Edoperiodens tankevärld, 5

Det fanns också en filosofi som utvecklades av stadsborna, för stadsborna, ungefär på samma sätt som dockteatern egentligen var reserverad för stadsborna. Filosofin hette shingaku, ”hjärtats lära”,och var en populär version av konfuciansk etik och andra religioner. Ishida Baigan (1685-1744) var shingaku-rörelsens grundare. Han studerade såväl neokonfucianism, shintô som buddhism. Han föddes i Tamba-provinsen (nu del av Kyôto-prefekturen) och arbetade i sin ungdom inom jordbruket. Han blev mycket intresserad av shintô och begav sig senare till Kyôto för att undervisa. Till en början var han inte särskilt framgångsrik, men efter studier i neokonfucianism, shintô och buddhism öppnade han vid 45 års ålder en särskild skola och började få stora åhörarskaror. Han underströk betydelsen av ”hjärtat” och ”kunskap om naturen”. Syftet var att människan skulle utvecklas från sitt ”själviska hjärta” till hennes ”verkliga hjärta”. För att hon skulle kunna göra detta måste hon förstå att konfucianismens principer om de fem mänskliga relationerna helt var i samklang med naturen och universums lagar.

Baigans lärjungar var bland annat Saitô Zemmon (1700-61), Kimura Shigemitsu (1703-56) och Teshima Toan (1718-86). Den senare av de tre blev den som lyckades bäst i att sprida lärorna vidare. Baigans främsta verk Tohi mondô, texter i fyra volymer som baserades på hans föreläsningar och som blev klara 1739, samt Seikaron (1744).[1] Rörelsen underströk flera dygder, framför allt sparsamhet och flit. Den lade också stor tonvikt vid lojalitet mot samhällets makthavare och förfäderna. Man skulle vara nöjd med sin lott och veta sin plats. Till skillnad mot samhällets sociala uppbyggnad ansåg Baigan att köpmännen, som var den lägsta samhällsklassen egentligen hade den viktigaste uppgiften genom att de skapade och förde vidare samhällets rikedomar. Han försökte sig inte på någon omstörtande verksamhet med sin filosofi, utan tvärtom anpassade han den till samhällets normer. Den blev också mycket populär bland samurajerna. Tokugawa-samhället var nu så rikt på idéer och så socialt komplicerat att dess grundvalar egentligen började att skaka endast av detta skäl.

[1] Japan – An illustrated Encyclopedia, vol. 1, sid. 628.

Edoperiodens tankevärld, 4

Japan möter västerländskt tänkande

Forskaren Hirakawa Sukehiro delar in de intellektuella aktivititerna under Tokugawa-perioden i tre huvudsakliga kategorier: studier av konfucianismen, som hade stor prestige, den nationella vetenskapen, kokugaku, som uppstod som en reaktion på den sino-centrerade eliten, och holländska studier, rangaku, som började med medicin och spreds till språkstudier, astronomi, geografi, fysik, kemi och militära studier. Rangaku, ”holländska studier”, var den term som användes under större delen av Tokugawa-perioden om studiet av västerlandet. När kunskapen blev större och andra stater än Holland fick inflytande i Japan började man mer och mer att använda termen yôgaku, ”västerländska studier”.[1]

Trots att Japan i princip var slutet från 1640-talet var nyfikenheten på omvärlden som påpekats fortsatt stor bland japanska forskare och, inte minst, bland makthavarna. 1650 följde den tyske läkaren Caspar Schambergen, som sedan 1647 var i tjänst vid det holländska faktoriet i Dejima, med faktoriets chef på dennes årliga resa till Edo. Han ombads av shogunatet att stanna ytterligare några månader i Edo för att instruera shogunatets främsta läkare i västerländsk medicin.

Pionjärer i det japanska studiet av Väst var astronomen Nishikawa Joken (1648-1724)[2] och den konfucianske forskaren Arai Hakuseki (1657-1725). Även shogunen Tokugawa Yoshimune (1684-1751, regerade 1716-45) uppmuntrade studiet av Väst. I hopp om att kunna korrigera den japanska kalendern och därmed förbättra villkoren för jordbruket tog han 1720 bort förbudet mot att importera och läsa kinesiska böcker som behandlade västerländska ämnen, med undantag av dem som behandlade kristendomen. 1740 beordrade han rent av den konfucianske experten Aoki Kon’yo (1698-1769) och botanisten Noro Genjô (1693-1761) att börja studera det holländska språket. Båda dessa forskare publicerade senare viktiga böcker om västerlandet. Mellan 1750 och 1790 höjdes kunskapen om Väst betydligt, mycket tack vare forskare som läkarna Maeno Ryôtaku (1723-1803), Sugita Gempaku (1733-1817) och Ôtsuki Gentaku (1757-1827).

Yamawaki Tôyô (1705-62) hade länge varit skeptisk till de traditionella anatomiska diagram som användes av de japanska specialisterna på kinesisk medicin. Hans lärare, Gotô Konzan (1659-1733), uppmuntrade honom att gå vidare och han tilläts 1754 som ett första steg att dissekera en utter. Därefter fick han officiellt tillstånd att obducera en avrättad brottsling. Hans observationer noterades i en liten studie som gavs ut och som chockerade många inom den medicinska expertisen.[3]

Medicinen var den utländska vetenskap som ägnades mest uppmärksamhet. Andra västerländska läkare i holländsk tjänst som fick betydelse för höjandet av den japanska kunskapsnivån var tysken Engelbert Kaempfer 1651-1716) och, naturligtvis, svensken Carl Peter Thunberg. Publicerandet 1774 av ”Den nya boken om anatomi”, Kaitai shinsho, av Sugita med flera japanska forskare var epokgörande också i den meningen att var ett erkännande av att västerländsk medicin ansågs överlägsen den japanska och den traditionella österländska medicinen. Boken stimulerade också till nya översättningar.

Den för Japan viktigaste västerländske läkaren var troligtvis tysken Philipp Franz von Siebold (1796-1866). Siebold utnämndes till läkare vid det holländska faktoriet 1823. Året efter tilläts han att etablera en särskild skola för studiet av västerländsk medicin i utkanten av Nagasaki, Narutakijuku. Där kunde han utfärda doktorsexamina till japanska läkare i utbyte mot avhandlingar, som han sedan använde för att framställa verket Nippon, Archiv zur Beschreibung von Japan (1832-51). Hans nyfikenhet på Japan respektive de japanska forskarnas nyfikenhet på västerlandet ledde tyvärr också till att von Siebold utvisades 1829, efter att ha tillskansat sig kartor över Japan i utbyte mot böcker på holländska. Utlänningar var under inga villkor tillåtna att skaffa sig japanska kartor, som ansågs vara vitala för den nationella säkerheten. Von Siebold återvände till Leiden där han under de följande två decennierna arbetade med sitt omfattande forskningsmaterial, som han hade lyckats få med sig kartförbudet till trots.

Rangaku blev allt populärare när språkforskaren Inamura Sampaku (1758-1811) efter tretton års arbete, och med hjälp av bland annat kollegan Udagawa Genzui (1755-97), 1796 hade publicerat ett holländsk-japanskt lexikon, Haruma Wage, eller Edo Haruma (Halma), som verket också kallades. Det var baserat på Francois Halmas holländsk-franska lexikon, som innehöll 80 000 ord.Det nya lexikonet trycktes i bara trettio kopior, men fick ett stort genomslag. Ett annat holländsk-japanskt lexikon av betydelse framställdes under åren 1812-33 under överinseende av Hendrik Doeff, som var chef för det holländska faktoriet i Dejima. Detta lexikon kom att kallas Nagasaki Haruma, för att skilja det från Edo Haruma. Det första engelsk-japanska lexikonet, Angeria gorin (med sex tusen ord), sammanställdes på shogunatets instruktioner av Motoki Shôzaemon 1814, även om det Ei-Wa taiyaku shûchin jisho, som hade över trettio tusen ord och som publicerades 1862, fick betydligt större inflytande.[4]

Inflytandet från det västerländska tänkandet gjorde det nödvändigt med ett nytt sätt att analysera äldre teorier och ledde till att nya japanska filosofiska system formulerades.  Miura Baien (1723-89) och Yamagata Bantô (1748-1821) var goda representanter för den nya filosofin. Baien strävade efter en enhetlig regel eller princip som kunde förklara universum. Han nöjde sig inte med att beskriva individuella fenomen, utan behandlade också den universella logiken. Hans etiska principer var inte baserade på sociala positioner i sig, utan snarare på ett vidare begrepp av mänskliga relationer. Han underströk vikten av dygder som respekt för föräldrar, syskon, lojalitet, etikett, rättfärdighet, blygsamhet och förmåga att känna skam.

Yamagata Bantô å sin sida blev via studiet av västerländska verk helt övertygad om den japanska kulturens provinsialitet och isolering. Det var trots allt västerlänningar som hade upptäckt att jorden var rund och kunde placera Japan i sitt rätta geografiska sammanhang. Solen sägs gå upp i landet med fusang träd (Japan), men hur kan det finnas någon plats från vilken solen går upp?, skrev han. Bantô varnade också för att konsekvenserna av en inskränkt japansk världsbild. Vi har inte ens en vag aning om världens länder. Vore det inte synd om vi gick genom livet och trodde att endast det japanska sättet agera var rätt. Vore det dessutom inte onödigt att betrakta utländska händelser med fruktan och förundran, i stället för att förstå dem?[5] Bantô förklarade att spöken inte kan finnas, eftersom de oftast sägs uppträda i kläder. Kläderna brinner ju upp vid kremeringen. Varför skulle de återuppstå? Spöken, om de fanns, borde ju vara nakna.

 

[1] Hirakawa Sukehiro, Japan’s turn to the West, i Bob Tadashi Wakabayashi (red.) Modern Japanese Thought, Cambridge University Press, 1998, sid. 33.

[2] Hans verkliga namn var Nishikawa Tadahide. Han studerade astronomi under Kobayashi Yoshinobu (1600-1683) och konfucianism under Nambu Soju (?-?). 1719 bjöds han in av shogunen Tokugawa Yoshimune för att diskutera astronomi och västerländsk vetenskap.

[3] Op.cit., sid. 45.

[4] Ibid.

[5] Den falska stillheten, sid. 102.

Edoperiodens tankevärld, 3

Kokugaku och Mito

PÅ 1600-talet var det allt fler filosofer som resonerade kring den japanska nationens identitet. Två filosofiska strömningar kom att dominera, kokugaku, ”nationella studier” och mito, ett namn som kommer från staden Mito. Kokugaku är ett samlande namn för de textanalyser och nytolkningar av klassisk japansk litteratur som började göras under 1600-talet. Framför allt fyra forskare har kommit att stå som huvudbärare av denna ideologiska strömning, som förfäktade en återgång till ”det genuint japanska”: Kada no Azumamaro (1669-1736)[1], Kamo no Mabuchi (1697-1769)[2], Motoori Norinaga (1730-1801)[3]och Hirata Atsutane (1776-1843)[4]. En annan viktig kokugaku-filosof var shingon-prästen Keichû (1640-1701)[5], som fick i uppdrag av Tokugawa Mitsukuni (1628-1700), daimyô i Mito län och sonson till den förste shogunen Tokugawa Ieyasu (1543-1616), att sammanställa en annoterad text av Manyôshû, den klassiska poesiantologin. Texten, Manyô daishô ki, sammanställdes under åren 1683-90 och enligt författaren hade poeterna och deras dikter i antologin kommit att skymmas av historiens vindlingar. Den humanism de gav uttryck för kom emellertid på ett avgörande sätt att ge inspiration till flera senare stora klassiska verk, enligt Keichû.

