7.

降る音や耳も酸う成る梅の雨

Furu oto ya mimi mo suu naru ume no ame

Fallande ljud / öronen blir också sura / i plommonregnet

Bashô anspelar här på en annan betydelse av tecknen för plommon 梅 (egentligen en typ av aprikos) och regn 雨, som i sammansatt form, 梅雨, läses tsuyu eller baiu, som båda betyder ‘regnperioden’. Under regnperioden känns allt blött och ganska tungt. Det är inte alltid det regnar, men regnet hänger hela tiden i luften. Då och då fullständigt vräker det ned och ljudet av det kraftiga regnet skapar olika känslor. Ume brukar också användas till att göra umeboshi, 梅干し, ‘torkade’ / ‘inlagda’ plommon/aprikoser, som är väldigt sura.Det svenska ordet ‘sur’ passar därför bra här, eftersom det kan användas i tre olika betydelser: dåligt humör, genomblöt och sur smak.

8.

杜若にたりやにたり水の影

Kakitsubata nitari ya nitari mizu no kage

Svärdsliljan / dess skugga i vattnet / liknar verkligen ett kaninöra

Kaninöra nämns inte, det står bara ‘den liknar, den liknar’, men liknelsen är så välkänd att ordet inte behöver nämnas.

9.

夕顔に見とるるや身もうかりひょん

Yûgao ni mitoruru ya mi mo ukari hyon

Jag tittar på flaskkurbitsens blommor / och kroppen börjar / flyta omkring

Det japanska verbet ukareru 浮かれる betyder ‘att bli/vara på riktigt gott humör’, men också ‘att flyta’. Flaskkurbitsen har en så märklig form att Bashô blir som förhäxad, men också av dess blommor, som på japanska kallas ‘kvällsansikte’ och är vita och lyser upp på ett speciellt sätt mot de mörkgröna bladen.  Han fylls dels av glädje, men också av känslan att han glömmer allt runt omkring sig, att han flyter.

10.

岩躑躅染むるやほととぎ朱

Iwa tsutsuji somuru namida ya hototogishu

Klipp-azaleorna / har de färgats av / gökens tårar?

Här använder Bashô sig återigen av tekniken kasuri, han låter uttalet av tecknet 朱, som uttalas ‘shu’ och betyder ‘blodröd,’ ersätta sista stavelsen i ordet ‘hototogisu’, den japanska göken, som sägs sjunga tills den hostar blod.

11.

しばし間も待つやほととぎす千年

Shibashi ma mo matsu ya hototogisu sen-nen

En kort stund / att vänta på göken / bara tusen år

Det finns ett uttryck som heter ‘matsu wa sen-nen’ och kan betyda både ‘väntan tar tusen år’ och ‘tallen lever i tusen år’. Ljudet av den japanska göken, hototogisu, som inte låter som den svenska göken, utan är mer melodiskt, är så viktigt för poeten att han inte bryr sig om det så skulle ta tusen år att vänta på att få höra det.

12.

秋風の遣戸の口やとがり声

Aki kaze no yarido no kuchi ya togari-goe

Höstvinden / mot skjutdörrens öppning / en genomträngande röst

‘Yarido’, är ett av flera ord som finns för skjutdörr(ar). ‘Yari’ kan i sig betyda ‘lans’ eller ‘hillebard’ om det skrivs med tecknet 槍 och förstärker betydelsen av ‘genomträngande’.

 

© Tolkning från japanska: Lars Vargö

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 6

Tsubaki-ya kunde endast ta emot åtta gästande par åt gången, även om man räknade samman huvudbyggnaden, annexet och tehuset. Ändå var trädgården stor. Asako tyckte inte att annexet Inayaka-ya riktigt passade som en del av ett onsen-värdshus.

”Men här är lugnt och skönt. Det är som att ha kommit till ett bondhus på landet. Det känns familjärt på något sätt …”

”Ja, verkligen. Inga utsmyckningar. Det känns uppfriskande.”

Det var ett i själva verket ett hus som hade transporterats dit från landsbygden och restaurerats. Men det fanns ingenting i huset som kändes konstlat.

”Så naturligt och fridfullt …”, sade Asako och såg sig om i rummet. ”Nämen, titta, inte ens en ranma (en snidad avlång träpanel ovanför de skjutdörrar som skiljer två rum).”

Ett rum som var åtta stråmattor stort var avgränsat från ett annat rum som mätte sex mattor med hjälp av en trädörr. I dörren fanns ett två fot högt pappersfönster insatt. På sidorna som vätte mot syd och väst fanns små fönsterlösa skjutdörrar av papp, inte högre än att de nådde till midjan.

Det trä som fanns i såväl skjutdörrarna som i taket var sotfärgat. Det fick lampfötterna att också se mörka ut. Pelaren till alkoven och golvet inne i den var de enda ställena där träslaget var av en annan färg. Stråmattornas ytor verkade vara av det grövre slaget.

