Neokonfucianismen

De kinesiska munkar som besökte Japan under Kamakura- och Muromachi-perioderna förde inte endast med sig kunskaper om buddhismen och buddhistiska skrifter. De var även väl bevandrade i konfucianismens läror. Shushigaku är den japanska termen för den neokonfucianism som formulerades av filosofen Zhu Xi (1130-1200) och fick fotfäste i Kina under slutet av Song-dynastin (960-1279). Neokonfucianismen var mer metafysisk i sin karaktär än den tidigare konfucianismen, som i huvudsak baserade sig på de ”fem klassikerna” och lade stor tonvikt vid studier av de ”fyra böckerna”. [1]

Neokonfucianismen var också tydligt påverkad av både daoism och buddhism. Huvudbegreppen var li och qi. Li  (jap. ri) var den grundläggande principen för all existens och styrde också naturlagarna och de sociala normerna. Li fick aldrig någon fysisk form, funktion eller rörelse utan att kombineras med qi (jap. ki). Qi däremot kunde ta sig formen av yin eller yang eller något av de fem elementen (trä, eld, jord, metall och vatten). Grunderna för hur qi utvecklades fanns i li. När li och qikombinerades kondenserades qi och ting och varelser skapades. När principerna separerades upphörde deras existens.

I Kina uppstod efter Zhu Xis död en konflikt mellan dem som betraktade li som substans och grunden för all existens och dem som i stället betraktade li som naturlag och social norm. Denna strid påverkade emellertid inte neokonfucianismen i Japan på samma sätt. Zhu Xis skrifter kom till Japan  under tidig Kamakura-period, men studerades främst under Muromachi-perioden och då i huvudsak av zenbuddhistiska munkar i Gozan-templen. I slutet av perioden kunde man se hur neokonfucianismen påverkade de lagar som skrevs av lokala feodalherrar, men det var ändå under Tokugawa-perioden som shushigaku fick ett ordentligt fotfäste och kom att utvecklas till officiell doktrin för shogunatet.

Shushigaku är av stor vikt för den japanska idéhistorien, eftersom den ledde till de viktiga motreaktionerna kogaku, ”den äldre läran”, som strävade efter en återgång till de äldre kinesiska filosofernas läror, och kokugaku, ”den nationella läran”, som snarare idealiserade de äldsta tidernas Japan. Även begreppet kokutai, ”nationell kropp”, som användes för att ge kejsarsystemet en speciell legitimitet påverkades starkt av neokonfucianismen. Shushigaku och dess betoning på studier kan också ses som en förutsättning för det relativt noggranna studiet av västerlandet under Tokugawa-perioden.

Konfucianismen och buddhismen levde i stort sett i harmoni med varandra fram till senare hälften av 1500-talet, då Fujiwara Seika (1561-1619) i konfucianismen fann ett system som kunde användas som praktisk etik för att främja moralen i samhället och i buddhismen snarare såg en religion som var världsfrånvänd. Samurajklassen var välvilligt inställd till zenbuddhismen, men började också se neokonfucianismens meriter när det gällde att upprätthålla sträng disciplin. 1607 anställdes Hayashi Razan (1583-1657) som konfuciansk rådgivare hos shogunen och tilldelades medel att grunda en privat skola och ett konfucianskt tempel i Edo. Razan var den som var huvudförfattare till Buke shohatto, ”de militära husens lagar”, den uppförandekodex för hela shogunatet som också var avsedd att stärka centralmaktens kontroll över feodalherrarna (daimyô). Grundtanken bakom de 13 artiklarna som regelverket innehöll var att förhållandena mellan samhällets olika sociala skikt tydligt måste definieras och att dessa roller måste bevaras på bästa sätt. Att konfucianismen emellertid inte var fientligt inställd till buddhismen illustreras av att medförfattare till Buke shohatto var flera zenmunkar från Gozan-templen, framför allt en zenmunk som gick under namnet Sûden (1569-1633). Buke shohatto började ignoreras under Tokugawa-periodens senare hälft, men då hade den redan haft ett avsevärt inflytande på de andra lagar som skrevs, inte minst feodalherrarnas egna lokala regelverk.

Under de s.k. Kansei-reformerna på 1780- och 90-talen erkändes shushigaku som shogunatets officiella lära och den förblev så fram till Meiji-restaurationen 1868. Shushigakubetraktade lojaliteten mot dem som stod över de vanliga samhällsmedborgarna i den sociala hierkarkin som själva grundpelaren i samhället. Denna lojalitet var till och med viktigare än den annars så viktiga lydnaden och vördnaden som skulle riktas mot medborgarens föräldrar. Lojaliteten skulle inte vara riktad mot en feodalherre som sådan, utan mot staten, eller förläningen, som en samhällelig organisation i vilken individer av rang ingick. Vissa, framför allt inom den s.k. Mito-skolan, hävdade dock att kejsaren skulle ägnas särskild vördnad, något som kom att utnyttjas inför de sociala omvälvningar som skedde under Meiji-restaurationen.

Ett annat kännetecken för neokonfucianismen i Japan var den förening som skedde mellan shintoismen och konfucianismen. Påverkan var ömsesdig även om det inom shintoismen framför allt var Suika shintô som anammade Zhu Xis idéer i dess japanska tolkning. Shushigaku kom också att utmärka sig för den betoning som lades vid filologiska studier. Det unikt japanska skulle verifieras och de filologiska studierna ledde i sin tur till fördjupade studier i historia, filosofi och naturvetenskaperna.

De första faserna i ”japaniseringen” av neokonfuciansimen återfinns i de arbeten som tre filosofer författade – Kumazawa Banzan (1619-1691), Yamaga Sokô (1622-1685) och Yamazaki Ansai. Alla tre hade en tendens att fästa särskild tonvikt vid Japans egen identitet och låta subjektiva känslor ta överhanden. Sokô ansåg att det japanska samhället var den ”centrala nationen” i denna värld. Han argumenterade att Japan var världens centrum. Som exempel och ett slags bevis för detta pekade han på den obrutna linje av kejsare som inte hade störts av revolutioner, ett folk som betraktade nationen som det betraktade sina egna förfäder, ett kejsarhus som hade anammat fastlandskulturens goda sidor, men förkastat de sämre, och en litteratur som inte var underlägsen någon annan litteratur, även om dess ursprung och inspiration många gånger kunde hittas på annat håll (läs: Kina). Han framhöll också det japanska hantverket och Japans olika konstverk som fina exempel på den japanska överlägsenheten.

Ansai började som neokonfucian, men blev senare förespråkare för en särskild form av shintô, ”ren shintô”. Han jämställde de shintoistiska myterna om Japans tillkomst med kinesisk kosmologi och hävdade att om Japan skulle angripas av kinesiska trupper som leddes av de gamla filosoferna Konfucius och Mencius, vore det varje japans plikt att försvara sig mot även dessa stora tänkare. Den japanska nationen sattes i främsta rummet.

Banzan angrepp, till skillnad mot Ansai och Sokô, inte neokonfuciansimens anspråk på universalitet och hans metafysik följde i stort sett Song-konfucianismens resonemang. Han pekade dock på Japans speciella kokoro, ”hjärta”, Japan själ. Japan var ett land ”av gudar”, men inte som en absolut enhet i sig, utan i relation till omvärlden och dess olika ideologiska system.

[1] De fem klassikerna är Yi jing, ”Förändringarnas bok”, Shu jing, ”Dokumentens bok”, Shi jing, ”Sångernas bok”, Li jing, ”Riternas bok” och Chun qiu, ”Vår- och höst-annalerna”. De fyra böckerna är Daxue, ”Den stora läran”, Zhongyong, ”Moderationens doktrin”, Lun yu, citat från Konfucius, och Mengzi, ”Mencius”.

Det japanska samhället under Edoperioden 1603-1867 var på många sätt stelt och rigoröst, men under den stela ytan hände samtidigt en hel del.

Samhällsklasserna var i princip låsta i sina förhållanden till varandra och det var med få undantag omöjligt att förflytta sig uppåt på samhällsstegen. Högst stod samurajerna, under dem kom bönderna, som trots att de ofta levde i största fattigdom ansågs utgöra en grundstomme för samhällets fortlevnad och värderades högt. Under bönderna i sin tur kom hantverkarna och längst ned på skalan återfanns köpmännen. En hantverkare kunde omöjligen bli samuraj, men en samuraj kunde under vissa omständigheter lämna sin status och leva som vanlig stadsbo eller bonde. Hantverkarna och köpmännen levde i stort sett identiska liv i de stora städerna och i den särskilda stadskultur som utvecklades nådde litteratur, teater och andra kulturformer imponerande höjder. Samurajerna var ofta välutbildade och kunde även göra sig kända som skickliga författare, poeter och filosofer. De var väl bevandrade i den konfucianska filosofin. Klassisk kinesiska blev de utbildade japanernas latin och många kunde skriva grammatiskt korrekt kinesiska även om de inte kunde tala detta språk.

Bland de typiska stadsborna, som samlades under begreppet chômin, hittade man skickliga romanförfattare, skådespelare, konstnärer och poeter. Från 500- till 1200-talet hade de främsta japanska konstverken, med undantag av vissa bildrullar, haft anknytning till buddhismen. Under 1300-talet kom också många konstverk med icke religiösa motiv, främst kanske som tuschmålningar. Samurajfamiljerna hade till viss del med denna utveckling att göra. Kanô-skolan, i stort sett bara konstnärer som tillhörde familjen Kanô, arbetade ofta på uppdrag av de främsta samurajätterna. Efter de stridande staternas period blev det allt vanligare med sekulariserad konst och religionen tvingades också släppa sitt grepp om mycket av den arkitektur som utvecklades.

Zenbuddhistiska ideal spreds samtidigt till de breda samhällsskikten. Samtliga tempel och församlingar registrerades för första gången minitiöst och det visade sig att Rinzai-sekten hade färre proselyter än Sôtô, trots att inflytandet på det officiella Japan troligtvis var större. En tredje zenbuddhistisk inriktning, Ôbaku-sekten, introducerades under Edo-perioden och fick sitt center i templet Mampukuji i Uji. Templet grundades 1661. Fram till 1740 innehade endast kinesiska präster tjänsten som abbot vid detta tempel. Därefter, fram till 1786 alternerade kinesiska och japanska präster, och först därefter dominerades sekten helt av japanska religiösa ledare. Ôbaku-sekten är egentligen en kombination av Nembutsu-traditionen, det vill säga recitation av mantrat Namu Amida Butsu, ”Helgad vare Amithaba”, och den zenbuddhistiska meditationen. Ôbaku-munkar blev kända som mycket skickliga kalligrafer.

Viktiga zenbuddhistiska lärare under Edo-perioden var Takuan Sôhô (1573-1645), Bankei Yôtaku (1622-93) och Hakuin Ekaku (1686-1769). Takuan förklarade att svärdsmannaskap och zen hade många gemensamma punkter och Bankei var outröttlig i sina ansträngningar att sprida zen till de breda folklagren. Hakuin insisterade att adepterna inom zen först måste se in i och förstå sin egen natur och därefter reflektera över paradoxala gåtor eller frågor, s.k. kôan, för att bryta det konventionella tänkandet. De flesta kôan inom zen har hämtats från traditionen av kinesiska mästare, men Hakuin använde också sin egen, senare mycket välkända kôan, ”hur låter ljudet av en han som klappar?” Hakuin skrev flera viktiga texter och hans inflytande på Rinzai-sektens rutiner är fortfarande stort. Han är känd som en skicklig konstnär inom tuschmåleriet.[1]

I slutet av 1500-talet och under förra hälften av 1600-talet framträdde två fenomen som skulle få stor betydelse för den populära konsten i Tokugawas Japan: tryckkonstens utveckling och tillskapandet av officiellt godkända glädjekvarter. Kring sekelskiftet 1600 producerade jesuiterna i Nagasaki kristen litteratur i tryckt form. I Kyôto utvecklades tryckkonsten med hjälp av flyttbara trä- och koppartyper (en teknik som ursprungligen hade importerats från Korea). På 1620-talet kom en teknik varvid en hel sida kunde tryckas från ett enda träsnitt. Nästan allt tryck efter 1650 skedde på detta sätt. Verk skrivna med huvudsakliga inslag av de fonetiska alfabeten blev allt populärare, särskilt alldagliga berättelser som gick under namnet kanazôshi, ”kana-pamfletter”. En rad bokförlag såg också dagens ljus och böcker såväl som pamfletter behandlade allt från religion, moralfrågor, historia till rena underhållande små berättelser. Författaren Ihara Saikaku (1642-1693) från Ôsaka blev oerhört populät med sina cyniska, realistiska, men samtidigt humoristiska romaner om livet i storstäderna. På 1700-talet blev Takizawa Bakin (1767-1848) och Jippensha Ikku(1766-1831) mycket populära. Rena guideböcker till glädjekvarteren och pronorgafiska bilder och berättelser fick också stor spridning.

En särskild kategori böcker kom att kallas ukiyo-zôshi, ”pamfletter från den flytande världen”. Ukiyo var ursprungligen ett buddhistiskt begrepp som betecknade livets flyktighet, men kom i stället att beskriva det för samtiden mest moderna och lättsamt behagliga. Ukiyo-e var en typ av träsnitt med liknande ursprung.[2] Dessa träsnitt beskrev stadsbornas liv på ett realistiskt, men samtidigt fantasieggande sätt. Tidigare träsnitt hade varit monokroma, men ukiyo-e använde sig av komplicerade flerfärgstryck där flera träsnitt användes till samma bild. En av de tidigaste och skickligaste träsnidarna var Hishikawa Moronobu (?-1694), men de mest kända konstnärerna var utan tvekan Kitagwa Utamaro (1753-1806), Katsushika Hokusai (1760-1849) och Andô Hiroshige (1797-1858).