Kada no Azumamaro kom från en familj av shintô-präster och grundade en skola i Kyôto för att sprida kokugaku-filosofins idéer. Han var bland annat lärare till Kamo no Mabuchi, som också kom från en shintô-familj.  Mabuchi ansåg att Manyôshû-poeterna hade skrivit en mycket högstående poesi, som hade skapats utan de förorenande idéer konfucianismen och buddhismen senare införde i Japan. Waka-poesin stod för en direkt och lättförståelig kommunikation med läsaren. Senare poesi var konstlad och falsk. Denna typ av resonemang var grundläggande för kokugaku-skolan.

Motoori Nobunaga var en av Mabuchis studenter, men var inte lika entusiastisk över Manyôshû, men redan innan han träffade Mabuchi hade han kommit att imponeras av Keichûs litterära synsätt. Han studerade Genji Monogatari, ”Berättelsen om Genji”, ibland beskriven som världens färsta egentliga roman, och fann att den var fylld av mono no aware, ”det som berör”, en finstämmig känslighet som gjorde att subjekt och objekt kommunicerade väl i denna form av litteratur. Denna känslighet stod, enligt Motoori, att finna i all äkta japansk litteratur och högstående litteratur var ett uttryck för konstnärlighet snarare än ideologi.

Det tog Motoori närmare 34 år att sammanställa sitt livsverk, kommentarer kring Kojiki (den historisk krönika som sammanställdes 712), och publicerade under namnet Kojiki-den. Enligt Motoori visade språket i Kojiki att den stod högt över den nästföljande krönikan Nihon Shoki (720) i renhet och kvalitet. Nihon Shoki hade skrivits på kambun, endast kinesiska tecken, medan Kojiki var skriven på en mer ursprunglig japanska. Motoori sade till exempel att de äldsta japanska texterna aldrig använde uttrycken eller michi, ”väg”, för att uttrycka de rätta moraliska vägarna, just därför att författarna redan levde i enlighet med dem. Denna äldre sundhet kallade han dock kodô, ”den gamla vägen”. Eftersom de äldsta japanerna levde utan att behöva trassla in sig i moraliserande teorier om hur man skulle leva stod de över det konfucianska Kina i utvecklingen, ansåg Motoori.

Mito-skolan fick sitt namn efter staden Mito, strax nordost om dagens Tôkyô, där länsherren Tokugawa Mitsukuni (1628-1700) hade sitt säte. På dennes initiativ påbörjades samanställandet av det första egentliga nationalhistoriska verket, Dainihonshi, ”Det stora Japans historia” (eller ”Japans stora historia”). Verket sade sig bevisa att Japan tidigare hade styrts av en kejsare med verklig politisk makt och underminerade på sätt och vis därmed shogunatets auktoritet Trots att verket var nationalistiskt till sin karaktär skrevs det på klassisk kinesiska. Såväl kokugaku-skolans som mito-skolans teoretiker skrev annars på japanska. Mito-skolan skilde sig från kokugaku-skolan i det att den inte nödvändigtvis förkastade Kina och dess kultur. Kineserna kritisierades för att de inte hade hållit sig till en enda kejsarlinje, utan hade haft en rad olika dynastier. Den klassiska kinesiska filosofen Mencius kritiserades för sitt resonemang att det fanns situationer då uppror mot makthavare var motiverade. Mito-filosoferna ansåg samtidigt att man kunde lära av det utländska, om det hade någon nytta för det genuint japanska.

I slutet av Tokugawa-perioden började kokugaku-filosofins fokus att skifta något och fick en starkare ideologisk prägel, inte minst med hjälp av Hirata Atsutanes verk. Atsutane lär aldrig ha träffat Motoori, men ansåg sig själv vara dennes verklige lärjunge. Kokugaku var enligt Hirata ett studium av de äldre japanska klassikerna och det äldre japanska samhället som bedrevs ur en nationalistisk vinkel där shintoismen utgjorde grundstenen. De äldre texterna skulle användas för att verifiera ”Gudarnas väg”, det vill säga Shintô. Han skapade en shintoistisk kosmologi som innefattade själens frälsning efter döden och en kosmogoni där gudomen Musubi no kami (”the God of Procreation”) regerade över alltings produktion, var föregångare till allt, källan till all existens, såväl gudomlig som mänsklig. Denna kosmogoni stod över alla andra länders läror om himlakropparna. Många aktivister vid tiden för Meiji-restaurationen såg sig som lärjungar till Hirata Atsutane. Tron på Musubi no kami skulle gestalta sig i att tjäna kejsaren, som hade nedstigit från gudarnas boning.

 

[1] Kada no Azumamaro (1669-1736) var filosof och poet. Han föddes i Kyôto och växte där upp i det berömda shintô-templet Fushimi Inari. Han publicerade studier om Shintô och Manyôshû. Han argumenterade att kokugaku borde ersätta konfucianismen som den japanska feodalstatens officiella ideologi. Azumamaros waka-poesi finns samlade i antologin Shunyôshû, som publicerades 1798.

 

[2] Kamo no Mabuchi (1697-1769) var förutom kokugaku-filosof och waka-poet och är mest känd för sina studier av Manyôshû, den äldsta antologin av japansk poesi sammanställd på sjuhundratalet. Han kombinerade Keichûs filologiska forskningsmetoder med Kada No Azumamaros (1669-1736) etiska system och underströk behovet av enkelhet och spontanitet. Som poet skrev han i den så kallade Manyô-stilen, men misslyckades med att försöka återuppliva chôka-poesin. Kamo no Mabuchi föddes i Tôtômi i vad som nu är Shizuoka-prefekturen och flyttade 1733 till Kyôto, där han studerade tillsammans med Kada no Azumamaro och undervisade i klassiska studier. Han undervisade bland annat shogunen Tokugawa Yoshimunes (1684-1751, regerade 1716-45) andre son, waka-poeten Tayasu Munetake (1715-71). Han skrev omfattande kommentarer och analyser av Manyôshû, Ise Monogatari och Berättelsen om Genji. Hans kanske främsta verk, Manyôkô (publicerades 1760-68) diskuterar Manyôshûs lingvistiska aspekter och litterära värde. Förutom Motoori Norinaga (1730-1801) var hans främsta lärjungar Katô Chikage (1735-1808), Katori Nahiko (1723-82) och Murata Harumi (1746-1811), alla viktiga kokugaku-forskare och waka-poeter.

 

[3] Motoori Norinaga (1730-1801) föddes i Matsusaka i Ise-provinsen och står som författare till över 90 titlar och 260 volymer. Hans tänkande genomsyrades av att han såg människan som mycket emotionell till sin natur och han kände en stark vördnad för shintoismen och dess mytologi. Han ägnade stor energi åt analyser av den första historiska krönikan, Kojiki, som färdigställdes år 712, men var också en mycket flitig forskare på det filologiska området. Dessutom var han praktiserande läkare, efter att ha studerat medicin i Kyôto mellan 1752 och 1757. I Kyôto studerade han de kinesiska klassikerna under auktoriteten Hori Keizan (1688-1757), men också shingon-prästen Keichûs (1640-1701) verk, i huvudsak kommentarer kring klassiker inom litteraturen och studier av det japanska språket. Keichûs metodologi kom at bli viktig för anhängarna av kokugaku. Motoori studerade därtill den berömde konfucianske filosofen Ogyû Sorai (1666-1728) noga.

Motooris första verk av betydelse, Ashiwake obune, som skrevs mot slutet av hans tid i Kyôto, förde ett initierat resonemang kring poesiformen waka. Enligt Motoori var poesi en instinktiv uttrycksform för känsliga personer som drevs av intensiva känslor, ett sätt att uttrycka sig varken hade med politik eller med moral att göra.

Vid sin återkomst till Matsusaka 1757 började Motoori att praktisera medicin, men började samtidigt att undervisa i klassisk litteratur i sin bostad. Efter några år publicerde han två studier i japansk litteratur. Den första, Shibun yôryô, var en studie av Genji Monogatari, som enligt Motoori fylldes av det litterära idealet mono o aware, ung. ”det som berör”. I den andra studien, Isonokami sasamegoto, vidareutvecklade han sitt resonemang kring detta begrepp och dess relevans för waka-poesin.

Efter att ha träffat kokugaku-filosofen Kamo no Mabuchi (1697-1769) blev Motoori alltmer intresserad av det äldre Japan, framför allt tiden före Heian-perioden (794-1185). Hans studier av Kojiki blev alltmer seriösa och 1764 började han skriva på sitt livsverk, Kojiki-den, ung. ”Tolkning av Kojiki”, som blev färdig 1798 och då omfattade 44 volymer. Det var den första egentliga studien av denna viktiga krönika. Han skrev också ett stort antal andra verk, tolkningar av den japanska mytologin, filologiska arbeten, politiska analyser av shintô-religionen, essäsamlingar och egen poesi m.m.

 

[4] Hirata var den fjärde sonen till en lägre rankad samuraj från Akita och började sina studier genom at studera den form av konfucianism (Suiga el. Suika Shintô) som undervisades av neokonfucianen Yamazaki Ansai (1619-82). Hans intresse inriktade sig senare på den kinesiske filosofen Zhuangzi, på daoismen och på Motoori Norinagas verk. Hirata började så propagera för ett slags kejsardyrkan och behovet av att återupptäcka det genuint klassiska Japan. I sitt verk Kamôsho var han starkt kritisk mot den konfucianske tänkaren Dazai Shundai (1640-1747). Han inbjöds att undervisa inom en annan gren av shintoismen, Yoshida Shintô. Bland hans främsta lärjungar kan man hitta Ôkuni Takamasa (1792-1871) och Suzuki Shigetane (1812-63).

 

[5] Keichû (1640-1701) var en shingon-präst, filosof och poet som föddes i Settsu (idag den del av Hyôgo-prefekruen. Han gick i kloster vid elva års ålder och ägnade en hel del energi åt studier i klassisk kinesiska, japansk litteratur och den speciella form av sanskrit som används för att skriva buddhistiska formler och texter, Siddham. Keichû var en god vän med waka-poeten och forskaren inom klassisk litteratur, Shimokôbe  Chôryû (1624-86) och är mest känd för sina studier i klassisk litteratur och lingvistik. Keichûs studier av äldre texter och hans analyser av olika former av kana har varit avgörande för att rätt kunna läsa och förstå även de mest komplicerade texterna. Det kanske viktigaste av hans verk var kommentarer om Manyôshû som han publicerades under titeln Manyô daishô ki på 1680-talet. Han bidrog även med analyser av Genji monogatari, Kokinshû och Ise monogatari. Keichû tillskrivs ett objektivt sätt att analysera sina texter och hans ideologiskt befriade och neutrala studier sades ligga till grund för kokugaku-filosofernas forskning. Även om han räknas som en anhängare av kokugaku-skolan gjorde hans buddhistiska bakgrund att han inte riktigt kunde ta samma avstånd från det icke-japanska som många av hans kolleger.