Mizuhara bytte om till en vadderat kimonojacka och gick ut i trädgården för att ta sig en titt på tehuset. Asako fick inte tid till att ta på sig något annat.

Till sexmattsrummet i annexet hörde också ett litet terum som var fyra och en halv matta stort. Ett badrum och ett riktigt kök fanns där också, inte bara ett handfat med rinnande vatten.

”Här kan man ju bo”, sade Mizuhara och klev rakt ut på den lilla bron där man kunde se upp mot huvudbyggnaden. Den var byggd i västerländsk stil. Mizuhara hade inte kunnat titta på vare sig huset eller trädgården på mycket länge. På det platta området i trädgårdens utkant fanns en hundkoja med en mycket imponerande hund i.

”Vilken stilig Akita-hund” sade Mizuhara och gick fram och klappade den på huvudet.

Hunden hoppade upp med frambenen på honom. Det verkade vara det sätt den hälsade på alla gäster. Den hade en svagt brunfärgad päls. Öronen pekade rakt uppåt och den litet mörkare svansen var böjd som på en spetshund. Mizuhara tog tag i öronen och kramade huvudet. Det var en mycket fin hund och Mizuhara ville ropa högt så att det hördes över hela Atami att man borde veta och visa uppskattning över att det fanns en äkta Akita i grannskapet.

”Jinchôge-busken … den har en så söt, vårliknande doft. Den blommar redan”, sade Asako. Det var en doft av välbehag som hon ville sprida vidare.

”Titta, kan far se hur Nanten-bambun skjuter skott under de röda plommonblommorna? Är de inte lite sena förresten?”

”Jo, det stämmer. De vita har redan blommat ut i stort sett.”

”De lever verkligen upp till sin röda färg. Det är som om de vore små kardinalfärgade persikoblommor.”

Man brukar säga att kvinnor som är begränsade till sina liv i hemmen njuter av den minsta lilla resa. Att resa tillsammans med de närmaste ger också en känsla av trygghet och passar många av dem. Mizuhara hade sett det hos sin hustru och det verkade som om dottern Asako var likadan. ”Nej så söt”, sade hon när hon upptäckte och grep tag i en citron . Det fanns bara en citron på trädet och den var liten och grön.

”I markis Igas trädgård här bredvid fanns det mimosablommor som blommade när jag var där. Undrar vad det var för månad. När man kom till trädgården gick det vita påfåglar på gräsmattan och på kanten av den lilla dammen satt två eller tre mexikanska vildänder. De verkade frysa och såg inte så pigga ut, så det måste nog ha varit vinter. Ja någon damm var det inte precis, mera ett varmt utomhusbad. De födde upp havsänglar där också. Det var populärt med tropiska fiskar och dem kunde man köpa på varuhusen. När markisen ville pröva att låta de leva i det varma vattnet visade det sig gå jättebra. De växte och blev stora. Mimosorna med. De kanske inte är så ovanliga idag, men första gången jag såg några var hos markisen. Han var intresserad av allt möjligt. Och i hans stora badhus flög det omkring tropiska fåglar.”

”Verkligen?”

”Han var speciellt intresserad av tropikerna. Vid det rinnande vattnet i badet lade han ut stenar från som han hade hämtat ända från Amazon-floden.”

Fadern gick i riktning mot markisens ägor under det at han pratade.

Asako lät inte så övertygad. ”Från Amazon-floden?”

”Just det, från Brasilien. Röda stenar var det. När de stoppade ned dem i det varma vattnet släppte tropikfiskarna sin spillning över dem. Vid ena muren växte massor av tropiska växter också. Det var överväldigande grönt och fullt av blommor. Även inne i badhuset. Sidan som vätte mot trädgården bestod bara av en stor glasruta. Det gick visserligen inte att se igenom den, men det blev väldigt ljust på dagen. För oss skygga japaner blev det kanske litet väl ljust och det var många som tyckte att det inte var riktigt passande. Men det gav onekligen en känsla av att befinna sig i tropikerna. Högt till tak var det också. Och stolar fann utplacerade litet här och där. Man kunde röra sig alldeles naken och lägga sig var som helst. Och förstås glida ned i det varma vattnet och koppla av. Man fick inte vara blyg. Men kröp man ned i vattnet var det ju bara huvudet som stack upp.”

Från den högra sidan av Tsubaki-yas huvudbyggnad kunde man skymta den vita markisvillan litet svagt i mörkret.

”Den var mycket vitare förr. Men man tyckte att den skulle bli ett alltför lätt mål för flygbombningarna och det ledde till en hel del bråk. Man kunde ju se den från långt håll. Hur som helst, villan gav ett alldeles för skrytsamt intryck ändå. Den var någon form av protest. När markisen kom tillbaka från att ha varit i väst lät han dra upp alla träden i trädgården. Han tog bort alla stenar och anlade gräsmattor i stället. Han kanske inte precis ville bryta med tidigare genrationer, men han omvandlade ändå en typisk japansk trädgård till en typisk västerländsk. Det ursprungliga huset lät han också riva utan krusiduller. Han ville ha en villa som var typisk för varmare breddgrader och leva som man gjorde i tropikerna. Inomhustemperaturen höll han mycket hög året igenom, sjuttio grader i det varmvatten som leddes i rör under golvet och i väggarna. Det gjorde att det blev sprickor. Han hade inte forskat ordentligt kring vilka träslag som kunde tåla värmen bäst. När jag kom in i huset första gången kändes det inte bra.”