Utamaro är mest känd för sina kvinnoporträtt. Hokusai gjorde sig känd för sina ”trettiosex vyer av berget Fuji”, men var också en mycket skicklig människoskildrare. Hiroshige är fortfarande berömd för sina ”Femtiotre stationer utmed Tôkaidô”. De erotiska träsnitten var också mycket vanliga.

Glädjekvarteren samlades i särskilda områden, kuruwa, där speciella regler, eller rättare sagt brist på normala regler, gällde. Det största och mest kända glädjekvarteret var Yoshiwara i Edo. De prostituerade kom från de lägre samhällsklasserna, men i kuruwa gällde ett från det övriga samhället skilt rangordningssystem, i vilket kvinnor av låg börd kunde ges de respektfyllda och högstående titlarna taiyû och tenjin. Kunderna å sin sida lämnade sina sociala prositioner bakom sig när dt trädde in i en kuruwa. Pengar hade större betydelse än kundens normala arbete. För många stadsbor bjöd kuruwa på mer frihet innanför murarna än utanför. Människor bedömdes också på grundval av hur de behandlade de prostituerade. Köpmännen var väl ansedda kunder och uppträdde de dessutom som eleganta gentlemen sades de bli särskilt uppskattade. De olika händelser innanför murarna gav upphov till en rik litteratur, med dramatiska berättelser, romantiska snyfthistorier såväl som cynisk samhällskritik. I berättelsen Naniwa Monogatari, ”Berättelser från Naniwa” (publicerad 1655 av okänd författare) kan man till exempel läsa hur kurtisaner gavs ett särskilt människovärde genom sina sällsynta kunskaper i populära sånger (kouta), dans och stränginstrumentet koto. Många av de prostituerade kunde själva skriva väl.

Både humor, parodi och satir fick annars framträdande plats i litteraturen under Edo-perioden. Shôwa, ”roliga berättelser”, fylldes av lättsam humor och bitska samhällskommentarer. Andra berättelser handlade om präster som bröt mot förbudet att äta kött eller gav utlopp för sin sexuella lust. En av de allra mest kända berättelserna, Kinô wa kyô no monogatari, ”Det som hände igår är dagens berättelser”, publicerades omkring 1620 av okänd författare.

Glädjekvarteren i Yoshiwara nådde sin höjdpunkt när det gällde respekt och anseende under regeringsperiderna An’ei (1772-80) och Tenmei (1781-89) och var välkända över hela Japan. Vanliga medborgare i Edo betraktade Yoshiwara med stolthet, även om de själva aldrig skulle få se en glimt av någon av de mest berömda kurtisanerna. Bland naturkatastrofer, svält, bondeuppror, inflation och en tidvis korrupt regering framstod Yoshiwara som en välkommen oas, inte bara för männen utan även för kvinnorna, som i de träsnitt med kvinnomotiv som spreds fann modeller för hur de skulle klä och sminka sig. Runt Yoshiwara utvecklades dessutom en viktig lokal ekonomi. Klädesaffärer, keramiker, perukmakare, pantaffärer, kammakare och, inte minst, restauranger levde också på de frekventa kunderna. De flesta köpmän såg i Yoshiwara en viktig marknad för sina produkter.

I maj 1787 uppgick Edos sammanlagda befolkning till 1 285 300 medborgare. I Yoshiwara bodde 14 500 människor . Av dessa var 8 200 män och 6 300 kvinnor. Av kvinnorna var 2 500 prostituerade eller s.k. kamuro, barnuppassare. Yoshiwara drog till sig betydande inkomster och var tillsammans med teaterdistriktet och fiskmarknaden de viktigaste stadsdelarna för ekonomiska transaktioner.

På 1600-talet fanns flera rika köpmän som ekonomiskt underhöll de främsta kurtisanerna med hjälp av ett dumdrygt slöseri med pengar. På 1700-talet ansågs det mindre passande att skryta med sina inkomster och flera av de dyrbaraste kurtisanerna tvingades dessutom sänka sina priser. En särskild term för männens estetiska känslighet kom att utvecklas, tsû, (ung.) ”elegans” Män betraktades som särskilt goda kunder om de kunde visa att de verkligen förstod tsû. Dessa kunder uppmuntrades, medan yabo, ”skitstövlar”, aktivt motarbetades. Begreppet tsû spreds till andra delar av samhället och kom till slut att beteckna personer som hade god bildning, var gentlemen och allmänt hövliga. Ett annat estetiskt begrepp var iki, som stod för det eleganta och förfinade, framför allt när det jämfördes med det grova. Iki användes ursprungligen under regeringsperioden Genroku (1688-1704) och stod då för det som var oförstört, men samtidigt småkokett, med ett inslag av arrogans, och det som hade ”själ”. En illustration på vad som menades med verklig iki sades vara en kvinnas nybadade fot, som av misstag sattes ned i en lerpöl. Tyger med iki var svagt randiga, gröna i mörkare beige eller hade andra icke uppseendeväckande färger. Iki betecknade inte ett statiskt tillstånd, utan representerade hela tiden  kontrasten mellan det mest eleganta och dess motsats, den grova och bisarra verkligheten.

Termerna iki och tsû användes i huvudsak i Edo. Förenklat kan man säga att iki var ett uttryck för ett estetiskt medvetande, medan tsû kom att stå för ett socialt beteende. I Ôsaka var det i stället begreppet sui som användes och som på samma sätt hade sitt ursprung i glädjekvarteren. Suikunde också betyda att en man visade prov på sofistikerad förståelse för mänskliga relationer och kunde ta hänsyn till andra.

Under Muromachi-perioden visade samtliga samhällsklasser intresse för samma typ av teaterföreställningar. Sarugaku, en humoristisk teaterform som senare utgjorde grunden för nô-teatern, var särskilt populär. Under Edo.perioden var preferenserna däremot olika. Samurajklassen beskådade oftast nô och kyôgen, medan övriga stadsbor föredrog kabuki och bunraku, dockteatern. Kabuki hade till att börja med kvinnliga skådespelare, men dessa förbjöds 1629 att uppträda på scenen, varför yngre män som ännu inte hade kommit i målbrottet fick spela kvinnorollerna. Denna wakashu kabukiförbjöds i sin tur 1652 (i Kyôto dock inte förrän 1661). Sedan dess har vuxna män spelat samtliga roller.

I litteraturen och på teaterscenen återkom ständigt konflikten mellan giri, ”plikt” och ninjô, ”mänskliga känslor”. Hela samhället genomsyrades av kravet på pliktskänsla och underkastelse, giri, ”plikt”. Samtidigt fanns en särskild mottaglighet för det tragiskt mänskliga och det vackert känsliga, ninjô, ”mänskliga känslor. De två begreppen stod inte nödvändigtvis i konflikt med varandra utan hade snarare en kompletterande funktion. I teaterns värld fanns det framför allt två sätt att lösa konflikten mellan giri och ninjô, som oftast uppstod hos olyckligt förälskade par. Antingen begick man dubbelt självmord eller så föredrog man att leva på de villkor ödet avgjorde. Det älskande paret kanske flydde tillsammans, för att senare arresteras för äktenskapsbrott. Eventuellt begick endast mannen självmord, medan kvinnan fick förlåtelse. I ovanliga fall kunde en präst ge dem bägge syndernas förlåtelse.

Den store dramatikern Chikamatsu Monzaemon (1653-1724), som skrev för både jôruri, en ursprunglig berättande teaterform, och kabuki, använde sig ofta av snarlika handlingar, som uppskattades därför att de var väl kända och inte bjöd på några egentliga överraskningar. Chiakamatsu var också en mästare i användningen av michiyuki, ”färden på vägen”, resan mellan två världar, passagen mellan verkligheten och den andliga flyktens mål. Michiyuki i sin typiska form beskrev det älskande parets flykt undan den grymma samtiden till dett drömrike, dit de tog sig med hjälp av det dubbla självmordet.

En annan populär underhållningsform för s.k. vanligt folk var katarimono, berättelser sjungna tillsammans med enkelt ackopanjemang. Det kom med tiden att kombinerasmed dockskådespel i konstarter som kallades både jôruri och sekkyô (eller sekkyôbushi). Under Heian och Kamakura hade sekkyô varit formella, ceremoniella berättelser som framördes av buddhistmunkar. Finstämd kinesisk prosa blandades med delar av buddhistiska texter och hade mer uppfostrande än underhållande syfte. Under Muromachi populariserades och sekulariserades sekkyô och började även innehålla yviga gester och ackompanjemang av klapperinstrument, sasara, vilka gav föreställningarna ett mer dramatiskt innehåll. Vid 1700-talets början använde sekkyô sig av dockor och musikackompanjemang.

Jôruri är den samlande termen för ett flertal äldre teaterformer, vilka alla hade musikackompanjemang. Det vanligaste intrumentet var shamisen, ”tre strängar”. Tre jôruri-former var särskilt populära: dockteatern där recitatören hade den viktigaste rollen, reguljära scenframträdanden med skådespelare och vanliga gatuföreställningar. Författarna till jôruri var normalt okända stadsbor. Författarna till dockteatern arbetade oftast tillsammans och var också mer än någon annan teaterform goda representanter för hur stadsborna tänkte. De använde sig av välbekanta normer och uttryckssätt, som lätt kunde uppfattas av publiken. En jôruri-föreställning hade antingen tre eller fem akter. Fem akter innebar att det var ett historiskt stycke, medan tre akter vanligtvis gav en vink om att det rörde sig om vardagsdramer. Utan jôruri hade kabuki knappast kunnat utvecklas till den teaterform den är idag.

[1] Skillnaderna mellan Rinzai- och Sôtô-sekterna var och är inte särskilt dramatiska och innebär främst variationer i meditationsteknikerna. I Rinzai sitter munkarna med knäna i rät linje utmed meditationsbänkens kant och med ansiktena vända mot varandra (meditationshallen består av två sidor med en mellanliggande korridor). I Sôtô sitter de i stället med ansiktena vända mot väggen. I Rinzai sitter de mediterande på hopvikta täcken, medan Sôtô använder sig av små runda kuddar. Hos båda sekterna sker meditationen med halvslutna ögon och hos båda varvas meditationen med kinhin(också kallad kôgyô), vandring kring meditationshallen på led. I Sôtô går munkarna mycket tyst, i Rinzai snabbt och målmedvetet.

[2] Idag känner få till skillnaden mellan ukiyoe, ”den flytande världens bilder” och nishikie, ”brokadbilder”. Från Genroku-perioden (1688-1704) till Meiwa-perioden (1764-1772), färgades konstverken för hand. De kallades då ukiyoe. Från och med konstnären Harunobu (Suzuki Harunobu, 1725?-70) lades färg till genom att använda separata färgblock. Dessa konstverk kallades nishikie. Att köpa ett träsnitt var billigt, endast 16 mon, vilket motsvarade vad en tallrik soba kostade. För hålla priserna nere använde konstnärerna inte mer än fem färgblock, eftersom träblocken var relativt dyra.

LYSSNA PÅ NYA JAPANPODDEN

Det är råttans år, turisterna flödar in och i skiftet juli-augusti ska Tokyo stå värd för de olympiska spelen. Japan kommer att vara i världens fokus under 2020 och vad kan då passa bättre än att Japanpodden gör en nystart?  

Skaran av medarbetare har utökats med tre verkliga japanveteraner – Göran Edman, Hans Rhodiner och Lars Vargö. Producent är som tidigare Jon Thunqvist. 

Se fram emot reportage, nyheter, intervjuer och studiosamtal om allt som har med Japan att göra – hur går ekonomin, varför kan Japan och Sydkorea inte hålla sams, vilka är de nya spännande författarna, ska robotar sköta äldrevården i framtiden, vad händer med kärnkraften? Och mycket, mycket annat. 

 

Om du håller koll på oss, så håller vi koll på Japan.

Lyssna den 30 januari (eller när du vill).

Japanpodden finns där poddar finns – och på nya hemsidan: japanpodden.se

 

 

Häromdagen publicerades min artikel om Japans poesi, ”Poems that Decode Japan’s Intellectual DNA: The Ambassador’s Choice” av Red Circle i London.

Hoppas den kan vara av intresse.

 

 

Efter det andra världskrigets slut presenterade den japanske historikern Ishimoda Shô en teori om den äldre japanska aristokratins hjälteepok. Redan 1933 hade litteraturhistoriker, Takagi Ichinosuke, skrivit om den ”episk poetiska” tidsåldern i den japanska litteraturen, men Ishimoda ville placera in de japanska tidsperioderna i ett evolutionsschema enligt marxistisk modell och ansåg sig ha funnit bevis för en japansk hjälteepok i den äldre japanska litteraturen, framför allt i de dikter som den officiella krönikan Kojiki innehöll. Friedrich Engels skrev i sin bok om “Familjens, den enskilda äganderätten och statens ursprung” att alla folk har gått igenom en period som kan kallas hjälteepok. ”Det är den period som tillhör järnsvärdet, men också plogar och yxor gjorda av järn. Järnet blev människans tjänare, den sista och allra viktigaste av alla de råvaror som spelade en avgörande roll i historien, den sista – om vi undantar potatisen”.[1] De japanska historikerna var starkt påverkade av den marxistiska historietolkningen, men problemet med Ishimodas teori, enligt många av hans kollegor, var att han ansåg att det var en aristokratins hjälteepok. En aristokrati är ju per definition ärftlig och relativt statisk, medan hjältarna i de flestas tolkning var folkets hjältar, som försökte bekämpa aristokratins framväxt. Icke desto mindre förde Ishimoda intressanta resonemang, som också tvingar fram jämförelser med den äldre nordiska litteraturen och historien.