 

Edoperiodens tankevärld, 2

Neokonfucianismen

De kinesiska munkar som besökte Japan under Kamakura- och Muromachi-perioderna förde inte endast med sig kunskaper om buddhismen och buddhistiska skrifter. De var även väl bevandrade i konfucianismens läror. Shushigaku är den japanska termen för den neokonfucianism som formulerades av filosofen Zhu Xi (1130-1200) och fick fotfäste i Kina under slutet av Song-dynastin (960-1279). Neokonfucianismen var mer metafysisk i sin karaktär än den tidigare konfucianismen, som i huvudsak baserade sig på de ”fem klassikerna” och lade stor tonvikt vid studier av de ”fyra böckerna”. [1]

Neokonfucianismen var också tydligt påverkad av både daoism och buddhism. Huvudbegreppen var li och qi. Li  (jap. ri) var den grundläggande principen för all existens och styrde också naturlagarna och de sociala normerna. Li fick aldrig någon fysisk form, funktion eller rörelse utan att kombineras med qi (jap. ki). Qi däremot kunde ta sig formen av yin eller yang eller något av de fem elementen (trä, eld, jord, metall och vatten). Grunderna för hur qi utvecklades fanns i li. När li och qikombinerades kondenserades qi och ting och varelser skapades. När principerna separerades upphörde deras existens.

I Kina uppstod efter Zhu Xis död en konflikt mellan dem som betraktade li som substans och grunden för all existens och dem som i stället betraktade li som naturlag och social norm. Denna strid påverkade emellertid inte neokonfucianismen i Japan på samma sätt. Zhu Xis skrifter kom till Japan  under tidig Kamakura-period, men studerades främst under Muromachi-perioden och då i huvudsak av zenbuddhistiska munkar i Gozan-templen. I slutet av perioden kunde man se hur neokonfucianismen påverkade de lagar som skrevs av lokala feodalherrar, men det var ändå under Tokugawa-perioden som shushigaku fick ett ordentligt fotfäste och kom att utvecklas till officiell doktrin för shogunatet.

Shushigaku är av stor vikt för den japanska idéhistorien, eftersom den ledde till de viktiga motreaktionerna kogaku, ”den äldre läran”, som strävade efter en återgång till de äldre kinesiska filosofernas läror, och kokugaku, ”den nationella läran”, som snarare idealiserade de äldsta tidernas Japan. Även begreppet kokutai, ”nationell kropp”, som användes för att ge kejsarsystemet en speciell legitimitet påverkades starkt av neokonfucianismen. Shushigaku och dess betoning på studier kan också ses som en förutsättning för det relativt noggranna studiet av västerlandet under Tokugawa-perioden.

Konfucianismen och buddhismen levde i stort sett i harmoni med varandra fram till senare hälften av 1500-talet, då Fujiwara Seika (1561-1619) i konfucianismen fann ett system som kunde användas som praktisk etik för att främja moralen i samhället och i buddhismen snarare såg en religion som var världsfrånvänd. Samurajklassen var välvilligt inställd till zenbuddhismen, men började också se neokonfucianismens meriter när det gällde att upprätthålla sträng disciplin. 1607 anställdes Hayashi Razan (1583-1657) som konfuciansk rådgivare hos shogunen och tilldelades medel att grunda en privat skola och ett konfucianskt tempel i Edo. Razan var den som var huvudförfattare till Buke shohatto, ”de militära husens lagar”, den uppförandekodex för hela shogunatet som också var avsedd att stärka centralmaktens kontroll över feodalherrarna (daimyô). Grundtanken bakom de 13 artiklarna som regelverket innehöll var att förhållandena mellan samhällets olika sociala skikt tydligt måste definieras och att dessa roller måste bevaras på bästa sätt. Att konfucianismen emellertid inte var fientligt inställd till buddhismen illustreras av att medförfattare till Buke shohatto var flera zenmunkar från Gozan-templen, framför allt en zenmunk som gick under namnet Sûden (1569-1633). Buke shohatto började ignoreras under Tokugawa-periodens senare hälft, men då hade den redan haft ett avsevärt inflytande på de andra lagar som skrevs, inte minst feodalherrarnas egna lokala regelverk.

Under de s.k. Kansei-reformerna på 1780- och 90-talen erkändes shushigaku som shogunatets officiella lära och den förblev så fram till Meiji-restaurationen 1868. Shushigakubetraktade lojaliteten mot dem som stod över de vanliga samhällsmedborgarna i den sociala hierkarkin som själva grundpelaren i samhället. Denna lojalitet var till och med viktigare än den annars så viktiga lydnaden och vördnaden som skulle riktas mot medborgarens föräldrar. Lojaliteten skulle inte vara riktad mot en feodalherre som sådan, utan mot staten, eller förläningen, som en samhällelig organisation i vilken individer av rang ingick. Vissa, framför allt inom den s.k. Mito-skolan, hävdade dock att kejsaren skulle ägnas särskild vördnad, något som kom att utnyttjas inför de sociala omvälvningar som skedde under Meiji-restaurationen.

Ett annat kännetecken för neokonfucianismen i Japan var den förening som skedde mellan shintoismen och konfucianismen. Påverkan var ömsesdig även om det inom shintoismen framför allt var Suika shintô som anammade Zhu Xis idéer i dess japanska tolkning. Shushigaku kom också att utmärka sig för den betoning som lades vid filologiska studier. Det unikt japanska skulle verifieras och de filologiska studierna ledde i sin tur till fördjupade studier i historia, filosofi och naturvetenskaperna.

De första faserna i ”japaniseringen” av neokonfuciansimen återfinns i de arbeten som tre filosofer författade – Kumazawa Banzan (1619-1691), Yamaga Sokô (1622-1685) och Yamazaki Ansai. Alla tre hade en tendens att fästa särskild tonvikt vid Japans egen identitet och låta subjektiva känslor ta överhanden. Sokô ansåg att det japanska samhället var den ”centrala nationen” i denna värld. Han argumenterade att Japan var världens centrum. Som exempel och ett slags bevis för detta pekade han på den obrutna linje av kejsare som inte hade störts av revolutioner, ett folk som betraktade nationen som det betraktade sina egna förfäder, ett kejsarhus som hade anammat fastlandskulturens goda sidor, men förkastat de sämre, och en litteratur som inte var underlägsen någon annan litteratur, även om dess ursprung och inspiration många gånger kunde hittas på annat håll (läs: Kina). Han framhöll också det japanska hantverket och Japans olika konstverk som fina exempel på den japanska överlägsenheten.

Ansai började som neokonfucian, men blev senare förespråkare för en särskild form av shintô, ”ren shintô”. Han jämställde de shintoistiska myterna om Japans tillkomst med kinesisk kosmologi och hävdade att om Japan skulle angripas av kinesiska trupper som leddes av de gamla filosoferna Konfucius och Mencius, vore det varje japans plikt att försvara sig mot även dessa stora tänkare. Den japanska nationen sattes i främsta rummet.

Banzan angrepp, till skillnad mot Ansai och Sokô, inte neokonfuciansimens anspråk på universalitet och hans metafysik följde i stort sett Song-konfucianismens resonemang. Han pekade dock på Japans speciella kokoro, ”hjärta”, Japan själ. Japan var ett land ”av gudar”, men inte som en absolut enhet i sig, utan i relation till omvärlden och dess olika ideologiska system.

[1] De fem klassikerna är Yi jing, ”Förändringarnas bok”, Shu jing, ”Dokumentens bok”, Shi jing, ”Sångernas bok”, Li jing, ”Riternas bok” och Chun qiu, ”Vår- och höst-annalerna”. De fyra böckerna är Daxue, ”Den stora läran”, Zhongyong, ”Moderationens doktrin”, Lun yu, citat från Konfucius, och Mengzi, ”Mencius”.

Edoperiodens tankevärld, 1

Det japanska samhället under Edoperioden 1603-1867 var på många sätt stelt och rigoröst, men under den stela ytan hände samtidigt en hel del.

Samhällsklasserna var i princip låsta i sina förhållanden till varandra och det var med få undantag omöjligt att förflytta sig uppåt på samhällsstegen. Högst stod samurajerna, under dem kom bönderna, som trots att de ofta levde i största fattigdom ansågs utgöra en grundstomme för samhällets fortlevnad och värderades högt. Under bönderna i sin tur kom hantverkarna och längst ned på skalan återfanns köpmännen. En hantverkare kunde omöjligen bli samuraj, men en samuraj kunde under vissa omständigheter lämna sin status och leva som vanlig stadsbo eller bonde. Hantverkarna och köpmännen levde i stort sett identiska liv i de stora städerna och i den särskilda stadskultur som utvecklades nådde litteratur, teater och andra kulturformer imponerande höjder. Samurajerna var ofta välutbildade och kunde även göra sig kända som skickliga författare, poeter och filosofer. De var väl bevandrade i den konfucianska filosofin. Klassisk kinesiska blev de utbildade japanernas latin och många kunde skriva grammatiskt korrekt kinesiska även om de inte kunde tala detta språk.

Bland de typiska stadsborna, som samlades under begreppet chômin, hittade man skickliga romanförfattare, skådespelare, konstnärer och poeter. Från 500- till 1200-talet hade de främsta japanska konstverken, med undantag av vissa bildrullar, haft anknytning till buddhismen. Under 1300-talet kom också många konstverk med icke religiösa motiv, främst kanske som tuschmålningar. Samurajfamiljerna hade till viss del med denna utveckling att göra. Kanô-skolan, i stort sett bara konstnärer som tillhörde familjen Kanô, arbetade ofta på uppdrag av de främsta samurajätterna. Efter de stridande staternas period blev det allt vanligare med sekulariserad konst och religionen tvingades också släppa sitt grepp om mycket av den arkitektur som utvecklades.

Zenbuddhistiska ideal spreds samtidigt till de breda samhällsskikten. Samtliga tempel och församlingar registrerades för första gången minitiöst och det visade sig att Rinzai-sekten hade färre proselyter än Sôtô, trots att inflytandet på det officiella Japan troligtvis var större. En tredje zenbuddhistisk inriktning, Ôbaku-sekten, introducerades under Edo-perioden och fick sitt center i templet Mampukuji i Uji. Templet grundades 1661. Fram till 1740 innehade endast kinesiska präster tjänsten som abbot vid detta tempel. Därefter, fram till 1786 alternerade kinesiska och japanska präster, och först därefter dominerades sekten helt av japanska religiösa ledare. Ôbaku-sekten är egentligen en kombination av Nembutsu-traditionen, det vill säga recitation av mantrat Namu Amida Butsu, ”Helgad vare Amithaba”, och den zenbuddhistiska meditationen. Ôbaku-munkar blev kända som mycket skickliga kalligrafer.