”Var det verkligen hela sjuttio grader?”

”Det kanske det inte var, men det kändes så. Markisen gick omkring och dikterade i bara skjortan, även mitt i vintern. Han hade tagit med sig två maskinskriverskor från USA, andra generationens japaner. Det han skrev var på engelska och han brukade skicka sina texter till tidskrifter i utlandet.”

”Jaså? Var han forskare?”

”Ja, han var biolog. Men han brukade jaga också. Och en gång var han i Egypten och reste runt i ett litet flygplan. Han var en aristokrat som höll sig borta från Japan så mycket han kunde. Han var dessutom mera känd utomlands än här. Han tyckte det var för trångt i Japan. Till och med deprimerande. Den här herrgårdsliknande byggnaden bröt därför medvetet mot omgivningen …”

Mizuhara och fortsatte ”… men det blev ju hans fall också, självklart.”

Mizuhara tittade upp mot ett cylinderformat torn, där det fanns ett rum.

”När jag besökte honom fanns det en kolibri där. Från början var det två stycken, men en hade dött.”

”Det sägs att de flyger så snabbt att man inte kan se vingarna. Den är väldigt liten, eller hur?”

”Just precis.”

Lyktorna i Tsubaki-ya tändes och lyste nu upp trädgården. Mizuhara tog det som en signal att de borde gå tillbaka.

”Jag fick till och med se deras sängkammare. Den vackra sängen och toalettsakerna var onekligen annorlunda, men det märkligaste var skorna. Om man drog undan en gardin vid sidan av sängen kunde man se skohyllor med fyrtio, femtio par skor som tillhörde markisinnan. Hon var också en andra generationens japanska, uppvuxen i USA. Det kanske förklarade hennes intresse för skor. Det var ju deras livsstil. Sängkammaren var precis som badrummet, helt otänkbart för vanliga japaner. Stora halvmåneformade fönster. Mycket ljust och färgrikt.”

Mizuhara tvekade en kort stund, men fortsatte sedan att prata om det annorlunda köket och tvättstugan. De gick förbi tehuset och över bron vid dammen igen.

”Åh, nu minns jag. Det där körsbärsträdet kallas kôkan-zakura, ‘röd-kallt körsbärsträd'”, sade han och skrattade till.

De japanska författarna Mishima Yukio (1925-1970) och Kawabata Yasunari (1899-1972) stod ganska långt ifrån varandra när det gäller det litterära innehållet, men de hade god kontakt och hyste stor respekt för varandra. Den japanska tidningen Asahi Shimbun hade häromdagen en artikel som berättade att en tidigare okänd inspelad intervju med Mishima hade påträffats i arkivet hos mediaföretaget TBS (Tokyo Broadcasting System). Intervjun, som var på 80 minuter, hade utförts av översättaren John Bester endast några månader före Mishimas självmord. Kassetten med inspelningen hade etiketten ”Förbud att publicera”.

Intervjun gav en verkligt unik bild av hur Mishima tänkte, enligt Asahi Shimbun. Han sade bland annat att de romaner han hade skrivit ”hade alla med döden att göra, från första början”. Han var också självkritisk och sade att hans egen litteratur var som oljemålningar, hela duken var täckt av färg. Han avskydde att lämna tomrum någonstans, ungefär som i traditionella japanska tuschmålningar, där konstnärerna också utnyttjade omålade delar av papperet för att skapa effekter.

Mishima uttryckte sig berömmande om Kawabata, men sade att ”det finns en del skrämmande hopp i hans texter. Helt plötsligt hoppar han till en helt annan rad. Och det finns ingenting emellan. Jag kan inte skriva på det sättet. Det gör mig bara rädd.”

Mishima och Kawabata skrev ofta brev till varandra. De har givits ut på förlaget Shinchô-sha 新潮社 under titeln 「川端康成・三島由紀夫　往復書簡」’Kawabata Yasunari och Mishima Yukio, Breven till varandra’ (1997). Boken gavs ut på franska år 2000 under titeln ‘Kawabata-Mishima Correspondance’, Biblio förlag.

 

Här följer några fler av Bashôs dikter:

4.