Ishimoda ansåg att alla kulturer har genomgått en period av kaos och mystik i sin första statsbildningsfas. Episk poesi, som beskrev denna period, hade sitt ursprung i ett behov som den antika aristokratin kände av att beskriva de hjältedåd och framgångar som deras förfäder hade gått igenom. Episk poesi var, enligt Ishimoda, en självständig litteraturform, avskild från sådana andra former som lyrisk poesi och drama. Den episka poesins kärna var hjältarna, som ständigt befann sig i krigssituationer. Det samhälle som den episka poesin beskrev var fyllt med oro och osäkerhet. I den episka poesin var de olika krigen beskrivna som enskilda episoder, utan något tydligt mönster eller sammanhang. Den typiske hjälten drevs inte av någon annans order, utan av ödet självt. Hjälten mötte situationerna som de kom och det var i striden som han kan ge prov på sitt mod, som var en viktig del av hans själ.

De mest typiska hjältarna kunde, enligt Ishimoda, påträffas i Homeros diktning medan det fanns fragment av en verklig japansk hjälteepok under tre- och fyrahundratalen i Kojiki. Där påträffades tre typer av hjältar, den prosaiska hjälten, som representerades av kejsar Jimmu, den episka hjälten, som kunde anas i de dikter som fanns insprängda i texten och som hyllade Jimmu. En tredje var den tragisk-romantiska hjälten, som representerades av Yamato Takeru. Det var inte en historisk period i sig, det var en övergångsperiod mellan det primitiva samhället och slavsamhället, ett stadium då stamsamhällets band fortfarande var vid liv och slaveri ännu inte hade fått fotfäste. Hjältarna framträdde ur de byledare och stamhövdingar som försökte försvara det de hade mot den framväxande centralmakten. Krönikorna Kojiki och Nihon Shoki skrevs av en ambition att glorifiera kejsarmakten, men fragmenten av hjälteepoken fanns där, ansåg Ishimoda.

 

De fragment Ishimoda pekar på är bland annat följande dikter:

 

Många människor

                befinner sig i de stora

                gropbyggnaderna i Osaka

                även om flera av dem

                är där, finns bland dem också

                de oförskräckta pojkarna från Kume

                Med deras hammarutsmyckade svärd

                med deras hammare

                med deras hammarutsmyckade svärd

                med deras hammare

                är det dags att slå till!

 

*

 

I hirsfälten

                hos de sturska pojkarna från Kume

dras en ensam lök upp

                med rötter och allt

                så skall vi slå obevekligt slå dem!

 

                                 *

 

                Bakom staketet

                hos de sturska pojkarna från Kume

                växer en pepparplanta

                den bränner till i munnen,

                på samma sätt

                kommer jag aldrig att glömma

                att vi skall slå dem obevekligt!

 

                                 *

 

                Vi iakttog fienden

                när vi gick genom skogen

                på berget Inasa,

                sköldarna radades upp

                och vi slog dem,

                men nu svälter vi,

                ni kormorantuppfödare

                ni kormorantfiskare

                kom snabbt till vår hjälp!

 

Kojiki och Nihon Shoki beskriver samma episoder på litet olika sätt, trots att de sammanställdes med endast några års mellanrum. I Kojiki är exempelvis underkuvandet av Kumaso-folket en enda hjältes, Yamato Takeru, verk. Kumasos två ledare beskrivs som nästan jämbördiga hjältar, och visas respekt. Yamato Takeru väntar i flera dagar på det rätta tillfället och bröderna Kumasos hus är väl bevakat av soldater. Tillfället kommer när bröderna Kumaso skall vara värdar för en stor bankett. Yamato Takeru går in förklädd som en kvinna och dödar först den äldre brodern med sitt svärd, mitt under bankettens höjdpunkt. När han skall till att dräpa även den yngre brodern, ber denne först att få veta hans rätta identitet. Fram till denna händelse har han hetat prins O-usu. Men nu får han av den slagne motståndaren namnet Yamato Takeru, ”Den modige från Yamato”. Därefter klyvs han som en mogen melon av hjältens svärd.

I Nihon Shoki är det bara en fiende att dräpa och Yamato Takeru dödar honom inte förrän mot slutet av banketten, då motståndaren har blivit ordentligt berusad. När Kumaso-ledaren förstår att han skall dö ber han ödmjukt att få ge sin överman namnet Yamato Takeru.[2]

Berättelserna om Yamato Takeru i de båda japanska krönikorna har starka likheter med en nordisk hjälte, Lemminkäinen, såsom han beskrevs i det finska eposet Kalevala. Den stora skillnaden är att medan Lemminkäinen tycker om att slåss gör Yamato Takeru det egentligen inte. Yamato Takeru dödade bröderna Kumaso vid en bankett. Lemminkäinen tog sig in på ett bröllop, där han dödade ledaren för Pohja-folket. Yamato Takeru fick ett magiskt svärd och en säck av sin faster. Säcken skulle endast öppnas vid verklig fara. Lemminkäinen fick ett särskilt svärd och en magisk rustning från sin mor. Rustningen skulle användas när särskilda faror hotade. När Lemminkäinen jagades av Pohja-folket förvandlade han sig till en gigantisk fågel och dödade sina fiender med sitt svärd. Yamato Takeru förvandlades till en vit fågel när han dog. Båda hjältarna vandrade omkring till synes utan mål och de mötte såväl fiender och övernaturliga väsen utan synbar planering.

Det finns andra likheter mellan nordisk och japansk mytologi. De japanska källorna beskriver en jättelik korp, Yata-garasu, som leder kejsar Jimmu på sina härtåg. I den nordiska mytologin åtföljs guden Oden alltid av de två korparna Hugin och Munin, som kommer med nyheter om världen runt omkring. I Kojiki finns dessutom en beskrivning av ett ”världsträd”, Tsuki-trädet, vars övre grenverk sträcker sig över himlen och de lägre grenarna sprider sig över jordbruksbygderna. I den isländska eddan talas ju om världsträdet Yggdrasil, som alltid grönskar vid Urds källa.[3]

Det är inte bara Yamato Takeru som beskrivs som hjälte i de japanska krönikorna. En hjältarnas urtyp är Tottori-be-no-Yorozu:

”(Kejsarens) tjänstemän skickade flera hundra soldater för att omringa honom. Yorozu blev uppskrämd och gömde sig en bambudunge, där han band rep om bambustammarna och drog i dem för att få bambun att röra sig (på olika håll). Därmed gjorde han förföljarna osäkra på var han befann sig. Soldaterna lurades och rusade fram mot bambuträd som rörde sig, samtidigt som de skrek ”Här är han!”. Då sköt Yorozu iväg sina pilar och inte en enda missade sitt mål. Soldaterna blev räda  och vågade inte längre närma sig.  Yorozu spände så av sin bågsträng och tog pilbågen och sprang mot kullarna. Soldaterna följde efter och sköt mot honom från båda sidor av floden. Alla missade. Några soldater sprang dock före Yorozu och lade sig ned vid flodbädden och sköt mot honom. De träffade honom vid ena knät. Yorozu spände sin båge igen och lät pilarna flyga. (…) Han dödade över trettio män. Sedan tog han sitt svärd och högg sin pilbåge i tre delar. Svärdet böjde han sönder och sedan slängde han det i floden. Med en dolk som han hade vid sidan stack han så sig själv i halsen och dog.”[4]

Yorozus hund lade sig vid sin husses sida och svalt sig själv till döds. Männen från Yamato var så imponerade av Yorozus mod och hundens lojalitet att de två begravdes tillsammans. Som historikern och litteraturvetaren Ivan Morris sade: ”I den japanske heroismens mystik finns det ingenting som når sådan framgång som misslyckande.”[5] Denna sanning har kommit att bekräftas om och om igen under den japanska historien. Även om det skulle vara fantasifullt att tala om en japansk hjälteepok var 500- och 600-talen en period då mycket av det ursprungligt japanska hamnade i konflikt med de nya lärorna från fastlandet.

 

 

 

 

 

[1] Ishimoda Shô, Kodai kizoku no eiyû jidai – Kojiki no ichikôsatsu, Ronshû shigaku, Sanseidô, 1948, sid. 237-317. Takagi Ichinosuke, Nihon bungaku ni okeru jojishi jidai, omtryckt i Yoshino no ayu, Iwanami shoten, 1973 (1960), sid. 90-119. Friedrich Engels, The Origin of the Family, Private Property, and the State, New York, 1972, sid. 152.

[2] Kojiki, Ki-207-211.

[3] Kojiki, Ki-153, 211, 223, 319-320. Björn Collinder, Den poetiska eddan, Forum, sid. 45.

[4] Nihon Shoki, Ge-164-66.

[5] Ivan Morris, The nobility of failure, Meridian Books, 1975, sid. 15.

 

Japans verkliga identitet har alltid förbryllat utomstående betraktare. Är det ett land där den kinesiska kulturen har haft ett avgörande inflytande, eller är det ett av de få länder i Kinas absoluta närhet som har kunnat stå emot de kinesiska impulserna tack vare sin egen starka kultur?

Allt som utmärker den kinesiska kulturen har påverkat Japan. Samtidigt har Japan lyckats utveckla en egen identitet, som redan tidigt var så säregen att man i de tidigaste kinesiska krönikorna förundrades över de märkliga företeelser som kunde iakttagas på de japanska öarna. Enligt San Guo Zhi, ”Krönikan om de tre staterna”, i avdelningen Wei Shu, ”Boken om Wei”, som beskriver tvåhundratalets Japan, fanns där ett samhälle som styrdes av en mystisk härskarinna. I de japanska krönikorna Kojiki (sammanställd 712) och Nihon Shoki (720) kallades hon Himiko. Hon sades ibland använda magiska krafter och uppenbarligen rörde det sig om en shaman, som också hade lyckats skaffa sig ett starkt politiskt mandat.

Det var ett mycket strikt samhälle: ”Om någon bryter mot lagen, blir den mindre grova brottslingen av med sin hustru och sina barn genom konfiskation. Den grövre brottslingen avrättas tillsammans med sitt hushåll och övrig släkt.”[1] Det var också ett samhälle som redan var uppdelat i tydliga sociala klasser: ”Viktiga personer (taijin) har fyra eller fem fruar. De lägre stående (geko) endast två eller tre. (…) När lägre stående personer möter högre stående på vägen måste de stanna och dra sig undan. Om de vill tilltala (de högre stående) måste de knäböja och ha båda händerna på marken. På så sätt visar de respekt.”[2]

Det samhälle som beskrivs i krönikorna motsvarar i historien det som brukar beskrivas som Yayoi-periodens slut. Människor har funnits på de japanska öarna i tiotusentals år och perioden fram till ca 300 f.Kr. brukar gå under namnet Jômon-perioden, uppkallad efter särskilda repmönster som har återfunnits på tidigt lergods. Under Jômon utgjordes Japan av flera samhällen, vilka i huvudsak livnärde sig på jakt, fiske och insamlande av vad som var användbart i skogarna runt omkring. Sentida arkeologi har funnit att det i slutet av Jômon även fanns primitivt jordbruk. Vilka dessa människor var är osäkert, men ett visst släktskap med de altaiska och övriga sibiriska folkslagen är troligt.

Mellan 300 och 200 f.Kr. skedde stora förändringar. Politiska strider i Kina ledde till massiva folkvandringar österut. Sakta men säkert kom en helt ny typ av människa, väl förtrogen med större mer avancerade samhällen och med kunskap om såväl järnframställning som risodling. Någon bronsålder har aldrig kunnat påträffas i Japan, utan det mesta, inklusive hästar och andra dragdjur, kom samtidigt. De ursprungliga folken på de japanska öarna trängdes undan av de tekniskt mer avancerade fastlandsmänniskorna, som också hade utvecklat effektiva vapen att förstärka sina argument med.

Det område som först befolkades av de nya invandrarna var nordvästra Kyûshû. Därefter spred man sina samhällen österut, mot vad som idag är kusterna kring inlandshavet Seto mellan Honshû och Shikoku. Ganska snart hade man nått de bördiga områdena kring vad som idag är Osaka, Kyôto och Nara. Denna tid kallas Yayoi-perioden (ca 300 f.Kr. – ca 300 e.Kr.),[3] som hade en mer avancerad samhällsstruktur än den föregående Jômon-perioden och då även beväpnade strider om landområdena blev vanliga. Det var dock först i och med den andra stora invandringsvågen mot slutet av Yayoi-perioden, som den största samhällsförändringen skedde. Den andra vågens invandrare kom samma väg som den första, men var ännu mer fostrade i stridskonstens nödvändighet för att överleva. De förde med sig ännu mer avancerade vapen, ännu skickligare hantverkare och ännu bättre järnframställningstekniker. Samhällena på Kyûshû och runt inlandshavet Seto rustades till den grad att arkeologer har funnit för bäst att beskriva tiden efter 300 e.Kr. som en ny historisk period, Kofun-perioden, ”De äldre gravarnas period”.