Viktiga zenbuddhistiska lärare under Edo-perioden var Takuan Sôhô (1573-1645), Bankei Yôtaku (1622-93) och Hakuin Ekaku (1686-1769). Takuan förklarade att svärdsmannaskap och zen hade många gemensamma punkter och Bankei var outröttlig i sina ansträngningar att sprida zen till de breda folklagren. Hakuin insisterade att adepterna inom zen först måste se in i och förstå sin egen natur och därefter reflektera över paradoxala gåtor eller frågor, s.k. kôan, för att bryta det konventionella tänkandet. De flesta kôan inom zen har hämtats från traditionen av kinesiska mästare, men Hakuin använde också sin egen, senare mycket välkända kôan, ”hur låter ljudet av en han som klappar?” Hakuin skrev flera viktiga texter och hans inflytande på Rinzai-sektens rutiner är fortfarande stort. Han är känd som en skicklig konstnär inom tuschmåleriet.[1]

I slutet av 1500-talet och under förra hälften av 1600-talet framträdde två fenomen som skulle få stor betydelse för den populära konsten i Tokugawas Japan: tryckkonstens utveckling och tillskapandet av officiellt godkända glädjekvarter. Kring sekelskiftet 1600 producerade jesuiterna i Nagasaki kristen litteratur i tryckt form. I Kyôto utvecklades tryckkonsten med hjälp av flyttbara trä- och koppartyper (en teknik som ursprungligen hade importerats från Korea). På 1620-talet kom en teknik varvid en hel sida kunde tryckas från ett enda träsnitt. Nästan allt tryck efter 1650 skedde på detta sätt. Verk skrivna med huvudsakliga inslag av de fonetiska alfabeten blev allt populärare, särskilt alldagliga berättelser som gick under namnet kanazôshi, ”kana-pamfletter”. En rad bokförlag såg också dagens ljus och böcker såväl som pamfletter behandlade allt från religion, moralfrågor, historia till rena underhållande små berättelser. Författaren Ihara Saikaku (1642-1693) från Ôsaka blev oerhört populät med sina cyniska, realistiska, men samtidigt humoristiska romaner om livet i storstäderna. På 1700-talet blev Takizawa Bakin (1767-1848) och Jippensha Ikku(1766-1831) mycket populära. Rena guideböcker till glädjekvarteren och pronorgafiska bilder och berättelser fick också stor spridning.

En särskild kategori böcker kom att kallas ukiyo-zôshi, ”pamfletter från den flytande världen”. Ukiyo var ursprungligen ett buddhistiskt begrepp som betecknade livets flyktighet, men kom i stället att beskriva det för samtiden mest moderna och lättsamt behagliga. Ukiyo-e var en typ av träsnitt med liknande ursprung.[2] Dessa träsnitt beskrev stadsbornas liv på ett realistiskt, men samtidigt fantasieggande sätt. Tidigare träsnitt hade varit monokroma, men ukiyo-e använde sig av komplicerade flerfärgstryck där flera träsnitt användes till samma bild. En av de tidigaste och skickligaste träsnidarna var Hishikawa Moronobu (?-1694), men de mest kända konstnärerna var utan tvekan Kitagwa Utamaro (1753-1806), Katsushika Hokusai (1760-1849) och Andô Hiroshige (1797-1858).

Utamaro är mest känd för sina kvinnoporträtt. Hokusai gjorde sig känd för sina ”trettiosex vyer av berget Fuji”, men var också en mycket skicklig människoskildrare. Hiroshige är fortfarande berömd för sina ”Femtiotre stationer utmed Tôkaidô”. De erotiska träsnitten var också mycket vanliga.

Glädjekvarteren samlades i särskilda områden, kuruwa, där speciella regler, eller rättare sagt brist på normala regler, gällde. Det största och mest kända glädjekvarteret var Yoshiwara i Edo. De prostituerade kom från de lägre samhällsklasserna, men i kuruwa gällde ett från det övriga samhället skilt rangordningssystem, i vilket kvinnor av låg börd kunde ges de respektfyllda och högstående titlarna taiyû och tenjin. Kunderna å sin sida lämnade sina sociala prositioner bakom sig när dt trädde in i en kuruwa. Pengar hade större betydelse än kundens normala arbete. För många stadsbor bjöd kuruwa på mer frihet innanför murarna än utanför. Människor bedömdes också på grundval av hur de behandlade de prostituerade. Köpmännen var väl ansedda kunder och uppträdde de dessutom som eleganta gentlemen sades de bli särskilt uppskattade. De olika händelser innanför murarna gav upphov till en rik litteratur, med dramatiska berättelser, romantiska snyfthistorier såväl som cynisk samhällskritik. I berättelsen Naniwa Monogatari, ”Berättelser från Naniwa” (publicerad 1655 av okänd författare) kan man till exempel läsa hur kurtisaner gavs ett särskilt människovärde genom sina sällsynta kunskaper i populära sånger (kouta), dans och stränginstrumentet koto. Många av de prostituerade kunde själva skriva väl.

Både humor, parodi och satir fick annars framträdande plats i litteraturen under Edo-perioden. Shôwa, ”roliga berättelser”, fylldes av lättsam humor och bitska samhällskommentarer. Andra berättelser handlade om präster som bröt mot förbudet att äta kött eller gav utlopp för sin sexuella lust. En av de allra mest kända berättelserna, Kinô wa kyô no monogatari, ”Det som hände igår är dagens berättelser”, publicerades omkring 1620 av okänd författare.

Glädjekvarteren i Yoshiwara nådde sin höjdpunkt när det gällde respekt och anseende under regeringsperiderna An’ei (1772-80) och Tenmei (1781-89) och var välkända över hela Japan. Vanliga medborgare i Edo betraktade Yoshiwara med stolthet, även om de själva aldrig skulle få se en glimt av någon av de mest berömda kurtisanerna. Bland naturkatastrofer, svält, bondeuppror, inflation och en tidvis korrupt regering framstod Yoshiwara som en välkommen oas, inte bara för männen utan även för kvinnorna, som i de träsnitt med kvinnomotiv som spreds fann modeller för hur de skulle klä och sminka sig. Runt Yoshiwara utvecklades dessutom en viktig lokal ekonomi. Klädesaffärer, keramiker, perukmakare, pantaffärer, kammakare och, inte minst, restauranger levde också på de frekventa kunderna. De flesta köpmän såg i Yoshiwara en viktig marknad för sina produkter.

I maj 1787 uppgick Edos sammanlagda befolkning till 1 285 300 medborgare. I Yoshiwara bodde 14 500 människor . Av dessa var 8 200 män och 6 300 kvinnor. Av kvinnorna var 2 500 prostituerade eller s.k. kamuro, barnuppassare. Yoshiwara drog till sig betydande inkomster och var tillsammans med teaterdistriktet och fiskmarknaden de viktigaste stadsdelarna för ekonomiska transaktioner.

På 1600-talet fanns flera rika köpmän som ekonomiskt underhöll de främsta kurtisanerna med hjälp av ett dumdrygt slöseri med pengar. På 1700-talet ansågs det mindre passande att skryta med sina inkomster och flera av de dyrbaraste kurtisanerna tvingades dessutom sänka sina priser. En särskild term för männens estetiska känslighet kom att utvecklas, tsû, (ung.) ”elegans” Män betraktades som särskilt goda kunder om de kunde visa att de verkligen förstod tsû. Dessa kunder uppmuntrades, medan yabo, ”skitstövlar”, aktivt motarbetades. Begreppet tsû spreds till andra delar av samhället och kom till slut att beteckna personer som hade god bildning, var gentlemen och allmänt hövliga. Ett annat estetiskt begrepp var iki, som stod för det eleganta och förfinade, framför allt när det jämfördes med det grova. Iki användes ursprungligen under regeringsperioden Genroku (1688-1704) och stod då för det som var oförstört, men samtidigt småkokett, med ett inslag av arrogans, och det som hade ”själ”. En illustration på vad som menades med verklig iki sades vara en kvinnas nybadade fot, som av misstag sattes ned i en lerpöl. Tyger med iki var svagt randiga, gröna i mörkare beige eller hade andra icke uppseendeväckande färger. Iki betecknade inte ett statiskt tillstånd, utan representerade hela tiden  kontrasten mellan det mest eleganta och dess motsats, den grova och bisarra verkligheten.

Termerna iki och tsû användes i huvudsak i Edo. Förenklat kan man säga att iki var ett uttryck för ett estetiskt medvetande, medan tsû kom att stå för ett socialt beteende. I Ôsaka var det i stället begreppet sui som användes och som på samma sätt hade sitt ursprung i glädjekvarteren. Suikunde också betyda att en man visade prov på sofistikerad förståelse för mänskliga relationer och kunde ta hänsyn till andra.

Under Muromachi-perioden visade samtliga samhällsklasser intresse för samma typ av teaterföreställningar. Sarugaku, en humoristisk teaterform som senare utgjorde grunden för -teatern, var särskilt populär. Under Edo.perioden var preferenserna däremot olika. Samurajklassen beskådade oftast och kyôgen, medan övriga stadsbor föredrog kabuki och bunraku, dockteatern. Kabuki hade till att börja med kvinnliga skådespelare, men dessa förbjöds 1629 att uppträda på scenen, varför yngre män som ännu inte hade kommit i målbrottet fick spela kvinnorollerna. Denna wakashu kabukiförbjöds i sin tur 1652 (i Kyôto dock inte förrän 1661). Sedan dess har vuxna män spelat samtliga roller.

I litteraturen och på teaterscenen återkom ständigt konflikten mellan giri, ”plikt” och ninjô, ”mänskliga känslor”. Hela samhället genomsyrades av kravet på pliktskänsla och underkastelse, giri, ”plikt”. Samtidigt fanns en särskild mottaglighet för det tragiskt mänskliga och det vackert känsliga, ninjô, ”mänskliga känslor. De två begreppen stod inte nödvändigtvis i konflikt med varandra utan hade snarare en kompletterande funktion. I teaterns värld fanns det framför allt två sätt att lösa konflikten mellan giri och ninjô, som oftast uppstod hos olyckligt förälskade par. Antingen begick man dubbelt självmord eller så föredrog man att leva på de villkor ödet avgjorde. Det älskande paret kanske flydde tillsammans, för att senare arresteras för äktenskapsbrott. Eventuellt begick endast mannen självmord, medan kvinnan fick förlåtelse. I ovanliga fall kunde en präst ge dem bägge syndernas förlåtelse.

Den store dramatikern Chikamatsu Monzaemon (1653-1724), som skrev för både jôruri, en ursprunglig berättande teaterform, och kabuki, använde sig ofta av snarlika handlingar, som uppskattades därför att de var väl kända och inte bjöd på några egentliga överraskningar. Chiakamatsu var också en mästare i användningen av michiyuki, ”färden på vägen”, resan mellan två världar, passagen mellan verkligheten och den andliga flyktens mål. Michiyuki i sin typiska form beskrev det älskande parets flykt undan den grymma samtiden till dett drömrike, dit de tog sig med hjälp av det dubbla självmordet.

En annan populär underhållningsform för s.k. vanligt folk var katarimono, berättelser sjungna tillsammans med enkelt ackopanjemang. Det kom med tiden att kombinerasmed dockskådespel i konstarter som kallades både jôruri och sekkyô (eller sekkyôbushi). Under Heian och Kamakura hade sekkyô varit formella, ceremoniella berättelser som framördes av buddhistmunkar. Finstämd kinesisk prosa blandades med delar av buddhistiska texter och hade mer uppfostrande än underhållande syfte. Under Muromachi populariserades och sekulariserades sekkyô och började även innehålla yviga gester och ackompanjemang av klapperinstrument, sasara, vilka gav föreställningarna ett mer dramatiskt innehåll. Vid 1700-talets början använde sekkyô sig av dockor och musikackompanjemang.

Jôruri är den samlande termen för ett flertal äldre teaterformer, vilka alla hade musikackompanjemang. Det vanligaste intrumentet var shamisen, ”tre strängar”. Tre jôruri-former var särskilt populära: dockteatern där recitatören hade den viktigaste rollen, reguljära scenframträdanden med skådespelare och vanliga gatuföreställningar. Författarna till jôruri var normalt okända stadsbor. Författarna till dockteatern arbetade oftast tillsammans och var också mer än någon annan teaterform goda representanter för hur stadsborna tänkte. De använde sig av välbekanta normer och uttryckssätt, som lätt kunde uppfattas av publiken. En jôruri-föreställning hade antingen tre eller fem akter. Fem akter innebar att det var ett historiskt stycke, medan tre akter vanligtvis gav en vink om att det rörde sig om vardagsdramer. Utan jôruri hade kabuki knappast kunnat utvecklas till den teaterform den är idag.