京は九万九千くんじゅの花見哉

Kyô wa kuman kusen kunju no hanami kana

I Kyôto idag måste det vara / minst nittionio tusen människor / som ser på blommorna

Om en japansk poet inte skriver vilka blommor det rör sig om kan man vara ganska säker på att det är körsbärsblommor det är fråga om. Bashô leker här litet grand med två av dåtidens uttryck. Det ena är  ‘Kyô ha kuman hassen ke’, 京は九万八千家, som ordagrant betyder ‘Kyôto har 98 000 hushåll’, men egentligen har innebörden ”Kyôto har en mycket stor befolkning”. Det andra är ‘kissen kunju’, 貴賎群集, ”en samling människor, rika som fattiga”. Tekniken kallas ‘kasuri’ 掠り, ”en liten bit, någon procent, utnyttja litet grand” och innebär i haikai-poesin att man lånar en bit av något känt och ger det en annan innebörd. Han skriver alltså 99 000 snarare än 98 000 för att understryka hur många som är ute för att njuta av körsbärsblommorna.

5.

花は賎のめにもみえけり鬼莇

Hana wa shizu no me ni mo miekeri oni-azami

Även de riktigt fattiga / kan se / de blommande tistlarna

‘Oni-azami’ betyder egentligen ‘djävulstistel’, men kan också översättas ‘plym-tistel’ och är ett annat namn för ‘mori-azami’, ‘skogstistel’. Här anspelar han på en fras i en dikt i den klassiska tanka-antologin Kokin-Wakashû: 目に見えぬ鬼神 ‘me ni mienu kishin’, ‘en osynlig ilsken gud’.

6.

五月雨に御物遠や月の顔

Samidare ni on-mono-dô ya tsuki no kao

De tidiga sommarregnen / har hållit mig borta från dig / månens ansikte

‘On-mono-dô’ var ett uttryck man använde i betydelsen ‘det var längesedan’

 

© Tolkning från japanska: Lars Vargö

I Sverige har vi diskussioner om vi skall förbjuda nyårsraketer eller inte. Anledningen är att vissa personer riktar pjäserna mot varandra, vilket självklart kan vara livsfarligt. Jag har aldrig tyckt om de höga ljuden av nyårsraketerna och har i stället tyckt att det mer dämpade japanska sättet att fira nyår är att föredra. Där förekommer över huvud taget inga fyrverkerier under nyårsnatten. I stället slår man över hela landet  i tempelklockor efter tolvslaget (joya no kane 除夜の鐘) och det dova ljudet låter harmoniskt i mina öron. Klangen manar rent av till litet eftertanke.

Ett måste i Japan är att besöka något tempel någon av de första dagarna på nyåret. Det är buddhisttemplen som har stora hängande klockor, medan shintotemplen har långa rep man skall dra i för att få stora bjällror att låta. Många besöker både buddhisttempel och shintotempel. Vid de förra turas besökarna om att gå fram och dra en hängande stock bakåt för att sedan låta den träffa klockan. Från början var tanken att ett tempel skulle slå i klockan 108 gånger, en gång för varje världsligt begär. I de traditionella japanska samhällena, särskilt på landet, hade tempelklockorna också en viktig funktion genom att den också kunde användas för att varna för faror. Fortfarande slås det också i tempelklockorna varje dag för att markera femslaget på eftermiddagen.

Nu förs en debatt i Japan om tempelklockornas användning på nyårsnatten. På flera ställen har grannarna klagat på det höga ljudet och på vissa ställen har också templen slutat med traditionen på grund av dessa klagomål. Några tempel har i stället börjat slå i klockorna på eftermiddagen på nyårsafton. Andra tycker att ett stycke Japan försvinner om man slutar med traditionen, som trots allt har fortgått i ett antal århundraden.

Det är inte särskilt troligt att man helt slutar att slå i tempelklockorna för att markera att det nya året har börjat, men det är onekligen intressant att konstatera att det vi diskuterar i Sverige är väsensskilt från det man diskuterar i Japan.

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 5

Drömmens ruiner

I

I Atami blev det mycket vanligt efter kriget att villor som tidigare hade tillhört kejsarfamiljen, aristokratin eller industriledarna hade gjorts om till värdshus. Tsubaki-ya, ‘Värdshuset Kamelian’, var tidigare en sommarvilla som tillhörde en prinsfamilj. Prinsen i fråga var dessutom amiral i flottan.

Asakos far pekade genom bilfönstret strax innan de kom fram till Tsubaki-ya.

”Där, i de där villorna som inte riktigt ser ut som värdshus, ser du de där två värdshusskyltarna, bredvid varandra? De som står mitt emot varandra … Det där huset på ena sidan tillhörde en prinsfamilj, det andra tillhörde en markis som en gång var en del av kejsarhuset, men som sedermera sjönk i rang. Han skadade benet under kriget. Nu är han utpekad som krigsförbrytare och har blivit dömt till straffarbete, sägs det.”

När pappan hade stigit ut ur bilen stod han kvar en stund framför porten till Tsubaki-ya och såg sig omkring.

”Förr promenerade jag ofta här och stod ibland och tittade på villan genom porten. Man fick aldrig gå in. Porten var alltid stängd.”

Vägen gick upp mot villan och en plommonträdgård. Man kunde också vandra vidare till Jikkoku-passet, ‘De tio distriktens bergspass’. Det lilla berget på höger sida var sänkt i skymningsmörker, men genom de mörka tallarna steg en vit ånga från de heta källorna. I det svaga mörkret såg det ut som om levande väsen rörde sig.

