tecknet, 令, rei, betyder ”ordning”, ”lag” och ”påbud”. Det andra, 和, wa, ”harmoni”, ”fred” och ”försoning”. Men det första tecknet kan också uttalas ryô och då brukar man översätta det med ”äldre lagar”. Så en bra översättning kanske kan vara ”ordning och reda i harmoni”.

Japans första konstitution var ”de sjutton artiklarna” av år 604. Den första artikeln sade att ”harmoni skall råda i riket och lättsinnig opposition undvikas”. Tecknet för harmoni var just 和 och det var en tankegång som var förankrad i konfucianismen. Litet senare, på 700-talet infördes ett rättssystem som var baserat på det som hade introducerats i Kina under Tangdynastin. Det kom att kallas ritsuryô-systemet (律令制度), ”systemet baserat på lagar”. Det var också starkt färgat av de konfucianska principerna om ordning i samhället. Det andra tecknet var just 令.

Tecknet för wa har tidigare använts för kejsarnas regeringsperioder flera gånger, till exempel Chôwa (長和, 1012-1017) och Kôwa (弘和, 1381-1384). Rei/ryô har däremot aldrig använts, vad jag kan se. Min tolkning av det nya namnet för kommande kejsarperiod är att det skall symbolisera ett samhälle som är harmoniskt, utan uppslitande sociala konflikter, men samtidigt att vägen dit är att man respekterar både lag och ordning och de gamla principer som den japanska civilisationen har grundat sig på. Det kan också ses som att man vill understryka att Japan vill ha harmoni också med sina grannländer, men internationell lag och rättsprinciper måste respekteras.

Det har i olika tidningsartiklar också sagts att kejsarens regeringsperiod alltid ändras vid skifte av kejsare. Det är bara delvis sant. Det är faktiskt så att under större delen av den japanska historien så har kejsarna bytt namn på sin regeringsperiod flera gånger under den tid som de har haft makten. Det är först på senare tid, från och med Meiji-kejsarens tillträde 1868 som kejsarna har haft endast ett namn. Från och med kejsar Kôtoku (孝徳), som tillträdde 645 har i stort sett alla haft flera namn. Kejsarna har haft ett namn som levt kvar som ett postumt namn, men de har givit olika perioder av sitt regerande olika namn, ibland sju, åtta gånger under en period som varat ett tjugotal år.

Rei kan också användas som ett artighetsprefix, exempelvis som i reishitsu (令室), ”ärade rummet/kammaren”, det vill säga ”Din hustru”. Hur som helst, i år kommer det att bli Reiwa år 1.