[1] Skillnaderna mellan Rinzai- och Sôtô-sekterna var och är inte särskilt dramatiska och innebär främst variationer i meditationsteknikerna. I Rinzai sitter munkarna med knäna i rät linje utmed meditationsbänkens kant och med ansiktena vända mot varandra (meditationshallen består av två sidor med en mellanliggande korridor). I Sôtô sitter de i stället med ansiktena vända mot väggen. I Rinzai sitter de mediterande på hopvikta täcken, medan Sôtô använder sig av små runda kuddar. Hos båda sekterna sker meditationen med halvslutna ögon och hos båda varvas meditationen med kinhin(också kallad kôgyô), vandring kring meditationshallen på led. I Sôtô går munkarna mycket tyst, i Rinzai snabbt och målmedvetet.

[2] Idag känner få till skillnaden mellan ukiyoe, ”den flytande världens bilder” och nishikie, ”brokadbilder”. Från Genroku-perioden (1688-1704) till Meiwa-perioden (1764-1772), färgades konstverken för hand. De kallades då ukiyoe. Från och med konstnären Harunobu (Suzuki Harunobu, 1725?-70) lades färg till genom att använda separata färgblock. Dessa konstverk kallades nishikie. Att köpa ett träsnitt var billigt, endast 16 mon, vilket motsvarade vad en tallrik soba kostade. För hålla priserna nere använde konstnärerna inte mer än fem färgblock, eftersom träblocken var relativt dyra.

Japanpodden

LYSSNA PÅ NYA JAPANPODDEN

Det är råttans år, turisterna flödar in och i skiftet juli-augusti ska Tokyo stå värd för de olympiska spelen. Japan kommer att vara i världens fokus under 2020 och vad kan då passa bättre än att Japanpodden gör en nystart?  

Skaran av medarbetare har utökats med tre verkliga japanveteraner – Göran Edman, Hans Rhodiner och Lars Vargö. Producent är som tidigare Jon Thunqvist. 

Se fram emot reportage, nyheter, intervjuer och studiosamtal om allt som har med Japan att göra – hur går ekonomin, varför kan Japan och Sydkorea inte hålla sams, vilka är de nya spännande författarna, ska robotar sköta äldrevården i framtiden, vad händer med kärnkraften? Och mycket, mycket annat. 

 

Om du håller koll på oss, så håller vi koll på Japan.

Lyssna den 30 januari (eller när du vill).

Japanpodden finns där poddar finns – och på nya hemsidan: japanpodden.se

 

 

En japansk hjälteepok?

Efter det andra världskrigets slut presenterade den japanske historikern Ishimoda Shô en teori om den äldre japanska aristokratins hjälteepok. Redan 1933 hade litteraturhistoriker, Takagi Ichinosuke, skrivit om den ”episk poetiska” tidsåldern i den japanska litteraturen, men Ishimoda ville placera in de japanska tidsperioderna i ett evolutionsschema enligt marxistisk modell och ansåg sig ha funnit bevis för en japansk hjälteepok i den äldre japanska litteraturen, framför allt i de dikter som den officiella krönikan Kojiki innehöll. Friedrich Engels skrev i sin bok om “Familjens, den enskilda äganderätten och statens ursprung” att alla folk har gått igenom en period som kan kallas hjälteepok. ”Det är den period som tillhör järnsvärdet, men också plogar och yxor gjorda av järn. Järnet blev människans tjänare, den sista och allra viktigaste av alla de råvaror som spelade en avgörande roll i historien, den sista – om vi undantar potatisen”.[1] De japanska historikerna var starkt påverkade av den marxistiska historietolkningen, men problemet med Ishimodas teori, enligt många av hans kollegor, var att han ansåg att det var en aristokratins hjälteepok. En aristokrati är ju per definition ärftlig och relativt statisk, medan hjältarna i de flestas tolkning var folkets hjältar, som försökte bekämpa aristokratins framväxt. Icke desto mindre förde Ishimoda intressanta resonemang, som också tvingar fram jämförelser med den äldre nordiska litteraturen och historien.

Ishimoda ansåg att alla kulturer har genomgått en period av kaos och mystik i sin första statsbildningsfas. Episk poesi, som beskrev denna period, hade sitt ursprung i ett behov som den antika aristokratin kände av att beskriva de hjältedåd och framgångar som deras förfäder hade gått igenom. Episk poesi var, enligt Ishimoda, en självständig litteraturform, avskild från sådana andra former som lyrisk poesi och drama. Den episka poesins kärna var hjältarna, som ständigt befann sig i krigssituationer. Det samhälle som den episka poesin beskrev var fyllt med oro och osäkerhet. I den episka poesin var de olika krigen beskrivna som enskilda episoder, utan något tydligt mönster eller sammanhang. Den typiske hjälten drevs inte av någon annans order, utan av ödet självt. Hjälten mötte situationerna som de kom och det var i striden som han kan ge prov på sitt mod, som var en viktig del av hans själ.

De mest typiska hjältarna kunde, enligt Ishimoda, påträffas i Homeros diktning medan det fanns fragment av en verklig japansk hjälteepok under tre- och fyrahundratalen i Kojiki. Där påträffades tre typer av hjältar, den prosaiska hjälten, som representerades av kejsar Jimmu, den episka hjälten, som kunde anas i de dikter som fanns insprängda i texten och som hyllade Jimmu. En tredje var den tragisk-romantiska hjälten, som representerades av Yamato Takeru. Det var inte en historisk period i sig, det var en övergångsperiod mellan det primitiva samhället och slavsamhället, ett stadium då stamsamhällets band fortfarande var vid liv och slaveri ännu inte hade fått fotfäste. Hjältarna framträdde ur de byledare och stamhövdingar som försökte försvara det de hade mot den framväxande centralmakten. Krönikorna Kojiki och Nihon Shoki skrevs av en ambition att glorifiera kejsarmakten, men fragmenten av hjälteepoken fanns där, ansåg Ishimoda.

 

De fragment Ishimoda pekar på är bland annat följande dikter:

 

Många människor

                befinner sig i de stora

                gropbyggnaderna i Osaka

                även om flera av dem

                är där, finns bland dem också

                de oförskräckta pojkarna från Kume

                Med deras hammarutsmyckade svärd

                med deras hammare

                med deras hammarutsmyckade svärd

                med deras hammare

                är det dags att slå till!

 

*

 

I hirsfälten

                hos de sturska pojkarna från Kume

dras en ensam lök upp

                med rötter och allt

                så skall vi slå obevekligt slå dem!

 

                                 *

 

                Bakom staketet

                hos de sturska pojkarna från Kume

                växer en pepparplanta

                den bränner till i munnen,

                på samma sätt

                kommer jag aldrig att glömma

                att vi skall slå dem obevekligt!

 

                                 *

 

                Vi iakttog fienden

                när vi gick genom skogen

                på berget Inasa,

                sköldarna radades upp

                och vi slog dem,

                men nu svälter vi,

                ni kormorantuppfödare

                ni kormorantfiskare

                kom snabbt till vår hjälp!

 

Kojiki och Nihon Shoki beskriver samma episoder på litet olika sätt, trots att de sammanställdes med endast några års mellanrum. I Kojiki är exempelvis underkuvandet av Kumaso-folket en enda hjältes, Yamato Takeru, verk. Kumasos två ledare beskrivs som nästan jämbördiga hjältar, och visas respekt. Yamato Takeru väntar i flera dagar på det rätta tillfället och bröderna Kumasos hus är väl bevakat av soldater. Tillfället kommer när bröderna Kumaso skall vara värdar för en stor bankett. Yamato Takeru går in förklädd som en kvinna och dödar först den äldre brodern med sitt svärd, mitt under bankettens höjdpunkt. När han skall till att dräpa även den yngre brodern, ber denne först att få veta hans rätta identitet. Fram till denna händelse har han hetat prins O-usu. Men nu får han av den slagne motståndaren namnet Yamato Takeru, ”Den modige från Yamato”. Därefter klyvs han som en mogen melon av hjältens svärd.

I Nihon Shoki är det bara en fiende att dräpa och Yamato Takeru dödar honom inte förrän mot slutet av banketten, då motståndaren har blivit ordentligt berusad. När Kumaso-ledaren förstår att han skall dö ber han ödmjukt att få ge sin överman namnet Yamato Takeru.[2]

Berättelserna om Yamato Takeru i de båda japanska krönikorna har starka likheter med en nordisk hjälte, Lemminkäinen, såsom han beskrevs i det finska eposet Kalevala. Den stora skillnaden är att medan Lemminkäinen tycker om att slåss gör Yamato Takeru det egentligen inte. Yamato Takeru dödade bröderna Kumaso vid en bankett. Lemminkäinen tog sig in på ett bröllop, där han dödade ledaren för Pohja-folket. Yamato Takeru fick ett magiskt svärd och en säck av sin faster. Säcken skulle endast öppnas vid verklig fara. Lemminkäinen fick ett särskilt svärd och en magisk rustning från sin mor. Rustningen skulle användas när särskilda faror hotade. När Lemminkäinen jagades av Pohja-folket förvandlade han sig till en gigantisk fågel och dödade sina fiender med sitt svärd. Yamato Takeru förvandlades till en vit fågel när han dog. Båda hjältarna vandrade omkring till synes utan mål och de mötte såväl fiender och övernaturliga väsen utan synbar planering.

Det finns andra likheter mellan nordisk och japansk mytologi. De japanska källorna beskriver en jättelik korp, Yata-garasu, som leder kejsar Jimmu på sina härtåg. I den nordiska mytologin åtföljs guden Oden alltid av de två korparna Hugin och Munin, som kommer med nyheter om världen runt omkring. I Kojiki finns dessutom en beskrivning av ett ”världsträd”, Tsuki-trädet, vars övre grenverk sträcker sig över himlen och de lägre grenarna sprider sig över jordbruksbygderna. I den isländska eddan talas ju om världsträdet Yggdrasil, som alltid grönskar vid Urds källa.[3]

Det är inte bara Yamato Takeru som beskrivs som hjälte i de japanska krönikorna. En hjältarnas urtyp är Tottori-be-no-Yorozu:

”(Kejsarens) tjänstemän skickade flera hundra soldater för att omringa honom. Yorozu blev uppskrämd och gömde sig en bambudunge, där han band rep om bambustammarna och drog i dem för att få bambun att röra sig (på olika håll). Därmed gjorde han förföljarna osäkra på var han befann sig. Soldaterna lurades och rusade fram mot bambuträd som rörde sig, samtidigt som de skrek ”Här är han!”. Då sköt Yorozu iväg sina pilar och inte en enda missade sitt mål. Soldaterna blev räda  och vågade inte längre närma sig.  Yorozu spände så av sin bågsträng och tog pilbågen och sprang mot kullarna. Soldaterna följde efter och sköt mot honom från båda sidor av floden. Alla missade. Några soldater sprang dock före Yorozu och lade sig ned vid flodbädden och sköt mot honom. De träffade honom vid ena knät. Yorozu spände sin båge igen och lät pilarna flyga. (…) Han dödade över trettio män. Sedan tog han sitt svärd och högg sin pilbåge i tre delar. Svärdet böjde han sönder och sedan slängde han det i floden. Med en dolk som han hade vid sidan stack han så sig själv i halsen och dog.”[4]

Yorozus hund lade sig vid sin husses sida och svalt sig själv till döds. Männen från Yamato var så imponerade av Yorozus mod och hundens lojalitet att de två begravdes tillsammans. Som historikern och litteraturvetaren Ivan Morris sade: ”I den japanske heroismens mystik finns det ingenting som når sådan framgång som misslyckande.”[5] Denna sanning har kommit att bekräftas om och om igen under den japanska historien. Även om det skulle vara fantasifullt att tala om en japansk hjälteepok var 500- och 600-talen en period då mycket av det ursprungligt japanska hamnade i konflikt med de nya lärorna från fastlandet.