”På det här berget finns också industrimagnaten Fujishimas villa. Inte kan man tro att det finns något hus där? Det är helt gömt i berget. De byggde det så att man inte skulle kunna se det från något håll”, fortsatte han.

”För att ta sig till huset måste man ta sig igenom en tunnel .. och det sägs att det satt en stor järndörr vidd mynningen till tunneln. Det var ju under kriget … De var nog mest rädda för inhemska våldsamheter kan man tänka.”

Vägen var byggd så att den följde berget där det var som bredast. Tsubaki-ya låg vid foten av berget. Huvudbyggnaden hade två våningar om man betraktade huset från vägen, men tre våningar om man såg det från trädgården.

”Annexet Inaka-ya, ‘Värdshuset på landet’, är tystare, så vi har iordningställt ett rum åt er där”, sade värdshusvärden och ledde dem på en stenbelagd stig som gick dit.

”Vad är det för blommor?” frågade Asako när hon stannade till.

”Det är körsbärsblommor”, svarade värden.

”Körsbär? Är det kan-zakura, kärsbärsträd som blommar när det är kallt? Nej, det kan det inte vara …”

”Nej, kan-zakuran blommade i slutet av januari i år. Den har redan blommat ut.”

”Vet far vad det är för körsbärsträd?”

Pappan såg ut att ha funderat på saken sedan Asako hade ställt frågan, men kom inte på något bra svar. ”Vad kan det vara? Jag kommer inte riktigt på det just nu. Men någon sorts kan-zakura måste det vara.”

”Jodå, det är en sakura där bladen visar sig först och blommorna sedan”, förklarade värden. ”Blommorna hänger nedåt. Det ser ut som om de är vissna redan när de blommar som bäst.”

”Verkligen? De liknar kaidô-blommor, en typ av äppelblom.”

Det var som Asako trodde. Körsbärsblommorna de tittade på var röda. De blommade i mjuka klasar. Och löven var redan framme. Det såg ut att vara kaidô.

Skymningen var vacker, om än litet molnig. Blommorna tog plats i den mer tveksamma grönskan.

”Titta, änder vid källvattnet”, ropade Asako.

”Man kunde se mexikanska vildänder vid markis Igas damm här bredvid förut. Undrar var de är nu?” sade fadern.

Körsbärsblommorna stod vända mot källvattnet. Vid dammen fanns en annan byggnad som såg ut som om den flöt på vattnet. Det var tehuset. Det var baron Narita, också han från en känd industrifamilj, som hade byggt det, visste värdshusvärden att berätta.

”Jag skulle gärna vilja titta på det, om det inte är några gäster där nu”, sade fadern.

Asakos far, Mizuhara Tsuneo, var arkitekt och hade alltid haft ett engagerat intresse för de rika och ärofyllda familjer som efter kriget fick se sina hus omvandlade till värdshus och restauranger. Till och med kejsarens yngre brors hem hade gjorts om till ett värdshus, i Zushi. Och den gamle statsmannen och feodalherre Yamagatas villa hade gjorts om till värdshus i Odawara.

Det fanns hur många exempel som helst på detta. Men alla var ursprungligen byggda som bostäder och passade egentligen illa som värdshus eller restauranger. Mizuhara hade flera gånger blivit ombedd att ge råd vid ombyggnadsarbetena.

Alla som börjar titta närmare på den japanska diktformen haiku stöter nästan omedelbart på den litterära giganten Matsuo Bashô. Han skrev ett stort antal hokku （発句), den inledande dikten i längre sekvenser av länkade dikter, även om det idag finns många böcker som helt enkelt betraktar hans hokku som fristående haiku. De är ju onekligen relaterade i form och innehåll. Hans haiku/hokku finns utgivna på flera olika språk, naturligtvis också både japanska och engelska. Den som letar efter originaldikterna på japanska kan t.ex. titta på Bashô zenku, ”Bashôs alla dikter”,「芭蕉全句」utgiven av förlaget Shôgakkan 小学館, 2004 (Redaktör Hori Nobuo 堀信夫) eller Bashô kushû, ”Bashôs diktsamling”, 「芭蕉句集」i den förnämliga serien Nihon koten bungaku taikei, 日本古典文学大系, 1962 (Redaktörer Ôtani Tokuzô och Nakamura Shunjô). Den har senare kommit ut i flera nya upplagor.

På engelska finns exempelvis Bashô’s Haiku. Selected Poems of Matsuo Bashô av David Landis Barnhill på förlaget SUNY (State University of New York Press), 2004, Basho. The Complete Haiku av Jane Reichhold på förlaget Kodansha International, 2008 och Basho’s Haiku i två volymer av Toshiharu Oseko publicerad av Maruzen, 1990 och 1996. Sedan finns den utmärkta Bashô and His Interpreters. Selected Hokku with Commentary  av Makoto Ueda, Stanford University Press, 1992.