På tre, fyra och femhundratalen byggdes jättelika gravar för de styrande. Ju senare desto större och tekniskt mer avancerade. De metoder som användes visade klart och tydligt att Japan hade lämnat de primitiva samhällenas stadium. Från och med femhundratalet rörde det sig om politiskt mycket utvecklade samhällen, som också hade kunskap om kinesisk filosofi och det kinesiska skriftspråket, även om detta ännu inte användes generellt i Japan. Den kinesiska krönikan Sui Shu, ”Boken om Sui”, som beskriver det japanska samhället någon gång på fyra-, fem- och sexhundratalen, säger om japanerna att ”de har inga skrivna tecken och förstår endast pinnar med märken och rep med knutar. De tillber Buddha och har erhållit buddhistiska skrifter från (den koreanska staten) Paekche. Detta var första gången de lärde känna den kinesiska skriften. De är väl förtrogna med spådomskonsten och har stark tro på shamaner, både manliga och kvinnliga.”[4]

De lagar som skrevs eller följdes under Kofun-perioden var en blandning av primitiva seder och mer avancerat tänkande, som hade tagit intryck av den kinesiska rättsfilosofin. En uppdelning gjordes i ”brott mot gudar” (ama tsu tsumi) och ”statsbrott” (kuni tsu tsumi). Det var ett brott mot gudarna att förstöra diken och vattenfördämningar, att utan lov öppna slussportar, att plantera där redan var planterat, att utan grund sätta upp pålar för att markera egendom, att flå djur levande, eller ”baklänges”, eller att förbanna någon med hjälp av exkrement. Brotten mot staten, eller samhället, var mer förknippade med vad som ansågs vara tabu, eller vad som egentligen bröt mot det gudomliga och magiska: Det var brottsligt att att skära i levande kött, att ha sex med ens egen mor, eller dotter, att bo tillsammans med någon från ett tidigare äktenskap, eller att först vara tillsammans med en ung kvinna och sedan med hennes mor, att ha sex med ett djur, eller att använda magik och därmed ”orsaka död åt husdjur”.

I Kojiki finns beskrivningar på hur en prins Takehaya Susa-no-o förolämpade Amaterasu Ômikami, den viktigaste guden i den shintoistiska mytologin, på just det sätt som var förbjudet: ”Han var utom sig av segervittring, förstörde jordvallarna mellan risfälten hos Amaterasu Ômikami och fyllde igen dikena. Han bajsade och spred sin avföring på väggarna där den första frukten hade avsmakats (…) När Amaterasu Ômikami  var inne i den heliga vävsalen och övervakade vävandet av de heliga klädedräkterna öppnade han ett hål i taket och sänkte ned en befläckad ponyhäst som hade flåtts baklänges (…) De åttahundra gudomarna diskuterade tillsammans (om händelsen) och dömde prins Takeaya Susa-no-o att betala ett hundra fat med förlåtande gåvor. Dessutom dömdes han att raka av sig sitt skägg och klippa bort naglarna på sina händer och fötter. Han utsattes så för exorcism och stöttes bort med hjälp av en gudomlig utdrivning.”[5]

Att fördrivas från bygemenskapen eller från det samhälle man levde i var en vanlig form av bestraffning. Ett alternativ var att dömas till ett liv som träl eller slav. I Nihon Shoki finns en beskrivning under kejsar Richûs regeringstid (400-talet) hur en muraji, en högre tjänsteman från Azumi, hade planerat uppror tillsammans med en prins. Kejsaren förklarade att straffet vanligtvis var döden, men vissa omständigheter gjorde att han ville mildra straffet till brännmärkning. Därefter skulle murajin tvingas att tjäna som träl. Han fick ett tydligt och outplånligt märke i närheten av ena ögat. ”Följaktligen började människorna på den tiden att kalla honom för Azumi-ögat. Fiskare i Nojima(som också hade varit inblandade i affären) benådades, men fick börja arbeta som grovarbetare i spannmålsmagasinen i Komoshiro i Yamato.”

En annan man vars hund bet ihjäl en av kejsarens fåglar blev brännmärkt i ansiktet och tvingades att börja arbeta som fågeluppfödare inom det s.k. be-systemet, en organisation av yrkesgrupper som sorterade direkt under centralmakten.[6] De flesta av dem som dömdes till brännmärkning tvingades att arbeta i dessa be-grupper, som innehöll allt från rena slavarbetare till personer i kejsarens absoluta närhet.[7] En be kunde vara en hel by, som arbetade för centralmakten. Det kunde också vara temporära arbetarlag på större byggnadsprojekt, keramiker och andra hantverkare, vakter och militärer, personer som var särskilt duktiga på att tolka kinesiska skrifter och hovfunktionärer. Gemensamt för dem var att de i beskrivningen av sina yrken och uppgifter, med vissa undantag, hade beteckningen be, ”avdelning, enhet”. Det var ett av flera sätt för den framväxande kejsarmakten att markera ett slags äganderättsförhållande till olika samhällsfunktioner. Om kejsaren inte kunde kontrollera hela landet, kunde han åtminstone kontrollera vissa delar av befolkningen och sedan gradvis och medvetet knyta dessa närare varandra under en gemensam administration.

På fyra- och femhundratalen var det i Yamato, i nuvarande Naras närhet, som denna centralmakt alltmer började att befästas. Yamatos ledare använde naturligtvis även andra metoder för att stärka kontrollen av landet. Bevakade spannmålsmagasin, miyake, började till exempel att installeras på strategiskt viktiga platser. Många av dessa miyake utgjorde ett slags krigsskadestånd i de småskaliga krig som ständigt utkämpades om de relativt få slättmarker som fanns. De utvecklades till väl beväpnade samhällen i sig och var en viktig orsak till att Yamato-härskarna kunde bryta det motstånd det stötte på och försvåra att allianser mot dem bildades. Det fanns också särskilda jordbruksfält som hamnade under Yamatos kontroll, trots att avståndet kunde vara stort till Nara-slätten och trots att den mark som konfiskerades oftast var den bästa och mest eftertraktade. Strategin visade sig vara effektiv tack vare den brutalitet med vilken den upprätthölls och den vapenmakt som fanns bakom. Ambitionen, att bygga en japansk kejsarmakt som kunde mäta sig med såväl den kinesiska centralmakten som  de koreanska smårikena, var tydlig från och med femhundratalet.

I såväl Kojiki som Nihon Shoki finns beskrivningar av den administrativa indelningen av Japan under kejsar Seimus tid, en tid som kanske motsvarade 300-talet. Där står att det fanns 120 kuni, ”vilket motsvarar guvernörerna i Kina”. För varje enhet om åttio familjer tillsattes en iniki som bychef. Det fanns tio iniki under varje kuni. I Kojiki står också hur kejsar Seimu tog initiativ till inrättandet av ett system med kuni-no-miyatsuko, ett slags guvernörer för varje distrikt. Han instiftade också en tjänstemannakategori som lydde under kuni-no-miyatsuko och som kallades agata-nushi. En sådan var ansvarig för varje agata, en områdesindelning som också hamnade under kuni. Nihon Shoki är mer detaljerad och introducerar en mängd olika termer och titlar för samma tidpunkt.

Eftersom det ansågs viktigt för de första historieskrivarna på sex- och sjuhundratalen att bevisa att Japan var ett land med gamla anor samt att de administrativa systemen hade vuxit fram ur mödosamma funderingar och erfarenheter under århundradenas lopp, och inte genom ett plötsligt inflöde av idéer från kontinenten, blev begreppsförvirringen i de japanska böckerna stor.

En väl dokumenterad statsbildning kan sägas ha funnits i Japan från 600-talets inledning. Den förste japanske kejsaren, Jimmu, sägs dock ha nedstigit från himlen till Kyûshû år 660 f.Kr. I Kojiki och Nihon Shoki står sedan beskrivet hur de kejserliga trupperna erövrade landet genom att slå ned allt motstånd som fanns i öster. En klassisk kinesisk historisk cykel består av 1200 år. Om författandet av de två krönikorna skedde 712 respektive 720 och författarna ville efterdatera japanska nationens bildande var det naturligt att använda sig av en sådan tidsenhet.  Använder man en hel historisk cykel före den klassiska japanska statens bildande i början av sexhundratalet hamnar man i närheten av 660 f.Kr. Det är också lätt att inse att det låter bättre i historieböckerna om den förste japanske kejsaren kom nedstigande från himlen direkt till Kyûshû i stället för att ha sitt urspung bland de förfäder som kom med båtar till ön från den koreanska halvön.

De första politiska klanerna i Japan, uji, aristokratiska familjer som växte fram tillsammans med den första statsmakten, har beskrivits som ett slags ursprungliga jordbrukssamhällen.[8] Uji hade emellertid inte särskilt mycket med jordbrukssamhället att göra utan var i stället grundstenar i det mycket hierarkiska och politiska samhälle som växte fram på femhundratalet. Bland dem skapades en indelning i hög och låg aristokrati, men båda kategorierna hade tillgång till slavar eller trälar. En chef för en uji kallades ko-no-kami eller ibland också uji-no-kami och valdes inte alltid genom att ujimedlemmarna samsades om en ledare utan minst lika ofta genom centralt påbud. Det kunde till och med vara så att medlemmar i en uji saknade direkt släktskap med varandra. I Shinsen shôjiroku, ett register som upprättades under åren 814-15, finns detaljerade beskrivningar av hur uji-organisationen såg ut. Där står hur olika uji bildades, vilken bakgrund de hade och när de fick mottaga sina officiella titlar, kabane. 1182 uji indelades i tre kategorier: kôbetsu, som hade släktskap med kejsarfamiljen, shinbetsu, som kom från gudarna (kami) och shoban, uji som hade utländskt påbrå. De flesta bönder och hantverkare saknade efternamn, men i de senare folkregistren kunde de katalogiseras under namnen på de olika uji som fanns. Genom organiserandet av be-grupper kom också olika förgreningar av uji att spridas ut i landet.[9]

År 604 kungjordes vad som har kommit att kallas Japans första konstitution, de sjutton artiklar vars författande tillskrivs prins Umayado, senare posthumt kallad prins Shôtoku (574-622). Artiklarna bär tydliga drag av kinesiskt tänkande och innehåller inte minst konfucianska formuleringar, till exempel att ”harmoni skall råda inom riket”, och skrivningar om kejsarens centrala roll. Samtidigt med de sjutton artiklarna kungjordes också ett nytt system för de titlar som makthavarna skulle få bära. De gamla systemet med ärftliga kabane och uji övergavs och i stället infördes ett belöningssystem som var byggt på meriter snarare än på släktskap eller medlemskap i en uji. Det nya systemet kallades ”de tolv graderna av hattar” (kan’i jûnikai), en beskrivning som kom av att hov- och andra högre byråkrater tvingades bära hattar i olika färger för att markera sin rangordning. Rangerna var indelade i sex huvudgrupper, som fick sina namn ur den konfucianska läran: toku, ”högtstående moral”, jin, ”godhet”, rei, ”anständighet”, shin, ”trohet”, gi, ”rättfärdighet”, och chi, ”visdom”.

Prins Shôtoku var också viktig för spridandet av buddhismens läror i Japan. Han låg bakom ett kejserligt påbud 594 om offentligt stöd till de buddhistiska sekterna och han såg till att centralmakten gav ekonomiska bidrag till byggandet av de viktiga templen Asukadera (Hôkôji), Shitennôji och Hôryûji.

Buddhismens införande hade stött på kraftfullt motstånd från vissa mäktiga uji, som såg den nya religionen som ett hot mot Japan. Shintoismen fanns ännu inte som en definierad och tydlig religion, utan bestod av ett antal riter och ritualer som i sina enklaste former kunde betraktas som primitiva och i sina mest avancerade former som uttryck för en unik japansk religion. ”Boken om Wei” beskrev det på följande sätt:

”Närhelst de skall företa sig en resa eller genomföra ett projekt av något slag, eller när någon diskussion måste avgöras, använder de benbitar för att spå om resultatet skall bli bra eller dåligt. (…) När de skall be klappar män av vikt helt enkelt sina händer, i stället för att knäböja eller buga sig.”[10]

Spådomskonsten finns väl beskriven i Kojiki och Nihon Shoki. Där kan man också se hur pass väl förankrade de shamanistiska ritualerna var i det tidiga japanska samhället. Kojiki beskriver på ett ställe en en seans som utförs av den kvinnliga guden Amaterasu Ômikami:

”Hon band sitt hår i knutar. I hårknutarna, på såväl vänster som höger sida, och i bandet som höll uppe håret, samt på sina båda armar, fäste hon magatama.[11]På ryggen hade hon ett koger för fem hundra pilar. Hon satte även på sig kraftfulla skydd för armarna och började skaka övre delen av sin pilbåge. Hon stampade med sina fötter och lyfte benen högt. Hon sparkade i marken som om hon sparkade i lätt snö och hon skrek med en våldsam kraft.”[12]

En annan kvinna, Ame-no-Uzume-no-Mikoto, fäste ett band av välsignade växtfibrer runt sitt huvud, höll bambukvistar i sina händer och ”blev sedan gudomligt besatt, visade sina bröst och tryckte ned sina kjolband till sitt könsorgan”. Innan hon blev besatt (kamugakari) hade nogranna förberedelser gjorts och såväl magatama som särskilda klädesplagg av bark hängts upp i träden runt omkring, där också en stor spegel hängdes.[13]

De tidigaste shintôtemplen var just inhägnade områden som förklarades heliga och inom vilka präster, eller shamaner, utförde ritualer som bar stora likheter med shamanismen i nordöstra Asien och Sibirien. Där fanns också den fågelsymbolism som framträder i skrifter som Kojiki och Nihon Shoki. Framför alla shintôtempel står idag portar som går under namnet torii, ”boplatser för fåglar”. Vid de sibiriska shamanernas gravar sattes ofta stavar med små träfåglar av trä upp och när en shaman dog sades hans hans själ ibland ta formen av en fågel. Liknande fågelpålar har påträffats vid arkeologiska utgrävningar i Japan.[14] En shaman kunde också använda tråfåglar av trä för att driva ut onda andar ur sjukdomsdrabbade hushåll. Fåglarna användes endast en gång och det ansågs farligt att närma sig dem för andra än shamanen.[15] Typiskt nog beskriver japansk mytologi hur hjälten Yamato Takeru förvandlades till en fågel efter sin hjältetragiska död.

I Nihon Shoki kan man läsa om hur heliga krukor användes i tidiga japanska religiösa ceremonier. Krukorna användes bland annat i ett slags spådom där de sänktes ned i floder för att se om fisk kom uppflytande eller inte.[16] Krukor användes också i tidiga begravningsceremonier, först genom att den begravde helt enkelt sattes i fosterställning i stora krukor, därefter genom att krukor placerades runt vissa större gravar. Andra gravar kunde innehålla krukskärvor, som om krukorna symboliskt hade slagits sönder vid bergravningen för att visa att livet nu hade tagit slut. De s.k. nyckelhålsgravarna, de gigantiska gravar som från luften ser ut som nyckelhål, kan om man så vill också tolkas som jättelika krukkärl.