 

 

 

 

 

[1] Ishimoda Shô, Kodai kizoku no eiyû jidai – Kojiki no ichikôsatsu, Ronshû shigaku, Sanseidô, 1948, sid. 237-317. Takagi Ichinosuke, Nihon bungaku ni okeru jojishi jidai, omtryckt i Yoshino no ayu, Iwanami shoten, 1973 (1960), sid. 90-119. Friedrich Engels, The Origin of the Family, Private Property, and the State, New York, 1972, sid. 152.

[2] Kojiki, Ki-207-211.

[3] Kojiki, Ki-153, 211, 223, 319-320. Björn Collinder, Den poetiska eddan, Forum, sid. 45.

[4] Nihon Shoki, Ge-164-66.

[5] Ivan Morris, The nobility of failure, Meridian Books, 1975, sid. 15.

Hur Japan blev till

 

Japans verkliga identitet har alltid förbryllat utomstående betraktare. Är det ett land där den kinesiska kulturen har haft ett avgörande inflytande, eller är det ett av de få länder i Kinas absoluta närhet som har kunnat stå emot de kinesiska impulserna tack vare sin egen starka kultur?

Allt som utmärker den kinesiska kulturen har påverkat Japan. Samtidigt har Japan lyckats utveckla en egen identitet, som redan tidigt var så säregen att man i de tidigaste kinesiska krönikorna förundrades över de märkliga företeelser som kunde iakttagas på de japanska öarna. Enligt San Guo Zhi, ”Krönikan om de tre staterna”, i avdelningen Wei Shu, ”Boken om Wei”, som beskriver tvåhundratalets Japan, fanns där ett samhälle som styrdes av en mystisk härskarinna. I de japanska krönikorna Kojiki (sammanställd 712) och Nihon Shoki (720) kallades hon Himiko. Hon sades ibland använda magiska krafter och uppenbarligen rörde det sig om en shaman, som också hade lyckats skaffa sig ett starkt politiskt mandat.

Det var ett mycket strikt samhälle: ”Om någon bryter mot lagen, blir den mindre grova brottslingen av med sin hustru och sina barn genom konfiskation. Den grövre brottslingen avrättas tillsammans med sitt hushåll och övrig släkt.”[1] Det var också ett samhälle som redan var uppdelat i tydliga sociala klasser: ”Viktiga personer (taijin) har fyra eller fem fruar. De lägre stående (geko) endast två eller tre. (…) När lägre stående personer möter högre stående på vägen måste de stanna och dra sig undan. Om de vill tilltala (de högre stående) måste de knäböja och ha båda händerna på marken. På så sätt visar de respekt.”[2]

Det samhälle som beskrivs i krönikorna motsvarar i historien det som brukar beskrivas som Yayoi-periodens slut. Människor har funnits på de japanska öarna i tiotusentals år och perioden fram till ca 300 f.Kr. brukar gå under namnet Jômon-perioden, uppkallad efter särskilda repmönster som har återfunnits på tidigt lergods. Under Jômon utgjordes Japan av flera samhällen, vilka i huvudsak livnärde sig på jakt, fiske och insamlande av vad som var användbart i skogarna runt omkring. Sentida arkeologi har funnit att det i slutet av Jômon även fanns primitivt jordbruk. Vilka dessa människor var är osäkert, men ett visst släktskap med de altaiska och övriga sibiriska folkslagen är troligt.

Mellan 300 och 200 f.Kr. skedde stora förändringar. Politiska strider i Kina ledde till massiva folkvandringar österut. Sakta men säkert kom en helt ny typ av människa, väl förtrogen med större mer avancerade samhällen och med kunskap om såväl järnframställning som risodling. Någon bronsålder har aldrig kunnat påträffas i Japan, utan det mesta, inklusive hästar och andra dragdjur, kom samtidigt. De ursprungliga folken på de japanska öarna trängdes undan av de tekniskt mer avancerade fastlandsmänniskorna, som också hade utvecklat effektiva vapen att förstärka sina argument med.

Det område som först befolkades av de nya invandrarna var nordvästra Kyûshû. Därefter spred man sina samhällen österut, mot vad som idag är kusterna kring inlandshavet Seto mellan Honshû och Shikoku. Ganska snart hade man nått de bördiga områdena kring vad som idag är Osaka, Kyôto och Nara. Denna tid kallas Yayoi-perioden (ca 300 f.Kr. – ca 300 e.Kr.),[3] som hade en mer avancerad samhällsstruktur än den föregående Jômon-perioden och då även beväpnade strider om landområdena blev vanliga. Det var dock först i och med den andra stora invandringsvågen mot slutet av Yayoi-perioden, som den största samhällsförändringen skedde. Den andra vågens invandrare kom samma väg som den första, men var ännu mer fostrade i stridskonstens nödvändighet för att överleva. De förde med sig ännu mer avancerade vapen, ännu skickligare hantverkare och ännu bättre järnframställningstekniker. Samhällena på Kyûshû och runt inlandshavet Seto rustades till den grad att arkeologer har funnit för bäst att beskriva tiden efter 300 e.Kr. som en ny historisk period, Kofun-perioden, ”De äldre gravarnas period”.

På tre, fyra och femhundratalen byggdes jättelika gravar för de styrande. Ju senare desto större och tekniskt mer avancerade. De metoder som användes visade klart och tydligt att Japan hade lämnat de primitiva samhällenas stadium. Från och med femhundratalet rörde det sig om politiskt mycket utvecklade samhällen, som också hade kunskap om kinesisk filosofi och det kinesiska skriftspråket, även om detta ännu inte användes generellt i Japan. Den kinesiska krönikan Sui Shu, ”Boken om Sui”, som beskriver det japanska samhället någon gång på fyra-, fem- och sexhundratalen, säger om japanerna att ”de har inga skrivna tecken och förstår endast pinnar med märken och rep med knutar. De tillber Buddha och har erhållit buddhistiska skrifter från (den koreanska staten) Paekche. Detta var första gången de lärde känna den kinesiska skriften. De är väl förtrogna med spådomskonsten och har stark tro på shamaner, både manliga och kvinnliga.”[4]

De lagar som skrevs eller följdes under Kofun-perioden var en blandning av primitiva seder och mer avancerat tänkande, som hade tagit intryck av den kinesiska rättsfilosofin. En uppdelning gjordes i ”brott mot gudar” (ama tsu tsumi) och ”statsbrott” (kuni tsu tsumi). Det var ett brott mot gudarna att förstöra diken och vattenfördämningar, att utan lov öppna slussportar, att plantera där redan var planterat, att utan grund sätta upp pålar för att markera egendom, att flå djur levande, eller ”baklänges”, eller att förbanna någon med hjälp av exkrement. Brotten mot staten, eller samhället, var mer förknippade med vad som ansågs vara tabu, eller vad som egentligen bröt mot det gudomliga och magiska: Det var brottsligt att att skära i levande kött, att ha sex med ens egen mor, eller dotter, att bo tillsammans med någon från ett tidigare äktenskap, eller att först vara tillsammans med en ung kvinna och sedan med hennes mor, att ha sex med ett djur, eller att använda magik och därmed ”orsaka död åt husdjur”.

I Kojiki finns beskrivningar på hur en prins Takehaya Susa-no-o förolämpade Amaterasu Ômikami, den viktigaste guden i den shintoistiska mytologin, på just det sätt som var förbjudet: ”Han var utom sig av segervittring, förstörde jordvallarna mellan risfälten hos Amaterasu Ômikami och fyllde igen dikena. Han bajsade och spred sin avföring på väggarna där den första frukten hade avsmakats (…) När Amaterasu Ômikami  var inne i den heliga vävsalen och övervakade vävandet av de heliga klädedräkterna öppnade han ett hål i taket och sänkte ned en befläckad ponyhäst som hade flåtts baklänges (…) De åttahundra gudomarna diskuterade tillsammans (om händelsen) och dömde prins Takeaya Susa-no-o att betala ett hundra fat med förlåtande gåvor. Dessutom dömdes han att raka av sig sitt skägg och klippa bort naglarna på sina händer och fötter. Han utsattes så för exorcism och stöttes bort med hjälp av en gudomlig utdrivning.”[5]

Att fördrivas från bygemenskapen eller från det samhälle man levde i var en vanlig form av bestraffning. Ett alternativ var att dömas till ett liv som träl eller slav. I Nihon Shoki finns en beskrivning under kejsar Richûs regeringstid (400-talet) hur en muraji, en högre tjänsteman från Azumi, hade planerat uppror tillsammans med en prins. Kejsaren förklarade att straffet vanligtvis var döden, men vissa omständigheter gjorde att han ville mildra straffet till brännmärkning. Därefter skulle murajin tvingas att tjäna som träl. Han fick ett tydligt och outplånligt märke i närheten av ena ögat. ”Följaktligen började människorna på den tiden att kalla honom för Azumi-ögat. Fiskare i Nojima(som också hade varit inblandade i affären) benådades, men fick börja arbeta som grovarbetare i spannmålsmagasinen i Komoshiro i Yamato.”

En annan man vars hund bet ihjäl en av kejsarens fåglar blev brännmärkt i ansiktet och tvingades att börja arbeta som fågeluppfödare inom det s.k. be-systemet, en organisation av yrkesgrupper som sorterade direkt under centralmakten.[6] De flesta av dem som dömdes till brännmärkning tvingades att arbeta i dessa be-grupper, som innehöll allt från rena slavarbetare till personer i kejsarens absoluta närhet.[7] En be kunde vara en hel by, som arbetade för centralmakten. Det kunde också vara temporära arbetarlag på större byggnadsprojekt, keramiker och andra hantverkare, vakter och militärer, personer som var särskilt duktiga på att tolka kinesiska skrifter och hovfunktionärer. Gemensamt för dem var att de i beskrivningen av sina yrken och uppgifter, med vissa undantag, hade beteckningen be, ”avdelning, enhet”. Det var ett av flera sätt för den framväxande kejsarmakten att markera ett slags äganderättsförhållande till olika samhällsfunktioner. Om kejsaren inte kunde kontrollera hela landet, kunde han åtminstone kontrollera vissa delar av befolkningen och sedan gradvis och medvetet knyta dessa närare varandra under en gemensam administration.

På fyra- och femhundratalen var det i Yamato, i nuvarande Naras närhet, som denna centralmakt alltmer började att befästas. Yamatos ledare använde naturligtvis även andra metoder för att stärka kontrollen av landet. Bevakade spannmålsmagasin, miyake, började till exempel att installeras på strategiskt viktiga platser. Många av dessa miyake utgjorde ett slags krigsskadestånd i de småskaliga krig som ständigt utkämpades om de relativt få slättmarker som fanns. De utvecklades till väl beväpnade samhällen i sig och var en viktig orsak till att Yamato-härskarna kunde bryta det motstånd det stötte på och försvåra att allianser mot dem bildades. Det fanns också särskilda jordbruksfält som hamnade under Yamatos kontroll, trots att avståndet kunde vara stort till Nara-slätten och trots att den mark som konfiskerades oftast var den bästa och mest eftertraktade. Strategin visade sig vara effektiv tack vare den brutalitet med vilken den upprätthölls och den vapenmakt som fanns bakom. Ambitionen, att bygga en japansk kejsarmakt som kunde mäta sig med såväl den kinesiska centralmakten som  de koreanska smårikena, var tydlig från och med femhundratalet.