Antalet hokku i de olika publikationerna skiljer sig åt. Horis bok har 976 stycken, medan Ôtanis och Nakamuras volym har 842. Barnhill tolkar 724 hokku, Reichhold 1011 och Oseko 978 stycken. Ueda är mer sparsmakad och har valt ut 255 hokku.

Jag tänkte följa den ordning dikterna har i Horis samling och tolka dem alla till svenska. Det kommer att ta sin tid och liksom följetongen med Kawabatas bok tänker jag publicera dem här litet då och då, med kommentarer. Jag försöker inte pressa in översättningarna i stavelserytmen 5-7-5 , utan gör en fri tolkning. Alltså:

1.

月ぞしるべこなたへ入らせ旅の宿

Tsuki zo shirube konata e irase tabi no yado

Månen agerar vägvisare / kom hitåt / till värdshuset

Denna dikt, som skrevs hösten 1663, anspelar på en dikt i Nô-teater pjäsen Kurama Tengu, där körsbärsblommorna visar vägen i mörkret.

2.

姥桜さくや老後の思ひ出

Uba zakura saku ya rôgo no omoiide

Nu blommar / körsbärsträdet ‘Den gamla damen’ / påminner om åren som gått

Den här dikten är svår att översätta. Uba-zakura, ordagrant ‘den gamla damens sakura’, är en typ av körsbärsträd som liksom andra körsbärssorter blommar innan löven har slagit ut. Dikten kan dels läsas som att det är anmärkningsvärt att blomma vid hög ålder, dels som att blomningen väcker tankar på ungdomens skönhet och dels som att en gammal kvinna täcker rynkorna med ungdomens smink. Flera uttolkare säga också att den anspelar på en samuraj i en Nô-pjäs som säger att det bästa sättet att bli ihågkommen är att dö gammal i strid.

3.

年は人にとらせていつも若夷

Toshi wa hito ni torasete itsumo waka ebisu

Han får folk att känna sig äldre / den evigt unge lyckoguden / Ebisu

Waka-ebisu är en av de sju lyckogudarna, som många gånger såldes i olika avbildningar i samband med nyårsfirandet i gamla tidens Japan. Bashô menade här att eftersom människan blir äldre för varje år som går, medan lyckofiguren är lika ung och glad som vanligt, blir effekten bara att lyckoguden gör att  man känner sig äldre.

© Tolkning från japanska: Lars Vargö

 

Japan och Sydkorea är två länder som borde stå varandra mycket närmre än vad de gör. Jag har arbetat i båda länderna under flera år och har alltid slagits av hur lika de är. Även om de har olika statsskick är båda länderna  genuina demokratier med allmänna och transparenta val. Ekonomierna är väl utvecklade och dessutom beroende av varandra. Yttrandefriheten är lika stor som i Sverige.

De japanska och koreanska språken är dessutom besläktade, med snarlika grammatiska strukturer. De är inte lika närstående som de skandinaviska språken, men det går ändå inte att förneka de har ett gemensamt ursprung. Dessutom liknar språken varandra i det att de har särskilda uttryckssätt för olika artighetsnivåer. Inlånade ord och tecken från kinesiskan är också mycket viktiga, även om Sydkorea numera endast använder sitt eget alfabet, hangul.

Såväl Japan som Korea har påverkats starkt av både konfucianism och buddhism. Konfucianismen är mer levande i Sydkorea än i Japan och de buddhistiska templen och sekterna är fler i Japan än i Sydkorea, men inflytandet av tankeströmningarna i båda länderna är tydligt.

Historiskt sett har både Japan och Korea dessutom genomlevt långa perioder av isolering. Den japanska isoleringen under Tokugawa-perioden (1603-1867) var mer extrem än den koreanska, men länge föredrog de koreanska kungarna att ha mycket restriktiva kontakter med omvärlden. Relationerna mellan Japan och Korea hölls dessutom på sparlåga och sköttes via enstaka besöksdelegationer. Ett system för officiella kontakter fanns via den japanska Tsushima-ön och en typ av japansk legation i Busans närhet, inte via utsända officiella representanter, som stationerats i varandras huvudstäder. Detta ändrades 1868, efter den japanska Meiji-restaurationen, då Japan just krävde moderna diplomatiska relationer. Kravet kan tyckas logiskt med dagens synsätt, men det skapade slitningar och var inledningen på den moderna period som har innehållit så mycket av problem i de japansk-koreanska relationerna.

Den koreanska regeringen fortsatte sin relativt isolationistiska politik, medan Japan tog upp kampen med dåtidens stormakter om inflytandet i Östasien. I denna kamp råkade såväl Korea som Kina illa ut. Den japanska militären byggdes upp efter moderna principer och visade sig så effektiv att Japan segrade i både det japansk-kinesiska kriget 1894-1895 och det rysk-japanska 1904-1905. Båda dessa krig handlade till stor del om inflytandet över den koreanska halvön. 1905 hade Japan också skaffat sig ett avgörande inflytande över den koreanska regeringen och var de facto den makt som styrde Korea, även om det dröjde till 1910 med den fullständiga annekteringen. Japans politik gick därefter ut på att mer eller mindre utplåna den koreanska kulturen och ersätta den med den japanska. Exempelvis infördes shintoismen som officiell statsreligion och japanska som det enda officiella språket.