Till detta land med starka och märkliga shamanistiska traditioner kom så buddhismen med dess sina olika sekter på femhundratalet. I Nihon Shoki står det, att ”de inre skrifterna”[17] och ”de yttre”[18] kom till Japan via Paekche i två vågor. De senare kom under kejsar Ôjins tid[19] (…) de förra under kejsar Kinmeis tid”.[20] Under det trettonde året av kejsar Kinmeis regeringsperiod, det vill säga år 552, presenterade kungen av Paekche en förgylld kopparstaty av Buddha till den japanske kejsaren. Med statyn kom också buddhistiska texter och ett särskilt gåvobrev:

”Denna doktrin är den främsta av alla, men den är svår att förklara, och svår att förstå. Varken hertigen av Zhou eller Konfucius  hade någon kännedom om den. (…) Från Indien har den kommit till de tre kungadömena, där det inte finns någon som inte har tagit emot den med vördnad, såsom påbjudet. (…) Din tjänare har därför skickat en av sina trotjänare, Nuri Sachi, att förmedla denna doktrin till det Kejserliga Landet (…) för att fullfölja vad som nedtecknats att Buddha har sagt: ’Min lag skall spridas österut’ ”[21]

                Den japanske kejsaren gladdes enligt krönikan åt denna gåva och en av hans rådgivare, Iname-no-Sukune Soga-no-Ôomi, ansåg att doktrinen skulle spridas vidare i Yamato och att buddhismen skulle göras till statsreligion. Detta motsatte sig två andra rådgivare, Mononobe-no-Ômuraji Okoshi och Nakatomi-no-muraji Kamako, vilka resonerade:

”De som har regerat i vårt kejsardöme har alltid varit noga med att tillbedja de 180 gudarna från himmel och jord under vår, sommar, höst och vinter. Om vi skulle börja tillbedja främmande gudar (är vi räda för att) nationens gudar kommer att ge oss vårt straff.”[22]

                Buddhastatyn gavs ändå till Iname-no-Sukune, ”som ett experiment”. Han placerade statyn i sitt eget hus i Oharida, som gjordes om till ett tempel. Strax efter bröt dock en epidemi ut i riket. Denna skylldes nu på statyn, som därför slängdes i Naniwa kanal, varefter templet brändes upp för säkerhets skull. Tjugofem år senare skickade Paekche återigen buddhistiska texter till Japan. Samtidigt kom också ”en asket, en meditativ munk, en nunna, en recitatör av mantra, en tillverkare av buddhastatyer och en tempelarkitekt”.[23] Ytterligare sju år senare, under kejsar Bidatsus trettonde år (584), var det flera central placerade personer, som deklarerade att de hade gått över till den nya tron, däribland en viss Soga-no-Umako-no-Sukune, som byggde ett tempel i Ishikawa. Myndigheterna var inte välvilligt inställda till buddhisterna, men gick ändå med på att de nyomvända skulle få behålla både tro och tempel.

Avgörande för buddhismens framtid i Yamato var att den kejsare som efterträdde Bidatsu, kejsar Yômei,[24] själv konverterade till den nya religionen. Hans efterträdare, kejsar Sujun,[25] såg sedan till att buddhisttempel byggdes och att såväl mark som slavar överlämnades till de nya templen. Munkar och nunnor skickades till Paekche för att studera och inom en relativt kort tidsrymd blev buddhismen officiell. 623 genomfördes en inventering av hur många tempel, munkar och nunnor det fanns i riket och resultatet blev 46 tempel, 816 munkar och 569 nunnor. Det skulle dock dröja innan buddhismen spreds till de bredare folklagren. På 600-talet var det fortfarande en religion som tillhörde eliten. En viktig person i buddhismens vidare utbredning i Japan var munken Gyôki (uttalas också Gyôgi), som predikade en icke institutionaliserad, lättförståelig buddhism till de lägre sociala skikten. Hans religion kom att kallas”hushållsbuddhism”, att jämföra med den ”stats- och klanbuddhism” som etablerade sig hos den politiska maktens.[26]

År 645 genomfördes en statskupp, Taika-restaurationen, mot klanen Soga, som hade byggt upp ett avsevärt inflytande i Yamato-hovet tack vare buddhismens tillväxt. Soga-familjen ansågs ha gått för långt i sin makthunger och börjat identifiera sin egen klan med Yamato-staten. Statskuppen syftade också till att en gång för alla bryta de gamla uji-klanernas makt. Ett nytt administrativt system för distriktens indelning skapades, hushållsregister upprättades, viss omfördelning av jordägendomarna genomfördes och ett system med allmän beskattning av män infördes. De nya makthavarna, som själva kom ur den gamla eliten, strävade efter att införa ett rent kinesiskt statsskick, inspirerat av den nya Tang-dynastins (618-906) lagar. Reformerna genomfördes inte i en handvändning utan fortsatte under hela senare hälften av sexhundratalet. Japans nya statsskikt, ritsuryô-staten, såg dagens ljus.[27]

Systemets bärande idé var att en regerande aristokrati skulle organiseras som en hierarkiskt uppbyggd byråkrati, vilken skulle tjäna det kejserliga hovets, och därmed landets, intressen. De lägre folklagren tilldelades odlingsbar mark och en enhetlig beskattning för alla infördes. I beskattningen ingick även att bidra med arbetskraft till vissa större byggnadsprojekt. En allmän folkräkning började hållas vart sjätte år. Ett nytt rättssystem definierade hundratals olika former av brott och de straff som skulle följa på dem. Det fanns tjugo ”grader” av bestraffningar: fem former av spöstraff med lätt käpp, fem former av spöstraff med tung käpp, fem olika längder av fängelsestraff, tre olika former av exil, och två former av dödsstraff (strypning eller halshuggning). Byråkrater och buddhistmunkar, eller nunnor, gavs immunitet mot kroppslig bestraffning. Riktigt grova brott som förräderi kunde dock leda till att hela familjer utplånades, oavsett börd. Ritsuryô-systemet levde vidare, med ständiga tillägg och justeringar, under i stort sett tre sekler. Den sista lag som togs inom den gamla rättsordningen infördes så sent som 967.

[1] Lars Vargö, Social and Economic Conditions for the Formation of the Early Japanese State, Stockholm, 1982, sid. 100. Se också San Guo Zhi, Wei Shu, vol. III. Felicia Bock, Engi-shiki, procedures of the Engi era, Tokyo, 1970, vol. 1, sid. 2. Tsunoda Ryûsaku, Wm Theodore de Bary, Donald Keene, Sources of Japanese Tradition, Columbia University Press, 1958, sid. 7.

[2] Ibid.

[3] Yayoi är namnet på en utgrävningsplats.

[4] Vargö, Social and Economic Conditions for the Formation of the Early Japanese State”, sid. 131. Användningen av märkta pinnar och rep med knutar för att förmedla olika budskap förekom även bland folkslagen I nordöstra Sibirien. Se t.ex. J. Stadling, Shamanismen i norra Asien – några drag ur shamanväsendets utveckling bland naturfolken i Sibirien, Populära etnologiska skrifter, Nr 7, P A. Norstedts & Söner, 1912, sid. 127.

[5] Nihon koten bungaku taikei, vol. 1, Kojiki norito, Iwanami Shoten 1973 (1958), Kurano Kenji & Takeda Yûkichi (Red.), sid. 79-85.

[6] Nihon Shoki, I-307, Jô-426.

[7] Att tala om kejsare så tidigt som på fyra- och femhundratalen är litet riskabelt, eftersom det troligtvis snarare rörde sig om politiska ledare för konkurrerande samhällsstrukturer. De historiska krönikorna har dock indelat historien i kejsarnas regeringsperioder och även om det är uppenbart att man inte kan tala om något kejsarhus förrän mot slutet av femhundratalet är det för enkelhetens skull praktiskt att använda krönikornas tidsbeskrivningar.

[8] Se exempelvis Ryôsuke Ishii, A history of political institutions in Japan, University of Tokyo Press, 1980, sid. 4; Robert Karl Reischauer, Early Japanese History, Gloucester, 1937, vol. 1, sid. 8-10; Shida Jun’ichi, Uji ni tsuite, Rekishi Kôron, nr. 9, 1980, sid. 66-77.

[9] Vargö, op.cit. sid119-30.

[10] Tsunoda, de Bary, Keene, op.cit. sid. 7

[11] Komma- eller djurtandsformade smycken av sten eller ben.

[12] Kojiki, Ki-75.

[13] Allt detta är typiskt shamanbeteende. Speglar, arm- och huvudband användes av shamaner i Sibirien och shamanerna bland våra egna samer kunde ibland hålla seanser där de visade sina ädlare delar. Ibland hölls seanser där shamanerna var helt nakna. Se E.J. Lindgren, The shaman dress of the Dagurs, Solons and Numichens in N.W. Manchuria, Geografiska annaler, XVII, 1935, sid. 365-378; Mircea Eliade, Shamanism- arcaic techniques of ecstacy, Princeton University Press, 1972 (1951), sid. 224; Hugh Murray, Historical account of discoveries and travels in Asia – from earliest ages to the present time, Edinburgh, 1820, vol. III, sid. 449.

[14] Bland annat i Ikegami i södra Ôsaka.

[15] Stadling, op.cit. sid. 116-118. Ueda Masaaki, Nihon bunka no genten, Kodansha, 1973, sid. 79-83.

[16] Det står inte vad krukorna innehöll, men någon form av giftig substans måste det ha varit.

[17] Naikyô, dvs buddhistiska skrifter.

[18] Gesho, icke buddhistiska skrifter, dvs de kinesiska klassikerna.

[19] Troligtvis fyrahundratalet.

[20] Kejsar Kinmei levde 509-571, regerade 539-571.

[21] Nihon Shoki, Ge-100-01.

[22] Op.cit, Ge-102.

[23] Op.cit, Ge-140.

[24] ?-587. Regerade 585-87.

[25] ?-592, regerade 587-92.

[26] Nihon Shoki, Ge-210. Ichiro Hori, Folk religion in Japan, sid. 86-88. Ishimoda Shô, Nihon kodai kokka ron, sid. 89-165. Se också Inoue Kaoru, Gyôki, Tokyo, 1971 (1959).

[27] Ritsuryô (kin. lü ling) betyder helt enkelt ”lagar och förordningar”.

Ryokan (旅館), de japanska värdshusen, är numera både välkända och eftertraktade. De ligger ofta i närheten av heta källor och brukar förknippas med avkoppling. Men hur länge har de funnits och vad var deras ursprung?

Det började med de “stationer”, eki, som på kejserlig order etablerades utmed landsvägarna redan på sjuhundratalet. Ett första landsvägsnät byggdes runt huvudstaden Nara 711 och sträckte sig till orter med officiella representanter i Yamashina (i nuvarande Kyôto-prefekturen), Kawachi och Settsu (i nuvarande Osaka-prefekturen) och Iga (i nuvarande Mie-prefekturen). Stationerna hade till uppgift att hysa in kejserliga tjänstemän för natten, ge dem mat och förse dem med nya hästar.[1]

Enligt en senare förordning som utfärdades 1601 skulle varje station utmed landsvägarna hysa 36 hästar. Utmed landsvägen Tôkaidô, som förband Edo med Kyôto, skulle det från början finnas 53 stationer, men 1640 utökades antalet till ett hundra. Vid varje station skulle finnas åtminstone ett högklassigt värdshus, ett honjin (本陣), som inte bara kunde ta emot länsherrarna, utan också kejserliga budbärare, prinsar, gokenin och hatamoto. Namnet honjin, ”högkvarter”, härrör från 1363 då shogunen Ashikaga Yoshiakira (1330-67) använde denna term för ett av sina övernattningsställen. De länsherrar, daimyô, som övernattade vid ett honjin behövde egentligen inte betala för sig, eftersom de alltid reste i tjänsten, men ägaren fick ta emot gåvor om han skötte sig. Om ett honjin blev alltför skuldtyngt tvingades hela den ort som hade byggts upp runt värdshuset dela på den finansiella bördan. Trots ekonomiska risker var yrket eftertraktat, kanske också beroende på att en ägare också fick rätt att ta ett efternamn och bära svärd.

De flera hundra tjänarna måste ju också ha någonstans att bo och om ett honjin var tillräckligt stort kunde flera av de högst rankade i följet också ta in där. Det största honjin som fanns utmed Tôkaidô sades vara det som låg i Narumi (nu en del av Nagoya). Det hade en golvyta av 676 tsubo, eller 2240 kvadratmeter. Det kunde behövas. Vissa stationer var tvungna att ta emot länsherrarna som gäster över hundra nätter per år och det var heller inte ovanligt att olika länsherrars vägar korsades.

Lägre rankade personer i följena kunde bo på s.k. hatago (旅籠), vilka ursprungligen var vanliga stall för utfordring av hästar. De som red på hästarna eller använde dem för att transportera tung packning fick till en början laga sin egen mat i dessa hatago. Först senare serverades även mat till dessa gäster. Att bo på en hatago var förenat med vissa risker. Gästerna tvingades dela rum med varandra och stölder var inte helt ovanliga. Tjuvarna fick dock skynda sig på. Resenärerna gav sig nämligen iväg redan vid fyratiden på morgonen för att kunna hinna fram till nästa resmål. Fram till perioden Jôkyô (1684-88) var det inte tillåtet att stanna mer än en natt på en hatago och ingenstans kunde man få bo ensam.