I såväl Kojiki som Nihon Shoki finns beskrivningar av den administrativa indelningen av Japan under kejsar Seimus tid, en tid som kanske motsvarade 300-talet. Där står att det fanns 120 kuni, ”vilket motsvarar guvernörerna i Kina”. För varje enhet om åttio familjer tillsattes en iniki som bychef. Det fanns tio iniki under varje kuni. I Kojiki står också hur kejsar Seimu tog initiativ till inrättandet av ett system med kuni-no-miyatsuko, ett slags guvernörer för varje distrikt. Han instiftade också en tjänstemannakategori som lydde under kuni-no-miyatsuko och som kallades agata-nushi. En sådan var ansvarig för varje agata, en områdesindelning som också hamnade under kuni. Nihon Shoki är mer detaljerad och introducerar en mängd olika termer och titlar för samma tidpunkt.

Eftersom det ansågs viktigt för de första historieskrivarna på sex- och sjuhundratalen att bevisa att Japan var ett land med gamla anor samt att de administrativa systemen hade vuxit fram ur mödosamma funderingar och erfarenheter under århundradenas lopp, och inte genom ett plötsligt inflöde av idéer från kontinenten, blev begreppsförvirringen i de japanska böckerna stor.

En väl dokumenterad statsbildning kan sägas ha funnits i Japan från 600-talets inledning. Den förste japanske kejsaren, Jimmu, sägs dock ha nedstigit från himlen till Kyûshû år 660 f.Kr. I Kojiki och Nihon Shoki står sedan beskrivet hur de kejserliga trupperna erövrade landet genom att slå ned allt motstånd som fanns i öster. En klassisk kinesisk historisk cykel består av 1200 år. Om författandet av de två krönikorna skedde 712 respektive 720 och författarna ville efterdatera japanska nationens bildande var det naturligt att använda sig av en sådan tidsenhet.  Använder man en hel historisk cykel före den klassiska japanska statens bildande i början av sexhundratalet hamnar man i närheten av 660 f.Kr. Det är också lätt att inse att det låter bättre i historieböckerna om den förste japanske kejsaren kom nedstigande från himlen direkt till Kyûshû i stället för att ha sitt urspung bland de förfäder som kom med båtar till ön från den koreanska halvön.

De första politiska klanerna i Japan, uji, aristokratiska familjer som växte fram tillsammans med den första statsmakten, har beskrivits som ett slags ursprungliga jordbrukssamhällen.[8] Uji hade emellertid inte särskilt mycket med jordbrukssamhället att göra utan var i stället grundstenar i det mycket hierarkiska och politiska samhälle som växte fram på femhundratalet. Bland dem skapades en indelning i hög och låg aristokrati, men båda kategorierna hade tillgång till slavar eller trälar. En chef för en uji kallades ko-no-kami eller ibland också uji-no-kami och valdes inte alltid genom att ujimedlemmarna samsades om en ledare utan minst lika ofta genom centralt påbud. Det kunde till och med vara så att medlemmar i en uji saknade direkt släktskap med varandra. I Shinsen shôjiroku, ett register som upprättades under åren 814-15, finns detaljerade beskrivningar av hur uji-organisationen såg ut. Där står hur olika uji bildades, vilken bakgrund de hade och när de fick mottaga sina officiella titlar, kabane. 1182 uji indelades i tre kategorier: kôbetsu, som hade släktskap med kejsarfamiljen, shinbetsu, som kom från gudarna (kami) och shoban, uji som hade utländskt påbrå. De flesta bönder och hantverkare saknade efternamn, men i de senare folkregistren kunde de katalogiseras under namnen på de olika uji som fanns. Genom organiserandet av be-grupper kom också olika förgreningar av uji att spridas ut i landet.[9]

År 604 kungjordes vad som har kommit att kallas Japans första konstitution, de sjutton artiklar vars författande tillskrivs prins Umayado, senare posthumt kallad prins Shôtoku (574-622). Artiklarna bär tydliga drag av kinesiskt tänkande och innehåller inte minst konfucianska formuleringar, till exempel att ”harmoni skall råda inom riket”, och skrivningar om kejsarens centrala roll. Samtidigt med de sjutton artiklarna kungjordes också ett nytt system för de titlar som makthavarna skulle få bära. De gamla systemet med ärftliga kabane och uji övergavs och i stället infördes ett belöningssystem som var byggt på meriter snarare än på släktskap eller medlemskap i en uji. Det nya systemet kallades ”de tolv graderna av hattar” (kan’i jûnikai), en beskrivning som kom av att hov- och andra högre byråkrater tvingades bära hattar i olika färger för att markera sin rangordning. Rangerna var indelade i sex huvudgrupper, som fick sina namn ur den konfucianska läran: toku, ”högtstående moral”, jin, ”godhet”, rei, ”anständighet”, shin, ”trohet”, gi, ”rättfärdighet”, och chi, ”visdom”.

Prins Shôtoku var också viktig för spridandet av buddhismens läror i Japan. Han låg bakom ett kejserligt påbud 594 om offentligt stöd till de buddhistiska sekterna och han såg till att centralmakten gav ekonomiska bidrag till byggandet av de viktiga templen Asukadera (Hôkôji), Shitennôji och Hôryûji.

Buddhismens införande hade stött på kraftfullt motstånd från vissa mäktiga uji, som såg den nya religionen som ett hot mot Japan. Shintoismen fanns ännu inte som en definierad och tydlig religion, utan bestod av ett antal riter och ritualer som i sina enklaste former kunde betraktas som primitiva och i sina mest avancerade former som uttryck för en unik japansk religion. ”Boken om Wei” beskrev det på följande sätt:

Närhelst de skall företa sig en resa eller genomföra ett projekt av något slag, eller när någon diskussion måste avgöras, använder de benbitar för att spå om resultatet skall bli bra eller dåligt. (…) När de skall be klappar män av vikt helt enkelt sina händer, i stället för att knäböja eller buga sig.”[10]

Spådomskonsten finns väl beskriven i Kojiki och Nihon Shoki. Där kan man också se hur pass väl förankrade de shamanistiska ritualerna var i det tidiga japanska samhället. Kojiki beskriver på ett ställe en en seans som utförs av den kvinnliga guden Amaterasu Ômikami:

Hon band sitt hår i knutar. I hårknutarna, på såväl vänster som höger sida, och i bandet som höll uppe håret, samt på sina båda armar, fäste hon magatama.[11]På ryggen hade hon ett koger för fem hundra pilar. Hon satte även på sig kraftfulla skydd för armarna och började skaka övre delen av sin pilbåge. Hon stampade med sina fötter och lyfte benen högt. Hon sparkade i marken som om hon sparkade i lätt snö och hon skrek med en våldsam kraft.[12]

En annan kvinna, Ame-no-Uzume-no-Mikoto, fäste ett band av välsignade växtfibrer runt sitt huvud, höll bambukvistar i sina händer och ”blev sedan gudomligt besatt, visade sina bröst och tryckte ned sina kjolband till sitt könsorgan”. Innan hon blev besatt (kamugakari) hade nogranna förberedelser gjorts och såväl magatama som särskilda klädesplagg av bark hängts upp i träden runt omkring, där också en stor spegel hängdes.[13]

De tidigaste shintôtemplen var just inhägnade områden som förklarades heliga och inom vilka präster, eller shamaner, utförde ritualer som bar stora likheter med shamanismen i nordöstra Asien och Sibirien. Där fanns också den fågelsymbolism som framträder i skrifter som Kojiki och Nihon Shoki. Framför alla shintôtempel står idag portar som går under namnet torii, ”boplatser för fåglar”. Vid de sibiriska shamanernas gravar sattes ofta stavar med små träfåglar av trä upp och när en shaman dog sades hans hans själ ibland ta formen av en fågel. Liknande fågelpålar har påträffats vid arkeologiska utgrävningar i Japan.[14] En shaman kunde också använda tråfåglar av trä för att driva ut onda andar ur sjukdomsdrabbade hushåll. Fåglarna användes endast en gång och det ansågs farligt att närma sig dem för andra än shamanen.[15] Typiskt nog beskriver japansk mytologi hur hjälten Yamato Takeru förvandlades till en fågel efter sin hjältetragiska död.

I Nihon Shoki kan man läsa om hur heliga krukor användes i tidiga japanska religiösa ceremonier. Krukorna användes bland annat i ett slags spådom där de sänktes ned i floder för att se om fisk kom uppflytande eller inte.[16] Krukor användes också i tidiga begravningsceremonier, först genom att den begravde helt enkelt sattes i fosterställning i stora krukor, därefter genom att krukor placerades runt vissa större gravar. Andra gravar kunde innehålla krukskärvor, som om krukorna symboliskt hade slagits sönder vid bergravningen för att visa att livet nu hade tagit slut. De s.k. nyckelhålsgravarna, de gigantiska gravar som från luften ser ut som nyckelhål, kan om man så vill också tolkas som jättelika krukkärl.

Till detta land med starka och märkliga shamanistiska traditioner kom så buddhismen med dess sina olika sekter på femhundratalet. I Nihon Shoki står det, att ”de inre skrifterna”[17] och ”de yttre”[18] kom till Japan via Paekche i två vågor. De senare kom under kejsar Ôjins tid[19] (…) de förra under kejsar Kinmeis tid”.[20] Under det trettonde året av kejsar Kinmeis regeringsperiod, det vill säga år 552, presenterade kungen av Paekche en förgylld kopparstaty av Buddha till den japanske kejsaren. Med statyn kom också buddhistiska texter och ett särskilt gåvobrev:

Denna doktrin är den främsta av alla, men den är svår att förklara, och svår att förstå. Varken hertigen av Zhou eller Konfucius  hade någon kännedom om den. (…) Från Indien har den kommit till de tre kungadömena, där det inte finns någon som inte har tagit emot den med vördnad, såsom påbjudet. (…) Din tjänare har därför skickat en av sina trotjänare, Nuri Sachi, att förmedla denna doktrin till det Kejserliga Landet (…) för att fullfölja vad som nedtecknats att Buddha har sagt: ’Min lag skall spridas österut’ ”[21]

                Den japanske kejsaren gladdes enligt krönikan åt denna gåva och en av hans rådgivare, Iname-no-Sukune Soga-no-Ôomi, ansåg att doktrinen skulle spridas vidare i Yamato och att buddhismen skulle göras till statsreligion. Detta motsatte sig två andra rådgivare, Mononobe-no-Ômuraji Okoshi och Nakatomi-no-muraji Kamako, vilka resonerade:

De som har regerat i vårt kejsardöme har alltid varit noga med att tillbedja de 180 gudarna från himmel och jord under vår, sommar, höst och vinter. Om vi skulle börja tillbedja främmande gudar (är vi räda för att) nationens gudar kommer att ge oss vårt straff.”[22]

                Buddhastatyn gavs ändå till Iname-no-Sukune, ”som ett experiment”. Han placerade statyn i sitt eget hus i Oharida, som gjordes om till ett tempel. Strax efter bröt dock en epidemi ut i riket. Denna skylldes nu på statyn, som därför slängdes i Naniwa kanal, varefter templet brändes upp för säkerhets skull. Tjugofem år senare skickade Paekche återigen buddhistiska texter till Japan. Samtidigt kom också ”en asket, en meditativ munk, en nunna, en recitatör av mantra, en tillverkare av buddhastatyer och en tempelarkitekt”.[23] Ytterligare sju år senare, under kejsar Bidatsus trettonde år (584), var det flera central placerade personer, som deklarerade att de hade gått över till den nya tron, däribland en viss Soga-no-Umako-no-Sukune, som byggde ett tempel i Ishikawa. Myndigheterna var inte välvilligt inställda till buddhisterna, men gick ändå med på att de nyomvända skulle få behålla både tro och tempel.