Under stillahavskriget 1937-1945 inkallades många koreanska män till krigstjänst medan många yngre koreanska kvinnor tvingades tjänstgöra som s.k. bekvämlighetsflickor i bordeller vid fronterna. Denna påtvingade prostitution är ett sår som ännu inte har läkt och i Sydkorea driver flera civila proteströrelser på för att Japan skall göra mer för att nå försoning. 1993 gjorde Japans dåvarande ‘Chief cabinet secretary’, Kôno Yôhei , ett viktigt uttalande där han medgav vad som tidigare hade hänt och 2015 slöts ett bilateralt avtal om bland annat japanska kompensationer för att slutligen lösa frågan, men protesterna har fortsatt. En staty av en bekvämlighetsflicka sattes upp för flera år sedan framför den japanska ambassaden i Seoul för att kräva mer i forma av ursäkter och kompensation och nyligen sattes en likadan staty upp framför det japanska konsulatet i Busan. Detta ledde till att råget blev måttat för Japan, som i protest kallade hem såväl ambassadören i Seoul som generalkonsuln i Busan.

Konflikten borde vara ganska enkel att lösa. Om ett bilateralt avtal har slutits borde det  efterlevas. Det finns förstås ingen anledning att förneka eller förringa det hemska som har skett, men det finns heller ingen anledning att stå handfallen när vissa grupper försöka använda frågan för sina egna syften och man därmed tänjer på principerna för respekt för och skydd av diplomatiska institutioner.

Historien är ju också något som hela tiden tas upp av från kinesisk sida när relationerna med Japan diskuteras. Den japanska militarismen var ansvarig för ett flertal hemskheter i Kina, men så har också det kinesiska kommunistpartiet varit sedan man tog makten 1949, inte minst under kulturrevolutionen. En god princip är att man skall lära av historien, men också sträva efter att göra den till historia. Det gäller framför allt för alla parter att vara öppna med vad man själva har gjort.

 

 

Med regnbågen som sällskap av Yasunari Kawabata.

© 1950-51 by Hite Kawabata. © Översättning från japanska: Lars Vargö

Avsnitt 4

Asako fortsatte att stirra på Momoko.

”För vems skull reste Asako till Kyoto? För fars skull …? För min skull …? För Asakos mors skull …? För lillasysters skull … ?

”Det var inte fråga om att resa för någons skull.”

”Eller kände du kanske en moralisk förpliktelse?” Asako skakade på huvudet.

”Nåja, låt oss glömma det här nu och kalla det ett utslag av Asakos sentimentalitet”, fortsatte Momoko. ”Att Asako åkte och letade efter sin yngre syster i Kyoto berodde nog på känslor av kärlek. Oavsett om du hade hittat henne eller inte och oavsett om du hade lyckats förmedla kärleken eller inte, drevs du av sådana känslor. Det är bra för både henne och  för dig. Om du träffar henne nästa gång kommer kärleken tillbaka igen. Så vill jag se det i alla fall.”

”Syster!”

”Vänta lite … Varje människa simmar på sitt sätt. Det finns vatten som ger en damm sin speciella karaktär. Det är lite tveksamt att komma utifrån och tvinga sig på någon som är från Kyoto utan att tänka sig för. Vad ska man säga om det egentligen? Syskon är en bra utgångspunkt för att lära känna andra människor, men det vore bra om Asako också tänkte efter lite.”

”Men vad tycker far egentligen?”

”Jaa, var och en har sina erfarenheter, sitt hjärtas djup i tiden. Var och en har sitt djup, brukar han ju säga. Jag tror inte att det är något som Asako förstår, men så är det väl med far också.”

”Är det inget som far brukar prata om?”

”Jodå, när det passar honom som sämst pratar han”, fnittrade Momoko. ”Man måste ge sig den tid som krävs för att få reda på något om människors förflutna, eller om deras framtid, för att komma åt deras inre tankar.”

Asako nickade. Momoko iakttog hur hennes ansiktsfärg ändrades. ”Din mamma tänkte själv mycket på barnet i Kyoto innan hon dog. Var det inte därför du åkte till Kyoto?”

Asako kände sig mycket träffad.

”Men ingen vet vad hon egentligen tyckte innerst inne. Din mor var verkligen en vänlig människa, som också hade hjärta för ett barn utanför äktenskapet och som inte höll det på avstånd. Om barnet i Kyoto ändå skulle tas upp i familjen efter Asakos mors död kände hon säkert att hon ville lösa det hela medan hon ännu var i livet. Annars hade det varit för sorgligt. Det hade egentligen ingenting att göra med vad som fanns längst där inne hos henne. Och så ville Asako åka till Kyoto som mos goda lilla dotter. Vad dumt.”