[1] Ordet ekiden, som idag används för begreppet ”stafett”, var ursprungligen ett uttryck som avsåg posthästar som  byttes ut under resans gång.

Jag skrev för några dagar sedan om Shintôismen. Det är en religion som är så inflätad i japanska traditioner att det ofta är svårt att skilja på vad som är religion och vad som inte är det. Dessutom har buddhismen och shintôismen verkat sida vid sida så länge att det inte har gått att undvika att de har påverkat varandra. En konstform där man kan hitta spår av såväl shintôism som buddhism är Nôteatern. Den brukar beskrivas som både stel och långsam, men bör snarare ses som en utdragen recitation av klassisk poesi med filosofiska och religiösa inslag. Förväntar man sig spännande handling blir Nôpjäserna jättetråkiga, men ställer man in sig på att få höra röster från den försvunna världen av utdöda poeter blir upplevelsen en helt annan.

Ursprunget till Nôteatern finns i de teatergrupper som uppträdde vid Shintô- och buddhisttempel under 1300-talet. Den ackompanjerande musiken kom bland annat från den rituella shintôdansen, kagura, från buddhistisk liturgi och från gamla folksånger. Dansen hade sina starkaste band till den rituella hovdansen, gagaku.

Nô kan också sägas ha haft sitt ursprung i dengaku, ”risfältsföreställningar”, det vill säga jordbruksriter, och sarugaku, ”apföreställningar”, en populär form av underhållning som innehöll såväl akrobati som pantomimteater, och som lånade uttrycksformer hos de flesta övriga traditioner som fanns i samhället. Två personer sägs ha givit Nôteatern dess första systematiserade regelverk var skådespelarna och författarna Kan’ami Kiyotsugu (1333-84) och Zeami, som också gick under namnet Kanze Motokiyo (1363-1443) och var den förres son. 1374 uppträdde de tillsammans för shogunen Ashikaga Yoshimitsu (1358-1408), som blev djupt imponerad och började att ge ekonomiskt stöd till den nya teaterformen, där framför allt Zeami kom att bli portalfigur. Han skrev ett fyrtiotal skådespel och blev den egentliga grundaren till Kanzeskolan inom Nô-teatern. Övriga Nôskolor som fortfarande existerar och som har sina rötter i 1300-talet är Komparu-, Hôshô- och Kongô-skolorna. En femte överlevande gren inom Nô är Kitaskolan, med rötter i början av 1600-talet.

Den speciella musik som utvecklades inom Nôteatern blev mycket populär i början av 1500-talet och i dess kölvatten kom också ett intresse för de texter som användes. De första exemplaren av tryckta Nôtexter, utai-bon, kom ut 1512. De spreds snabbt över hela landet och Nôteatern kom dessutom att bjuda på ett slags stillhet och värdighet mitt bland de ständiga inbördeskrig som kom att karaktärisera hela 1500-talet.

1571 kallades teatergruppen Kanze till krigsherren och blivande shogunen Tokugawa Iyeyasu (1543-1616), som ville veta mer och framför allt se en föreställning. Tokugawa uttryckte sig mycket uppskattande om vad han såg och gav därmed legitimitet åt Nô. Den politiske ledare som betydde mest för att Nô-teatern skulle överleva var emellertid hans företrädare, krigsherren Toyotomi Hideyoshi (1537-98), som bidrog till att ge Nôteatern en helt ny dimension. Han kallade till sig alla fyra Nôskolor och bad dem uppträda för hans trupper. Hans fåfänga drev honom också att beställa tio skådespel om honom själv.

När Tokugawa Ieyasu kom till makten 1603 firade han sitt tillträde genom att låta de olika skolorna uppföra ett flertal föreställningar och Nôteatern fick sedan starkt stöd av makthavarna under hela Tokugawaperioden. Det pris teaterformen fick betala var emellertid att samtliga Nôskolor tvingades hålla sig inom ett strikt hållet regelverk. Detta ledde till att Nô dels kom att fjärmas från vanligt folk och blev aristokratisk i sin karaktär, men dels också att den kunde överleva med alla sina gamla traditioner.

Det ursprung hos Nô som bland annat finns i jordbruksriter och shintô-ceremonier gör att det finns många strukturella likheter med dessa. En shintô-ceremoni kan sägas bestå av tre stadier. Det första är då guden tillkallas, det andra när guden uppträder och det tredje och sista när den avtackas och försvinner igen. Ett Nôskådespel består på samma sätt ofta av ett första stadium, där skådespelaren dansar och stampar för att få kontakt med en gud eller en ande, ett andra stadium där den mask han har satt på sig symboliserar gudens eller andens närvaro och ett tredje där dansen och det speciella stampandet bryter kontakten igen.[1]

Ordet Nô betyder ”att kunna”, eller ”kraft”, och Nôföreställningarna kan sägas vara uttryck för skådespelarnas förmåga att få kontakt med andra väsen, eller okända sidor hos människan. Utan tvekan finns det också många beröringspunkter med shamanismen och på samma sätt som en shaman försätter sig i ett slags transtillstånd gör huvudrollsinnehavaren i Nô, shite, också det om han vill göra bra ifrån sig. Innan shite går ut på den bro, hashi-gakari, som leder ut till scenen sitter han därför en stund framför en spegel i kagami-no-ma, ”spegelrummet”, och betraktar den mask han just har satt på sig.

Nôscenen var usprungligen en utomhuskonstruktion. Idag är i stort sett alla Nôscener inomhus, men det speciella taket och mycket av den övriga strukturen finns kvar och ger åskådaren ett intryck av att sitta både utom- och inomhus. Nôscenen består på liknande sätt av delar som man både kan se och inte se. Den huvudsakliga scenen, hon-butai, är omgärdad av fyra pelare, som var och en har sina speciella namn. I anslutning till denna finns en sidoscen, waki-za, och en bakre scen, ato-za, alla med proportioner mycket noggrant definierade. Bakom den vägg där alltid en tall finns målad finns dock inte bara ett särskilt rum för om- och påklädning, utan också en liten trädgård och en korridor som går till spegelrummet. Skådespelarna rör sig bakom den synliga scenen lika andaktsfullt som när de befinner sig på den och de har egentligen inte lämnat scenen förrän de har tagit av sig kläderna.

Alla Nôscener skall vara vända söderut, precis som alla hus i äldre städer hade sin ingång söderut. Konstruktionen av en Nôteater påminner om det klassiska sättet att anlägga en stad, där varje väderstreck hade sin funktion och symboliserades av särskilda mytologiska djur – söder av den röda fenixfågeln, väster av den vita tigern, norr av den svarta sköldpaddan och öster av den blå draken. Alla platser på Nôscenen har sina namn och alla delar av scenen är indelade i fält, som visserligen inte är synligt markerade, men som skådespelarna känner väl till. De som uppträder rör sig som om de gick på räls, utrymme för improvisationer eller eget uppfunna rörelsemönster finns inte.

Förutom huvudrollsinnehavaren, shite, finns i stort sett alltid en waki, en huvudsaklig motspelare, ibland också en följeslagare, tsure, och en kokata, en som spelar en barnroll. Nô-föreställningarna ackompanjeras alltid av musik. Instrumenten består av en flöjt, fue, en trumma som hålls mot axeln, kotsuzumi, en större trumma vid höften, ôtsuzumi, och en trumma som är uppställd på en ställning, taiko, och som trumslagaren slår på med tjocka trumpinnar. Därtill klarar sig inget Nôskådespel utan en kör, jiutai, som består av sex till tio medlemmar. Samtliga personer som rör sig på scenen är alltid män, även om det i modern tid även har börjat uppträda former där kvinnor kan uppträda.

Handlingen i en Nôföreställning är oftast tragisk i sin karaktär, mycket kort och egentligen ganska torftig. En präst kan till exempel vara på vandring i bergen. I ett bergspass möter han en äldre kvinna som visar sig vara en ond ande. De för en konversation om livets villkor och anden blir befriad från sina våndor, eller finner anledning att bli vredgad. Prästen fortsätter sedan sin vandring. Det språk som används är mycket poetiskt och innehåller mängder av citat ur äldre, klassisk litteratur. Skådespelarna rör sig långsamt, hälarna måste alltid vara i kontakt med golvet och talet är utdraget, nästan släpigt. Trummorna, flöjten, de ljud som instrumenten ger ifrån sig och inte minst körens taktfasta röster gör dock att det uppstår en stark vitalitet på scenen. Musiken förstärks av skådespelarnas stampande, som i sin tur förstärks av de stora urnor som finns uppställda under scengolvet för att skapa resonans. Allt är mycket suggestivt, eller rent av meditativt och man brukar säga att det är helt i sin ordning om man somnar när man iakttar vad som sker. Sömnen är ingen vanlig sömn, utan ett slags dvala, där andarna rör sig fritt.

En Nôföreställning varar egentligen hela dagen och brukar bestå av flera skådespel, noggrant utvalda för att harmonisera och balansera med varandra. Ett skådespel varar kanske en och en halv timme. Mitt i förställningen av flera skådespel brukar arrangörerna lägga en kyôgen, ett humoristisk spel på cirka tjugo minuter som skall tjäna som en tankens paus, där man driver med människans svagare sidor. Kyôgen har idag blivit en teaterform i sig och har, liksom Nô, utvecklat olika variationer, eller skolor.

Mycket viktigt i Nô är användningen av masker, det vill säga vissa av skådespelarna bär masker, medan de som spelar instrumenten eller sitter i kören aldrig har några på sig. Masken gör att det blir svårare att höra vad en skådespelare säger, men den visar också hur stiliserad rollen han spelar är. Ansiktsuttryck kan varieras genom lutningar på huvudet, men det är i princip ett och samma ansikte man ser.

Ett skådespel är uppdelat i tre sektioner, som följer den klassiska japanska rytmen, jo-ha-kyû, förberedelse, brytning och stegring. Samma mönster återfinns i musiken och mönstret återfinns till och med i indelningen av scenen, där de tre rutorna närmast publiken på huvudscenen representerar kyû, det dramatiska, mellanrutorna, ha, rörelsebrytningen och de tre närmast musikerna är de förberedande rutorna, jo.

 

[1] För ett fascinerande resonemang om Nô-teaterns principer se Komparu Kunio, The Noh Theater, Principles and Perspectives, Weatherhill, New York & Tokyo, 1983.

Trots att Halloween ursprungligen inte är en japansk tradition börjar firandet i Japan bli mycket populärt. Kanske beror det på den rika traditionen av spökhistorier som har fascinerat generation efter generation under landets långa historia. Spökhistorierna har bland annat nedtecknats av den kände författaren Lafcadio Hearn för drygt ett sekel sedan, men fascinationen för det övernaturliga och det isande otäcka har sedan länge också fått sin uttryck i japansk teater.

En av de mest omtyckta kabukiföreställningarna i Japan är Yotsuya Kaidan, ”Spökhistorien om Yotsuya”, skriven av Tsuruya Namboku IV år 1809 och framförd första gången 1825. Pjäsen är baserad på verkliga händelser och består egentligen av flera parallella berättelser. En av dessa beskriver hur två tjänare som hade slagit ihjäl sina herremän arresterades och avrättades samma dag. En annan berättar hur en samuraj, som upptäcker att hans älskarinna hade haft en annan sexuell förbindelse, slår ihjäl både henne och älskaren, spikar upp kropparna på en träplatta och slänger dem i Kanda-floden. Händelser som är som gjorda för att de drabbade senare kommer tillbaka i spökenas skepnader. Den populäraste berättelsen i ”Spökhistorien om Yotsuya” beskriver dock ett öde som drabbade en kvinna vid namn Oiwa.

Yotsuya Samon, hade tjänat en herre som hette Enya. Efter dennes död tvingades Samon[1]  leva i djupaste armod tillsammans med sina döttrar Oiwa och Osode. Oiwa var gift med en man som hette Tamiya Iyemon, men tvingades av sin far att skilja sig då det visade sig att denne Iyemon hade förskingrat pengar. Iyemon, som var en rônin, en herrelös samuraj, räddade senare av en händelse sin förre svärfar från en hemlös person som försökte attackera honom. Som kompensation ville han återigen kunna gifta sig med Oiwa. Svärfadern vägrade och fick därför smaka på Iyemons svärd. Iyemon gifte sig sedan åter med Oiwa, men började tycka illa om henne när hon blev sjuk och eländig.

En ung kvinna i grannskapet förälskade sig i Iyemon och hennes morfar övertalade honom att förgifta Oiwa. Giftet lyckades emellertid inte döda henne, utan vanställde endast hennes ansikte. När en gammal massör så höll upp en spegel framför Oiwa fylldes hon av både ilska och hämndlystnad. Den smärta giftet förorsakade drev henne till slut att ta självmord med en kniv som tillhörde en manlig tjänare, Kobotoke Kôhei. När Iyemon upptäckte Oiwa bredvid kniven passade han på att slå ihjäl Kôhei. Iyemon spikade sedan upp Oiwa och Kôhei på var sin sida om en dörr, som han slängde i floden med hjälp av några förtappade vänner.

Iyemon gifte om sig med den unga grannflickan, men när han efter bröllopet skulle lyfta på slöjan fann han Oiwas förvridna ansikte, med halva hjässan hårlös och det ena ögat igensvullet. Brudgummen drog omedelbart sitt svärd och högg av huvudet, enedast för att inse sitt nästa misstag. Det var sin nya fru han hade dödat. Han rusade omedelbart till sin nye svärfar för att be om förlåtelse, men möttes av Kôheis spöke, som stod och blockerade dörren. Iyemon drog sitt svärd ytterligare en gång och högg av huvudet, och naturligtvis var det svärfadern som denna gång fick sätta livet till. Vart Iyemon nu än gick dök Oiwa upp som spöke, till och med i form av en rislampa som hängde över honom. Iyemon drevs till vansinne och han vaknade varje natt av hemska mardrömmar.