Avgörande för buddhismens framtid i Yamato var att den kejsare som efterträdde Bidatsu, kejsar Yômei,[24] själv konverterade till den nya religionen. Hans efterträdare, kejsar Sujun,[25] såg sedan till att buddhisttempel byggdes och att såväl mark som slavar överlämnades till de nya templen. Munkar och nunnor skickades till Paekche för att studera och inom en relativt kort tidsrymd blev buddhismen officiell. 623 genomfördes en inventering av hur många tempel, munkar och nunnor det fanns i riket och resultatet blev 46 tempel, 816 munkar och 569 nunnor. Det skulle dock dröja innan buddhismen spreds till de bredare folklagren. På 600-talet var det fortfarande en religion som tillhörde eliten. En viktig person i buddhismens vidare utbredning i Japan var munken Gyôki (uttalas också Gyôgi), som predikade en icke institutionaliserad, lättförståelig buddhism till de lägre sociala skikten. Hans religion kom att kallas”hushållsbuddhism”, att jämföra med den ”stats- och klanbuddhism” som etablerade sig hos den politiska maktens.[26]

År 645 genomfördes en statskupp, Taika-restaurationen, mot klanen Soga, som hade byggt upp ett avsevärt inflytande i Yamato-hovet tack vare buddhismens tillväxt. Soga-familjen ansågs ha gått för långt i sin makthunger och börjat identifiera sin egen klan med Yamato-staten. Statskuppen syftade också till att en gång för alla bryta de gamla uji-klanernas makt. Ett nytt administrativt system för distriktens indelning skapades, hushållsregister upprättades, viss omfördelning av jordägendomarna genomfördes och ett system med allmän beskattning av män infördes. De nya makthavarna, som själva kom ur den gamla eliten, strävade efter att införa ett rent kinesiskt statsskick, inspirerat av den nya Tang-dynastins (618-906) lagar. Reformerna genomfördes inte i en handvändning utan fortsatte under hela senare hälften av sexhundratalet. Japans nya statsskikt, ritsuryô-staten, såg dagens ljus.[27]

Systemets bärande idé var att en regerande aristokrati skulle organiseras som en hierarkiskt uppbyggd byråkrati, vilken skulle tjäna det kejserliga hovets, och därmed landets, intressen. De lägre folklagren tilldelades odlingsbar mark och en enhetlig beskattning för alla infördes. I beskattningen ingick även att bidra med arbetskraft till vissa större byggnadsprojekt. En allmän folkräkning började hållas vart sjätte år. Ett nytt rättssystem definierade hundratals olika former av brott och de straff som skulle följa på dem. Det fanns tjugo ”grader” av bestraffningar: fem former av spöstraff med lätt käpp, fem former av spöstraff med tung käpp, fem olika längder av fängelsestraff, tre olika former av exil, och två former av dödsstraff (strypning eller halshuggning). Byråkrater och buddhistmunkar, eller nunnor, gavs immunitet mot kroppslig bestraffning. Riktigt grova brott som förräderi kunde dock leda till att hela familjer utplånades, oavsett börd. Ritsuryô-systemet levde vidare, med ständiga tillägg och justeringar, under i stort sett tre sekler. Den sista lag som togs inom den gamla rättsordningen infördes så sent som 967.

[1] Lars Vargö, Social and Economic Conditions for the Formation of the Early Japanese State, Stockholm, 1982, sid. 100. Se också San Guo Zhi, Wei Shu, vol. III. Felicia Bock, Engi-shiki, procedures of the Engi era, Tokyo, 1970, vol. 1, sid. 2. Tsunoda Ryûsaku, Wm Theodore de Bary, Donald Keene, Sources of Japanese Tradition, Columbia University Press, 1958, sid. 7.

[2] Ibid.

[3] Yayoi är namnet på en utgrävningsplats.

[4] Vargö, Social and Economic Conditions for the Formation of the Early Japanese State”, sid. 131. Användningen av märkta pinnar och rep med knutar för att förmedla olika budskap förekom även bland folkslagen I nordöstra Sibirien. Se t.ex. J. Stadling, Shamanismen i norra Asien – några drag ur shamanväsendets utveckling bland naturfolken i Sibirien, Populära etnologiska skrifter, Nr 7, P A. Norstedts & Söner, 1912, sid. 127.

[5] Nihon koten bungaku taikei, vol. 1, Kojiki norito, Iwanami Shoten 1973 (1958), Kurano Kenji & Takeda Yûkichi (Red.), sid. 79-85.

[6] Nihon Shoki, I-307, Jô-426.

[7] Att tala om kejsare så tidigt som på fyra- och femhundratalen är litet riskabelt, eftersom det troligtvis snarare rörde sig om politiska ledare för konkurrerande samhällsstrukturer. De historiska krönikorna har dock indelat historien i kejsarnas regeringsperioder och även om det är uppenbart att man inte kan tala om något kejsarhus förrän mot slutet av femhundratalet är det för enkelhetens skull praktiskt att använda krönikornas tidsbeskrivningar.

[8] Se exempelvis Ryôsuke Ishii, A history of political institutions in Japan, University of Tokyo Press, 1980, sid. 4; Robert Karl Reischauer, Early Japanese History, Gloucester, 1937, vol. 1, sid. 8-10; Shida Jun’ichi, Uji ni tsuite, Rekishi Kôron, nr. 9, 1980, sid. 66-77.

[9] Vargö, op.cit. sid119-30.

[10] Tsunoda, de Bary, Keene, op.cit. sid. 7

[11] Komma- eller djurtandsformade smycken av sten eller ben.

[12] Kojiki, Ki-75.

[13] Allt detta är typiskt shamanbeteende. Speglar, arm- och huvudband användes av shamaner i Sibirien och shamanerna bland våra egna samer kunde ibland hålla seanser där de visade sina ädlare delar. Ibland hölls seanser där shamanerna var helt nakna. Se E.J. Lindgren, The shaman dress of the Dagurs, Solons and Numichens in N.W. Manchuria, Geografiska annaler, XVII, 1935, sid. 365-378; Mircea Eliade, Shamanism- arcaic techniques of ecstacy, Princeton University Press, 1972 (1951), sid. 224; Hugh Murray, Historical account of discoveries and travels in Asia – from earliest ages to the present time, Edinburgh, 1820, vol. III, sid. 449.

[14] Bland annat i Ikegami i södra Ôsaka.

[15] Stadling, op.cit. sid. 116-118. Ueda Masaaki, Nihon bunka no genten, Kodansha, 1973, sid. 79-83.

[16] Det står inte vad krukorna innehöll, men någon form av giftig substans måste det ha varit.

[17] Naikyô, dvs buddhistiska skrifter.

[18] Gesho, icke buddhistiska skrifter, dvs de kinesiska klassikerna.

[19] Troligtvis fyrahundratalet.

[20] Kejsar Kinmei levde 509-571, regerade 539-571.

[21] Nihon Shoki, Ge-100-01.

[22] Op.cit, Ge-102.

[23] Op.cit, Ge-140.

[24] ?-587. Regerade 585-87.

[25] ?-592, regerade 587-92.

[26] Nihon Shoki, Ge-210. Ichiro Hori, Folk religion in Japan, sid. 86-88. Ishimoda Shô, Nihon kodai kokka ron, sid. 89-165. Se också Inoue Kaoru, Gyôki, Tokyo, 1971 (1959).

[27] Ritsuryô (kin. lü ling) betyder helt enkelt ”lagar och förordningar”.

De japanska värdshusens ursprung

Ryokan (旅館), de japanska värdshusen, är numera både välkända och eftertraktade. De ligger ofta i närheten av heta källor och brukar förknippas med avkoppling. Men hur länge har de funnits och vad var deras ursprung?

Det började med de “stationer”, eki, som på kejserlig order etablerades utmed landsvägarna redan på sjuhundratalet. Ett första landsvägsnät byggdes runt huvudstaden Nara 711 och sträckte sig till orter med officiella representanter i Yamashina (i nuvarande Kyôto-prefekturen), Kawachi och Settsu (i nuvarande Osaka-prefekturen) och Iga (i nuvarande Mie-prefekturen). Stationerna hade till uppgift att hysa in kejserliga tjänstemän för natten, ge dem mat och förse dem med nya hästar.[1]

Enligt en senare förordning som utfärdades 1601 skulle varje station utmed landsvägarna hysa 36 hästar. Utmed landsvägen Tôkaidô, som förband Edo med Kyôto, skulle det från början finnas 53 stationer, men 1640 utökades antalet till ett hundra. Vid varje station skulle finnas åtminstone ett högklassigt värdshus, ett honjin (本陣), som inte bara kunde ta emot länsherrarna, utan också kejserliga budbärare, prinsar, gokenin och hatamoto. Namnet honjin, ”högkvarter”, härrör från 1363 då shogunen Ashikaga Yoshiakira (1330-67) använde denna term för ett av sina övernattningsställen. De länsherrar, daimyô, som övernattade vid ett honjin behövde egentligen inte betala för sig, eftersom de alltid reste i tjänsten, men ägaren fick ta emot gåvor om han skötte sig. Om ett honjin blev alltför skuldtyngt tvingades hela den ort som hade byggts upp runt värdshuset dela på den finansiella bördan. Trots ekonomiska risker var yrket eftertraktat, kanske också beroende på att en ägare också fick rätt att ta ett efternamn och bära svärd.

De flera hundra tjänarna måste ju också ha någonstans att bo och om ett honjin var tillräckligt stort kunde flera av de högst rankade i följet också ta in där. Det största honjin som fanns utmed Tôkaidô sades vara det som låg i Narumi (nu en del av Nagoya). Det hade en golvyta av 676 tsubo, eller 2240 kvadratmeter. Det kunde behövas. Vissa stationer var tvungna att ta emot länsherrarna som gäster över hundra nätter per år och det var heller inte ovanligt att olika länsherrars vägar korsades.

Lägre rankade personer i följena kunde bo på s.k. hatago (旅籠), vilka ursprungligen var vanliga stall för utfordring av hästar. De som red på hästarna eller använde dem för att transportera tung packning fick till en början laga sin egen mat i dessa hatago. Först senare serverades även mat till dessa gäster. Att bo på en hatago var förenat med vissa risker. Gästerna tvingades dela rum med varandra och stölder var inte helt ovanliga. Tjuvarna fick dock skynda sig på. Resenärerna gav sig nämligen iväg redan vid fyratiden på morgonen för att kunna hinna fram till nästa resmål. Fram till perioden Jôkyô (1684-88) var det inte tillåtet att stanna mer än en natt på en hatago och ingenstans kunde man få bo ensam.

[1] Ordet ekiden, som idag används för begreppet ”stafett”, var ursprungligen ett uttryck som avsåg posthästar som  byttes ut under resans gång.