Asako höll för ansiktet och började att snyfta. Till slut brast hon ut i gråt.

”Så var det slut på det här pratet. Nu ska jag gå ut.”

Asakos axlar rörde sig up och ned när hon grät. Momoko fortsatte sitt mästrande.

”Gråt inte! Då kan jag ju inte gå ut.”

”Syster!”

”Låt mig gå för Guds skull. Det kanske är synd om Asako, men … ta ett bad. Jag skall inte vara borta länge.”

”Ja, visst.”

Asako fortsatte att gråta och ramlade nästan omkull när hon lämnade vardagsrummet. Hon satte sig tårfylld vid badkarskanten. Hon kunde höra ljudet av porten som slog igen efter Momoko, sedan fortsatte hon med sitt gråtande. Momoko brukade alltid säga ‘Asakos mor’ och hon var verkligen Asakos mor, inte den mor som hade fött Momoko. Asako tänkte på vad som stod i hennes mors dagbok.

I dagboken fanns en passage som beskrev vad fadern hade sagt om Momoko: Att Momoko blev kär i den ene mannen efter den andre ‘berodde troligtvis att hon hade blivit så illa behandlad av den förste mannen hon hade varit med’. Det kanske rent av var så att hon hade haft ett lesbiskt förhållande i skolan. Eller att hon inte räckte till som kvinna.

Det var bara tvivel. Varken far eller mor visste något, hade modern skrivit. Nuförtiden var det också så lätt att fresta unga vackra pojkar, hade far skämtat. Hon undrade om han hade menat allvar.

”Den ene after den andre” var kanske en överdrift, om det nu var fars eller mors uttryck, men Asako hade redan sett tre män som Momoko hade haft sällskap med. Asako blev både skamsen och rädd när hon tänkte på moderns dagbok. Hennes gråt upphörde.

I sitt nyårstal den 3 januari underströk premiärminister Abe återigen vikten av att prioritera den ekonomiska tillväxten. Trots att ‘abenomics’ blev hans prioritet nummer ett i samband med tillträdet i slutet av 2012 har den japanska ekonomin inte riktigt fått den fart som politiken gick ut på. Tillväxten för 2016 förväntas enligt The Economist ligga på blygsamma +0,7 procent. Statsskulden är fortsatt mycket hög, likaså budgetunderskottet och varje år måste regeringen låna till delar av budgeten. Däremot är arbetslösheten nästan lägst i världen, 3 procent. Bara Singapore med sina 2.1 procent ligger lägre. Besöker man Japan slås man inte heller av något utbrett krismedvetande. Både hushåll och företag har pengar att röra sig med.

Ett viktigt inslag i abenomics var strukturella reformer, inte minst inom utbildning och sjukvård, men också när det gäller barnomsorg, ökad andel kvinnor och äldre på arbetsmarknaden samt finansiering av pensionerna.  Där har arbetet bara börjat och vad premiärministern nu säger är att han vill driva sin politik vidare med dess blandning av en ‘lös’ penningpolitik, aggressiv användning av fiskala stimulanser och strukturreformer.

Många har spekulerat i att premiärministern skall upplösa parlamentet (underhuset) och utlysa nyval under det kommande året, eftersom opinionssiffrorna för oppositionen är fortsatt mycket låga. Men dessa spekulationer var till stor del baserade på antagandet att den ryske presidentens besök i december skulle resultera i någon form av framgång när det gäller territorialfrågan, ‘de norra territorierna’. Så blev det inte och regeringens opinionssiffror har snarare slutat att växa.

Ledamöterna i underhuset är valda på en period av fyra år, men det händer nästan aldrig att de sitter mandatperioden ut. Japanska premiärministrar har möjlighet att när som helst utlysa nyval och de brukar också göra det allt som oftast av taktiska skäl.

En ambition som Abe och många med honom inom regeringspartiet LDP har är att skriva om delar av konstitutionen. För att detta skall kunna ske krävs dock beslut av två tredjedelars majoritet i båda husen och en påföljande folkomröstning (artikel 96). Riktigt där är man inte, även om motståndet bland väljarna har minskat. Japan är ganska unikt i det att man har en konstitution som skrevs, eller rättare sagt, dikterades av ockupationsmyndigheter och det är därför inte bara ambitionen att ändra den omdiskuterade artikel 9 som ligger bakom viljan att skriva om delar av detta viktiga dokument. Artikel 9 förbjuder Japan att ha stridande trupp, det vill säga om man skulle följa formuleringarna till punkt och pricka också ett väpnat försvar. Enligt FN-stadgan är det ju alla suveräna staters rätt att ha ett eget försvar och även om officiella omtolkningar av artikeln har skett några gånger är ju formuleringarna ändå där. Konstitutionen har varit bra för Japan och åtnjuter också ett starkt stöd bland befolkningen, som inte önskar att Japan dras in i militära konflikter igen, men just detta, att den inte har skrivits av japanerna själva känns kränkande för många.