Berättelsen har återgivits på många olika sätt inom de olika konstarterna, inte minst rislampan med Oiwas hemska ansiktsuttryck är välkänd. Oiwas grav finns fortfarande i Tokyo och kabukiskådespelare brukar gå dit innan de skall framföra Yotsuya Kaidan. De gör det bland annat för att undvika spökets vrede.

Japanska spöken är till skillnad från de västerländska spökena riktigt elaka. De vill hämnas tidigare oförrätter och det är farligt att komma i deras närhet. Vid sidan av spökena finns det i Japan dock en mängd andra väsen, som inte är lika elaka. Under Heian-peioden började berättelser om övernaturliga fenomen att tydligt framträda i litteraturen. De dödas själar förvandlades till exempel till hungriga demoner och andra former av skräckinjagande varelser. Under Kamakura-perioden blev det i stället vanligt med berättelser om djur som i själva verket var spöken eller oroliga andar. Rävar, tvättbjörnar, vildsvin och andra djur kunde lura människorna att göra de mest ödesdigra misstag.

Under den påföljande Muromachi-perioden kunde också döda ting förvandlas till levande varelser med övernaturliga krafter. Men det var under Momoyama- och Edo-perioderna som de klassiska spökhistorierna blev riktigt populära. När de publicerades var de dessutom rikligt illustrerade. Om någon dog på ett ovanligt sätt togs det för givet att den dödes själ fick sin boning i något lågt stående djur, kanske en orm eller en hund. Olyckliga levande människor kunde förvandlas till gengångare och hos en person som var sjuk fanns alltid risken att han eller hon blev demon eller monster, oftast av bitterhet.

Enligt japanska buddhistiska traditioner förvandlas den dödes själ först till en s.k. aramitama, ”oren ande”. Denna aramitama blir under en sjuårsperiod allt renare under förutsättning att de efterlevande utför de reningsceremonier som förväntas av dem vid bestämda tidpunkter. Om allt går väl övergår en aramitama sedan till att bli en sorei, en själ som har funnit sin plats i den kollektiva massan av förfädersandar. Som aramitama kan själen alltid återvända till jorden som spöke.

En av de äldsta japanska spöktraditionerna är ”de hundra djävlarnas nattparad” (hyakkiyakô), som etablerades redan under Heian-perioden. Det är något av en tomtarnas vaktparad, med en homoristisk beskrivning av alla de demoner och onda företeelser som omger människan. Ett antal japanska målningar har beskrivit hur processionen av dessa osannolika figurer skulle kunna se ut, men kärnan i traditionen var att en grupp människor samlades under en ”spökkväll” där hundra ljus, halvt täckta av blått papper placeras ut i ett rum. Det blå skenet var avsett att skapa en spöklik stämning och varje deltagare turades om att berätta en spökhistoria. När berättelsen var klar blåstes ett ljus ut. Det hela höll på tills det inte fanns något ljus kvar att blåsa ut. Leken var särskilt populär bland samurajer, som ville präva varandras mod.

Spökhistoriernas guldålder i Japan kan sägas ha varit de tre första decennierna på 1800-talet. Samhället var övermoget, reglerna och hierarkierna strikta och oböjliga, och behovet av utomvärldsliga fenomen var stort. En särskild kategori av spökhistorier skapades, kaidan banashi, som framfördes inför publik på särskilda teaterscener, yose. Även på dessa teatrar lekte man ”de hundra djävlarnas nattparad”. Spökhistorierna illustrerades också i träsnitt av berömda konstnärer som Katsushika Hokusai (1760-1849).

Berättelsen om Oiwa har påträffats i flera olika versioner. I ”Den märkliga historien om hämnden i Asaka-träsket” berättas hur en viss  Kohada Koheiji slås ihjäl av trumslagaren Adachi Sakurô, som hade en kärleksaffär med Koheijis hustru. När Koheiji väl var död gifte sig Adachi med hustrun, men Koheijis spöke visade sig gång efter annan och drev dem till slut båda i döden.

En annan mycket populär spökhistoria, som har återkommit i många träsnitt, är berättelsen om ”Sparven vars tunga skars av” (Shitakiri suzume). En snäll gamman man hade matat en sparv i många år och gjort den tam. En dag åt den av den stärkelse mannens hustru hade gjort i ordning för att använda till deras tvätt. Den elaka gamla gumman blev så arg att hon skar av sparvens tunga. Sparven flög upprörd sin väg, men mannen följde efter och hittade till slut ett nytt hem åt den. Sparven ville visa sin tacksamhet och erbjöd honom att välja mellan två korgar, en liten och en stor. Mannen var inte så framfusig av sig och tog därför den lilla korgen med sig hem. När han öppnade korgen visade det sig att den var full av dyrbarheter.

Gumman blev till sig av avundsjuka och beslöt sig för att bege sig till sparven och försöka få en korg hon också. Efter mycket tjat gav sparven till slut gumman samma val, en stor eller en liten korg. Gumman tog av girighet den större och tyngre korgen, men när hon kom hem visade den sig innehålla ett antal monster, som sedan kom att plåga henne livet ut.

I Japan dominerar de kvinnliga spökena och det är också de som är de farligaste. Nästan alltid är det kvinnor som har behandlats illa under sin levnad och som hämnas efter sin död. Klassiska romaner eller berättelser, som Genji Monogatari, ”Berättelsen om Genji”, och Ugetsu Monogatari, ”Berättelsen om månen och regnen”, innehåller beskrivningar av flera kvinnliga spöken.

I Ugetsu Monogatari finns en berättelse om en man som åker till Kyoto för att sälja silke. Hans hustru blir upprörd över att han måste vara borta en längre tid, men mannen lovar att vara tillbaka till hösten. Lokala krig där han befinner sig hindrar honom emellertid från att återvända. När han väl lyckas återvända, efter många år, upptäcker han att det mesta i hans gamla grannskap visserligen ser ut som förut, men också att hans fru har blivit betydligt äldre och mycket nedstämd. De berättar för varandra vad som har hänt och går till sängs. När mannen vaknar på morgonen förstår han att han har delat säng med ett spöke. Hans hustru hade i själva verket dött flera år tidigare av sorg. Efter att ha läst böner för henne finner hennes själ till slut ro.

På vägen mellan Kyoto och Tokyo finns den berömda ”Klippstenen som gråter om natten”. Den är förknippad med en historia om en havande kvinna som reste mellan Nissaka och Kanaya för att träffa sin man. På vägen mördades hon av en rånare och hennes blod färgade en stor klippsten. Stenen blev en boning för hennes själ och varje natt kunde man höra hur stenen grät. I ett berömt träsnitt av Utagawa Kuniyoshi (1797-1861) kan man se hur den döda kvinnan framträder för sin man med deras barn i famnen. Hon berättar för sin man vad som har hänt och hur hon med hjälp av barmhärtighetens gudinna Kannon har lyckats rädda barnet. Hon hjälper sedan mannen att hämnas hennes död.

Ytterligare en välkänd spökhistoria från Edo-perioden berättar om hur en hushållerska vid namn Okiku, i tjänst hos samurajen Aoyama Tessan, får i förtroende att ta hand om tio värdefulla tallrikar som samurajen hade fått i gåva av en besökande holländare. Samurajen var mycket attraherad av den vackra Okiku och en dag försökte han lura henne att ge sig till honom. Han gömde undan en av tallrikarna och beordrade henne därefter att  visa fram hela samlingen. Okiku räknade om tallrikarna hundra gånger, men kunde varje gång endast komma till nio. Samurajen förslog att de skulle glömma det hela om hon blev hans älskarinna. När hon vägrade slog han ihjäl henne och slängde hennes kropp i en djup brunn. Varje natt kom sedan hennes spöklika uppenbarelse upp ur brunnen och räknade till nio. Räknandet avslutades med ett hjärtskärande skrik.

Flera spökhistorier riktade sig mot orättvisa länsherrar och furstar. I provinsen Sôma regerade den grymme Hotta Kôzuke, som varje år höjde skatterna för sina stackars undersåtar. Bönderna blev till slut så förtvivlade att de gick till högre ort och klagade. Länsherrarna hade visserligen rätt att själva bestämma skatternas storlek, men Japan var ett välorganiserat feodalsamhälle och det fanns ibland möjlighet att överklaga beslut hos shogunens centrala myndigheter. En byäldste vid namn Sakura Sôgorô ledde bondeföljet till Edo, väl medveten om att han riskerade att reta upp sin länsherre. Shogunen skickade tillbaka böndernas petition till Hotta Kôzuke, som beordrade den grymmaste formen av avrättning. Först fick byäldsten och hans hustru se hur deras tre söner halshöggs. Därefter korsfästes paret och det tog hela tre dygn innan de dog.  Innan Sôgorô dog lovade han emellertid att han skulle komma tillbaka som spöke och driva både länsherren och dennes avkommor i fördärvet. Som bevis skulle hans huvud efter döden vrida sig i riktning mot slottet, vilket det också gjorde.

Förutom populära spökhistorier med mer traditionella former fanns också berättelser om andra former av skrämmande varelser. Oni, kanske bäst översatt med ”smådjävul”, kunde ställa med mycket förtret. Tengu, ”himmelska hundar”, var varelser som hade långa näbbar eller näsor och som oftast gav sig på vandrande munkar och präster i bergen. I vissa legender var tengu arga spöken som ville hämnas, men deras styrka kunde också användas i goda syften om man bad böner för dem på rätt sätt. Fram till och med 1300-talet var de i huvudsak elaka, men senare kom de allt oftare till de buddhistiska prästernas hjälp.

Tanuki, ett tvättbjörnsliknande djur som ibland beskrivs som en grävling, har tillsammans med räven alltid haft en framträdande plats i de japanska spökhistorierna. En legend berättar till exempel om ett gammalt par som hade en halvtam hare som de var mycket förtjusta i. En dag kom en tanuki och åt upp harens mat. Mannen blev ursinnig, fångade djuret och hängde upp det i ett träd. Sedan gick han och hämtade bränsle till en liten brasa över vilken han tänkte steka djuret. Medan mannen var borta bad tanukin tårfyllt hustrun att släppa honom, vilket hon också gjorde. När tanukin sprang iväg sade han att han tänkte komma tillbaka och hämnas oförrätten. Haren, som hörde detta, sprang omedelbart till mannen för att varna honom. Tanukin såg då sitt tillfälle och sprang tillbaka och dödade kvinnan. Han antog hennes form, men av kroppen gjorde han en välsmakande stuvning som han bjöd mannen på. Denne insåg inte vad han hade gjort förrän det var för sent, då han hånades av tanukin, som åter sprang sin väg.

Japanska spökhistorier kommer i alla former, och deras popularitet har knappast minskat. Medan europeiska spöken på sin höjd skräms tar de japanska spökena emellertid för sig och deltar i de levandes vardag på ett mycket påtagligt sätt. De japanska spökena nöjer sig ibland med att skrämmas, men oftast vill de hämnas något som har hänt tidigare och blir därmed livsfarliga.

[1]Efternamn skrivs först, men personer kallades oftast vid sina förnman under Edo-perioden (1603-1868).

 

Det brukar ju sägas att en japan, eller japanska, svarar ja på frågan om han eller hon är buddhist eller shintôist. Varför säga att man är det ena eller det andra när man kan säga att man är både och? Och onekligen är det så att det idag inte råder någon större konflikt mellan de buddhistiska sekterna och prästerna i shintotemplen. Folk kan till exempel gå till det tempel som ligger närmast när de skall välkomna det nya året och det är inte heller något problem att först gå till det ena och därefter till det andra för att be. Bristen på skarpa gränser mellan religionerna brukas också illustreras av att många japanska bröllop ofta innehåller flera ceremonier, en kristen och en shintôistisk. Begravningarna brukar tillhöra buddhistprästernas revir och i deras tempel hålls i princip aldrig några bröllop, men det beror mer på vad som anses passande när det gäller livets cykler än att man inte anser sig kunna delta i en buddhistceremoni därför att man är shintôist, eller tvärtom. Religionerna i Japan lever idag sida vid sida utan problem. Så har det inte alltid varit. Dessutom har shintôismen inte alltid varit en okomplicerad och enkel religion. Den har en ganska komplicerad historia med många olika riktningar.

Buddhismen infördes på femhundratalet via präster som kom från den koreanska halvön och den fick sitt definitiva godkännande av den kvinnliga kejsaren Suiko, som regerade mellan 592 och 628. Utövarna av dåtidens ursprungsreligion, som hade stora likheter med shintô, var motståndare till buddhismen och bjöd på ett ganska kompakt motstånd. Hela 600-talet karaktäriserades av en kamp mellan de olika religionerna, men också av aktiva försök att finna lösningar som gjorde det möjligt för dem att leva sida vid sida. I början av 700-talet började buddhistiska tempel byggas på mark som tillhörde shintôtempel, eller strax intill. Detta blev så vanligt att termen jingûji, ”shintôtempel-tempel”, myntades. Buddhistiska präster började också predika framför shintôtempel, om inte annat därför att de ansåg att de gudar som sades finnas där kunde behöva en buddhistisk välsignelse.

År 741 överlämnade det kejserliga hovet flera exemplar av Lotus-sûtran som officiell gåva till det viktiga shintôtemplet Usa Hachiman i Ôita. I detta tempel ansågs själen av den tidigare kejsaren Ôjin, den femtonde kejsaren, som levde någon gång under tredje eller fjärde århundradet, ha sin boning. Kejsaren tillbads som guden Hachiman, som ansågs ha hjälpt de kejserliga trupperna att besegra det rebelliska folkslaget Hayato i Kyûshû. Han betraktades från och med 783 också som en japansk bodhisattva och fick äran för att man lyckades färdigställa den stora buddhastatyn i Nara år 749. År 823 ansågs den förste kejsaren Jingûs själ också ha fått sin boning där och 859 byggdes ett liknande tempel i Kyôto. Hachiman har under årens lopp kommit att betraktas som krigarnas beskyddare och idag finns över 25 000 shintôtempel tillägnade just guden Hachiman.

En särskild filosofi, honji suijaku, ung. ”inkarnationer av prototyper”, helt enkelt en sammanblandning av shintôism och buddhism, började tidigt att utvecklas. Enligt dess resonemang är de japanska gudarna inkarnationer, eller manifestationer, av de indiska buddhistiska helgonen och många shintôtempel blev i enlighet med denna filosofi också beskyddare av buddhismen och de buddhistiska templen. Att de buddhistiska helgonen fick formen av shintoistiska gudar sadses bero på att det japanska folket bäst förstod religionen förklarad i denna form. Senare shintôfilosofer, som t.ex. Yoshida Kanetomo (1435-1511), ville vända på begreppen och argumenterade i stället att det snarare var shintôgudarna som var de äkta prototyperna, men trots andra teorier och en mycket stark opposition från shintôteoretiker under Tokugawa-perioden överlevde honji suijaku-filosofin ända fram till Meiji-restaurationen, då (1868) synkretistiska ceremonier förbjöds och en klar rollfördelning mellan buddhism och shintoism ansågs vara det rätta sättet att hantera religionerna.

Shintoismen påverkade buddhismen starkt under Heianperioden 794-1185, den period som blev så viktig för den tidigaste genuint japanska litteraturen. De esoteriska buddhistiska sekterna Tendai och Shingon har båda tagit in viktiga inslag från shintôismen och utvecklat starka synkretistiska drag i sina ceremonier. Flera shintôsekter har i sin tur sitt ursprung i de buddhistiska sekterna, exempelvis Sannô Ichijitsu Shintô, som utvecklades ur Tendai-sekten, och Ryôbu Shintô, som kom från Shingon-sekten.

Sannô shintôuppstod genom en kombination av guden Sannô, som hade sin boning vid Hieitemplet på berget Hieis östra sluttning och de buddhistiska gudomarna som tillbads i Tendaitemplet Enryaku-jipå samma bergs övre delar. De shintôistiska gudarna Sannô och Amaterasu Ômikami kom att betraktas som lokala manifestationer av Sâkyamuni (jap. Shaka) och Mahâvairocana (jap. Dainichi). Sektens grundare, Tendaimunken Tenkai (1536-1643), sade rent av att alla buddhistiska och shintôistiska gudomar var manifestationer av Amaterasu Ômikami. Att dessa teorier kom att få inflytande visades bland annat av att Tokugawa-shogunatets grundare, Tokugawa Ieyasu (1543-1616), begravdes i enlighet med denna synkretistiska sekts ritualer.

Ryôbu shintô, ”dualistisk shintô”, uppstod ur viljan att kombinera buddhismen med shintôtraditionerna vid shintôismens viktigaste tempel vid Ise. Termen ryôbu, kommer från de två viktigaste mandala-målningar som används inom Shingonsekten. Dessa två målningar motsvarar enligt Ryôbu-shintoismen de två inre templens struktur vid Ise-helgedomen, det yttre templet (gekû) och det inre (naikû). Ryôbu shintô stötte dock på motstånd, och det var inget motstånd som helst. Kejsarfamiljens religiösa traditioner, som var djupt förbundna med Isetemplet, kom att verka som en hämmande faktor, eftersom kejsaren trots allt ansågs härstamma direkt från Amaterasu Ômikami och alla associationer till buddhistiska gudomar var därför endast försök att späda ut den rena shintoistiska läran, åtminstone enligt de mest konservativa shintôprästerna.

Det fanns också andra shintôsekter som försökte försvara shintoismen mot det buddhistiska inflytandet. Watari shintô fick sitt namn av filosofen Watari Ieyuki (1256-1351), men var en religion som utvecklades bland de shintôpräster som hade ansvare för Isetemplet på 12- och 1300-talen. De förfäktade i sin gemensamt författade skrift, Shintô gobusho, ”Shintôs fem böcker”, att buddhismen borde förpassas långt ut i periferin och egentligen inte hade något med det verkliga shintôs ursprung att göra. Watari själv argumenterade att det fanns en ursprunglig gudom långt före kosmos bildande.

En annan sekt, Yuitsu shintô, ”den enda shintôn”, också kallad Yoshida shintôefter filosofen Yoshida Kanetomo (1435-1511), uppstod ur den kritik som riktades mot det alltför stora buddhistiska inflytandet i shintôreligionen. Sekten baserade sig på de tankar som flera generationer av shintôfamiljen Yoshida[1]hade utvecklat och menade att alla fenomen, inklusive religioner och filosofier som konfucianismen, daoismen och buddhismen, hade sitt ursprung i shintôismen. I Yoshida shintô fanns vidare en uppdelning mellan exoterisk och esoterisk shintô. Den förra hade de historiska krönikorna Kojiki (712) och Nihon Shoki (720) som sina grundläggande skrifter, medan den senare baserade sig på esoteriska skrifter som endast de invigda kunde ta del av och som hade uppenbarats i den tidigaste mytologin. Yoshida Kanetomo blev en dominerande shintôfilosof och teolog under sin levnad och det var hans sekt, Yoshida shintô, som fick äran att arrangera Toyokuni Hideyoshis begravningsriter 1598. Yoshida shintôstod för utbildningen av de flesta shintôpräster under Tokugawaperioden, men även denna sekt förlorade sitt inflytande efter Meijirestaurationen.

Under Tokugawaperioden, 1603-1867, fjärmades shintô alltmer från buddhismen och närmade sig i stället neokonfucianismen, som var en dominerande filosofi bland de styrande under hela denna period. Samtidigt började filosoferna inom den s.k.kokugaku-skolan (”nationella studier”) att bli alltmer intresserade av shintô, eftersom de genom sina språkvetenskapliga studier ansåg sig hitta det ursprungliga japanska samhälle som enligt dem fanns innan buddhism och konfucianism introducerades.

Hayashi Razan (1583-1657), en rådgivare till fyra shoguner, var den förste att bygga en filosofi inom vilken shintô och neokonfucianismen kunde existera sida vid sida. Han var en stark anhängare av den kinesiske filosofen Zhu Xis läror, som i Japan kom att kallas shushigaku, men han hade också studerat zenbuddhism. Razan mötte den förste Tokugawashogunen 1605 och gjorde ett så starkt intryck på honom att han två år senare blev anställd som rådgivare. 1633 fick han plats i shogunatets viktigaste råd och 1635 var han med och författade den viktiga lag som skulle reglera de militära familjernas regler för sitt sätt att uppträda, Buke shohatto, ”Militärfamiljernas lagar”. Han var också med om att formulera utrikespolitiken, sätta sin prägel på de protokollära reglerna och driva shogunatet mot en alltmer kristendomsfientlig hållning. Efter hans död gick ansvaret för konfuciansk rådgivning inom shogunatet i arv inom Hayashifamiljen och 1790 gjordes den neokonfucianism han hade varit med om att formulera till officiell politik och senare omvandlades Hayashifamiljens akademi, till ett officiellt shogunalt lärosäte som gick under namnet Shôheikô. I sina skrifter argumenterade Hayashi Razan för att shintô och den ”kejserliga vägen” stod i samklang med varandra och var viktiga för samhällets bestånd.

En annan, liknande filosofisk skola grundades av Yamazaki Ansai (1619-82), en zenmunk som blev både neokonfucian och en stark förespråkare för allt som var förknippat med shintô. Hans idéströmning kom att kallas Suika shintôoch var en sammanblandning av Watari shintô, Yoshida shintô och Zhu xis neokonfucianism,shushigaku. Ansai var en ganska dogmatisk moralist och han fäste stort avseende vid ett koncept som kallades tsutsushimi och som bäst kanske översätts med ”självbehärskning” eller ”seriositet”. Han var också mycket noga med att de överordnade i den sociala hierarkin skulle respekteras. Ansai menade att precis som shushigaku den lämpligaste väg till social ordning och medborgarnas välbefinnande i Kina så var shintô inget annat än Japans bästa väg mot samma mål. Han förespråkade att både neokonfucianism och shintô skulle ligga till grund för all utbildning. Suika shintô hade starka nationalistiska drag och Ansais tankar citerades om och om igen av dem som låg bakom Meiji-restaurationen 1868. Termen suika, ”dygd och bevarande”, var hämtat från an av Watari shintôs skrifter.

Det fanns också flera andra filosofer under Tokugawaperioden som tolkade shintô på ett sätt som var mer eller befriat från buddhistiskt inflytande, samtidigt som de var starkt påverkade av neokonfucianismen, t.ex. Kumazawa Banzan (1619-91), Ishida Baigan (1685-1744), Masuho Nokoguchi (1656-1742), Kamo no Norikiyo (1798-1861) och Inoue Masakane (1790-1849).

Som en reaktion på den synkretistiska shintôismens anammande av buddhistiska läror måste också Fukko shintô, ”den återupplivade shintôismen”, nämnas. Dess främsta förespråkare var Keichû (1640-1701), Kamo no Mabuchi (1697-1769), Motoori Norinaga (1730-1801) och Hirata Atsutane (1776-1843) nämnas. Deras kokugaku, ”nationella studier”, var en av grundstenarna i den moderna japanska nationalismen.

1800-talet var synnerligen viktigt för shintôs utveckling. Efter Meiji-restaurationen blev shintô statsreligion och ett system med nationella shintôtempel inrättades. Denna statsshintô upplöstes efter det andra världskriget, och ersattes av Jinja shintô, ”tempelshintô”. Jinja shintôetablerades egentligen redan under Meiji-perioden som distinktion till sekteristisk shintô, Kyôha shintô, och avsåg all shintô som utövades i de allmänna shintôtemplen, varav det fanns närmare 110 000 vid slutet av andra världskriget. Kyôha shintôavsåg de tretton shintôistiska sekter som erkändes av Meijiregeringen som oberoende religiösa organisationer.[2]När regeringens kontroll över religionerna avskaffades 1945 växte också antalet shintôsekter, varav många kom att klassificeras som nya religioner, medan andra sågs som gamla ”folkreligioner”, populära sammanblandningar av shintôistiska seder och bruk.[3]

När Kejsar Naruhito senast kröntes i en shintôceremoni kan det vara intressant att tänka tillbaka på den komplicerade historiska bakgrund som shintôismen har. Att bara säga att den är en ursprunglig japansk naturreligion är att förenkla det hela – men vem orkar hålla reda på alla sekter och sammanslagningar som har skett under årens lopp? Det kanske är därför som japanerna tror på allt för att vara på den säkra sidan.

[1]Yoshida-familjen hade tidigare namnet Urabe och var tidigt ansvarig för shintôritualer i det kejserliga hovet.

[2]De tretton sekterna kunde i sig inorganiseras under fem olika klassifikationer: 1) ”ren” shintô, som hade tre sekter som alla underströk vikten av vad som stod i krönikan Kojiki; 2) konfuciansk shintô, som bestod av två sekter som även lade tonvikt vid konfucianismen; 3) två ”reningssekter” som fäste stor vikt vid misogi, den shintôistiska reningsriten; 4) tre sekter som kan beskrivas som ”bergssekter” och som tillbad heliga berg; samt 5) två rena helgbrägdarörelser.

[3]Shintô är känd som  en religion som sätter naturen i centrum, som skapar tempel kring märkliga formationer i naturen såsom klippor, berg, grottor, öar eller träddungar etc.  Däremot är det mindre känt hur religionen praktiseras. Det viktigaste för shintô är det heliga rummet. Den äldsta kända formen av ett shintôtempel var en bit mark som markerades med en fyrkant av småsten och ytterligare avgränsades med ett rep. I templets centrum fanns en större sten, en pelare eller ett träd. Det typiska shintôtemplet, jinja, består annars av en eller flera träbyggnader med omgivande trästaket, tamagaki. Ingången till templet markeras med en eller flera torii, särskilda portar vars ursprung troligtvis finns i de tidigare shamanistiska ritualerna hos de altaiska folkslagen och på vilka ofta hänger tjocka rep med vita pappersremsor,shimenawa, klippta i sick-sack. Det mesta i den sinnliga världen kan förklaras vara en kami, en gudom. Det finns en rad olika kami inom shintô, inte minst kejsarna. Viktigare naturfenomen som vind, sol, vatten, berg och träd är kami, men en kami kan också finnas i föremål som har tillverkats av människan. Tidigare historiska personligheter kan också förklaras vara kami.

                      Varje kami har en särskild kraft, som kallas tama, och det är egentligen denna kraft som tillbeds i shintôböner och andra ritualer. En tama kan vara god och fredlig, nigimitama, eller den kan vara ond och våldsam, aramitama. I människorna finns tama i form av själen, tamashii, som lämnar kroppen när människan dör. En kamis tama tillkallas när en shintôritual inleds. Den prisas och ombeds ge sitt beskydd och ges gåvor i form av mat, sake. Därefter får den åter beröm innan den kan återvända till sin boning. En kami har ingen fysisk begränsning och kan nedkallas på flera platser samtidigt.

                      Viktigt för shintô är också de reningsceremonier som utförs. En form kallas misogioch syftar till rening efter förorening, kegare, som har skett genom kontakt med orena företeelser som t.ex. sjukdom och död. En annan form av rening är harai (ellerharae), som syftar till att återställa relationer mellan människor och människor, eller mellan människor och föremål, efter det att något fel har begåtts. Vid den senare typen av rening erbjuds alltid någon form av symbolisk kompensation.

                      Dagens shintô har fastställda ritualer som gäller för i princip samtliga shintôtempel och som finns nedtecknade i skrifter som har publicerats av Jinja Honchô, shintôtemplens nationella huvudorganisation.